I nästan alla "musiken-är-så-jävla-dyr-nuförtiden-" debatter och undersökningar görs det ofta två allvarliga blunders, dels förbiseendet av artisters och musikproducenters (ej att förväxlas med skivproducent) viktiga roll i sammanhanget, dels angripandet av "fel part". Med det senare menar jag att vi gärna ser skivproducenten som ensam ansvarig till de "höga" CD-priserna samtidigt som vi ser mellan fingrarna när det gäller återförsäljarna.
En vanlig uppfattning är som bekant att priserna på CD idag är dubbelt så höga än vad som anses rimligt. Med andra ord skulle "vi" helst se en prisminskning med 50%. Men då ställer jag mig frågan: ska artisterna och musikproducenterna bara hålla käften och finna sig i att deras respektive royaltys minskar i motsvarande grad, bara för att "vi" tycker att det är "så jävla dyrt nuförtiden"?
Om nu debatten inte alls avser att artisterna och producenterna ska få sina royaltys reducerade, hur ska skivproducenterna ställa sig till kravet att priset (eller rättare sagt den del som utgör skivproducentens vinst) ska minskas till hälften, samtidigt som de indirekt måste höja royaltykostnaderna med 50%? Ska de också hålla käften och finna sig i det...?
Sedan kan man undra varför "vi" väljer att bortse från det faktum att priserna på musik i princip har varit oförändrade de senast 20 åren (hänv. KPI). Priset på en CD 1985 skiljer sig knappast från priset idag - om vi ser till penningvärdet. ERGO: det inte alls är "så jävla dyrt nuförtiden" - det har onekligen varit lika "jävla dyrt" hela tiden! Men det är först nu "vi" väljer att reagera... vilket givetvis beror på Internet och den så katastrofalt missuppfattade 12 § i (gamla) Upphovsrättslagen, den som säger (sa) att "Var och en får framställa enstaka exemplar av offentliggjorda verk för enskilt bruk...". Innan dess förekom knappast några debatter om hur "jävla dyr" musiken var. Rätta mig gärna om jag har fel.
Vad anser jag är rimligt då, när det gäller priset på en nyrelease CD? 180 SEK, kanske, i runda mått...
Så där i all hast/
Valle