Motivationen är på botten. Så fort jag ens hör musik får jag rysningar i kroppen av obehag och måste stänga av. Någonting i mig vill ändå ut, så jag greppar gitarren och krystar fram någon ackordföljd, men det blir bara pannkaka. Lyssnar på något halvfärdigt projekt, som bara får mig att må illa. Provar att klinka lite på synthen istället. Fingrarna rör sig smidigt som frusna grillkorvar över klaviaturet, och tanken slår mig att jag kanske skulle använda apparaten som någon slags träningsmaskin för kampsport istället. Någonting man slår på så den går av. Medans man skriker "Hai-ah!" eller något annat japanskt. Och sen ställer man sig rakryggad och ser ärofull ut, med handflatorna mot varandra någonstans framför bröstet. Och så bockar man.
Får känslan av att jag bara vill lägga ner, sälja prylarna, kasta ut Jerker och skaffa mig en annan hobby. Jag kommer ju ändå aldrig kunna göra något lyssningsbart igen.
Självklart vet jag precis vad som hänt: Det har blivit höst, och som vanligt har jag glömt bort att jag alltid drabbas av någon slags svacka såhär års.
I övermorgon börjar september... Jippi.