Det finns ingen enkel metod för att bli av med kärlekssorg. Det är det värsta jag varit med om, och då har jag ändå varit med om en del trots min ringa ålder. Man fortsätter för att man inte har något egentligt val. Eller rättare sagt, det finns den smärtfria och absolut lösningen, och jag ska inte sticka under stolen med att jag funderat kanske lite för seriöst på den några gånger, men det är trots allt för det allra mesta ett ickealternativ. Jag antar att ju förr man inser att stora delar av att vara människa och vid liv är ett lidande, desto mer tjockhudad blir man. Titta på mig, jag är för sablar en krokodil med kroppspansar.
För att vara lite mer optimistisk, vilket även jag kan vara, så är sanningen den att det går över med tiden. Jag vet, det är en okristlig klyscha och det sista man vill höra när man är utan en person man älskar, en person som lämnar ett djupt och mörkt hål där ens själ och livslust brukade vara, är att smärtan på något vis skulle vara så banal att den ebbar ut av sig självt. Visserligen måste man försöka med ett slags ställningstagande i någon mån -- att säga till sig själv att man kan klara sig utan personen om man måste, att man är sin egen individ, självständig och stark för sin egen skull och inte för hennes. Men faktum är att sorgen bleknar med tiden, precis som vinterhalvårets mörker och snö när ljuset och hoppet återvänder, alternativt likt en gammal skjorta som tvättas några gånger för mycket.