Zulomatic

Kommer knastret på samma ställe när du spelar upp låten och låter det typ exakt lika varje gång? Kommer knastret med om du gör om filen till en aiff? Är det nåt speciell plugg eller ton/not som triggar det? Har inget förslag till orsak/lösning, utan det är bara lösa undringar.

Gör gärna det, om inte annat som en dokumentation. Vad förväntar du dig? Antar att du ”känt” på dem, var det nåt du noterade? Kan det bli ett preset i en trummodul typ” Vintage set with 50 years old heads”? (Är inte trummis.)

Deras hammondemulering har fått bra kritik. Och den är så pass bra att de får skriva ”Hammond” (loggan) på den (”bilden” som visas på skärmen). https://www.ikmultimedia.com/products/hammondb3x/?pkey=hammondb3x Finns ett test i MM där den fick lovord.

Beror på vad ska förklara. Om nån frågar om man fortfarande lirar blir svaret ”Klinkar ibland” (ska förstås som att man spelar ”analogt”, dvs spelar på (digital-) pianot). Sen så fyller man på med ”i datorn” (ska förstås som i ett musikprogram).

Tack så mycket Jon! 🙂 Det finns mycket att säga kring detta - allt är inte svart eller vitt, så att säga, och allt är inte heller gammalt eller nytt under solen. T ex fanns det tonvikt på rytm och puls då också, och det finns melodier nu med. En sak som slog mig när jag gick och klurade var det här med "ljudet" (ljudkvalitén) på inspelningarna. Det kunde variera från skiva till skiva sett till den enskilda gruppen. Varför? Jag tar ett par exempel: – Genesis: Lyssna in skivorna från "Foxtrot" till "Wind and wuthering". Här förändras ljudet (och soundet) markant i princip från skiva till skiva. Teknisk utveckling? Medvetet konstnärligt grepp? – Låten "Paranoid" (BS) skiljer sig i ljud från de andra låtarna på albumet med samma namn, ungefär som att man skurit nånstans i diskanten och tryckt ihop ljudet på alla ledder. Nån slags singelversion (det var ju en hit)? – "Deep Purple in rock" tycker jag låter torrare än de efterföljande med den sättningen. – "Derek & the Dominos in konsert" låter burkigt (jmf gärna med "Allman Brothers at Fillmore East" från samma tid och plats). "EC was here" några år senare låter helt annorlunda (förvisso med annat band). Det lustiga med den är att Claptons gitarr hörs tydligt, men ändå inte står längst fram, typ lite obalanserat bakom bandet. – Gruppen "Budgie" har ett säreget sound, jämför sen hur ljudet ändras på plattorna "Squawk", "Never turn your back on a friend" och "In for the kill". Den förstnämnda skivan tyckte jag inte hade ett "bra" ljud: grötigt, murrigt, typ ingen vidare klar diskant. – Jag vill minnas att UFOs två första plattor lät sisådär ljudmässigt. "Phenomenom" som kom sen lät (ljudmässigt sett) bättre (de ändrade också stil då). – Lyssnar man på Alice Cooper från "Love it to death" till "Billion dollar babies" så hör man en förändring i ljud/sound/mixning. – En skiva jag gillade ljudet på var "Imagination Lady" med "Chicken Schack" (Poor Boy är rena käftsmällen). – Den italienska progrockgruppen PFMs plattor från 70-talet varierade i sound och ljudkvalitet (och i stil): i en följd kommer "Photos of ghosts", "The world became the world" (inget vidare ljud ...), "Chocolate Kings" och "Jet Lag". Min poäng är som jag sa i mitt första inlägg att man ibland verkar ha nöjt sig med ett "taskigt" ljud på plattorna trots att man lagt ner tid på övning och inspelning. Och även lyssnarna accepterade det (okay, viktigast är ändå musiken). Ville man ha det "ljudet"? Vilken hempulare som helst kan ju nu få det att låta "bättre". Idag är ljudet överlag bättre och håller också en jämnare nivå. Jag gillar att ljudet tekniskt sett blivit "bättre", men kan samtidigt sakna "personligheten" som "dipparna" ger, och det "taskiga ljudet" hör ihop med låten, är en del av den. Visst förändras ljudet från tid till annan, jmf t ex 80-talets sound med dagens sound (och visst, även dagens grupper kan göra en resa). Men det jag nämner ovan utspelade sig under några fjuttiga år.

De här två punkterna gillar jag, och de är utmärkande för åren runt 1970: Musiken var långt ifrån lika tillrättalagd som idag. Begränsningar födde kreativitet och fokus låg i större utsträckning på låtskrivande och utförande än produktionen i sig. Det var mycket sökande i musiken, och inga direkta tabun fanns, även om topplistorna i viss mån var "strömlinjeformade" och lättillgängligare. Det finns en kvällstoppenlista (veckans mest sålda skivor, presenterades på P3 en kväll i veckan, minns inte vilken) från början av 70-talet med ABBA, Pink Floyd, nåt av dansbanden, nåt av "hårdrockarna" (typ BS, LZ eller DP), nån typ tio-i-toppare och svensk-toppare samt "Birds of fire" (Mahavishnu Orchestra). Snacka om bredd! Begränsningarna födde kreativitet. Jo, det stämmer. Det fanns "luft" i produktionen, det var inte överproducerat (gäller då även hit-musiken), och man kunde följa instrumenten. Melodin lyftes fram (visans ande svävade väl fortfarande över det hela) eller var viktigare (nu tycker jag det mer kan handla om "rytm" och puls). Visst, detta är inte helt borta idag, men utvecklingen går framåt och då ändras saker. Och apropå (o-)begränsningar: många populära låtar kunde vara längre än tre minuter, och de kunde även innehålla gitarrsolon! Apropå soundet så kunde det vara väldigt varierande och även personligt ("soundet"). En del skivor hade rent ut sagt kasst (eller skumt) ljud (men älskades ändå och jag skulle inte vilja ha ett "bättre" ljud på dem) - och det från mer eller mindre etablerade grupper med resurser bakom sig. Det här är fritt skrivet och färgat av stundens ingivelse. Lycka till med knåpandet!

En genomlyssning på paddan: Småtrevlig låt. Gillar att sången mal på och mal på och mal på ... Snubblar ”trummisen” vid ca 3:00..? Hörde jag autotune på sången i början? Det blev lite Darin över det (inget ont om honom) då. Är det ett riktigt munspel eller samplat/synth? Gitarrsoloplocket var lågt (och munspelet som även lät dovt).

Gitarrsolot var bra! Dock kom det in abrupt (notera att jag lyssnar på prog, så jag är van vid tvära kast ...). Stråksolot var inte bra, knepigt sound, och blir ”oharmoniskt” som insats sett, innan sången kommer in blir det dock bra. Sångpartiet var väl OK, även om soundet och fraseringen/uttalet känns liiite uttjatat trendigt. Den sko som klämmer är själva arret. Det är - om jag får spetsa till det - som om du har klippt ihop bitar tagna på måfå och nöjt dig med det. Låten känns halvfärdig, typ.

Intressant det där med engelska texter och sångbarhet. Hörde en italiensk musiker/låtskrivare som menade på att engelskan har en fördel framför italienskan av liknande skäl som du anger för svenska kontra engelska. Men ur hans synvinkel handlade det om att engelskan till skillnad mot italienskan har diftonger som kan få en text att bli mer melodiskt sångbar. Det kan ju också i viss mån gälla svenska-engelska (jmf att glida/waila och nypa av "the truth" och "sanningen"), men där kanske det mer handlar om enstavigheten. Och apropå flerstaviga ord och särskrivningar: italienska har än mer ord än svenska att få in med prepositioner och sånt - å andra sidan så böjer man där verben så man kan skippa pronomen (och ibland även typ hjälpverb) ... Sen så läste jag en intervju förut om "svengelska". Även om vi svenskar är duktiga på engelska så är det inte vårt modersmål. Den intervjuade menade på att vissa fraser och titlar (som ju David Myhr berör vikten av i ett annat inlägg) skrivna av svenskar grammatiskt/språkligt är fel - men att de låter bra (eller coolt/fränt).