van Caine

Omni kan vara trevliga till mer ambienta ljud, eftersom de är just rundtagande så är det aldrig risk för att reverb ska fasa (vilket jag iof sällan haft problem med i vilket fall), men det är mycket svårare att få definition i dem i obehndlade rum då de just tar upp precis allt runtomkring sig. Fördelen med omni i musik är att de kan ta upp mer av själva källan, och att de kan komma närmare källan utan proxi-effekt. Dock blir det gärna en nackdel att de tar upp all reverb runt omkring sig om det inte är en effekt man eftersträvar då reverb inte går att tvätta bort speciellt väl, och proxi-effekten går att filtrera väck fullständigt med ett vanligt hyll-filter med väldigt bred Q. Det är inte fel att spela in exempelvis överhäng med omni, det kan mycket väl vara en del i soundet, men man måste vara medveten om att det riskerar bli ganska dålig separation i cymbalerna, och de kommer ligga en bit bakom allt annat...vilket ibland är önskvärt, givetvis. Ursprungligen var njurmickarna uppbyggda av de två grund-elementen åtta & rundtagare, som tillsammans fasade ur signalen till en halv-snäv njure eftersom baksidan av åttorna är spegelvänd. Det ger starkare upptagning längre fram än på sidorna. Så har det dock inte varit på länge, och de flesta njurar har mer eller mindre 180 graders upptagning, så jag skulle undvika omni till A/B-stereo för att minimera den redan från början starka reverberingen. Jag avråder absolut inte till att skaffa omni, men råder att satsa på riktigt bra såna då billigare modeller lätt kan bli väldigt grumliga. Själv gillar jag DPA & Earthworks.

Grym läsning, satt med den halva da'n igår :-) Gó jul på er själva tamejfan! :-D

Haha, NU såg jag datumet på diskussionen :-)

De Drawmer-gejtar oh Compressorer jag jobbat med har varit väldigt trevliga! Kan inte uttala mig om just den modellen, men företaget är gediget. Han måste skarva friskt där, jag har mitt gamla Behringer-rör (till och med med deras logga på) sittande i bokhyllan. Mickförstärkaren (Mic-100) själv har ett Telefunken-rör nu för tiden. Hade den bara nån månad innan jag bytte rör. Jag har svårt att tro på att de skulle sätta ett helt okej rör i deras billigaste mick-stärkare men inte i en compressor. Att röret gjorde sitt jobb råder det inga som helst tvivel om då den hade ganska vass karaktär innan bytet, men nu har ett mycket varmare & trevligare ljud jag använder då & då till degrading och Vocoder. Ja, med respekt till att röret bara sitter på slutet för att ge färg givetvis! Alla såna förstärkare är egentligen hybrid-stärkare där solid state tar hand om den största delen, samma sak lär gälla compressorn skulle jag tro.

Glömde det viktigaste! jag kan inte komma själv tyvärr även om jag verkligen vill, men lycka till! Ser fram emot om det kommer upp på YouTube :-)

Ja och nej. Undermedvetet har man ett spann på ungefär 6 sekunder där små förändringar passerar obemärkt. Särskilt om man kan gömma skarvarna bakom mer transienta ljud. Övermedvetet, om man är tränad, kan man behålla ett ganska tydligt ljudminne tills något distraherar en tillräckligt. Är man tillräckligt väl bekant med ljudkällan så kan ett ljudminne sitta teoretiskt sett i flera år. Ett större problem med tester är att frequenser kan lämna både skugga och släpningar i uppfattningen. Exempelvis ett diskantfattigt material direkt efter ett med välbalanserad diskant men i övrigt identisk ljudbild kommer ge illusionen av att hela ljudbilden är ungefär lika bright, beroende på exakt hur mycket man försöker fuska. Omvänt skuggar bastoppar ALLT direkt över sig en bit, och den effekten inleds ärligt talat precis innan själva ljudet kommer... Tröghet i uppfattningen :-) Svårigheten i att avgöra hur bas och diskant står sig i jämförelse med andra ljudkällor är att de flesta inte hör ljud som frequenser i basen och diskanten längre om man inte är tränad till det. Folk märker absolut om det låter skarpare eller boomigare, men kan inte avgöra om det är volym eller djup/höjd det gäller. Särskilt det där med släpande diskant och förvillande juxtaposition (jämförelse genom närhet) är något jag använder flitigt i jobbet :-) Ett bra exempel på hur lättlurat örat är är filmen The Social Network. I barscenen använde de friskt med distorsion för att få rösterna att bryta igenom musiken. Jag har bara sett den en gång, och visste inte det då, men reagerade aldrig trots att det borde skurit i mig som knivar. Det är såna här saker som gör att jag aldrig tar de flesta tester på allvar av rena principskäl - de är inte gjorda av folk som vet vad man ska lyssna efter, framförda på bristfälligt material, ofta av folk som är allt annat än opartiska. Det dummaste jag sett var ett test av fioler. Spelaren spelade via mikrofon, och var vad jag kan minnas inte ens i samma rum. Lyssningspanelen, bra folk rakt igenom vill jag minnas, hade svårt att höra nån skillnad. Tro fan det, allt hängde på inspelningen där, inte violinerna :-( Kul att du nämnde doftminnet åsså! Jag har fortfarande doftminnen från när jag var liten, men minns knappt vad jag ätit till frukost :-)

Skumt, är basen, filen alltså, ren okomprimerad Wave, eller kan du måhända råkat spela in i MP3 eller nåt?

Den här tråden börjar bli....lite lång, och det slutade på ungefär 45 inlägg jag ville svara på, så istället gör jag ett generellt inlägg om mina åsikter och erfarenheter om detta: DIGITALA KABLAR: AES/EBU bör vara ganska transparenta, men jag jobbar inte så mycket med det just nu så jag har inte kunnat bilda mig en definitiv uppfattning. Men det har låtit grymt bra det jag hört (Fostex FR2 länkad som extended mick-preamp till ett LynxTWO), och det innehåller paritet. Dock inte riktig correction code vad jag har hittat. Coaxial S/P DIF är extremt bristfällig. Med obalanserade kablar, ingen error correction eller paritet, samt ingen som helst Flow Control kan det mer än gärna bli artefakter i ljudet. De flesta skulle aldrig tänka på det då de aldrig har hört ljudet rent, men allt eftersom hemma-utrustningen blir bättre och prylar billigare så börjar det närma sig även för hemma-lyssnare. Dock spelar hemma-marknaden ingen som helst roll här - en lyssnare kan acceptera ganska mycket från den tekniska sidan så länge materialet som spelas upp är bra nog då de vänjer sig vid ljudkaraktären på sina saker...tills de får höra nåt annat. Och då brukar de av naturen förutsätta att det är de stora sakerna som måste bytas till tillverkarnas odelade förtjusning. Vad som är ett problem är i produktion. En signal som passerar en S/P DIF-kabel som råkar ligga i vägen för en sändare, exempelvis nalle eller WLAN, kan raskt börja dra på sig artefakter, och om detta upprepas, blir det värre för varje gång. Personligen skulle jag aldrig någonsin använda S/P DIF för jobb. TOSLINK å andra sidan, är exakt samma sak som S/P DIF, men optiskt. Den innehåller inte heller nån som helst Correction, Paritet, Flow Control eller liknande....men den är å andra sidan helt och hållet fri från electriska eller magnetiska störningar. Materialet är inte helt fritt från jitter då det inte finns någon exakt styrning mellan sändare och mottagare, men då det fortfarande må vara ett amatör-format dåligt lämpat för professionella ändamål, så är det ett förbannat bra sånt. Jag vägrade tro att det skulle kunna göra nån skillnad - jag menar, digitalt är ju digitalt? Men jag kopplade in en bra optisk kabel jag fick av en kompis som rensat ur sin gamla film-studio och inte hade plats för alla gamla saker...och skillnaden var extremt påtaglig. Det underhållande var att jag testade att spela upp filmen The Cycle för kompisar som var över för att spela in ett kommentatorspår till en film när vi var klara, och skiftade kanal från optisk till coaxialt efter en kort paus pga produktionstankar. När jag startade upp igen (med Coax) undrade en "vad fan hände med ljudet?". Den mesta utrustning väljer inte om den ska spela upp Coax eller optiskt, jag hade helt enkelt inte kopplat ur den gamla sladden, därför kunde jag skifta med en enkel knapptryckning på förstärkarens fjärrkontroll. Detta trots att spelaren, en mycket bra Sony, står exakt 19 centimeter från DVD-spelaren, en mindre bra Denver, med ingen av sladdarna längre än 50cm. DIGITAL TRANSPARENS: Vi börjar nå bit-transparens, men vi är inte där än, särskilt inte med enklare utrustning. Låt mig ta ett exempel som är lättare att relatera till för de flesta: Jag jobbar även som klippare av video i både Premiere och Avid (även om det senare var ett tag sen nu). I min klippdator sitter just nu ett gammalt GeForce (tror det var nånstans runt 8000-serien, ska byta ut det dock), mest för att mitt nya GeForce-kort inte har Component ut, och, mer viktigt, Premiere VÄGRAR använda Cuda-kärnorna från GeForce. Cuda är en data-accellerator främst avsedd för video, och var vad jag ville använda för realtids-effekter. Snulle fick jag. Det visade sig att GeForce-serien enbart är gaming-kort. Inget annat. Jag borde lagt en betydligt fetare peng på ett Quadra-kort istället, men det visste jag inte när jag plockade ihop burken. För att bli så bra spel-kort som möjligt pressas GeForce upp så långt som möjligt, vilket ger felberäkningar. Detta är välkänt, men för spelare märks det inte. Jag menar, hur lätt är det att se några pixlar stora artefakter här & där med glesa mellanrum i en konstant dynamisk bild? Problemet blir när man jobbar med det. Då blir det inte bara en enstaka generation med halvt osynliga artefakter även ett tränat öga måste leta efter, samma fel kommer uppstå slumpvis i ungefär samma mängd för varje generation, och till slut blir materialet helt förstört. Analogt blir problemet ännu större. KONTAKTER: Hur stor skillnad de gör kan jag inte svara på, jag köper enbart Neutrik av rena principskäl för att jag inte vill ha reda på vad som kan hända. Dock kan jag kommentera beläggning - beläggningen är inte till för att förbättra ljudet, den är till för att förhindra försämring av ljudet. Tyvärr slits guld bort ganska raskt, det är därför nästan inga professionella kontakter jag sett har det, det kommer inte stanna kvar om det inte är installation (där finns det dock några från bla Neutrik). Obehandlad metall korrugerar med tiden, vilket låter fan, därför ytbehandlar man med ädelmetaller som guld och (rent) silver för att förhindra att det händer. Inget annat. Dock gäller "alla bäckar små". Snålar man in på en sak, exempelvis nån enstaka kontakt, så skulle ingen märka det. Men ju mer man "cut corners" (vet inte redigt hur man skulle översätta det), desto större blir risken att det påverkar. Även skärmningen av höljet spelar in, plasthölje skyddar inget, vilket metallhölje gör. BUNKERT & NISSE - DPA 4090 DPA is the shit! Arbetar i stort sett uteslutande med Sennheisers MKH-serie och DPA, med lite snesteg med Schoepps :-) Dock är jag själv mest inne på cardioid. På de ställen jag spelar in på så är rundtagning inte helt genomtänkt tyvärr. Nisse, jag förstår att du kan tänkas uppskatta rundtagande karaktär, men utanför studion är det mindre lyckat! Respekt med Abbey Road dessutom :-) WELLNESS: Damn straight mon. Jag hade mer än gärna gått, men sitter fast med jobb. HIFI: DMMs LJUDTEST: Jag säger samma sak nu som senast: Dina test suger svullen purjo. Redan från början amatörmässiga och inkompetenta leksaker vinklade för att bevisa en personlig åsikt baserad på hörselskador och forum-trolleri. Mellan 3 och 5 sekunder på 85dB nominell nivå (och jag skämtar inte) resulterade i en kväll av lyssningströtthet. Mitt i produktion. Kommer aldrig hända igen. Har du någon som helst hörsel över 5KHz? BUNKERTS LJUDTEST: Det var...skillnad det! Jag ska vara fullständigt uppriktig, jag var inte alls förtjust i de två första låtarna. Det var dämpat och saknade topp. Den sista lät dock mycket mer öppen och mer gedigen! Det skulle må bra av lite mer filtrering, men det lät mycket naturligare och trevligare! Jag har nu lyssnat i två olika system av tre, och nöjer mig med det för nu. Jag har inte testat i mitt QLN-system, men då det är snudd på studio-rakhet på det så räknar jag att det motsvarar minst mina DT-250, & där var skillnaden enorm, uppspelat genom samma digitala High-End Sony-steg som båda 5.1 högtalarsystemen. Mitt Avance-system är dock ett glädje-system, särskilt L & R (centern har nåt vajsing med diskanten jag måste fixa, men det spelar ingen som helst roll här). Det har fruktansvärt bra upplösning i basen, vilket är vad jag brukar kolla av i dem (två 9"-basar per högtalare som går hela vägen ned i källaren och som kan leverera nog med botten för att få ballarna att kännas som välanvända boxbollar om man krämar på), men alla HiFi-prylar är modellerade för att låta som bäst, och de här är utan tvekan modellerade för att ha så garanterad tydlighet under 8KHz som möjligt, vilket ger opålitlig diskant. I detta system märke jag ingen skillnad alls just nu, och jag vet inte om det bara är för att jag är sjukt trött just nu eller för att felet håller sig över högtalarnas glädjezon, men som sagt, i DT-lurarna var det väldigt tydligt trots trötthet. ANALOGA KABLAR: Det är inte prisklassen som gör kablarna, det är andra faktorer. Exakt vad det är som gör en kabel bättre än en annan kan jag inte svara på utan att inkludera spekulationer, men kan säga att de tre kablar som verkligen gjort skillnad för mig är Supra, Mogami och Planet Waves. Att ha gått från de no-name jag köpte som yngre till detta löste mycket problem för mig, och investeringen var väl spenderad. Inte helt underligt kan tyckas då Supra är den absolut dyraste kabel jag har. Dock var inte Monster Cables så jävla långt efter, och de lät helt häpnadsväckande uselt (för sitt pris)! Jag kan inte minnas jag gav mer än 10-20 spänn per meter för mina Mogami installations-kablar, verkar som de var så billiga för att de verkligen inte är avsedda att klara turnéliv eller fält-jobb, men till studion spelar dålig stryktålighet ingen roll...men Monster-kabeln kostade flera hundra spänn för bara några meter! Och lät skit (jämförelsevis, givetvis)! Jag tycker frågan är missriktad. Frågan är inte varför dyra kablar skulle vara bättre än exempelvis Clas Ohlson-kablar (vilket jag även det har en del liggande för nödfall) - frågan är varför en kabel av en typ och märke är bättre än en annan av en annan typ och märke. Det hela är egentligen väldigt enkelt: Jobbar man som ljudtekniker så måste man kunna lita på sina öron. Kan man inte det, så är ljudteknik det sista man bör satsa på. Det betyder dock inte nödvändigtvis att man är dålig musiker, vilket de flesta på den här sidan är. Musiker alltså, hur duktiga folk är beror helt på person till person, och det är flera här som har min djupaste respekt ;-) Är man yrkesverksam ljudtekniker så är det anmärkningsvärt om man inte kan höra skillnad på olika don, för att kunna få en så bra och balanserad mix som möjligt så behöver vi kunna höra skillnad nedåt ½dB, ibland så långt som närmare 1/4dB (för en ensam ljudkälla är runt 1dB ungefär vad som krävs för att höra faktiskt skillnad, men när det gäller förhållande mellan två eller fler källor förändras det till mycket lägre mått genom juxtaposition), och vi måste kunna höra hela spectrat. Kan man inte det, men kan komma runt det, så måste man anpassa materialet därefter genom medveten filtrering. Märks exempelvis att Ben Burrt (Star Wars bla) har gjort så på filmen Wall-E, som låter sjukt bra men saknar all form av högre topp. Är man å andra sidan musiker, så har man som jag ser det två val: 1 - Gör den här saken mig lyckligare, alternativt måste jag ha den för att kunna göra mitt jobb? 2 - Märker jag ingen skillnad ändå & kan glatt skita helt i den med gott samvete? Jag umgås mycket med musiker, helt otroliga såna dessutom, och de flesta av dem har efter åratal av spelande på hög volym utan öronproppar nån form av hörselstörning. Antingen är det tinnitus, eller hörselnedsättning. Inte sällan både och. Flera av dem kan inte höra gräshoppor längre, och hör definitivt ingen skillnad på något i det område där kablarna gör som mest skillnad, men det spelar ingen roll. De är glada när de spelar, och i studion är det inte deras kablar som används i vilket fall. Varför skulle de köpa Supra när de inte kommer höra skillnaden själva? Det skulle dom inte, finns ingen orsak. Varför skulle jag, i egenskap av sound designer (sjukt missbrukad term, men betyder ursprungligen någon som bygger ljudlandskap eller effekter medvetet baserat på känslor), effekt-inspelare och ljudtekniker köpa dyra Supra-kablar? Ska sanningen fram så brukar mina mixar oftast hålla sig mellan ungefär absolut lägst 7Hz (fullständigt ohörbart, men ger fysisk misshandel genom en bra LFE-sub) till 11KHz. Hade jag fortfarande jobbat som musikproducent så hade svaret varit: För att ge en renare topp utan behov av Exciter, samt slippa den konstiga muffel-distorsion som kan uppstå med riktigt dåliga kablar. Svaret är enkelt: För det första har jag en hybridstudio där enbart datorerna är helt digitala. Jag har allt ifrån gamla disc-ekon och fjäderreverb till högkvalitativa Lynx-converters och synthar, det mesta patchat via ett patch-system. Små fel i en kabel blir väldigt snabbt stora fel i kedjan. Nästan alla ljudeffekter jag spelar in sen en tid tillbax är i 192KHz 24bit, och hade jag kunnat hade jag gärna gått över till 384, men det klarar inte min recorder. Det mest uppenbara är att pitch-effekter kräver så mycket headroom det kan få, men faktum är att även enstaka processer, exempelvis reverb och phaser/flanger/chorus mår bra av headroom frequensmässigt för att arbeta så transparent som möjligt, och klarar inte kablarna material över 20KHz så är det fullständigt bortkastat att spela in då det inte kommer finnas nåt där. Till detta kommer även grejen med dynamik. Mer plånboksvänliga mickar har inte så snabba transienter, men jobbar man med DPA, Shoepps, eller Sennheisers och Neumanns exklusivare serier så finns det gott om utrymme för transienter, men fortfarande på väldigt låg volym jämfört med Line eller Broadcast (ligger på +15dB nominellt vill jag minnas jämfört med Lines +4 på Pro-sidan). Sämre (kostnad ej inräknad här som sagt) kablar klarar inte av de snabba transienterna, särskilt på lägre ljud, av nån anledning, vilket ger en mjukare effekt, medan en riktigt bra kabel gör just det. Även om den är jämförelsevis billig. Hela diskussionen känns ofta fånig & självhävdande. Å ena sidan har vi ett fåtal fanatiska audiofiler som inte använder öronen utan friskt köper alla trender rakt av, hur holistiska och orealistiska de än må vara ibland. Å andra sidan har vi ett fåtal fanatiska skeptiker som inte använder öronen utan vägrar acceptera att deras ovilja att spendera pengar i ljudet skulle kunna resultera i sämre prestanda då bra ljud enbart är inbillning. Och dyrt. Hur kan rimligtvis något vara bra som ger smärta i plånboken? Däremellan har vi helt vanliga audiofiler/entusiaster/brukare/skeptiker som använder sina öron och handlar selektivt, samt strävar efter att hela tiden förbättra både sig själva och sin utrustning. Jag har full respekt för i stort sett alla här & era åsikter, men det är väldigt jobbigt att argumentera när det hela lätt urartar i personangrepp och kuk-mätning. Det är onödigt och kontraproduktivt, särskilt när diskussionen redan från början är helt beroende på vad de grundläggande behoven är för varje enskild medlem.

Frequenser under ungefär 120Hz är svåra att höra i stereo, och under cirka 80Hz är omöjliga utan hörlurar...och med hörlurar ger stereopanning i såna frequenser en otrevlig känsla av lock för öronen, så det är en bra ide att undvika. Som Mista Demon skrev så löser mono inte fas-problem som kan uppstå, men det gör att man kan höra dem betydligt bättre, och därmed enklare fixa dem. En viktig regel när man mixar är att undvika allt onödigt som pesten. Det finns mycket som det är som kommer jävlas under arbetets gång, att spä på med ännu mer kända upp-fuckare är ett bra sätt om man önskar sig magsår av tomten.

Hm, skumt. Kan vara batteriet, dock låter det skumt att alla ljuden låter likadant, det BRUKAR innebära fabriksåterställning när man bryter batteri-strömmen, även om det ibland bara innebär total nollställning. Är det batteriet (ganska god chans) så får du antingen lämna in den eller löda lite, vill minnas även den ska ha lött batteri...men av frågan att döma (låter som du är ganska ovan vid elektronik) skulle jag rekommendera det första, det är lätt att ha sönder nåt utan att ens märka det om man har otur. Min 60 har åsså exter för sig, men där är det bara Arpeggio-lampan som vägrar sluta lysa. Den funkar fortfarande, men lyser varesig den är på eller inte...

Det är oprofessionellt att inte göra mixar mono-kompatibla. Det har inte enbart med uppspelningsmediet att göra, utan det är även ett fruktansvärt viktigt steg för att göra musiken och ljudet tillgängligt för alla. Är man döv på ett öra så hör man allt i mono, och är det taffligt mixat kommer en mix som låter bra för en stereophonisk lyssnare låta fullständigt vedervärdigt för en som inte kan höra stereo. Faller under samma kategori som att mixa så att alla viktiga ljud håller sig mellan 200Hz till 5-6KHz - kan man inte göra en mix som vem som helst kan lyssna på och uppskatta så är man inte rätt man/kvinna på jobbet. Jag gör till och med mina surround-mixar så mono-kompatibla det går. Det här var nåt av det absolut första jag fick lära mig som blivande producent. Demonen: Håller med :-)

Tackar! Även om jag inte klassat mig som musiker sen 2005 så kommer synthar av alla sorter alltid ligga mig väldigt varmt om hjärtat :-)

Addendum: Trots att jag har ett antal fina gamla analoga synthar, så måste jag faktiskt säga att en av de bästa analoga hybrid-synthar (helt analoga oscillatorer och filter, undantaget en 4-bits PCM-"brusgenerator") jag har är min gamla fina ombyggda Commodore 64 anno 1983 :-) Fanskapet går neråt 16Hz!!!

Jag skulle säga att frågan som så är irrelevant. Att fingra på en Mini-Moog exempelvis kan jämställas med att fingra en tjej, och den är vad jag vet den första kompakta synthen. Å andra sidan har vi Yamaha SY-1, en extremt tidig hel-analog Yamaha-synth i min arsenal som ligger mig väldigt varmt och hjärtat, men som ärligt talat har både tunn bas och lätt kan få en ganska näsig karaktär. Sen har vi, medan vi ändå är inne på Yamaha, deras DX-7 II, och Ensoniq SQ-80 - två andra synthar med kraftiga brister i ljudet, men som har sin tydliga plats. Speciellt SQ-80'n (storebrorsa till ESQ-1) har visserligen, sitt analoga filter till trots, väldigt tydligt 8-bitars-ljud med bit-distat ljud och tydlig alias-effekt, men det analoga filtret och just alla feta artefakter i ljudet ger ett helt otroligt trasigt & snyggt & fett ljud. Om man å andra sidan ser till mer moderna synthar så har vi ju exempelvis KORG's Triton-serie, som jag var väldigt förtjust i, och "nya" (har några åt på nacken nu) MOOG Minimoog Voyager. Jag har tyvärr ingen av de två, men har spelat flitigt på dem. Triton-syntharna var otroliga på många sätt, men inget vidare på analog-ljud. Undantaget min PolySix så har tyngd alltid enligt min mening varit KORG's svaga sida. Dock hade de otroliga pad-ljud, och väldigt väldigt fina orkester-ljud. MiniMoog Voyagern...kortfattat - de stabila oscillatorerna ger synthen ett lite cleanare ljud än originalet, men drömmer man om en sån på natten så blir det till att byta lakan på morgonen, och ertappar tjejen en med en sån så vankas det skilsmässa. De senaste åren har jag inte hållit mig ajour med synthar på samma sätt som när jag fortfarande var musiker, jag använder i stort sett bara mina synthar till olika former av elektroniska, digitala, och robotiska, ljudeffekter nu, och till sånt funkar gammal, helst modulär och gärna småtrasig utrustning mycket bättre (jag har ett djupt och hälsosamt förakt mot att använda synthar för att försöka återskapa organiska effekter inom film), men gillar fortfarande att blänga i affärer när jag kommer åt, och då givetvis med mina väl inlyssnade DT250. Moderna synthar låter i flera fall jag testat sjukt bra, även om jag tycker att exempelvis Nord-serien och liknande lämnar lite att önska, men vad jag vill komma till är att jag inte anser ålder här spelar någon som helst roll. Det finns gamla synthar som låter skit, och det finns purfärska dito som låter halleluja. Vad de gamla bra syntharna klarar är något man helst ska använda en Moog eller ARP till, vad digitala syntar gör bäst går över huvud taget inte att göra i ett analogt system. Jag har 20-talet synthar allt som allt, plus ett antal trummaskiner och andra varianter av ljudkällor, allihop från ett tidsspann mellan runt 45 år till 7-8 år gamla prylar, plus ett knippe pluggar jag aldrig använder professionellt, och utan undantag varje synth har sina styrkor som var varför jag köpte den från början, styrkor enbart den synthan har, och sina brister den helt enkelt inte klarar av särskilt snyggt. Frågan är inte om syntharna var bättre förr, det är som att försöka jämföra en nylonsträngad gura mot en stålsträngad dito och klaga över att den nylonsträngade inte har lika fint toppigt ljud, det är helt enkelt inte samma sak. Reproduktioner blir sällan särskilt bra, men samma typ av analoga synthar, både kompakta och modulära, som gjordes på 70-talet och tidigt 80-tal, går fortfarande att hitta nyproducerade, och i tvärsnitt skulle jag säga att kvaliteten ofta är ganska jämn...monster-systemen icke inräknade (vågar inte ens föreställa mig vad motsvarande ett Roland 100 skulle kosta idag...), men ibland vill man ha fett och levande, ibland vill man ha mix-vänligt och hårt. Det fanns en tid under sent 80- tidigt 90-tal när en fet majoritet av syntharna verkligen var bedrövliga och lät som trimmade Casio-keybords man köper för en tia på Ellos, Eurodancen var nerlusad med dem, men det var under en period, generellt skulle jag säga de bara bytte karaktär.

Mycket, tyvärr. Har aldrig haft annat än problem med det, och det får Nuendo att krasha fullständigt. H.264 i MP4-container brukar vara det format jag rekommenderar varmast. Dot Mov som container funkar åsså, men jag är lite orolig över att begränsa formatet om man sparar under Apple/Quicktime. Vet uppriktigt sagt inte med säkerhet om det sista där faktiskt är ett problem, nallen sparar ju trots allt snällt sin AVC (H.264) under .mov, men minnet av hur besvärligt DV under Quicktime på en PC var gör mig lite reserverad :-)

Till att börja med - är inte filen i 30 (igentligen 29.976) fps så rekommenderar jag starkt att hålla dig till vad filen var från början, i ditt fall, och tillika PAL-standarden, 25fps. Framerate-konverteringar är enbart nödvändiga vid exempelvis DVD eller bio-släpp, aldrig nätet. Sen om converter... Tricky. Jag brukar använda Quicktime Pro, men jag vet inte med säkerhet att den klarar WMV, det är ett sjukt opålitligt format, men kan du få tillgång till den så är det absolut mitt råd just nu!

Det hela är egentligen väldigt enkelt, som Cborg nämnde så är ljud inget annat än tryckförändringar i luften. Tryckförändringar bryr sig inte det minsta om avstånd, rent teoretiskt sett skulle vi kunna höra frequenser ner till rakt av den absoluta 0Hz. Vilket vi gör, men vi uppfattar det som lock för örat. Sinnet ljud är enbart en tolkning av ifall trumhinnan är spänd eller inte, samt hur mycket. Slutna lurar kan ge bättre basrespons, men samtidigt mycket sämre tillförlitlighet om man inte modellerar dem ordentligt för att kompensera för det - iom att luften är mer eller mindre totalt insluten, så upphör inte trycket fören membranet vänt riktning, och detta skulle jag säga ger något av en proxiliknande effekt som öppna lurar och högtalare inte har. Luft är trögt, och kan det inte röra sig åt sidorna så bygger det upp på ett onaturligt sätt.

Jag har använt 8:an sen släppet till min studio-dator, och är väldigt nöjd. Metro-interfacet var irriterande till en början med, men nu är det inget jag reflekterar över alls. Jag startar ändå nästan alltid upp Nuendo eller min audio-editor (minns inte vad den heter just nu) i Metro ändå. Att de kräver mail vid installation ska dom brinna i helvetet för, men det går att komma förbi. När man installerar 8.1 så kan man låta nätverkssladden vara urkopplad, då slipper man det. Stabiliteten är nog bland det bästa jag haft hittills, OS2 undantaget (men det försvann ju tragiskt nog ganska fort), och uppstartstid på under 10 sekunder är mäkta trevligt! Gäller både 8 och 8.1. Jag har Win 7 på video-redigeringsdatorn, och jag har nog aldrig svurit så förbannat över ett operativsystem förut...

Största problemet, vilket dessutom är nåt jag måste direkt slåss för helt sjukt ofta, är att många tror att "ingen märker någon skillnad ändå". They do, dom vet bara inte om det, vilket är orsaken att ljud funkar som det gör. Som någon här var inne på så har man som konsument inget att välja på, så låtarna presenteras är så man får lyssna på dem varesig man vill eller inte, men med det sagt skulle folk hellre välja en bra mix med dynamik över en sämre mix med överkomprimering all-over. Har gjorts många tester av just den saken, och även jag har laborerat bestialiskt med omedvetna experiment-offer (så fort otränat folk vet att de förväntas lyssna efter något så slutar det oftast funka). Problemet är att gemene man sällan får höra två versioner av samma låt, och därför inte har nåt att jämföra med. De lyssnar på musiken, och tekniken, precis som den ska vara, är undermedveten. Dock gör den ENORM skillnad - ta en titt på Michael Jackson, för att nämna någon. Han var sjukt skicklig, men hade han varit den han var om hans musik hade varit inspelad i en källare med medioker dämpning i Säffle & Rödes budgetmickar? Det fanns under hans storhetstid flera som var lika skickliga som honom, men den extremt höga produktionskvalitén gjorde att hans unika röst och känsla för både rytmik och frasering kom till sin rätta, och kunde nå folks undermedvetna. Att han var ett geni var orsaken att folk lyssnade på honom från början dock, det får man inte glömma. En dålig mix kan förstöra en bra låt, men en aldrig så fantastisk mix på en skitlåt slutar ändå med skit. Det är sant att mycket musik produceras under villfarelsen att "det blir starkare", men folk kommer bara lyssna så länge musiken är ny och fräsch. Allt eftersom folk vänjer sig vid låtarna så lyssnar dom, fortfarande fullständigt undermedvetet i de flesta fallen, lyssna bakom musiken. Voilà, en one-hit-wonder ingen minns om ett år är skapad. Det är inget fel på stark komprimering---om den används för ett syfte. Som det är nu används den sällan för effekten utan för att "det blir fläskigare". En överkomprimerad ljudmatta på samma volym som en välkomprimerad ljudmatta blir inte fläskigare, den blir mer som ett diffust bord man kan ställa sin öl på och glömma bort. På 90-talet blev det verkligen starkare då en CD-spelare inte kan hantera normalisering...men Spotify, iTunes, radiostationer, m.m. kan. Och gör. Just nu är dock inom många stilar överkomprimering ett grepp. Vad jag kan komma på huvudsakligen Dubstep och modern House (har lika lite med ursprunglig House som moderna RnB har med sitt original...). Innan dess hade vi 90-talet med nakna synthar inspelade rakt upp-och-ner utan nån produktion att tala om alls, och innan dess hade vi 80-talet med as-mycket oövertygande reverb påslaskat godtyckligt, tunn bas, och en virveltrumma som överröstade precis allt annat med råge. Såna saker skrattar vi åt idag, kommer vi se med mer blida ögon på det kommersiella ljudidealet för 2013? Yllet: Atta boy :-)

Sågtand med compressor, chorus detune, compressor, kort rum, mer compressor, och förmodligen en variant av bandpassfilter. Och lite mer compressor... Satan i gatan vad comprimerat... Jag kan få min Roland JUNO-60 att låta så med lite våld.

Det härrör ju från att folk tror att en låt automatisk säljer bättre än andra om de spelas högre, och därför förväntas ge bättre intryck, på radio. På nåt sätt kanske det stämde en gång i tiden, men det gör det fanimej inte nu sen de senaste 10-15 åren då vi nått gränsen för hur hårt man kan komprimera dist-fritt... Jag är inte negativ till compressorer, som mest har jag haft närmare 1000 i samma project (runt 500 kanaler med compressor och limiter på i stort sett alla. Men här var jag tvungen då original-materialet var väldigt spretigt, och jag var tvungen att tämja det. Själv jobbar jag iof med film sen bra länge, och vi har väldigt specificerade nivåer vi måste hålla, mellan -22 till ungefär -16dB nominellt för en vanlig bio/DVD-film, men redan som musikproducent gillade jag att hålla mig med fin dynamik. En låt som är som en distad vägg (på fel sätt) är bara tråkig, den måste få leva. Med "fel sätt" menar jag att vissa låtar mår bra av vissa element som är helt sinnessjukt hårt comprimerade, gärna med tydlig pump-effekt, men det gäller fortfarande att ha liv i andra delar av samma låt för att det inte bara ska bli tråkigt. Som gammal producent med bl.a. Industrial, Noise, och Body som genres jobbade jag mycket med sånt. Även inom Svartrock och vanlig Rock smög sig såna saker in, men fortfarande utan att talla på låtens totala dynamik. Om man vänder på det så kan dock en underkompromerad låt låta precis lika jävligt...men på ett helt annat sätt. Det är en balans man måste hålla med gott omdöme.

Ah! Hade lite svårt att se vad symbolen föreställde först, misstolkade den för nån form av logga :-) Knepigt sätt att markera pluggarna...

Hur ser den ut på andra sidan?

Den här tråden är iof ganska gammal nu, men svarar ändå. Till att börja med - Vad du än gör blanda INTE högtalare. Kör samma på alla utom subben. Själv kör jag Yamaha HS80 med en HS10 i studiosystemet (har fler system att testa mixen genom, men inte i surround), och QLN med en enorm Yamaha-sub i hifi-systemet. Blandar du högtalare kommer det bli omöjligt att faktiskt höra vad du gör då de olika modellerna har olika sätt att hantera ljudet. Mindre problem i ett hemma-system där man ändå bara är passiv lyssnare än i ett system där man förväntas mixa så det ska låta bra överallt. Bass management? Sky som pesten. Högtalarna, för att funka till film och spel, måste kunna klara av hela registret. Dock är det sjukt viktigt att kunna koppla om hela mixen till stereo-lyssning, men vad jag vet ska alla DAW med flerkanalslyssning ha såna switchar. På Nuendo/Cubase är det en plugin. Gällande vilka ljudkort som funkar så finns det bra många, själv kör jag ut Yamaha-lyssningen via ett LynxTWO. Dock är konfigurationen för DVD/BD/Dolby Cinema 1:L 2:R 3:C 4:LFE (Low Frequency Emitter - Baskanalen) 5:LR (Left Rear) 6:RR. Finns fler standarder, men ska du inte jobba med biofilm så är det LRCLfeLRearRRear som gäller. Var väldigt noga med att aldrig använda LFE'n till något viktigt. Långt ifrån alla har en extra bas, och tabbar man sig här kommer en bred majoritet av alla som kommer se filmen/spela spelet höra en dålig mix som saknar både tyngd och händelser. Skillnaden mellan LFE och den faktiska benämningen "subbas" är att den senare är menad för bas-management, dvs att förlänga de vanliga högtalarna, medan LFE (fortfarande Low Frequency Emitter) enbart är till för effektljud, alltså att fläska på redan befintligt ljud utan att faktiskt vara viktigt för själva berättandet.

*dräggel*