Mycket intressanta tankar, "neonguy"!
Personligen tror jag inte att det finns någon särskild ålder där möjligheterna för en artist att etablera sig på marknaden upphör eller börjar avta. Det måste nog helt enkelt vara så att ju äldre man blir desto mindre villig blir 'man' att lägga ner [dyrbar] tid på att nå ett för länge sedan satt — och kanske bleknat — mål. Och så en dag kommer den oundvikliga (för oss män i alla fall) 30-årskrisen: "Fan, nu är jag redan 34! Jag har lagt ner så jävla mycket tid och energi på det här jävla bandet, och det har inte blivit något av... Fuck it! Jag tar flygcertifikat istället...".
Jag tror också att många f.d. artister känner sig lite misslyckade när/om de inte lyckats "slå igenom" tidigt nog, men samtidigt att musiken/konsten ändå tar en avgörande stor plats i livet. Det är då många av oss byter bana och blir producenter, managers, skivbolagsbossar etc. Jag säger "många av oss" för att jag känner till många fall där artister just valt att sadla om, däribland jag själv.
Sen finns det ju de som i sin besvikelse och bitterhet går ännu längre och blir musikrecensenter eller jurymedlemmar i någon sorts landsomfattande artisttävling... (ni vet, personer som paradoxalt nog vet vad som gäller för artist- och musikbranschen).
Min poäng:
Personer som t.ex. jag är/var aldrig menade att "lyckas" inom själva artisteriet, eftersom vi förmodligen inte var ivriga nog. Vi gav upp för tidigt, helt enkelt. Vi ville ha kakan och äta den...
De personer som brinner för sina mål och som har viljan och jävlar anammat att nå målet, har givetvis alla chanser i världen att lyckas. När som helt, och oavsett han eller hon är 15 eller 75. Men dessa person är få, som tur är.
My 2¢!
God Jul till alla, förresten!