van Caine

Att köpa mick är lite som att handla frukt - det går inte nödvändigtvis att säga att de här äpplena är bättre än de här bananerna, olika saker kräver olika doningar. Men generellt kan man säga - man får vad man betalar för. Förutom om man köper en Line Audio CM3 givetvis, att köpa den är som att råna tillverkaren - men på ett bra sätt! ;-) Har man exempelvis en ADK och den Neumann den är modellerad efter, så finns det en god orsak att ADK'n kostar runt 2 lapp och Neumannen mellan 40-80 tusen, beroende på exakt modell och tillverkningsår. Till just VO, och i den prisklassen, är det klurigt. Alla röster har olika behov, och utan att kunna lägga mellan 15-25000 på riktiga filmmickar som låter bra till alla, och där är exempelvis Sennheiser MKH40/50, Schoeps CMIT-5 och det mesta DPA klämt ur sig stora favoriter för de flesta av oss, så skulle jag säga att just Shure SM7 brukar vara ett bra kort. Den låter bra, har visserligen lite trist diskant, men fin upplösning i mellanregistret, och har klarat fullständigt fasansfulla akustiska ställen tidigare. Visst, finns alltid en gräns för hur långt den tillåter *BEEP*-ljud, but you get the picture. Krasst talat är Röde ett märke jag avskyr med passion och hätta, deras botten är vidrig och diskanten antingen väldigt slö eller väldigt vass, men Neumann generellt har gjort många trevliga grejer, och både Sennheiser, Schoeps, DPA och Sanken har flera modeller dedikerade för sånt här, men då räcker det inte att dubblera din budget.... Ska jag peka på en bra mick för de pengarna så är det Shure SM7. Har du ett hyfsat behandlat rum och kan lägga lite mer så har jag hört bra demos av Neumann TLM 102, och då kostar den bara runt 1000-lappen mer än vad du skrev som tak. Men har som sagt inte jobbat med den så jag ha ingen praktisk erfarenhet av den.

Vet inte riktigt hur du menar med anklagelse, men inom Hifi-kretsar så är diskussioner som de här extremt vanliga, men där kan olika typer av färgning vara välkommen även i steg. Alla mina Denon-steg är exempelvis löjligt färgade... Ska man dock jobba med dem så är plötsligt situationen väldigt annorlunda. Det var länge sen jag faktiskt diskuterade slutsteg med andra ljudtekniker, men gemensamt för oss alla var att vi sökte steg som kunde återge signalen så ofärgat, dist-fritt och pålitligt som möjligt. Faktiska sound var aldrig med i ekvationen. När vi väl hittade vad vi sökte så var inte frågan relevant längre. Minns dock att LAB-stegen var en stor favorit för i princip oss allihop, mig inkluderat, men tyvärr fick jag aldrig råd att köpa nåt själv. Indeed - hög upplösning fri från någon som helt form av socker eller distorsion, huvudsakligen i den extrema diskanten över 15KHz. Upp till dess är det inte helt omöjligt att få tag i gedigna saker som låter helt okey för en ganska human peng, och där folk med någon som helt hörselskada inte kan höra skillnad på dyrare saker. Det är inte precis strösslat med såna prylar, men det finns för den som orkar nosa upp dem. Men så fort man vill passera den gränsen så kan det bli förbannat dyrt. Dock är det ofta pengar väl spenderade om man kan känna skillnaden, och det är framför allt i den här klassen då saker som kablar och pricey omvandlare och liknande verkligen gör en stor skillnad. Lustigt nog var dock mina Yamaha-monitorer precis tvärt emot allt annat! De har en helt fantastisk diskant, men helt värdelös botten :-) Just Behringer annars måste jag säga är ett av de mest ojämna företag jag känner till. De har gjort kopiösa mängder ren skit, har massor jag snudd på fått pengar för att köpa (överdrift, men billigt som fan var det), många saker som är väldigt trevliga för sitt pris & användbara till rätt saker, och enstaka rena guldklimpar som denna! Bygg-kvaliteten har hittills alltid varit ett skämt, men ljudet är inte dumt alla gånger!

A500 heter det. Tror jag gav en 2500:- för det, men det var mer än 10-12 år sen nu! Det har inte den dyra diskanten man kan hitta i riktigt fina (kostsamma) grejer, men det har å andra sidan inte Alesis heller, så det visade sig vara en grym match :-) I övrigt är det dock extremt linjärt.

En stor orsak att man inte diskuterar monitor-förstärkare som man diskuterar gitarr-förstärkare är samma orsak som man undviker monitor-förstärkare med ett faktiskt sound som pesten - de måste vara fullständigt transparenta för att kunna göra sitt jobb. Dock kan man använda sämre och mer färgade steg till referens-lyssning, men då är det något annat. Själv har jag en mängd olika steg, allt ifrån extrem high-end till etxtrem low-end, men för mina tre huvud-system jag mixar i så gäller - första, Yamaha HS80/HS10 5.1 - aktiva. Andra - Alesis Monitor One Mk II stereo, ett extremt linjärt Behringer-steg. Låter fantastiskt men hållbarheten lämnar en del att önska. Och det sista - QLN 5.1 och hörlurslyssning genom ett väldigt väldigt bra och linjärt Sony-steg. Dock är det inte alla steg och högtalare som går bra ihop. Minns att vi hade flera LAB-steg på ett tidigare jobb som vägrade samarbeta med flera olika högtalare. Behringer-steget har dock (hittills) funkat bra med allt, men kan tänkas att jag helt enkelt haft tur.

Jag har inte orkat läsa igenom mer än första och halva andra sidan, men ger här min syn på det hela. Jag har tidigare jobbat som masteringtekniker och producent, där masteringen var en av mina viktigaste sysslor. Den enda viktiga nivå att hålla stenkoll på att aldrig bryts är nollan, men eftersom "real peaks" kan nå över sina digitala peakar (den som undrar får slå upp själva), så har jag personligen -1dB som absoluta tak. Headroom är bra för att det garanterar att signalen aldrig klipps med råge, och i 24 bitars upplösning har man väldigt mycket dynamik att jobba med innan upplösningen börjar ta stryk. Jag brukar rekommendera att hålla sig åtminstone 6-12dB lägre än nollan på downmixes. Inte för att det behövs i masteringen, det gör det inte, utan för att förhindra att oväntade peakar under nedmixningen ska bryta igenom och förstöra mixen, vilket skulle betyda att man måste göra om det en gång till. Visst kan man använda limiter på out-channel för att förhindra sånt, men det kan ge oönskade effekter om man har otur, och är nåt man hellre vill ha hand om helt i mastering. Som sagt, tänk på att vi har 24 bitar att leka med, jobba hellre en bra bit för lågt än lite för högt. Vad gäller dynamiska effekter i stora hela för att öka loudness vid mix, ska detta undvikas som en bassäng full med ebola-svett. Jag fick flera mixar för ett antal år sen som var fullständigt omöjliga att göra nåt med då de var för hårt comprimerade, och vad man än gjorde så kom disten springade skrikandes i full galopp. Jag var tvungen att skicka tillbax den utan att kunnat göra något, och av nån anledning kunde de inte fixa fram en okrossad mix... På enskilda kanaler måste man ofta ha compressor för att sakerna ska samsas i mix, så det är helt okey. Den kan till och med vara åt helvete för överstyrd, men det är fortfarande okey eftersom det är ett artistiskt val. Man kanske även har en snygg SSL-compressor som limmar ihop hela mixen på ett snyggt sätt åsså, vilket även det KAN vara helt okey, men det måste vara med måtta, och ENBART för att färga mixen artistiskt. Mastering-processen kan absolut vara artistisk den åsså, men huvudsyftet är att förbereda material för distribution, eller möjligen rädda skadat material, inte huvudsakligen formge det. Därför bör man ha materialet så välmixat, men med full dynamik, som möjligt. Låg nivå - hög dynamik - "hjälp" inte masteringen på vägen.

Nja, du har möjlighet att få toppkvalitet, men hur slutresultatet faktiskt blir beror på hur du mixar det, samt vad du har att utgå ifrån. Men det blir ingen vidare degradering av ljudet undantaget vad programmet själv orsakar. Utan bra lyssning kan du inte höra vad du gör, och utan att höra vad du gör så kan du inte mixa med precision. RME spöar utan tvekan alla inbyggda ljudkort, men just Apples omvandlare är något jag skulle undvika som pesten att jobba på. Ljudet är extremt hårt beskuret i undre mellanregistret, och har fjäskiga frequenser i över-midden för att låta mer imponerande. Jag...är inte road....

Awesome :-)

Jag jobbar dagligen med olika ljudkort och har inga som helst problem att höra skillnad mellan dem.

Violinerna tycker jag låter KORG Triton eller liknande, även om det skulle kunna vara äkta men extremt hårt processade och inspelade med inte så bra mickar och vibrato från pedal/plugg, men undras om det inte är Mellotron jag hörde i bakgrunden? Kan vara autotunad cello åsså. Jobbig comprimering dock. Får stereobredden att flyta nåt grymt... Vill minnas Yamaha SY-85 hade en liknande karaktär åsså, men har inte rört den sen gymnasiet, så kan ha fel. Dock, ska du göra samma sak själv så är det väldigt enkelt. En bra synth/plugg med bra stråkar, här två Violin och en Cello, kört genom compressor på burn-in-hell-setting. Hur det låter i slutändan beror på hur bra du är på att spela eller programmera.

Sen får man ha i åtanke att det här inte är Dubstep. Jag gillade det så sett, men det var väldigt repetitivt. Visserligen dansade jag mycket till sånt här på både rave och warehouse i sina dagar, och retro-techno har absolut sin publik fortfarande, men vill du nå ut så skulle jag rekommendera att försöka göra låten mycket mer dynamisk, och lägga till lite fills & så vidare. Framför allt är basgången sövande. Det säger jag inte för att vara råttig - jag menar det. Extremt monoton bas i medel-tempo är en del av vad folk använder för att nå trance. Om du bara gör basen mer levande så har du nått enormt redan. Dista/bit-crusha/fula till den skulle kunna göra underverk åsså!

Aha, det var så du menade! Då förstår jag. Jag kan inte tala för honom, men jag kan ge min orsak varför jag älskar bättre analoga saker, främst från 80-talet och tidigare: De har ett väldigt organsikt ljud jämfört med digitalt, som måste programeras för att emulera sånt, men sällan gör det särskilt bra ens när det försöks. Dock blir inte allt bra bara för att det är analogt. Jag har en trave Behringer-pedaler jag snudd på fick pengar för att köpa (överdrift, men det var sjukt billiga) som funkar till sina saker, men ligger kraftigt i lä för till och med ganska muggiga pluggar. Dock, när analogt är bra, kan det vara sjukt bra. Problemet med att försöka efterlikna ett överstyrt ljud med digitalteknik är att den måste programmeras, och det kommer göra exakt vad det blir tillsagt, vilket kräver en sinnessjukt avancerad algoritm för att ge nåt vidare resultat. Och någon som är smart nog att programmera den. En analog krets, å andra sidan, är ofta opålitlig. I vissa fall extremt opålitliga. Alla som försökt spela Minimoog innan den är helt uppvärmd....eller en Oberheim, när som helst...vet vad jag pratar om. Ljudet förändrar sig hela tiden, om än väldigt lite (om fanskapet är ordentligt varmt, vill säga), och en överstyrd signal genom exempelvis många elektron-rör byter skepnad nåt rent extremt ju mer man drar på. Till inte liten del på grund av moduleringar som uppstår i analoga kretsar när de råkar ut för saker de absolut inte var gjorda för, vilket ger ett extremt levande ljud. Tyvärr betyder inte rör automatiskt moduleringar heller (ej att förväxla med modELLeringar...), utan kan låta stelare och tråkigare än den sämsta solid-state åsså, men så jävliga rör är ovanliga vad jag vet. En stor del av vad man ofta hänvisar till det lägre mellanregistret för att visa på ett levande ljud är egenligen mest att folk har svårt att analysera ljud medvetet. Visst är det där det är tydligast, och det är där mulligheten gömmer sig, och analoga kretsar kan vara sjukt bra på att återge det området, men störst del beror på just den ständiga förändringen och den extremt dynamiska överstyrningen. Det gör att distar nästan uteslutande har bäst förutsättningar analogt (men inte alltid i praktiken...som sagt, det måste vara bra grejer åsså), men många andra saker vinner stort på det åsså. Kolla på analoga delay. Mitt Disc-Echo som exempel har en sliten skiva. Det ger den en repeterande ojämnhet i ljudet som låter sjukt kul till rätt saker! Analoga Solid-State-delays (fråga mig inte hur det funkar, har inte fått svar på det än...) har stora problem. Vilket vi som gillar sånt här älskar. Hur än signalen fördröjs, så görs det inte med särskilt hög ljudkvalitet. Och för varje repetition låter det jävligare och jävligare. Det är nåt av det skojigaste jag vet! En liknande effekt är inte svår att göra digitalt, men än en gång - den kommer låta likadant hela tiden, medan det analoga delayet aldrig kommer ha två repetitioner som låter exakt likadant. Vilket leder till sista saker jag tänker ta upp här nu - Magnetiska delays. Vare sig det är med band, disc eller trumma så har de alla samma "problem" - mediet slits, och det är inte perfekt. Använder man det bara rätt upp och ner så kan det vara svårt att avgöra vad som är vad från en impuls och äkta vara på platta, men med det analoga delayet kan man modda ljudet precis hur man vill. Nåt som är GRYMT svårt med digitala kretsar utan att få ett direkt glitch-ljud...vilket iof råkkar röv till sina saker, men inte låter delay längre. Man kan inte nödvändigtvis säga att det ena är bättre än det andra - en dålig analog-dist (host *Behringer overdrive*host) kommer låta sämre än en Line6-dist, men en Tubescreamer eller till och med en Boss DS1 är svåra att ersätta.

Jag kan inte hjälpa dig, men måste fråga: finns det på fullt allvar folk som bara mixar vocals ELLER musiken?? Om någon ens antydde att de bara gjorde det ena eller det andra när de försöker pitcha sig för mig så skulle jag ifrågasätta deras seriositet omedebums...

Önskade jag sett din soundcloud-länk lite tidigre... Anyhoo, ditt problem i låt nummer ett (som jag precis lyssnat på) är att det är för mycket gröt-frequenser i sången, och de måste beskäras omsorgsfullt. Inte säker, men det kan ha med akustiken att göra vad jag kunde bedömma direkt. Dessa frequenser ligger oftast någonstans runt 750Hz,, och där måste du vara försiktig. Beskär för mycket, och det låter som lock för öronen - för lite, och det blir grötigt.

En bra mick kan mycket väl låta illa i en dålig preamp, och en dålig mick i en dålig preamp låter direkt vedervärdigt. Detta motsvarar exakt en kamera - svindyr opik på en dålig kamera kommer fortfarande inte ge bra bilder, men dålig optik på en fantastisk kamera kommer ge en tråkig men högupplöst bild. Dock verkar UAD's LA 610 (visserligen är det Mk II jag gluttat på) vara en väl så kompetent pre-amp, så jag hade utan tvekan kört vidare på den om det inte var nåt jag hade stört mig på.

Generellt så bör en mick-preamp ha så transparent ljud som möjligt, om man inte är ute efter just en speciel färgning, givetvis, men mickar är med extremt få undantag alltid modulerade för olika ändamål, så är det just soundet du vill ha annorlunda så är micken det som ger mest möjligheter. En bra mick har begränsade användningsområden, medan en bra preamp ska kunna klara precis allt som kommer in och följer standardiserade signaler. Alla har olika sätt att jobba, men personligen avskyr jag att färga signalen elektroniskt innan den når hårddisken. Jag föredrar att spela in helt rent, och sen skicka signalen genom analoga kretsar efteråt via programmets External Send-funktioner, nåt som är omöjligt med mick-ljudet, men extremt enkelt med förstärkare, så jag hade utan tvekan först hittat en mick som passar bäst till det jag vill ha den till, och sedan sett över vilken preamp som bäst driver den för att låta den komma som mest till sin rätt. Tänk på att färgning i förstärkningen är en subtraktiv process, så den vill man oftast minimera, medan mikrofonernas färgning är en fråga om omtolkning av akustiska vågor till analoga signaler, vilket är en mycket renare form av färgning som inte över huvud taget ens har nån signal att försämra - bara skapa.

Det här är en smaksak skulle jag tro, men jag måste säga jag gillar lite fret-noises i ljudet :-) Jag kan erkänna att jag inte är gitarrist, så vad jag säger ska tas med en nypa n00b-salt, jag har mina gitarrer som ljudeffekter och leksaker själv, men så jag har försökt parera överdrivet fret-ljud och gnissel är helt enkelt genom att undvika att röra strängarna när jag byter grepp, om jag inte faktiskt velat ha swooshen (vilket jag ofta vill). Vissa kanske tycker att det hämmar spelet, och då låter exempelvis Everlastings förslag intressant, men precis som andetag och andra ljud (EJ smask-ljud som alltid låter fan) vid sång tycker jag sånt här i lagom dos förstärker den organiska känslan i spelet! Vare sig jag spelar för jobbet (ljudeffekter) eller för mitt eget höga nöjes skull (musik) så är synthar med deras exakthet det sista jag skulle vilja att det låter som... Sen i en tät ljudbild tenderar allt sånt drunkna i vilket fall.

Sant, och det märkte jag. Faktum är att jag använde guran, kopplad via line-box till min fieoldrecorder, för att pejla ut rummet där jag förvarar disketter och rullband i studion! jag är inte glad över att det gick att göra ur instrument-synpunkt, men för tillfället var det i vart fall användbart :-) Och när jag byter elektroniken så kommer jag byta allt på en gång. När det vankas humbucker så kommer jag dock köpa en helt ny planka, och den här gången av ett riktigt märke (den jag har nu heter Star, och jag vägrar erkänna öppet var jag köpte den...), så då ska sånt här inte vara så stot problem hoppas jag :-)

Missljuden kommer från ytspänningar. Man kan öva bäst man vill, men performance kommer bli lidande...och det kommer fortfarande vara där. Att säga att livsmedel inte påverkar saliven och att all effekt är placebo är dumhet i klass med att hävda att hartz inte påverkar fiolstråkar. Det är ju bara placebo och dålig teknik när stråken stryker friktionsfritt över strängarna! Och bubblorna man får av såpat vatten är till 99% bara ren inbillning och ingenting man inte kan få av rent kranvatten och lite teknik. Ytspänning är placebo. Och om ens puffskydd snor så mycket frequenser att det faktiskt döljer tisk - som går över ett väldigt brett spektrum inklusive över hela det grymt viktiga området mellan 2-5KHz no less - så har man allvarliga orsaker att byta till ett bättre. Gör puffskyddet något som helst förutom att dämpa puffar så är det allvarligt felkonstruerat.

Det är väl generellt vad jag väntar mig, att brummet påverkas av hur jag vrider fanskapet tyder dessutom absolut på att nåt av löst, men när jag uppnade den verkade allt sitta som det skulle, inga kablar var lösa, och lödningarna verkade okey. Nu ger jag dock upp med denna - den är visserligen bara en leksak och effekt-pryl för mig, men nu ska jag byta ut all elektronik. Jomän, men minns att min gamla Strata (Squire, but still) var mycket bättre på sånt. Visserligen väntade jag mig inte mycket av en gura som var snudd på gratis, men den här var bland det värsta jag hört :-( Men men, som sagt har jag tappat hoppet och överväger helt enkelt att byta ut allt elektriskt. Allt som allt skulle det fortfarande bli billigare än att köpa en ny Squire. Insåg efter en inte allt för ingående eftertanke att få den genomgångne professionellt dock skulle bli dyrare än jag gav för plankan till att börja med... Eller så skiter jag i det här gamla öket & går över till nåt schysst humbucker/hybrid istället :-)

Även jag skulle vilja ha lite mer info om detta, exempelvis om det går att få gjort professionellt? Min Strata-kopia låter helvete... Tonen är...servicable for now, men brummet så fort inga fingrar är på strängarna eller jag vilar handloven mot fästet är olidligt....

Det spelar ingen som helt roll om du har exakt samma prylar som dem om du inte kan hantera grejerna. Omvänt så kan man göra en sån här mix med väldigt väldigt enkla saker om man bara vet vad man gör. Vill du gå genvägar utan att behöva lära dig nåt så är musik fel sak att pyssla med. Den här mixen som så är, som Christer redan nämnt, inte särkilt svår. Ett dött rum, en duglig mick, reverb, och för mycket compressor är allt rösten behövt här. Musiken är även den extremt enkel med för mycket compressor. Låter som ganska uteslutande plugg-instrument rakt av ifrån pluggarna utan annan hantering än EQ och (ännu mer) conpressor/Limiter.

Det spelar ingen som helst roll vilken genre man spelar in, det är samma utrustning för monitorering vad man än gör. Är lyssningen avsämd för en speciell stil så betyder det att de är oärliga, och därför värdelösa till kritiskt arbete. Jag testade ett par riktigt fina Sennheiser-lurar för några år sen jag verkligen gillade för mixning. Kommer inte ihåg vad de hetter, med det var bland deras absoluta flaggskepp runt slutet av 2K-talet. Deras billigare luringar hatar jag som pesten. Annars gillar jag verkligen Beyers DT250 till inspelning. Det är aldrig en god idé att använda samma lurar till både och då inspelning behöver så slutna lurar som bara möjligt, medan mixning kräver transparens och öppenhet. Men jag använder dock ofta mina 250 även som referens när jag mixar.

Jag brukar bjuda mina dubb-offer och ibland location-skådisar på gröna äpplen för att stävja sånt. En skådis rafsade åt sig min flaska med pressad citron vid ett tillfälle när äpplena var slut, och även det verkade hjälpa en del! Själv känns det annars som Earl Grey-the funkat väldigt bra. Vad som ska undvikas som pesten dock är allt som innehåller mejeriproduter och/eller mycket socker. Ledordet här är att bryta ytspänningen på saliven, och som så så BORDE basiska livsmedel funka bäst. Visserligen är äpplen och citrusfrukter sura, men om man ser teoretiskt på det så borde basiska saker vara mest effektiva. Undvik dock exempelvis äppel-juice...som sagt, så lite socker som möjligt.

Med compressor med mycket långsam attack kan du öka dynamiken, men det kommer bara bli en nödlösning, så tillvida inte avlägsenheten är ett reverb som du kan stänga av, vill säga.

Låter som att hihat:en ligger på överhänget va? I så fall finns det tyvärr inget att göra. Det låter väldigt avlägset, och för att få bra anslag i hihat så behövs det närhet.