Valle

Jag vill alltid ha rätt – särskilt när jag vet att jag har rätt. Och det har jag alltid. Nästan ...

Haha! 😄 Min avsikt är inte att provocera. Inte i den här tråden i alla fall. Men jag är sugen på en "fredagstråd" (jag har redan ett ämne) ... Hade varit supertrevligt att få "höra" från Demonproducenten. Han var alltid saklig och påläst men samtidigt rätt så "pet-tetig", men jag tror att han har hittat nya ställen att "pet-teta". Die Hard ... är han omkring? Sedan har vi ju den här Analogfreak ... en av mina största antagonister när det begav sig. Så det känns minst sagt märkligt att vi har en så civiliserad dialog här och nu 😉 Men, men ... underskatta inte vad tio års åldrande kan göra med vårt hyfs.

OK, jag är medveten om att jag uttrycker mig metaforiskt och med en del ironi. Ibland för mycket för syftets skull. Hursomhelst, om din avsikt med kommentaren var att förtydliga för presumtiva nyförmågor, då är din inflikning högst relevant och nyttig. I annat fall: Jag hade nog önskat lite mer cred här. Det exakta talet ”100” tog jag bara lite ironiskt ur luften. Det stämmer med största sannolikhet att ”100” st 1176:or inte är något någon studio vare sig haft eller sett någon vits med att ha. Fast å andra sidan, det skulle inte förvåna mig att en färdig produktions respektive källor sammanlagt hade processats genom en 1176:a fler gånger än det antal fysiska 1176:or studion hade till hands. Både under tracking och sedan eventuellt igen under mixning. Det var lite av min poäng. Fast just vad Tretow (min sidonot) beträffar: Tretow visste, precis som du säger, redan före inspelning vad han ville ha. Men han var ingen ”set and forget”-snubbe som förlitade sig på tidigare inställningar eller erfarenheter. Han var snål med såväl EQ som kompression under tracking (om jag minns rätt av vad jag läst, så använde han exempelvis aldrig limiter eller kompressor på trummor under tracking). Sådant ville han leka med under mixningen. Sedan undrar jag om hans Harrison-bord inkluderade någon limiter eller kompressor överhuvudtaget (jag syftar då på 70-talet). Ja, det har du givetvis rätt i. Jag ville bara belysa exempel på varför en mix mixad i lurar kan låta tveksam i ”rummet”, vilka faktorer det kan bero på. Mest som tips. Dessutom skriver jag ju senare i samma inlägg att ”En nörd kan briljera bäst fan han vill (det är ofta en han), det är likförbannat du som bestämmer när din mix är klar, vad som är bra eller dåligt med den.” Så nej, något ”problem” behöver dit inte nödvändigtvis vara. Å andra sidan: Det där resonemanget att ”folk lyssnar ändå i lurar, så vad spelar det för roll” (nu var det inte så du sa exakt, men ändå) bör en gång för alla dumpas. Det har ältats sönder något så in i helvete och härstammar sannolikt från tiden när man ville ha en ursäkt för att mixa snabbt, enkelt och fullständigt dynamikfattigt. Som tur är vände de vindarna. Så jag avrundar med ett vågligt påstående: Vi kommer aldrig att komma till sådant stadium där vi som lyssnare/musikkonsumenter uteslutande lyssnar på musik genom airpads och/eller mobilens inbyggda högtalare.

Precis. Som jag lite töntigt uttryckte det: ljudbilden i hörlurar är "fejk". Den tar inte rummet i beaktande. (Det finns dock pluggar idag som simulerar rummet för att underlätta mixning i lurar. Har aldrig testat själv.) I lurar uppfattas en torr, hårt panorerad gitarr endast av ett öra, medan den i "rummet" uppfattas av båda – med varierande styrka, färg och fördröjning. Däri ligger en rätt så avgörande faktor. Fast ... det är viktigt att nördars och besserwissrars synpunkter inte bekommer dig på sådant sätt att det får dig att misstro dig själv. Ta till dig sådant som du anser kan vara relevant för dig och din stil. Skit i resten. En nörd kan briljera bäst fan han vill (det är ofta en han), det är likförbannat du som bestämmer när din mix är klar, vad som är bra eller dåligt med den. En svår men enligt min mening väldigt viktig inställning när man mixar är att man ser sig själv som slutkonsumenten; inte vännerna, inte marknaden, och definitivt inte nördar och besserwissrar. Det är så de flesta producenter vi idag beundrar och vill efterapa skapade sitt signum. Skillnaden, dessutom, på en producent förr och idag är att förr var det ljudbilden som var signumet; idag är det den upplevda, summerade ljudnivån. Fundera på vilken av dessa du prioriterar högre. Och som lite kuriosa: Den namnkunniga producenten Andrew Schepp mixar ofta uteslutande i lurar. Och på laptop ... 😁 (Men då har han såklart dels kvalitetsprylar, dels förmågan att "översätta" det han hör i lurar så att det även låter som tänkt i rum.)

Ja, om inget annat så lär det bli en rejäl utmaning 😁 Just den läran (att lyssna selektivt och efter detaljer i en helhetsljudbild) förutsätter ett inte alltför blygsamt antal områden att täcka. (Har försökt själv, men gav upp. Det är ett alldeles för abstrakt ämne där varje detalj skapar utrymme för nya frågor.)

Givetvis! Jag köper det rätt av. Jag har hållit på med egna (semi)professionella produktioner sedan 2000 (räknar alltså inte med demo-inspelningar som jag började med redan på 80-talet). Och då var det tight med ekonomin, så jag fick, precis som du, göra det bästa av situationen. Det är bara de senaste tio åren som jag äntligen fått råd att unna mig den utrustning och det material jag behöver. Bland annat monitorer, akustikbehandling och inte minst ergonomisk interiör (underskatta inte det senaste). Men den bistra sanningen är: kvalitet kostar lite extra. Att identifiera störande frekvenser och sedan skära bort dem är en fungerande metod, men det förutsätter ”rätt” lyssning. Våra öron uppfattar frekvenser olika, beroende på hur starkt de återges, hur länge du har låtit dina öron arbeta samt, inte minst, din utrustnings frekvensomfång. Så ha följande i åtanke: nivåskillnaden mellan höga respektive lägre frekvenser uppfattas/upplevs olika beroende på hur starkt eller svagt de återges (volym); trötta öron tenderar att ”filtrera bort” frekvenser som dina öron uppfattar som störande, vilket i värsta fall kan leda till att du stärker dessa frekvenser istället; du hör endast frekvenser som din utrustning rent tekniskt är begränsad att återge. Har du förresten upplevt det där någon gång, när du lyssnar på gårdagens mixningssession som du tyckte lät så jävla najs innan du stängde ner, bara för att upptäcka att det ju för fan låter skit? Typiskt symptom för trötta öron/alldeles för lång session utan pauser. Ja, teori är tråkigt. Men det är (faktiskt) lätt att lära sig och jag rekommenderar det starkt. Det enda du behöver är intresset och förberedelse. Men visst, bristande intresse för teori innebär inte nödvändigtvis att du inte kan ratta fram mixar som du själv gillar. Men det kommer utan tvekan att ta onödigt lång tid för dig att nå ditt mål – om du ens når dit till fullo. Och inte minst: med stor sannolikhet kommer du inte få den respons från omgivningen som du eventuellt hade önskat. Många nördar (inklusive jag) lyssnar brutalt kritiskt och söker gärna efter skavanker som vi anser behöver elimineras, och vi ger konstruktiv kritik utifrån vår egen erfarenhet och utrustning.

Tjut (lätt eller inte) i öronen hela dagarna är en direkt varningsflagga för att dina lyssningsmetoder är felaktiga och inte minst skadliga för dina öron och i värsta fall psyke (fråga en person med svår tinnitus). Jag har alltid gillat att mixa i lurar. Jag tycker att ljudbilden blir snyggare (trots att ljudbilden egentligen är ren fejk) och förmågan att upptäcka fel och misstag i sound och framförande är bättre. Nackdelen är att jag snabbt blir trött i öronen och ofta behöver pausa – vilket annars leder till att jag till slut inte vet vad fan det är jag försöker lyssna på/efter. Med åren har jag dock kapitulerat för det faktum att man, för att få till det där sista som är avgörande för en bra mix, aldrig bör tumma på bra monitorer och akustikbehandlat rum. Så jag slutmixar aldrig med lurar (längre). Referenslyssning – som egentligen är ett kapitel för sig – är ett bra verktyg för att dels uppnå avsikten med egen mix, dels lyssna efter hur referensljudteknikern har valt att placera ut respektive källor i ljudbilden. Men återigen, för att förstå varför (den rimliga anledningen) och/eller hur referensteknikern rent tekniskt har gått tillväga för att uppnå sitt resultat, då gäller ”tyvärr” bara att sänka huvudet i den där ”tråkiga” teorin (som jag nämner i förra inlägget). Annars får du inte till det. Jo, om du tweakar och lyssnar, gissar och chansar, genom att skruva fram och tillbaka på varje pluggparameter … och du kan ju gissa hur lång tid det tar innan du ger upp, och i värsta fall ”nöjer dig” med ett half-ass resultat som du vad det lider får svårt att stå för.

Problemet som jag ser det med ”mixning-kurser” – gratis eller inte – är att de för det mesta är begränsade till den enskilde kursledarens anatomi, preferenser och erfarenheter, och i värsta fall dennes brister och missuppfattningar. Kursläraren lär alltså i princip ut sitt eget signum. Och värre (eller kanske ”spretigare”) blir det om kursen har flera kursledare. Såvida kursen inte helt uteslutande går ut på lära processteknisk teori, vill säga: vad Q-värden gör med din EQ, varför källor maskas eller fasas bort, vad knee-kurvan på din kompressor gör, vad som händer när du överskrider Nyquist-frekvensen. För att ta några exempel. Medan hur en virvelkagge, bas eller piano ska låta i en färdig mix har fyra miljarder alternativ. Att betala för att få ta del av stjärnproducenternas exklusiva tekniker kan absolut vara lockande för många. Fast ju äldre de är (exempelvis Chris Lord Alge) desto större är sannolikheten att du, när det väl kommer till kritan, kommer att upptäcka att teknikerna känns förlegade eller att de inte hör hemma i just din genre eller filosofi. Om det nu inte får kosta skjortan gör du nog bäst i att trots allt kolla på just YouTube tutorials – den förmodligen mest kompetenta YouTube-kanalen (vilket nog många kan hålla med om) är den som drivs av Dan Worrall. Sök på honom. Men om du konsekvent behöver veta och lära dig hur ”proffsen” jobbar fram sitt specifika resultat, då bör du nog välja en som jobbar allra närmast det du själv håller på med och/eller vill åstadkomma, vilket innebär att du får sålla bort namn som du normalt hör förknippas med supermegahits. Men – mitt bästa tips, och förmodligen det tråkigaste man kan ge, är att du förkovrar dig i teori (som jag var inne på ovan). Dessa är SÅ jävla tråkiga, men ack så nödvändiga. Och så snart du får grepp om allt sådant kommer dina mixar/mixningssessioner att inte bara att gå undan utan även så gott som mixa sig själva. För om du inte har 100% koll på vad en 1176:as* olika funktioner separat gör med ditt material så kommer du bli besviken över att din mix låter skit medan Chris Lord Alges låter skithäftig – trots att du har ställt in kompressorn exakt som han visar … Och så en sak till: Var rädd om och vårda din hörsel. Utan den hjälper inga kurser överhuvudtaget. * (bara som sidonot, det hör egentligen inte hit) Jag var länge ett stort fan av Michael B Tretow och gjorde allt i min makt för att få mina mixar att låta som hans. Han komprimerade skiten ur alla källor och använde nästan (inte alltid) bara 1176. Jag fick aldrig till det – trots alla mina hårt arbetande 1176:or (pluggar, såklart, vem fan har råd med 100 stycken 1176:or). Men det berodde inte nödvändigtvis på att jag sög som producent (det gör jag), utan för att jag var naiv nog att tro att hans teknik gick att applicera på dagens produktionskrav. Tretows mixar saknade oftast lite botten, även för sin tid för lite botten, kanske. Och mina mixar lät ljusår värre. Idag använder jag ytterst sällan 1176. Däremot har nästan alla mina kanaler idag en lagom jobbande LA2A.

RENEGADES - Wasted Years (Iron Maiden) [Moriska Paviljongen, Malmö, 23.9.2017]

Samma här, fast bara när jag spelar in sång och läckage är en absolut synd. Annars alltid AKG K240 eller OLLO, även om de senare är roligast att mixa med. (Fast det är numera sällan jag mixar med lurar efter att jag hottade min hemstudio till en nice man-cave med leksaker jag inte hade råd med som snorunge. Om jag mixar med lurar så är det för att/om jag behöver leta efter subtila defekter.) Tycker för övrigt att slutna lurar är jävligt klaustrofobiska ...

Konsekvensen som följer med (nya) hör-/studiolurar är att man har blivit ”hjärntvättad” av sina gamla, i det avseendet att man i princip har lärt sig hur de återger och representerar frekvenser. Så i det stora spelar det egentligen ingen roll hur coola lurar man väljer att ersätta sina gamla med – (första) spontanlyssningen kommer oavsett att leda till akut missnöje. Förr (inte längre) använde jag mina AKG K240 till i princip allt, referenslyssning, mixning och inspelning, till och med inspelning av sång (där man annars gör bättre i att använda slutna lurar). Men så fick jag för mig att köpa nya som alternativ. Det blev ett par OLLO Audio S4 som kostade 5x så mycket. Första lyssningen blev precis så: ”Vad i helvete!?”. Men jag visste att det var bra lurar (rekommenderade av ingen mindre än audio-geniet Claes Holmerup). Så det var bara att ”lära” sig de nya lurarna. Idag är jag så jävla nöjd. Sensmoral – innan nyinvestering av lurar: 1. Ställ in dig på att de kommer att upplevas annorlunda jämfört med dina gamla (och inte nödvändigtvis, eller sällan faktiskt, till det bättre). 2. Köp inte lurar för pengar du egentligen behöver lägga på annat (vardagsekonomi) 3. Så långt det är möjligt: testa dem innan köp.

Alltså, nu är jag inte bara en old fart utan även mer rockfarbror än något annat. Men jag har genom åren svängt mig i alla genrer utom reggae och latinamerikanskt (för de är så respektive himla glädjelösa för min konstnärsådra att jag helt enkelt bryter ihop), till och med dansband – alltså sådan "dansband" som många av forumets mor-/farmödrar och mor-/farfäder dejtade till på 70-talet. Men jag ger det en chansning. Om vi börjar med det produktionstekniska: Helheten är grötig och åt helvete klaustrofobisk. Och med det menar jag att man knappt hör (den annars coola) låten bland alla dess läten. Producenten/mixaren måste anstränga sig mer för att separera de enskilda källorna bättre så att de kan urskiljas (selektivt) utan att det andra runtomkring stör. För mycket övre register som resulterar i en ström av ilsket brustäcke över låtens andra fundament. Antagligen har producenten här pressat limitern till den grad för att uppnå åtråvärda -4 LUFS att allt som har fundament under 200 Hz smetats ut i övertoner som i sin tur lägger sig som en matta över allt annat och som sedan i sin tur slåss om utrymmet för att inte maskas bort. Och satan vad det ”pumpar” … Nu är ju ”ducking” en jävligt cool effekt, men den måste göras så att den ger en jämn, gungig, stadig rytmen. För om man får till den – genom att noga välja anpassade attacker och releaser (vilket ALLTID måste justeras beroende på BPM) – så blir groovet hypnotiserande och man bara följer det vare sig man vill det eller inte. Det artistiska utövandet: Då musiken är mer eller mindre programmerad och/eller bygger på presets så lägger jag bedömning för detta därhän då det saknar relevans (alla som kan sina syntar/pluggar vet hur man mjölkar dem). Det finns ingen artist bakom det. Men vad gäller sången så önskar jag – som själv är sångare – att ge lite tips. Tjejen som sjunger har en härlig röst med fin potential, men den är dels för ”svag”, dels för nasal. Med nasal menar jag inte nödvändigtvis att det låter förkylt när hon sjunger, utan att hon sannolikt borde pressa upp mer luft från mage och bröst. Nu låter det mer som att det ansamlas i halsen, forceras ut genom näsan, vilket får det att låta lite otränat. Som sagt, annars härlig röst. Killens (producentens?) röst/sång är däremot svår att säga något om. Där fanns ingen botten – man hörde mest konsonanter och distade vokaler, vilket kan bero på ovan nämnda pressade limiter. Eller så var det en konstnärlig avsikt. I sådant fall finns det inget att anmärka på. Låten: Förbannat bra! Jag gillade den mycket. Och om den jobbas på lite till med beaktande av tips som kommer in, så kommer den att bli förbannat jävla bra!

Haha! 😄 Du är ju för skön ... Någon sådan koppling gör i alla fall inte jag. Jag ifrågasätter oavsett vem, vad och vilka. Om jag gör det offentligt eller behåller det för mig själv beror på ... (fortsätter nedan) ... om jag rimligen kan anta att vederbörande ber om kritik. Men då ligger ansvaret på mig att garantera att min kritik blir konstruktiv. Oavsett vem du ger kritik så är det din skyldighet att inte bara peka på brister utan konsekvent även ge förslag på hur dessa brister kan elimineras. Om du inte kan det, så ska du behålla dina synpunkter för dig själv. Det finns inget mer meningslöst för den du ger kritik – eller taskigare av den som ger kritik – att säga sig något i still med "Din sång suger något så in i helvete! Men jag kan inte sätta fingret på varför!" Med det sagt: Om en musiker/låtskrivare uttryckligen efterfrågar min (konstruktiva) kritik, men att detta sedan resulterar i att denne känner sig kränkt på grund av kritiken, då har "musikern/låtskrivaren" i fråga inte fattat grejen och borde omedelbart lägga av med allt som har med musikaliska och litterära verk att göra. Sådana personer har uppfostrats fel av sin bransch och bara sabbar för andra. Jag blev förstås nyfiken på den specifika tråd du nämnde ("TS söker sångerska i Göteborg"). Jag tolkar inte innehållet som att kompositören ber om kritik. Han/hon snarare presenterar ett musikaliskt utkast som ska ligga till grund för samarbete där en utomstående söks för att bidra med sång(melodi) och text. Inget konstigt alls – det var så Hellvalla Burn började ... 🙂

MBBAD … 😃 Akronymen jag är mest stolt över att ha introducerat (jag tror det var jag, i alla fall). Fast, på tal om MBBAD, så har de kanske blivit färre. Men det är ändå ödets ironi att den första tråden jag – efter att ha pausat i tio år – bidrog med kritik i (den där ”jag vill sjunga som Bruce Dickinson”-snubben) hade att göra med en medlem som verkar svänga sig med parallella konton. Och det i amma tråd! Inte illa pinkat. Det, eller så är det tre olika individer som universums makter har fört samman för samma mål i samma tråd: att sjunga hårdrock som Bruce Dickinson … Vad fan vet jag. I övrigt är jag inte aktiv nog på det här forumet längre för att rättvist nog kunna bedöma dess utveckling. Undergången jag raljerade om uteblev, som vi ju uppenbarligen kan se. Och det är väl bra, antar jag. För nya förmågor behöver kunna vända sig till ställen som Studio Forum (en gång var). Vad som eventuellt sticker ut är att de äldsta, ännu aktiva medlemmarna (de som registrerade konto år 200x) har bildat eget pensionat och likt avpolletterade fördetta alfahannar dragit sig undan och lämnat plats för den nya, möjligen alfa-lösa, flocken. De dyker upp lite här och där och i bästa äldre vise mäns anda delar med sig av råd och tips. Att forumet ”saknar liv” tror jag beror på att kidsen har funnit alternativa utvecklingskällor, som till exempel Youtube som har fantastiska tutorials med och av människor som också vet vad de snackar om (och mitt allra bästa tips är att checka in en snubbe som heter Dan Worrall – ett geni, minst sagt). Det verkar som att det på dagens Studio Forum mest snackas om ”hur låter min mix/låt?” eller ”finns där någon som vill sjunga/spela in min låt för jag vet inte hur man gör?”. Ämnesbredden har kraftigt reducerats. Säg att jag var naiv nog att starta en ”fredagstråd” idag, då vill jag tro att det kanske för en stund hade lockat ut betahannarna och gett dem upphov till ett kort men ljuvnostalgiskt kafferep. Men alla de som inte vet vem jag är (och vem fan tror jag att jag är?), eller vad en ”fredagstråd” är, eller vad MBBAD är – de hade nog undrat vad i helvete det var för irrelevant skit jag slösade forumutrymme och inte minst deras tid på. Forumet är vad det är. Det kommer aldrig att kunna bli lika aktivt igen som det var de första tio åren. Men vem/vilka är upphov till den utvecklingen? Givetvis alla de/vi som fick för oss att vi var för speciella/upptagna/nyfrälsta för att hänga här och lämnade forumet för att … whatever, liksom. Ungefär så, typ. Var ligger nu det där jävla pensionatet … Visst fan, ”Längstah” heter det. Jag får hasa mitt skadeskjuta arsle dit och säga hej …

Den dörrklockan väcker nog en och annan ... 😄 Fast min var lite mer sliten än så. En riktig trotjänare. Köpte den 1984 och den fanns med mig på 100-tals gig och otaliga repor. Efter en översvämning i studio som vi spelade in i då, hösten 2014 (tror jag det var), fann vi min gitarrcase, innehållande min Charvel och DS1, halvmeter under vatten. Gitarren var förstörd – men DS1 fungerade som att inget hänt (bilden nedan är från då). Dum som jag var lämnade jag prylarna i ett förråd vid studion över natten, åtkomligt för ljusskygga personer. Och de visste vad de gjorde: det enda de stal från mig var min DS1:a ... 🥵

Njae .. Tänkte: "Alla som hatar dansband/country bara för att de är en 'grej' att hata det annars så framstår man som o-cool ...". Typ.

Kul, ändå, att tråden fick den här responsen, där den gamla generationen (som i "forumkull", då, snarare än släktled) checkar in för några ord 😁 Snackade faktiskt med the one and only Claes Holmerup häromdagen (som vanligt vänder jag mig till honom för kvalitativ vägledning vad gäller musikrelaterat). Skulle ha nämnt den här tråden, kanske, men det slog mig inte. Han hittar dock säkert hit inom sin tid, där han kan berätta hur han låtit sin sysselgungbräda tippa lite mer åt det politiska hållet 😉 Forumet verkar i övrigt ha blivit rejält städat, artigt och väluppfostrat sedan förra decenniet. Inget tjafs så långt läsögat når. Det är glatt, festligt och gentlemannamässigt. Positiv kritik smyckas med superlativ och peppning; negativ kritik lindas in så att det inte ska låta för hårt. (Lämnade lite konstruktiv kritik i någon tråd häromsistens och kom på mig själv att jag i jämförelse lät jävligt taskig. Men så påminde jag mig själv att konstruktiv kritik är den viktigaste; vad som är bra är rejält underordnat vad som kan göras bättre.) Detta är säkert bra. Antar jag. Om för inget annat, så blir man ju jävligt sugen på att ta upp något "viktigt" ämne en dag – exempelvis att mastring som yrke idag är obsolet, eller att LUFS-konceptet är lite av ett stolpskott, etc. Om så bara för att ruska om stället. Ni vet – som en liten snökula ... Önskar er alla en härlig helg! 🙂

Jag tror du ska ge det mer tid, uppvärmning och övning. Du sjunger inte dåligt. Däremot låter du otränad och/eller ansträngd. Och då kan man tyvärr inte heller säga att det är bra. Tips till nästa uppladdning: Sätt kompressor på sången samt använd i övrigt samma effekter på sången som du hade på föregående mix. Slutligen, låt sången träda fram mer (nivåmässigt). Inte nödvändigtvis för att produktionen måste vara så, utan mer för att underlätta för dem som du önskar konstruktiv kritik från. Kör hårt!

Jag med! Har haft det förberett i säkert tio år med assignat kortkommando.

Ja, och jag håller med dig. Man frestas gärna i att ta efter sina förebilder. Problemet, som jag ser det – fast inte nödvändigt endast i sång – är bara att man, hur man än försöker, ändå kommer att bli jämförd som en "kopia", och det är ju inte alltid vad man kanske hade i åtanke (det finns många som tycker att ens idoler suger). Mitt tips, för vad det är värt, är att du bara plockar de delarna som verkligen är de "coolaste" (enligt din bedömning) och så smyckar du ut resten med dig själv. För jag kan (nästan) lova dig; en dag kommer någon att i all hast säga att: "Fan, du låter som Maiden – fast bättre!". For the record: Jag är själv ett stort fan av Iron Maiden, Judas Priest och Helloween. Jag kommer liksom "därifrån" 😄

@SvenskRocker Alltså, jag behöver vara ärlig och konsekvent här ... När jag lyssnar, tänker jag i huvudsak på följande: Det låter förmycket av "nu måste jag låta som Bruce Dickinson", vilket gör det hela lite ointressant. Såvida det inte är meningen. När du svansar av dina fraser med det typiska Dickinson-vibratot så tenderar du att hamna lite off key. Vilket i och för sig Dickinson också alltid gör. Såvida det inte är meningen. Om det är avsiktligt att du behöver låta som Dickinson, så kör på för fulla muggar, för som ovan nämnt så finns vibbarna där. Men du behöver oavsett studera Dickinson lite till. Annars, försök hitta/sätta din egen prägel, för en rock-röst (vad nu det är), det låter det som att du har. Själv har jag en nasal, bitchig, extremt jobbig röst när jag i synnerhet sjunger hård-/rock. Men jag är jävligt duktig sångare, och det gör att jag kan svänga mig i vilken genre jag vill. Vad andra tycker om det är något jag har lärt mig att skita i. För vad det är värt! 🙂

Själv hörde jag inget som jag direkt vill kalla "burkigt". Däremot är den akustiska gitarrens "låda" aningen stark i förhållande av gitarrens övriga omfång – OK, det där är kanske det "burkiga" ... Som ovan redan nämnt skulle jag minska en aning – men bara en aning – @ 200Hz på gitarren och sedan strax under (inte under 130Hz) även på på basen. (I övrigt skulle jag personligen undvika HPF så högt som @ 200Hz på en ensam gitarr då det finns energi därunder som ger gitarren liv – även om vi inbillar oss att vi inte hör det. Annars gör du 200Hz till gitarrens botten, vilket kommer att ställa till ett helvete när du vill få tillbaka "köttet" men istället gör det ännu "burkigare", för att till slut upptäcka att diskanterna har tagit över helt.)

Ah, kul ämne. Kan inte låta bli ... Vad mig beträffar så behöver jag kanske ringa in tidpunkten för när jag anser mig ha gått från ”ung” till ”vuxen” artist. Svårt givetvis, då förändringen inte skedde över en natt, utan över en grå och suddig period. Men det finns absolut en skillnad på hur jag var som kompositör, textförfattare och producent när jag var i mina 20 respektive idag, 50+. En detalj som dock inte har förändrats är att jag alltid haft lätt för att skapa musik. Jag skrev och spelade in min första ”riktiga” låt när jag var tolv. Jag bär på en container full av idéer och inspiration och som fylls på med nytt så snart jag förbrukat det. Detta är dock både bra och dåligt. Bra för att jag alltid kan lita på mig själv över att vara en duktig låtskrivare med förmåga att leverera. Exempelvis, för någon vecka sedan (morgon) skickade min dotter, som också är musiker, ett meddelande med en spotify-länk till en låt. Meddelandet var kort: ”Skriv en sån här låt till mig ❤️”. Och som pappa lyder man ... Jag analyserade referenslåten och stack iväg på en joggingrunda under vilken jag satte grunderna till hennes låt. På eftermiddagen spelade jag in låten, sjöng in den komplett med lead och körer, och på kvällen sände jag över en färdig demo till henne. Hon gillade den direkt (vilket egentligen var det enda som betydde något för mig, för själva låten i sig är sannolikt inget jag hade fått för mig att skriva på eget bevåg). Låten är med i en aktuell, pågående produktion. Det som å andra sidan är dåligt: Trots att det eventuellt kan anses "lyx" att ha en outsinlig container med idéer och inspiration, så vill ju skiten ut. Den liksom väntar inte på att bli förbrukad; den kräver en jämn ström av tillfredställelse. Så jag går ständigt runt och bär på en sorts inre kreativ press – vilket i perioder kan göra mig jävligt deprimerad som person. Men jag antar att det är det pris vi musiker och låtskrivare är ödesbelagda att betala. Och sedan är det ju ingen nyhet att majoriteten konstnärssjälar är socialt avvikande och helt galna i huvudet (ja, var annars). Men så till de uppenbara skillnaderna: Förr var det oerhört viktigt för mig att ALLT jag skrev skulle uppskattas av ALLA. Jag hade ett bekräftelsebehov som var så idiotiskt att dat fan knappt var sant. Om min låt bara blev ”godkänd” så var det enligt min konstnärliga bedömning ett stolpskott. Detta betydde att jag anpassade mitt låtskriveri till den grad att mycket av eländet jag sprudlade ur mig resulterade i något jag egentligen inte kände någon personlig koppling till. Lite som att jag ständigt skrev på beställning. Vidare har detta sorgligt nog lett till att jag idag inte smärtfritt klarar av att lyssna på många av mina äldre produktioner – jag ”hatar” en handfull av dem, tyvärr. En av de första fullängdsproduktionerna jag medverkade på (1996) och som jag skrev det mesta av materialet till är så svårlyssnad för mig att det gör mig illamående vid varje försök. Detta eftersom jag vet att det jag skrev var uteslutande för att tillfredsställa en inbillad audience – kosta vad det kostade ville min hälsa och mitt artistiska anseende. Därmed inte sagt att det jag skrev nödvändigtvis var dåligt; det var svängigt och attraktivt – men ack så opersonligt. Idag är det jävlar i mig förändrat. Och jag misstänker att allt vände 2016. Det var då jag successivt började avveckla (hård)rockartisten Valle – efter nästan 30(!) år. Det var också senast då jag skrev en låt som ryms inom genren. Och till mångas förtret började jag istället engagera mig i genrer som hade följt mig genom hela livet (parallellt med hårdrockssysslan) och som jag har med mig än idag: Country samt det som i Sverige kallas ”dansbandsmusik”. Dock, den ”rockigare” grenen – jag antar att mina ränder är inbrända. Så det blev en total spegelvändning. ALLT jag skriver idag syftar i huvudsak till att tillfredsställa MIG. Jag skiter fullständigt i vad resultatet uppfattas som utanför min egen bubbla – det är bara min vision och mina beslut som är avgörande (OK, förutom när min dotter ber mig om assistans). Och om jag skriver på beställning, vilket fortfarande händer, så är det ”take it or leave it – I don’t care” som gäller. Givetvis är den externa kritiken inte helt ovälkommen. Även om mitt tidigare idiotiska bekräftelsebehov har reducerats till behagligare nivåer, så ger det mig en härlig kick när lyssnaren diggar min låt. Och skulle det, i annat fall, vara så att jag lyckas identifiera var i låten du slutar stampa takt med foten, så noterar jag det – och kanske, men bara kanske, ska jag fundera på om det ger mig ett värde för framtida kompositioner. För se, fåfäng är jag fortfarande. Fan vore väl annars! Tack för ordet!

Ergonomi och "mysfaktor", om du nu ska spendera större delen av din fritid/hobby i din studio.

Va!? När?