Valle

Precis! Lite underförstått i min novell till inlägg: Instrumentpluggar (skrämmande bra idag jämfört med bara några år sedan) Analysverktyg som Ozone och True:* (typ Voxengo SPAN på crack) Notation Software (vet inte riktigt vad det heter på svenska, notskrivarverktyg?) "Intelligenta" kompressorer/limiters och EQ:s För att inte tala om verktyg som korrigerar falsk sång och falska toner överlag Eller, för all del: pluggar som simulerar analoga maskiner (tape, etc), vilket verkligen känns som att vi idag hycklar mer än någon annan period bakåt och ger alla inspelningshjältar från förr en riktigt blöt lavett i ansiktet (jag är också skyldig och jag har också pudlat där). m.m.

Aaah … Fake-maker, konst(närs)dödare, människans undergång, artificiell intelligens … Kärt barn har många namn. Jag är uppväxt med Star Trek, Månbas Alpha (eng: Space: 1999), samt alla tänkbara SciFi-filmer som finns där ute. Jag var alltid lika fascinerad över som längtansfull över att all den där häftiga tekniken en dag skulle bli verklighet. Video-samtal – WOW! Nu sitter jag i dagliga, utdragna Teams-möten. Handledsaccessoarer som visar temperatur och syrenivå – WOW! Nu siter jag med en Smart Watch som inte bara mäter mitt blodflöde och hur högt över havet jag befinner mig, utan även tråkar ihjäl mig med stressnivåvarningar. Skyddsfält och pilotlösa farkoster – WOW! Nu programmerar jag min bil att mer eller mindre köra helt av sig själv, hålla avstånd och hålla sig innanför väglinjerna, men paradoxalt nog så länge jag har minst en hand på ratten (annars lyser hela instrumentpanelen upp som en jävla julgran med ”TA ÖVER KONTROLLEN”-varningar). Jag är vän av AI, för jag har alltid insett fördelarna med fenomenet. Och inte ens The Terminator har fått mig att ändra min approach till AI. Som med allt annat i våra liv och vår planet så kommer det alltid att finnas motpoler och rötägg som lever i en sorts mentalbubbla som självutnämnda övervarelser, och som använder sin kreativitet till att göra det värre för allt och alla utanför den bubblan. Den sortens tänk och individer kommer att finnas ett bra tag till. Så länge deras egen AI inte baktänder och förgör dem … *host host* När det kommer till musik (konst) och AI, så kan det av allehanda skäl vara lätt för oss konstnärer att känna olust eller bekymmer. Men vad exakt är det vi inte gillar med AI? På vilket sätt påverkar det ”mig” och ”min” konst? Jag tror mycket ligger i en sorts rädsla över att bli undanskymd eller överflödig; att vi nu tvingas mäta vår talang med andra konstnärer som använder en ”fördelaktigare” teknik för att åstadkomma det vi själva gör, fast på bråkdelen av tid och med kvalitet som vi själva ibland inte lyckas få till. Sedan skulle jag nog satsa en slant på att det råder en del egoism och ignorans också. Vi glömmer bort att utvecklingen har pågått hela tiden. För det var ju knappast så att storbandsproducenterna på 1940-talet kallade in trummisen och bassisten först för att lägga grunderna, sedan blåsorkestern, och sedan sångarna; det var bara att knöka in hela jävla högen och trycka på ”record”. Och var det så bara en (1) som tabbade sig under tagning, så var det bara att bryta, och så fick samtliga 50 medverkande ta allt från början. När 4-kanalsbandarna kom på 60-talet, och The Beatles blev bossarna bland konstnärerna, så var det nog många storbandsproducenter som såg på 4-kanalsbandarna som antingen ”fejk” eller som slutet på ”riktig musik”. Sedan kom datorerna – och jag tror inte det finns många kvar, ens någon, som är seriösa med sin musik och som inte gör huvudsaken av sin konst på dator. Så länge du som konstnär själv anser att det du skapar är sprunget ur dina idéer och din kreativitet, då ska metoderna och medlen inte spela någon roll. Möjligen kan det uppstå olustiga situationer där du eventuellt behöver försvara din rätt till verket efter att ”bara ha tryckt på en knapp” och där teknikern gjort resten. Men å andra sidan, visst, det är ju så en kamera funkar, så … Det är ju knappast så att alla sitter och målar/tecknar varje jävla selfie och måltidsbild de postar på Facebook. Tur för Vincent van Gogh, antar jag. Kul ämne! 🙂

Jag kollade lite snabbt, och din fråga besvaras i tråden. Men för att krångla till det en aning: Såvida du inte har något särskilt avtal med förlag eller företag där du har upplåtit sådan anmälan/administration, så är det du själv som anmäler verken till STIM. Annars uteblir/försvåras ersättning. Jag utgår då också från att du är STIM-ansluten.

Jag var involverad i förlagsverksamhet under åren 1997-2002, där jag i huvudsak skötte upphovsrättsfrågor (avtal, etc), men även A&R samt en del managing. Först och främst: Inget förlag vill gå miste om en guldkalv! Med det sagt: Ju större förlaget är (jag var på ett mindre), desto tuffare blir det för dig som potentiell låtskrivare att bli uppmärksammad. Ett namnkunnigt förlag får MASSOR med demos i alla tänkbara former och format sända till sig – nästan dagligen. Det säger sig självt att förlaget inte hinner lyssna på allt som kommer in, än mindre ge respons på det. Och om man som förläggare ändå sätter en rutin för att man ska ”beakta allt som kommer in”, då lyssnar man ändå sällan på hela låten, utan endast utvalda delar som man random ”snabbspolar” till. Låten har vid varje lyssningstillfälle endast sekunder på sig att fånga uppmärksamhet. Därefter sållas bidragen, där den största kategorin heter ”papperskorgen”. Och så skickas ett stencilerat meddelande (ibland inte alls). En sak som jag noterade på den tiden (det kanske har ändrats idag, men det tror jag inte) var att många låtskrivare bara skickade in själva låten och sedan till detta endast namn och telefonnummer. Detta betyder inte nödvändigtvis att granskning uteblir, men om din låt inte är extraordinärt bra, men ändå OK, så finns risken likförbannat att den hamnar i gömmorna. Förlaget har knappas tid eller resurser att ringa upp den som utger sig för att vara låtskrivaren, ta reda på vem denne är, dennes meriter, eller i övrigt forska efter referenser som kan anses ge opartisk information om den som skickat in låten – sådan information behövs i samband med inskickandet. MEN – informationen ska vara så kortfattad som möjligt men samtidigt så informativ som möjligt. Dessutom, din låt (eller snarare framförandet/inspelningen/presentationen) behöver vara av hög kvalitet. Utifrån detta bör man som låtskrivare rimligen kunna dra slutsatsen att man behöver besitta förmågan att lyckas sälja in sin person och sin förmåga att prestera och leverera på begäran – inte bara låten i sig. Den bistra sanningen är att nästan vem som helst kan skriva/spela in en låt, men om man presenterar sig ointressant så blir etiketten därefter. Jag säger inte att just du är ointressant eller oförmögen att sälja din konst, inte alls, utan försöker bara vägleda i frågan som du ställer och påståendet som du rundar av med. Lycka till! 🙂

Nu jävlar pratar vi "förr i tiden"-produktion. Men jag är böjd att hålla med. Det blir maffigare att lyssna på i anläggning, medan det i lurar kan suga granit. Om man har en "busy" leadsång kan dock mono-körer strula till det med att få bra balans med annat – eller faktiskt, hela ljudbilden.

Förr, när jag för det mesta mixade hårdrock brukade jag nästan alltid panorera enligt "solfjäder"-metoden, där jag spred alla källor jämnt fördelat över stereobilden. Med tid har jag underligt nog börja föra körer allt närmre center. Sällan mer än 50% på sidorna. Eftersom jag dubbar alla röster så panorerar jag varje stämma v + c + h. Då får jag bredast upplevelse. Men som sagt, sällan mer än 50% vad gäller sidorna. Den i mitten brukar jag dessutom konsekvent minska nivån på en aning. De gånger jag väljer att ha stämmorna (hela dubben) panorerade tillsammans åt ett håll, så är det oftast för att uppnå särskild effekt eller tydligare artikulation. Personligen tycker jag att det låter lite mer "vintage" då. De "yttersta" sidorna reserverar jag för instrumenten. Att mixa körer så att de hörs tydligt men ändå inte ska få ta upp för mycket utrymme kan bli knepigt ibland. Ju fler instrument som brakar på samtidigt desto grötigare riskerar det att bli. Men har man tid, ork och lust, så går det till slut.

ELO är så jävla bra! 🙂 Analogfreak, för helvete ... det är ett under att du och jag aldrig kom överens om någonting förr 😉 (Av vad jag minns, i alla fall.) EDIT: Fattas bara att jag ska kramas med JJRockford och Signia också ...

Förr, på egna produktioner, brukade jag också ta in andra musiker. Men inte för att dessa nödvändigtvis var vassare på sitt än jag, utan för att vissa instrument är så jävla tråkiga att lägga; bas och (ironiskt nog för sammanhanget) akustiska gitarrer, exempelvis. Då var det bekvämare att ”dirigera”. Det jag däremot än idag nyttjar andra artisters expertis för är körer. Jag är sångare, en trygg sådan, och skulle lätt kunna lägga körer själv. Problemet här är dock dels att jag älskar att arrangera mustiga och komplexa körer, dels att körer behöver varians (i rösterna) för att låta naturliga. När jag lägger säg tre-, ibland 4-, stämmiga körer själv så låter de alldeles för – ta nu detta rätt – perfekta. De blir liksom mer som ett instrument och mindre som en kör som består av riktiga människor. Jeff Lynne är exempelvis en av mina stora idoler vad gäller musikarrangemang, och han lägger gärna alla körer själv, och fast det låter skitbra så finns det där lilla störmomentet där i att man hör hans röst hela tiden. Det är förövrigt oftast min fru och min dotter (tillsammans med mig) som jag engagerar i mina körarrangemang. (De sjunger även lead på vissa låtar.)

Nu vet jag att du såklart säger det med glimten i ögat när du frågar om din idé skulle vara "brott mot allemansrätten". Men ändå: När du skriver/producerar en låt så formar du ett avtal mellan dig själv och låten (även när en tredje part uttryckligen ber dig skriva åt denne). Vad andra tycker ska inte spela någon roll. Det är ditt signum det handlar om och efterfrågas, ingen annans. Dealen har bara tre huvudkrav: 1. Det måste få låta så som du vill 2. Låten måste få dra fördel av det du vill åstadkomma 3. Du ska få nyttja alla de metoder du själv finner lämpliga för att uppnå det resultat du är ute efter Ställ nu din fråga igen med dessa tre punkter i beaktande, och du har ditt svar. Jag har flera låtar inspelade där jag exempelvis dubbat en akustisk* gura till totalt fyra spår (två normal öppning respektive två med capo), och därefter lagt till ytterligare två spår med elektrisk (ren) gura. Detta har gett mig en djup och fyllig akustisk gitarr (el-gurorna ska bara anas). Och jag gjorde detta för att låten behövde det, och därför hade det knappast betytt ett skit vad andra hade haft för synpunkter angående det. Kör hårt! 🙂 * Edit: Stålsträngad

Det där tror jag låter jävligt långsökt/avancerat även för Tretow 😉

Jag måste säga att jag beundrar din aproach. Du spelar in old style där man "spelar in det man vill ha" – och tar riskerna med att det kan bli skit längre fram i mixen. Jag är alldeles för chicken shit för det; jag spelar in så mycket av materialet det går, och så redigerar jag i efterhand.

Många gör på olika sätt. Och (det skittråkiga, men ändå mer eller mindre korrekta) standardsvaret a la Gearspace-besserwissrar är att man ska ratta så att det passar låten och/eller din smak. Jag personligen: Leaden har jag alltid dead center, även dubben, eftersom jag oftast jobbar med många källor ("busy" mixrar) som behöver plats på sidorna. Dubben hamnar nivåmässigt oftast en bra bit under leaden, säg 6-10 dB under. Ett tips är att börja (med dubben) från 0, och öka sakta tills du tycker att sången får den där fylligheten, och backa en aning. Om du får för mycket av dubb kan det låta som att leadsången tunnas ut, men är ändå stark i förhållande till annat, och det vill vi inte. OBS! När jag gör detta gör jag det INTE i solo-läge, utan genom att lyssna på hela mixen samtidigt.

Nej, jag vill inte ifrågasätta 🙂 Du har uppenbarligen nörd-öron som en annan, men vi lyssnar kanske på olika sätt och med olika "förväntningar". Du har inte nödvändigtvis fel. Men jag lyssnade på låten. Och ja, det finns helt klart en "effekt" lagd på Fridas verssång. Men endast på en av leadspåren (lead+dubb). Kan inte med säkerhet säga vad det är för effekt, men det låter lite som aningen förskjutning av hela signalen (körs genom en 15-ish ms delay?), eller som du säger pitchförändring. Men jag kan inte hjälpa höra att det faktiskt ligger en dubb där. Redan i första versens tredje fras ("all I do is eat and sleep and sing") tycker jag mig höra att en av dubbarna inte hänger med i "siiing". Inte så att det blir fel, men så att jag tycker mig höra en fördröjning.

Det funkar, men det ställer rätt så tuffa krav på den man spelar in. Jag brukar låta den som sjunger in köra fullt ös med hjärta och själ, och sedan sköter en mer eller mindre aggressiv (post) de-esser resten.

Är det helt uteslutet att tjejerna helt sonika var duktiga på att dubba sig själva? 😉 Jag menar, på den tiden sjöng och övade man på låten fyra miljarder gånger innan man spelade in allvaret. Inte som idag: "här har du texten och melodin – gå ut i loungen och öva så riggar vi upp så länge, vi har alla pluggar ..." OK, nu lät jag som den gubbe jag verkligen är. Fast, helt apropå: Jag inbillar mig (också) kunna höra på färdiga inspelningar huruvida de rimligen är dubbade eller fejk-dubbade. Så om du har tid och lust, ge mig gärna exempel på (ABBA)låtar som du har lyssnat på och kommit fram till med ovan. (Det är inte för att motbevisa eller på annat sätt kontra dig – jag är bara nyfiken, och kan behålla det för mig själv. Såvida du inte ger mig ett OK att kontra 😉)

Eh ... Under ABBA-tiden? Verkligen? Fast om du med "egna" menar just hans egna produktioner, a la "makalösa manick"-grejerna, så kan jag tänka mig det han höll på med det. Han älskade ju allt som förvrängde ljud.

Intressant point. Fast ... Om Mercury, som din källa eventuellt påstår, var så "exakt" med sitt utförande så var det nog inte bara pitchvariationen som riskerade falla bort utan hela leadsången, då (rå)tagningarna mer eller mindre hade fasat ut varandra. Inte helt, nödvändigtvis, men till den grad att man endast hörde lite andhämtningar, smackande och salivskvättande hit och dit ... 😉 Skämt åt sido: Jag tror inte ens sångare med absolut gehör (vilket även Mercury kanske hade) kan sjunga så minimalt avvikande att variationerna försvinner. Dessutom, en icke-kass sångare bör kunna gradera ner sig till en kassare nivå om avsikten kräver det. Det finns en erfarenhet jag har byggt upp när det gäller dubba lead. Förutom det att svansar och konsonanter bör vara så exakta det går vad gäller timing, så får vokaler inte vara överdrivet exakta vad gäller pitch. För det är variationerna i vokalerna som gör dubben, fylligheten, eller vad vi vill kalla det. Och den största utmaningen ligger i "aaah"-, "oooh"-körer som ska fungera som en sorts matta bakom leaden. I värsta fall uppstår här och där både hastiga dippar i (upplevd) volym samt svepningsliknande effekter som rent utsagt är skitjobbiga att lyssna på. Så det är absolut en konst att dubba. Inte bara för utövaren, utan även för inspelningsteknikern som behöver hålla koll på framförandet. Fejkad (simulerad) dubb låter alltid märklig. Inte nödvändigtvis förkastlig eller obrukbar, men likväl sällan övertygande. Att jag tycker det kan förstås bero på att jag vet att den är fejk och inte riktigt kan förlika mig med att den som har skött inspelningarna av allehanda skäl inte har använt optimal metod, dvs att spela in dubben. Det paradoxala i sammanhanget är att en simulerad dubb inte går att få så bra icke-exakt nog för att få den att låta "äkta".

Självklart! Som post-redigering och/eller om omtagning av allehanda skäl är utesluten fungerar det hur bra som helst och hörs ändå sällan i en färdig produktion. Aah ... Tretow, detta kreativa geni! Gotta love him! 🙂 Själv har jag aldrig funnit samma extas i att pitcha (effekt) dubben eller spela in den på lägre hastighet, som Tretow gjorde och många väljer att göra. Jag får alltid bäst resultat med att låta båda rösterna behålla samma pitch. Sidonot: Att få dubbeffekten utan att faktiskt dubba, och istället använda sig av allehanda pluggar och effekter, har varit något jag har experimenterat med och försökt skapa i över 15 år ... naturligtvis utan att lyckas. Jag har betalat dyra pengar för dedikerade pluggas som påståtts fixa det om man tweakar dem rätt, och jag har använt mig av pluggkedjor i olika form och ordning. Men nej. Men – det närmaste jag har kommit, och som jag faktiskt vågat använda i färdig mix (på just sång), visade sig vara en skitsimpel effektplugg som kommer med REAPER: Ozzifier Chorus (skapad av Stillwell, en förbannat duktig pluggkodare). Efter tusentals timmar av testande, med lika många kronor slösade på pluggar som påstods fixa det, så fick jag för mig att testa Ozzifier Chorus. Och så lät det så jävla bra. Men, det ska understrykas: Ännu har en sådan plugg skapats som till 100% låter som en "äkta" dubb.

Njae ... Det är väl snarare just leadsången som brukar dra fördel med sig att dubbas. Själv dubbar jag alltid leadsång, även om det senare kanske visar sig inte behövs. Körer (varje enskild röst) dubbar jag oftast två gånger ( = tre unisona röster per stämma ), men alltid minst en gång. Avsikten med att dubba är att få upplevelsen av en fylligare sång. Men det förutsätter såklart också att dubbningarna är tighta, särskilt vad gäller konsonanter och svansar. Jag utgår dock ifrån att just dina dubbningar är bra utförda. Så min starkaste misstanke med att det låter "fasförskjutet" – om det snarare handlar om den typ av fasförskjutning som påminner om två identiska signaler varav den ena förskjuts med enstaka millisekunder eller samples – ligger någonstans i din signalsplitt.

Ja, det förstår jag 🙂 Ett "fel" kan ju vara att materialet innehåller för många källor som ska briljera samtidigt. Mixen låter aningen "busy" - trots att det i övrigt låter bra. En tumregel vore såklart att antingen "kill your darlings" eller börja ducka/sidechaina (har testat), och det vill jag inte. Hursomhelst, vi släpper min mix så länge. Jag kanske kontaktar dig via PM, då vi uppenbarligen kommer från samma intresseområden.

Jag jobbar i dagsläget parallellt med två projekt, tolv låtar respektive (den ena är en fullständig revidering av ett projekt som släpptes 2020). Alla låtarna är gungig country-rock med stark flört till 70-talet och artister som bl.a. Emmylou Harris, Kris Kristofferson, Linda Ronstadt, Waylon Jennings och till och med Elvis (Moody Blue-eran). Men jag har trots år av experimenterande aldrig riktigt funnit ”soundet”, inte ens någon referens (album, artist) som jag i sådant fall hade tänkt att ha som utgångsläge. Så jag har lite halvblint rattat mig fram till en märklig hybrid av 70-tal (torrt och ”punchy”) och nutid (tight botten, balanserade mids, och krispighet). En grej som kanske försvårar det lite är att samtliga låtar har trummor, bas, gitarrer (både el- och akustiska), piano, steel-gitarr (pedal), och i några tillkommer orgel - utöver allt annat, alltså. Lägg till detta aktiv leadsång och en förbannat massa körer som ska briljera. Alla dessa ska få sin egen plats i ljudbilden, och det blir en utmaning i sig för en icke-proffs som jag. Men därmed inte barnlek för en proffs heller. Men … mitt problem är inte lika mycket som att få fram ”punch” i trummor och bas och få det att låta 70-tal, som det är att kombinera dåtida ljudfilosofi med nutida. Som sagt, det är inget fel på ljudbilden i sig. Det låter snyggt och välbalanserat, men ”märkligt”. Och jag gillar inte ”märkligt” 🙂

Din approach är sund och konstruktiv. Att mixa med annat random oväsen i barkunden (TV) vet jag däremot inte om det så givande ... men, to each his own 🙂

Hmm ... vi verkar ha ett gemensamt intresse. Man kanske skulle låta dig såga/gilla lite av skiten jag producerar i dagsläget 🙂 (Jag gör nämligen allt för att lyckas få till det där punchiga 70-talssoundet, men med dagsaktuella kriterier, vilket jag hittills har stött på är nästintill omöjligt)

Jag tog mig friheten att korrigera din kommentar så att den passade mitt syfte.

Då behöver du bestämma dig för om det är lika viktigt att du ska bli nöjd med båda alternativen; i lurarna respektive i bilen. I sådant fall kommer du inte undan med att behöva ta "rummet"-faktorn i beaktande när du mixar. Sedan vill jag poängtera att din omgivning (musikkonsumenterna – inte nördarna) knappast kommer att reagera lika fixerat på de "störiga" frekvenserna" som du eventuellt kommer att göra. Oavsett i bil eller vardagsrum. De lyssnar på låten. Det är tjusningen med icke-musicerande musikälskare; de skiter fullständigt i om din mix låter professionell eller inte så länge din låt är bra och har en "hook". Det är bara "proffsen" som kommer att ha synpunkter på att virelkaggen snappar för mycket/för lite @ xxxxHz, just för att de är "proffs" och behöver göra skäl för sin självutnämnda expertis.