Valle

Din parallelldragning är inte helt orimlig. Men å andra sidan: hade vi inte fortsatt "varna" och utbilda, så hade vi kanske levt i en värld där överdriven alkoholkonsumtion respektive hörselintryck som begränsas till 2 kHz var det normala.

Tjut i öronen efter en session är en direkt varning på att du har utsatt öronen/hörseln för ohälsosamma påfrestningar. Och om du dessutom struntar i pauser – då leker du med elden på riktigt.

Disclaimer: Att "mixa på låg volym" är alltid ett bra tips och ska alltid beaktas. Hörsel/hälsa ska alltid prioriteras högre än ens fåfänga. Så! Att mixa helheten på lägre volymer än vad som kan anses normalt (högst individuellt) ställer lite högre krav på dels våra teoretiska kunskaper om hur vi upplever ljud och frekvensåtergivning, dels hur upplevt ljud och frekvenser påverkas av de verktyg vi använder (EQ, etc). Lägre frekvenser kommer att upplevas som svagare än de faktiskt är, och risken finns då att man boostar dessa mer än man har för avsikt. Och när man sedan ska kontrollyssna på normal/högre volym, konstaterar man att hela ljudbilden är feltiltad. Jag har sådär lite halfass mätt fram en ljudnivå som är optimal/normal för just mig (i min studio), det vill säga en nivå som inte utsätter min hörsel för onödig påfrestning men som ändå återger helhetens frekvenser någorlunda balanserat. Och den nivån ligger strax över 70 dB. Frekvensåtergivningen är långt ifrån jämn (vilken den heller aldrig kan bli), men tillräcklig för att kunna ge mig en korrekt(are) uppfattning om helheten. Det förekommer expertpåståenden om att 80-85 dB skulle vara någon ”bättre” nivå för jämn frekvensåtergivning. Och ja, den är ”bättre” än mina 70 dB, men åt helvete för stark och tröttande för mig. Det finns såklart tillfällen där jag av mixtekniska skäl behöver lyssna på lägre respektive högre volym än vad som är normalt (för mig). Men det är endast för tillfälliga kontroller, och för det mesta bara om mina visuella analysverktyg visar något mina öron eller erfarenheter inte riktigt håller med om.

Det jag spontant vill säga (klokt eller inte) är att om du inte hör någon större skillnad – och jag utgår härifrån att du vet vad det är du ska lyssna efter för att kunna göra just en sådan bedömning – så saknar enligt min mening andras uppfattningar relevans. Slöseri på din dyrbara tid.

Det skulle nog göra helhetsbilden mer "torr" än "varmare", såvida det inte var det som åsyftades. OnT: Jag hittar inget omedelbart sämre än liknande produktioner därute. Hur fint och atmosfäriskt som helst. Två detaljer jag dock reagerade på var (1) det "smackande" ljudet i sången. Detta kanske kommer från någon annan källa, men summan blev som att du smackade med tungan mot gommen. Och (2) att det kanske var aningen frikostigt med högfrekvent diskant i helheten.

Under 5000 (för ett par) kan, men behöver inte, kosta dig extraarbete för att få fram önskat slutresultat. Jag menar inte att monitorer i den prisklassen nödvändigtvis måste vara kassa, men dess elektronik är väldigt kompromissande. Särskilt vad gäller att återge det musikaliska frekvensområdet. Jag har köpt sammanlagt fyra uppsättningar monitorer sedan 2006, och hade jag skitit i de tre första så hade jag fått det fjärde paret gratis (inklusive stativ och kablar). Det var en detalj som jag tummade på med de tre första som jag ångrade – förutom att de skulle vara "billiga" – och det var frekvensomfånget (eller frekvenssvaret, snarare). Idag skulle jag aldrig köpa monitorer (för exekutiv mixning) som inte når ner åtminstone till basens E1:a (41Hz), eller i den omedelbara närheten. Idag använder jag EVE Audio SC207 (bild nedan) – vars nedre frekvens ironiskt nog ligger på 44Hz, men ändå. Och jag kommer förmodligen att ha dem längre än något tidigare par. Jag propsar absolut inte på att man ska lägga ner för mycket pengar. Och mina EVE är på gränsen för dyra för mitt tycke (men jävligt bra, förstås!). Ens ekonomi får/ska inte lida om man (som jag) ändå bara är en wannabe. Men om man misstänker att man ändå kommer att lägga ner pengar på nya monitorer längre fram, så kan mitt resonemang ovan kanske beaktas lite grann.

Svar: Ja

Vet inte om det där var lite av ett fylleinlägg, men jag snappade upp på några intressanta detaljer. (OBS! Detta är inge personligt mot signatur Pär Nord, utan jag spånar bara.) ”Felet” vi (besserwissers) ALLTID gör är att tala om för ”Owe” vad som ”verkligen är bra musik” och att det han lyssnar på är trams eller skit. Det är såklart därför ”Owe” parerar. För, vilka är vi att tala om för Owe vad som gör en låt bra, när och varför? Owe gillar det han gör för att det får honom att trigga, komma igång och må bra. Sedan kan man ju såklart spekulera i varför en låt (genre) får honom att trigga, komma igång och må bra. Det kan mycket möjligt bero på brutal marknadsföring, eller grupptryck, som inlägget är inne på. Men det kan faktiskt istället (snarare med större sannolikhet) bero på att han genuint, personligt, gillar och identifierar sig med det han hör. Owe är konsument. Hans val av preferens ska få vara precis den han önskar, utan att vi (producenter/besserwissers) öppet ska lägga oss i det. Om något, så borde vi lyssna på honom – när och om det nu är intressant för vår sak. Det finns enligt min mening en värre ”sort” (i brist på bättre uttryck) inom musikvärlden. Och det är snarare en intern issue: det vill säga, vi låtskrivare/producenter. Vi om några har bestämt oss för vad som minsann är bra eller inte. Och när det bemöts med ogillande tar vi det personligt (de värsta är poppare och hårdrockare). Om vi nu ska tala om vad ”alla pratar om”, så är i alla fall min uppfattning att det bland de flesta låtskrivare/producenter (i Sverige) råder ett direkt kräkande hat mot exempelvis country och dansband, speciellt bland poppare och hårdrockare. Och det är ganska komisk egentligen, eftersom country och dansband hör till majoriteten, både vad gäller producenter och konsumenter. Det finns inget som samtidigt låter så korkat och komiskt i mina öron som när en poppare/hårdrockare (eller whatever) säger att en viss genre, som inte ryms inom deras genre-ram, är ”skit”. Om något så är ju deras preferens underrepresenterad och endast uppskattad av en mindre massa som egentligen gör vare sig till eller från på den stora arenan. Lite som vänsterflankspolitik, typ … Summa: Gör det du är bäst på, och koncentrera dig på att vädja till responsen hos dina likar. Eller ännu bättre: skit fullständigt i vad andra tycker, och tyck helt ogenerat att det DU gör är Da Shit!

Var det inte någon forumsnubbe från när det begav sig som var helt exalterad över det där ... ? 😁

Mina favorit-mixlurar under en lång period ... Så är det! (För min del, sedan något år tillbaka, är det OLLO S4X som är Da Shit – både referenslyssna och mixa.)

Detta bidrar kanske inte på önskat vis, men jag har lärt mig två viktiga saker vad gäller val/köp av lurar: Om du inte själv testar lurarna innan du köper dem, så kommer du att upptäcka att de låter "fel", hur bra lurar du än rekommenderats att köpa. I alla fall i början. Detta beror på att din hjärna/dina öron har vant sig vid hur de tidigare lurarna har återgett ljudet. Att mixa med slutna lurar kommer snabbt att dels trötta ut dina öron, dels börja "dämpa" frekvenser som sticker ut för mycket och/eller för länge. Detta leder i sin tur att du kompenserar för de "dämpade" frekvenserna genom att boosta dem, vilket så klart resulterar i en ond cirkel och slutligen en dåligt balanserad helhetsljudbild. Förmodligen överdriven mid- och högfrekvens. Kompromissen här är att man tar frekventa (avsiktlig ordvits) pauser. (När och om jag mixar i lurar, är det alltid i öppna. Det kan också trötta, men inte i samma grad som med slutna.) (Bonus) Detta är ett påstående jag inte har några tekniska eller vetenskapliga bevis för, bara egen erfarenhet: När man investerar i lurar från, säg, 3000 och uppåt, från namnkunniga tillverkare, så har jag svårt för att tro på att man efter en inkörningsperiod hade upplevt någon kritiskt avgörande skillnad jämfört med andra märken. Jo, från människor med superhörsel – och som hör bruset nere på -180dB i en färdig produktion. Dessa människor hyser jag dock mest sympati för. Måste rent ut sagt vara för jävligt ...

Hobby! Eller rättare sagt, endast för eget bruk. Jag är åt helvete för självkritisk och bekväm (summa: extremt långsam) för att någon klient hade haft lust att lägga ner ekonomiska resurser på mig.

Njae ... Ligger nog inget genialt bakom. Snarare en vedertagen metod där man dubbar och blendar gitarrer till vansinne och dessutom med olika stärkare med varierande gain, varav en av källorna är så löjligt gainad att man endast hör just "surr" ... Det är dessutom inte helt ovanligt att producenter experimenterar med att någon av dubbarna ska vara en torr, linad signal vars (enda) uppgift är att bibehålla ton och attack. Den där upplevda boosten runt 2-3 kHz, den befinner sig sannolikt långt tidigare i signalkedjan, i någon av listans olika pre- eller power-amps eller för all del högtalarna. Jag är helt övertygad om att det "mixen" av dessa dubbar/kombinationer som gör slutresultatet, snarare än en post-EQ på hela signalkedjan.

Det där var ju riktigt nördigt! 🙂 Du har säkert rätt ... Min amatörmässiga gissning är ju att den där boosten likväl kan komma från stärkare/högtalare/mic istället för nödvändigtvis post-EQ. Särskilt stärkare har ju sina egna idéer om vad som ska hända när man till exempel drar på frikostigt med "presence". Och just Marshall är väl glada i att sabba den frekvensregionen för sångare ...

Haha! 😃 Aaarghh … jag vet! Grejen är ju att jag faktiskt lämnade på det datumet (eller nära i alla fall) och höll mig borta i tio år. Eller ja … jag ”lurkade” ärligt talat under alla dessa tio år. Det fanns trots allt mycket kul och informativ läsning att gå tillbaka till. Har jag (o)tur är jag fast igen. Tio (nej, elva) år äldre, tio (nej elva) år visare – men precis lika fyrkantig och principfast som vanligt; de ränderna går nog aldrig ur. Kram på dig med, såklart! 😊