Atmosfären i bilen vid denna tidpunkt var inte det folk i allmänhet skulle kalla gemytlig. Röken från gårdagens cigaretter tycktes ha penetrerat takfodret för att där intill takplåten flytta in för gott. Överallt låg gamla fimpar -- en del krökta, andra raka, men fortfarande i en allomfamnande och kaotisk röra i vilken någon mänsklig varelse knappast skulle kunna urskönja någon sundhet. Här och där gamla tidningar -- en del med sexuellt innehåll, andra rena nyhetsblaskor. På vissa ställen hade dessa två element, tidningarna och cigaretterna, förenats så att sot och brännmärken brett ut sig. All detta var ett verk av uttråkning och oengagemang.
Bara att studera det tillstånd till vilket bilens interiör hade reducerats, sa med rätt sinnelag antagligen mer om mannen som satt i förarsätet än vad ett flyktigt samtal med denne skulle ha gjort. Han hade där brett ut sin person på ett elaborativt men omedvetet sätt.
Dörren trilskades. I sig allt annat än en ovanlighet, men dess ovilja att fungera som tänkt förstärktes av det lager is som hade åsamlats i utvärtes hörn och vrår under hans resa. Han samlade sig för att attackera den orubbliga barriären. En hård knuff med den vänstra axeln fick visserligen dörren att gnälla hånande, men motståndet tycktes växa sig större för varje ansträngning.
“Antingen är skiten fastskruvad, eller så ringer jag en jävla exorcist imorgon.” Mumlade han. I samma andetag tog han sats förbi växelspaken, till passagerarsätets yttersta kant, och accelererade skoningslöst sin kroppsmassa till en hastighet den annars sällan uppnådde av egen kraft. I kollisionsögonblicket släppte isen lyckligt nog sitt inbitna grepp om dörren, men olyckligt nog var dess stoppkraft nu noll vilket nästa stund resulterade i att mannens kropp ohejdligt fortsattes sin horisontella bana.
Underlaget var inte alls så mjukt som man kunde tro, när han i näst intill liggande position och utan begrepp om vad som pågick mötte det i en hård krasch som producerade ett massivt, packande ljud. Isen som täckte asfalten sprack i samma stund upp och okristligt kallt vatten sipprade upp och blötlade hans armégröna ytterjacka. Den skiftade sedermera till en mörkare nyans när vattnet sakta absorberades för att slutligen nå hans lovikavantar och hans öronlappsbeprydda mössa. Det började snöa, och där han låg orörlig i en för stunden mycket smärtsam och något tragikomisk ställning var han snart täckt av ett tunt, vitt lager.
“Öppna dörren, annars sparkar jag in den och avslöjar sanningen om jultomen för dina barn!” Det ekade i trapphuset han hade kämpat sig in i. En gammal tant som dykt upp från ingenstans stod tyst och glodde skeptiskt på honom. Smärtan från tidigare bultade fortfarande i den vänstra axeln.
Dörren öppnades och hans vän Putte stod där. “Ja, men kom in då för i helsike.” Välkomnade han med ett försök att dölja sitt leende och en gest in mot hallen.
Putte kallades förut för Pappa, eftersom han ironiskt nog var allt annat än en representabel fadersgestalt. Han hade dock inga barn, detta var bara ett missförstånd som sedan kommit att förfölja honom i flera år. På grund av smeknamnet Pappas oförnekliga fulhet bestämde sig hans kompiskrets helt enkelt för att byta det till det mer harmoniskt klingande Putte.
“Var har du ungarna, då?”
“Skärp dig. Gå hem. Gå hem och raka av ditt skägg, ditt fattighjon.” Svarade Putte.
“Mitt skägg? Jag tycker det är lyckat, mitt skägg. Det får mig att ses i ett mer hemlöst sken, vilket jag gillar.”
“Försök inte att glorifiera din brist på rakvhyvlar. Både du och jag vet att du hamnar i helvetet för det här.” Han började fingra på en sladd som ringlade över soffbordet.
“Om du med helvete menar en plats med obefintlig andel av den här ledsamma snön, så ska jag nog säga upp kompanjonskapen med Gillette helt och sen skjuta mig för att komma dit snabbare. Jag höll på att falla offer för is-/bildörrsdöden på vägen hit.”
“Haha, tråkigt hörrudu. Jag kände en kille som dog av något liknande.” Erkände Putte och började av tristess rycka i sladden.
“Vadå, sköt han sig?”
“Nej. Det var en bror till en gammal klasskompis som skulle cykla till Konsum när han utanför Ica var tvungen att bromsa starkt för att en bildörr blev uppslängd framför honom. Eftersom det var så djävulskt isigt ute bar det rakt in i densamma och han vaknade aldrig mer efter han sopat huvudet i vägen. Is-/bildörrsdöden.” Förklarade han.
“Nähä? Är det sant?”
“Nä.”
Puttes allt mer intensiva sladdlek fick Xbox:en att ramla ur tv-hyllan. Dess hårda skal knakade till obehagligt när den slog i golvet.
“Du är ett dumhuvud, Putte…” Tystnad. “Jag tror du får köpa en ny sån där krysslåda.” Fortsatte han och tände en cigarett.
“Det ordnar sig."
Ljuset från tv:n illuminerade väggarna i det hemtrevliga vardagsrummet med ett färgglatt sken vilket gjorde att det verkade större och rymligare än det egentligen var. Ute ven vinden och mörkret maskerade gradvis det grå eländet. Sex månader kvar till sommar.
