Valle

Ofta är man blind för det faktum att liknande jobb kan utföras av människor i ens omedelbara närhet, människor som helt enkelt bara råkar vara duktiga på det. Grafisk konst är i och för sig just konst. Men den är inte mer komplex eller avancerad än att skriva melodier. Alla kan det. Nästan. I två av mina senaste (musik)projekt var det dottern som fixade grafiken. Kolla med dina närmaste/polare.

Nu ska du få några tuffa frågor: Eftersom jag, med all respekt, struntar i vad du som självutnämnd superanalytiker av andra texters innebörd tycker är viktigt i/med ovan text, så undrar jag mer: 1. På vilket sätt tyckte Dageby att hans text bidrog till musiken? 2. Var Dageby helt opåverkad av allehanda rusningsmedel när han skrev texten? 3. Varför blev Dageby mindre politisk i sin musik under åren som led?

Då är det hatten av från min sida. Min Helvalla Burn-kollega Bengt Vallhagen är också en jävel på att skriva svenska texter – texter som inte bara låter "lego", så att säga ... Själv har jag alltid haft skitsvårt att skriva svensk lyrik. Jag tror jag har färdigställt två svenska texter i hela mitt liv. Kanske tre. Har ingen aning om varför det är så. Men som sagt, vad som sjungs (som i vad som berättas) är knappast intressant, då det som sjungs uppfattas olika beroende på vem och hur den lyssnar och i vilket tillstånd. Det kan bli skit oavsett. Eller fullständigt galet stort. "She's not a girl who misses much, do do do do do do, oh yeah" ...

Hmmm ... Jag skulle nog säga: Coverband är en bra sysselsättning för dem som behöver finansiera sitt "seriösa" band. Coverband är en bra sysselsättning för dem som gillar att spela musik och som vill ha bättre chanser än sitt "seriösa" band att få gig. Coverband är en bra sysselsättning för dem som vill börja någonstans. Coverband är oftast bättre än "seriösa" band eftersom de får en uppgift på hur det ska/bör låta. Låtskrivare som skriver åt sitt "seriösa" band är oftast megalomanister som inte ser eller hör de uppenbara bristerna i det de skriver. Coverband är helt enkelt oftast en sysselsättning att föredra.

Helt rätt! I underhållningsbranschen är självförtroendet inte ett skit värt om det inte tillförs ödmjukhet. Dessutom, ju större massa man vill nå ut till, desto mer överordnad måste ödmjukheten vara självförtroendet. Simpel och beprövad artistretorik.

*gäsp*

Med ditt resonemang: vem har sagt att någon hänger här, särskilt den du nyss påstod gjorde det?

Du bet just dig själv duktigt i arslet! Varför hänger du här?

Nej.

Paradoxalt nog. Ja, vad du anser är relevant vet du bättre. Men du vet inte bättre än jag vad jag anser är relevant i det jag säger. Därför gör du fel när du skapar ny innebörd i det jag skrivit genom att trycka in din egen relevans. Du kan inte vinna det här.

Nä. Släng ut den som hävdar att du måste följa "praxis" och "regler" ... är det relevanta. Jag är den av oss som vet vad som ska anses vara det relevanta i det jag säger. Den här kan du inte vinna.

Du "råkade" visst klippa bort det relevanta: "Lyssna gärna på vad andra har att säga, men gör alltid som du tycker är bäst". Besserwisser!

🙂 Återkom gärna med en kort recension!

Tio snabba ... 1. Lyssna gärna på vad andra har att säga, men gör alltid som du tycker är bäst. 2. När någon talar om "praxis" och/eller "regel", så har du stött på en besserwisser. Släng ut honom (för det är oftast en han). 3. Man måste inte maaastra varenda jävla produktion. 4. Våga HP:a basen (instrumentet). 5. Man kan definitivt köra limiter på leadsång. 6. "Frisk vågat/hälften vunnet"-konceptet är bara en kvarart från obsolet 70- och 80-talsteknik. Idag är tekniken så pass utvecklad att man vinner tid på att unna sig att "fixa saker sen". 7. Ingen hör skillnad på om ett trumljud/anslag kommer från midi eller människa (jo, om man inte vet hur man ska göra, eller vill att folk ska kunna höra det). 8. Amp-sim = "riktig" förstärkare. 9. Det är inte fult att mixa med limiter på masterbus:en. 10. Lyssna gärna på vad andra har att säga, men gör alltid som du tycker är bäst. Eller har jag redan sagt det ...

Nu är man ju lite av en "who?-body", så jag förväntar mig inga storartiklar i DN Kultur, direkt (även om jag faktiskt kommer att skicka till vissa tidningar). Däremot har jag skickat ett ex till Studio; kanske kan de slänga in en recension. Vi får se.

Väntar på PM:t ... 😉

Eller så vill du inte.

Varför beställer du inte själv ett ex? 😉

Jag förstår, Zakyath. Men å andra sidan, även min bok är ju en form av facklitteratur! 😉 Jag är dessutom inte alls främmande för att ge dig kraftig studentrabatt, så ...

Bump? *host!*

Ja, men inga överdrivet utmålade. Läsaren är smart nog att "fylla i" själv ... Sedan har jag hört att om det är något författardebutanter har problem med, så ar det att (be)skriva sexscener. Sant. Åh, OK. 🙂 Fast återigen, för mig är det där inte så märkvärdigt. Jag är (eller var) en wannabe. De flesta av oss är ju mer eller mindre wannabe:s, tills marknaden (inkomsterna) säger annat, eller tills vi lägger av. "Styrkan" ligger nog inte så mycket i att tala om för andra att man är en wannabe (det vet ju alla redan, typ), utan i att inse det själv. Och då är det inte längre särskilt utlämnande. Fast jag gillar titeln skarp ... långt mer än det som var arbetsnamnet väldigt långt in i skrivarprocessen: Fet dynamit – blöt stubin. 😄

He he ... 😄

Jag delar med mig av några fyllehistorier, men bara för att de har en funktion för min story, där de beskriver situation och omgivning. Ingen memoar utan fylla 😉 Dessvärre inte. För artisterna har det blivit tuffare; det är svårare att "bli något" idag än det var på 80-talet. Å andra sidan var det tuffare för artisterna då att "bli något" än det var för artisterna på 60-talet. Så trenden håller nog i sig. Ser framemot beställningen! Skicka fram bulvanen. Vi löser det här! Lite tonårsskildring blir det såklart, det är ju en tonårings story – fast berättat ur ett vuxet perspektiv. Du kommer att le igenkännande på många ställen.

Tack! Modigt ... Njao, det är det kanske. Det var många som sa liknande till mig under skrivandets gång: "Ska du verkligen blotta dig på det viset?" Men jag antar att jag är för fåfäng för att tänka i sådana banor; jag är ju en rockstar – om än bara wannabe; och i det jobbet ingår att blotta sin person i memoarer när man passerat 40-årsstrecket 😄 Så, sänd mig ett PM 😉

Heh ... härlig benämning! 😉 Tack alla! Och, ja, se till att "tjacka" boken. Även ni "anonyma", som sagt. Boken handlar visserligen om "lill-Valle" på 80-talet, men många av er kommer säkert att känna igen er. Som jag skriver i ett följebrev: Under hela den nästan fyra år långa processen det tog mig att skriva Rockstar Wannabe var jag noga med att försöka återge min berättelse ur två perspektiv: den yngres respektive den äldres. Jag vill ge den yngre läsaren en kul men rättvis bild av Malmös glammiga 80-tal. Den äldre läsaren hoppas jag kunna bjuda på en rejäl nostalgitripp tillbaka till en saknad, svunnen tid.