Valle

Nu ska jag inte tala för mästare som Jan Guillou, men jag tror att det kan ha uppstått ett missförstånd med vad han (om han nu har sagt det) egentligen menar med att "inspiration är för amatörer". Jag tror att han menar att författare (eller för all del, kompositörer) som går och "väntar på inspiration" bör se över om författande verkligen är deras grej. Inspiration är nämligen inget man behöver vänta på; den triggas igång från den dagen du blev förmögen att på egen hand ta in och registrera sinnesintryck. Alla minnen du bär på är lagrad inspiration, färdig att utnyttjas för återgivning. Och det ska nog mycket till för en konstnär att på fullaste allvar mena att inget av det som han eller hon hittills upplevts är värt att återge i konstform. Ibland förväxlar vi däremot motivation med inspiration. Kanske?

Nu är jag en sådan som drivs av fåfänga, inte av inre själslig hunger att att tillfredsställa mig själv i det tysta. Mitt mål med min konst var i huvudsak att få bli erkänd, framgångsrik och snuskigt rik på pengar, omgiven av massor av brudar, sex, knark och så vidare. Nu blev det ju inte exakt så, lyckligtvis i några fall. Men det påverkar givetvis hur jag är som låtskrivare, och hur "kul" jag tycker det är: Själva skaparprocessen är väl, antar jag, precis lika upphetsande som promenaden till posten när du ska hämta ut det där efterlängtade paketet med [valfri musikpryl här] från USA som du beställt. Med andra ord, man kan knappt bärga sig att få lägga vantarna på paketet; aldrig förr har en promenad varit så "lång". För att inte tala om hur kul det (INTE) är att programmera trummor ... Däremot tycker jag det är jävligt kul med själva slutproduktionsarbetet, när alla instrument och röster är lagda och det är dags att börja sätta källorna på sina rätta platser i ljudbilden. Särskilt körer tycker jag är kul att jobba med. Massiva körer. Sammanfattning: Skriva låtar: not so kul! Producera (egna) låtar: rather kul!

Det här är i och för sig en mycket snygg låt men samtidigt väääldigt "tung i hjärtat", vilket till skillnad från andra låtar/genrer ställer högre krav på särskild, "rätt" atmosfär för att lyssnas på. Men den berör hursomhelst, på något sätt. Och det är väl ett gott mål med en (bra) låt. För tio, femton år sedan hade en sådan här låt fått det svårt att tävla om goda placeringar i ESC. Idag när röstning även sker av lyssnare (inte bara av självutnämnda "experter") och genrernas gränsöverskridningar accepteras i allt högre grad, så kan en låt som den här absolut hamna högt i tycke hos lyssnare/röstande. Att folk skrattar åt en låt som den här är ett tecken på fruktan hos den som skrattar.

Goda nyheter! Jag hade kunnat leva på Mariestads ...

Insinuationer eller problem?

Jag menar att textens innebörd knappast kan ha någon avgörande betydelse för låten som helhet. Orden, däremot, är ju viktiga för att konsumenterna ska ha något vettigare en "cha la la la la" att sjunga. PS. Insinuationerna om psykiska problem lämnar jag därhän. Den här gången.

Hmm ... Sällan helt ensam. Jag dubbar nästan alltid. Och för solopartier brukar jag inte tillföra så värst mycket mer, faktiskt. Mina guror är "tunna" överlag, eller i alla fall "tunnare" än många andras. Om behovet finns att "fetta till" brukar jag i första hand lägga/dubba en gura till som jag (gärna) lägger i center. Annars får jag ta fram gode Herr EQ Automation ... funkar finfint. Gör inte alla så? 😉

Först "återbetalas" varje enskild medlem för sina respektive, direkta ekonomiska utlägg (om sådana finns). Därefter betalas eventuella stand-ins, körsångare, etc. Resterande fördelas jämt på antalet huvudmedlemmar. Att en jobbar mer än andra betyder inte att de andra inte vill jobba för bandet.

Jag använder ofta soloknappen, fast endast i "städande" syfte. Det vill säga för att försäkra mig om att källan (eller ibland ljudgruppen/bussen) är fri från skavanker, såväl speltekniska som ljudtekniska. Däremot "mixar" jag inte i sololäge. Enligt min mening (som kvasiproffs) är det fullständigt meningslöst eftersom den enskilda källan aldrig låter i sololäge som den är tänkt att låta i mixat läge. (Som exempel kan jag nämna att gitarrer är det mest bisarra instrumentet för mig att jobba med (som mixare), detta eftersom jag i flesta fall måste skruva till en gitarr som låter skittöntig i sololäge, men som gör sig perfekt tillsammans med det andra.) Its the helhet that mätters.

ValhallaRoom har historiskt sett inte varit riktigt överens med REAPER. Prova med att radera alla instanser av ValhallaRoom (även inaktiverade pluggar, när du ändå är igång), spara projektet, stäng ner REAPER, och starta upp det igen. Provkör lite utan att ladda in ValhallaRoom ...

Sådana krascher brukar bero på buggiga pluggar. Vilka pluggar har du inlästa (även inaktiverade)?

Hoppla! 😄 Kommer ihåg någon av våra första duster för länge sedan, där du gick med Steinberg-fanan i frontledet. Jag sa något om att det var bug-igt, och jag fick äta upp det rejält! Vill egentligen ingenting med detta sagt. Kul reflexion bara. Och kul att du har hittat till REAPER! Jag menar det! 🙂

😐

Ingen fara. Det är säkert inte mer unikt än något annat ... 😉

Alltså, det där är en delikat fråga. Personligen tycker jag inte att det är svårt alls, efter som jag "hör det i huvudet" on the fly. Dessutom är det inget ovanligt alls – är det viktigt att understryka (så att folk inte får för sig att jag inbillar mig vara unik på något sätt). Men så är det också en sådan där typisk antingen-har-man-det-eller-inte-grej. Dessvärre. Övning är det enda sättet att träna upp ett gehör. Och precis som med allt annat förutsätts regelbundet underhåll av gehöret. Ingen musikteori i världen kan göra ens gehör bättre. Däremot övning.

Gitarr -> Ljudkort (via någon billig mixer/pre-amp) -> DAW (med den simplaste ampsim:en till hands; går alltid att byta ut). REAPER = bra val!

Usch ja, jag vet! Särskilt de senaste i den här tråden. Ska försöka skärpa till mig för att vinna tillbaka ditt förtroende. Heh 😄 ... Du tycker att jag har "skapat" för lite musik på det här forumet? 😉

Fast här talar du antagligen om "ducking", vilket i sådant fall bör förtydligas när man talar om "side chain". Just för att undvika förvirring (som Signia var inne på ovan). Eller?

Ses fram emot! 🙂

För sittande gitarrspelare – kan jag nog hålla med om.

Det första som slog mig när jag lyssnade ... (för starka överlag, helt enkelt).

😆 Skämt åt sido: Ett varmt tips till TS (för vad det är värt med tanke på tipskällan) är att inte gå på gitarrens "hundhår", om man säger så, utan hur naturligt ens framförande ter sig på gitarren. Enligt min mening är världens snyggaste gitarr Gibson Les Paul (den svarta modellen, särskilt Peter Framptons custom). Man jag skulle aldrig i mitt liv lägga pengar eländet; knölig jävel att lira på, som jag brukar säga till min gode kollega Hellpig (som älskar LP). Alldeles nyligen, faktiskt, var jag inne i en musikaffär och testade olika gitarrer inför ett kommande evenemang. Jag testade fem olika, och mellan varje testade jag åter Gibson LP:n, nästan som att jomen, det kan ju faktiskt plötsligt säga klick ... Det gör det såklart inte. Jag är bara fånig. Så det blir nog en ESP Eclips. Sorry, för OT där på slutet.

Key source/input? (Särskilt för gate och expander.)

Bbm -> Bb7sus4 -> Bb -> Gm ... Snyggast, tycker jag. Och smidigast. (Visst, man kan välja bort 7:an i sus:et, men det blir inte lika hippt ... Dessutom, om det gäller gitarr, så gör sig övergången snyggast på sjätte bandet.)

Vad handlar den här tråden om egentligen – vilken tjocklek bassträngarna ska ha, eller hur ofta man ska nyta eländet? 😄 @ "jag brukar alltid se till att byta strängar efter varje spelad ton för att få riktigt bra klang", förresten ... Hursomhelst: Tjockleken är väl upp till basisten själv, inte inspelningsteknikern. Kan inte tänka mig annat. Hur ofta eller när är väl egentligen också lite upp till basisten. Jag menar, själv tycker jag att en alldeles nyss strängad (och stämd, såklart) gitarr låter skitjobbig. Att byta efter varje låt verkar helidiotiskt i mina öron (har dessutom aldrig hört att det skulle vara någon norm inom pro-sfären). Är det något man ska tänka på så är det väl att undvika skitiga strängar och halsar (och händer). Där har ni boven till varför något "tappar klangen". Tvätta händerna innan ni spelar, och ni slipper byta lika ofta som Le Demon kräver.