David Henriksson

Veckan bjuder på 4 gig, massor av övande och första instrumentinköpet sedan 2014. Det här är en sammanfattning av den första veckan i mars. Efter att ha startat måndagen med lite styrketräning på hemmaplan blev jag upphämtad av min vän Glen runt klockan tolv. Vi åkte ut till en småstad utanför Nashville som heter Mount Juliet för att äta lunch och för att fortsätta min jakt på en akustisk gitarr. Jag hade letat efter en ackegura under en rätt så lång period nu och jag hade blivit rekommenderad att besöka en musikaffär som heter Shiloh Music eftersom de är återförsäljare för Blueridge Guitars (och en rad andra märken såklart). Jag har gillat Blueridge produkter som jag testat tidigare och denna butik hade betydligt fler olika modeller i lager än jag sett någon annanstans. Jag och Glen tillbringade ungefär tre timmar i butiken med att jämföra olika modeller, men vi lyckades ganska snabbt begränsa det till två eller tre instrument som vi definitivt tyckte bäst om. När vi jämförde våra favoriter testade jag att stämma ner gitarrerna i flera öppna stämningar och även att spela med capo på olika delar av halsen för att se hur de skulle klara denna typ av spelsituationer. Efter dessa nördiga timmar enades jag och Glen om att Blueridge BR-183A var vår favoritmodell och efter en kort stunds övervägande bestämde jag mig för att slå till. Jag köpte gitarren och ett passande hardcase och det var faktiskt det första instrumentinköp jag gjort sedan oktober 2014 så det kändes jäkligt kul att kliva ut från Shiloh Music och äntligen äga en akustisk gitarr igen. Min nya finfina ackegura – en Blueridge BR-183A. När jag kom tillbaka hem behövde jag lära mig en låt supersnabbt och sedan dra vidare till The High Watt för att delta i den månatliga showen Loud Jamz, där musiker i stan blir inbjudna och ihopsatta i olika konstellationer för att lära sig och framföra en låt men utan att repa tillsammans innan. Jag hade fått en felaktig länk innan så jag hade av misstag lärt mig fel låt och lärde mig inte den korrekta låten förrän två timmar innan showen började. Så klart lite stressigt, och jag hörde mig inte så bra på scenen. Men jag tog mig igenom det och träffade även en del väldigt trevligt folk under kvällen. Överlag en väldigt trevlig start på veckan. Jag tillbringade störren delen av tisdagen med att öva för ett tribute-gig till Rush som jag skulle spela på lördagen. Efter att ha lärt mig alla låtdelar under den föregående veckan fokuserade jag nu på att försöka ratta fram gitarrsounden så nära som möjligt vilket inte var särskilt lätt eftersom min begränsade tillgång till utrustning inte ens är nära det som Rush gitarrist Alex Lifeson använt på inspelningarna till de låtarna vi skulle spela. Men efter en massa rattande och tweakande kom jag nära nog. Jag fick också lägga en del tid på att fundera ut ett så effektivt sätt som möjligt att byta mellan dessa sound utan att fokusera på spelet under dessa minst sagt knepiga låtar. Det slutade med att jag programmerade min Strymon Mobius med tre olika presets för chorus och två presets för flanger bara för att minimera antalet knapptryck och byten mellan olika banker. Det var fortfarande långt ifrån enkelt, men jag hittade ett sätt som skulle fungera i alla fall. Jag gillar utmaningar som denna, när man måste hitta ett sätt att imitera ett gäng olika sounds som ursprungligen är spelat med väldigt annorlunda utrustning. Att återskapa dessa saker live när det för det mesta är inspelat i studio gör inte heller saken lättare, men man lär sig en massa under processen. Här är solot till Rush-låten NATURAL SCIENCE Under onsdagen fortsatte jag att öva Rush-låtarna, Efter att ha suttit ner tidigare så stod jag nu upp och gick även runt i mitt rum för att simulera känslan av att röra sig på scenen. På så sätt kunde jag bringa klarhet i vilka partier som skulle vara svårast att spela och lägga extra mycket fokus på dessa. Jag ägnade också en del tid åt att lära mig körerna till en ny låt vi skulle lägga till i Tracy Lawrence-repertoaren. Stämman jag skulle sjunga var inte särskilt svår men jag skulle också axla rollerna från både elgitarren och pedal-steelen från inspelningen. Att sjunga stämsång, spela slide och använda både volympedal och min Hand Bender (för att komma så nära steel-soundet som möjligt) blir rätt så jäkla svårt när man gör allt samtidigt. Men, precis som med Rush-låtarna, det är en riktigt utvecklande utmaning. Mycket att hålla koll på med slide, HandBender och volympedal. På torsdagsmorgonen hann jag med att styrketräna, stränga om min Telecaster och gå igenom Rush-materialet en gång till innan vi möttes upp för att repa dessa låtar hemma hos Tom Hurst. Tom spelar trummor med mig i Tracy Lawrence band och det var han som hade bjudit in mig att vara med på detta gig. Låtarna som vi spelade var riktigt komplexa men alla hade verkligen lagt ner den tid som krävdes för att lära sig alla arrangemang och detaljer och det lät faktiskt oväntat bra redan under den första genomspelningen. Det är så det är att jobba med proffs. Under kvällen drog jag till den relativt nyöppnade klubben Topgolf för att lyssna på mina vänner Victor Brodén, Anthony Rankin och Elton Charles delta i en tävling med sitt band The Love Elektrik. De gjorde ett fenomenalt framträdande och det kommer att sändas via webb-tv inom kort. Efter det åkte jag till The 5 Spot för att spela ett gig med mina vänner i Glen Martian Band. Eftersom jag inte hade ätit på mååånga timmar var jag rätt slut när jag kom dit och trodde att jag skulle ha svårt att koncentrera mig under giget. Men en rejäl nachos-tallrik senare var jag ”fit for fight” och vi gjorde ett grymt gig, det var utan tvekan den roligaste stunden jag haft på scenen med dessa herrar. På scenen med Glen Martian Band på The 5 Spot. Dagen efter hängde jag med min nye vän Brian Lindsey som jag hade träffat för första gången bara en månad tidigare. Vi åt lunch på en mexikansk restaurang, testade ett gäng coola gitarrer både på Eastside Music Supply och Fanny’s House of Music innan vi drog vidare hem till mig där jag visade Brian min gitarr-rig. Vi experimenterade också lite med den supercoola pedalen Analog Drive från svenska företaget Elektron. OTROLIGT många möjligheter med den pedalen sannerligen! Kolla in demos på Youyube om ni vill veta mer om den. På kvällen spelade jag igenom Rush-låtarna en…gång… till… På lördagen drog jag igenom de där jäkla låtarna några gånger till. Ja, de var SÅ svåra att spela haha… När jag tidigt på kvällen anlände till The Basement East där tribute-showen skulle äga rum så börja jag känna en viss nervositet även fast jag visste att jag hade övat som en tok och verkligen kunde materialet utan och innan. Jag skulle dela scen under kvällen med några av de mest respekterade musiker i stan och även om det är sällan känner av nerverna nuförtiden, så var det här definitivt ett av de tillfällena. Trevlig dag med Brian och kul nördande med bl.a. Analog Drive från Elektron. När jag sedan hörde de första två sättningarna spela fantastiska versioner av deras respektive utvalda Rush-låtar så blev jag inte direkt mindre skakis heller. I den första sättningen var det en kille som spelade gitarr och sjöng på de första låtarna och sen flyttade över till trumsetet för de resterande låtarna. Jag kan konstatera att det finns många band där det är lättare att växla mellan instrumenten, Rush musik är INTE lätt att spela. All heder till den musikern. I den andra sättningen spelade Derek Wells gitarr, han har varit en av Nashvilles mest anlitade sessionmusiker under de senaste åren. Han har spelat på mer än 30 #1-singlar och blev också framröstade till ”Musician of the Year” på Academy of Country Music Awards 2016. Derek och hans medmusiker startade sitt set med en sjukt intrikat instrumentallåt som lämnade den större delen av publiken med hakorna nere vid skorna. Fantastisk spel av alla på scenen och resten av deras set höll samma extremt höga standard. SÅ INSPIRERANDE! Vi var näst på tur och jag minns att jag fortfarande var nervös när jag roddade upp min förstärkare och mitt pedalbord men så snart Tom räknade in till den första låten fokuserade jag bara på musiken och nervositeten var i princip som bortblåst. Jag hade riktigt kul uppe på scenen och kände efter ett par minuter att jag var tillräckligt säker på spelet att jag faktiskt kunde bidra med lite show också. Som jag skrev i förra inlägget var det nog bra att jag inte hade några gigs veckan innan eftersom det verkligen gav mig nog med tid att förbereda och öva in dessa låtar utan och innan. Min kompis Justin Butler spelade med kvällens sista sättning och de gjorde också ett otroligt jobb. Fantastiskt spel och sound av Justin! Kändes väldigt kul att bli omnämnd av Derek Wells på Instagram efter Rush-tributen! Runt midnatt påbörjade jag och Tom resan söderut mot Vero Beach, Florida där vi skulle spela ett gig med Tracy på söndagen. Lyckligtvis är Tom van att köra nattetid och han tog hand om den större delen av den 12 timmar långa bilfärden. Vi var både rejält trötta när vi anlände en timme före soundcheck och mina minnen av resten av dagen är ytterst sudda för att vara helt ärlig. Hursomhelst, jag köpte en ny akustisk gitarr och spelade fyra gigs med fyra olika sammansättningar av grymma musiker denna vecka. Jag skulle kalla det en bra veckan även om jag inte minns så mycket av söndagsgiget, haha… David Henriksson är sponsrad av: www.facebook.com/davidhenrikssonmusik www.instagram.com/davidhenrikssonmusik www.youtube.com/davidhenrikssonmusik

Den här gången får vi följa med David Henriksson på deprimerande casino-gig, korvätning och svenskhäng i Nahsville. Vecka 44 inleddes med hemresa från Kalifornien via en mellanlandning i Denver, Colorado. Väl tillbaka i Nashville så mötte jag upp Göran Eriksson (Jill Johnsons gitarrist och kapellmästare sedan många år), hans fru Karin och deras två barn. Vi åt middag på Local Taco som ligger bara fem minuters gångväg från där jag bor. Göran och Karin har varit mycket i Nashville de senaste åren och det var oerhört trevligt att prata om alla erfarenheter och upplevelser vi har fått i Music City! På tisdagen fortsatte jakten på en akustisk gitarr i butiken Two Old Hippies. Hittade en del riktigt bra instrument, men fortfarande inget som kändes rätt för mig. Man blir mer och mer kräsen med åren helt klart och små detaljer som man kanske inte noterat när man var yngre och mindre erfaren kan idag få en att avstå från att faktiskt slå till och köpa en gitarr. Jag hämtade också upp en check av Faren Rachels för ett gig vi hade spelat ett par veckor tidigare, gick till banken och löste in checken samt fick hjälp av en bankrådgivare om hur man kan gå tillväga för att bygga upp sin kreditnivå. När det började bli dags för middag så ringde jag min kompis Glen för att kolla om han var sugen på att haka på. Han höll på att soundchecka inför ett Halloween-gig. ”JUST DET!! Halloween är ju IDAG!!” Haha… På vissa sätt har jag verkligen vant mig vid att bo i USA, men på andra sätt så är man ju lite bakom flötet så att säga… Käkade en snabb middag och åkte sen till Mercy Lounge där både Glen och ytterligare en kompis med det passande (och rimmande) namnet Ben spelade en show med Quentin Tarantino-tema. Massor av låtar från hans filmer och dessutom så projicerade de sekvenser från filmerna på en storm skärm bakom bandet. Både Glen och Ben var med i husbandet som backade upp en massa olika gästsångare. Riktigt gemytlig kväll må jag säga! Många fina guror på Two Old Hippies. Under onsdagseftermiddagen åkte jag och mötte upp svenska trombonisten Oscar Utterström som har bott i Nashville i drygt 15 år och dessutom Adam och Charlotte Atterby som var på besök i Nashville. Vi käkade lunch och pratade en massa om allas respektive upplevelser av Nashville. Oscar hade 15 år att summera, medan jag hade 4 månader och Atterby-makarna 3 dagar. Man fick lite perspektiv så att säga. Därefter hade jag ett telefonmöte med Guthrie Trapp (som är sponsor för mitt arbetsvisum) och vi diskuterade lite angående inspelningen av min framtida soloplatta, MYCKET spännande! Därefter åkte jag och lyssnade på Göran och Karin som spelade ett akustiskt gig på InDo Nashville, väldigt trevligt ställe som jag aldrig varit på förut och sjuuukt bra spel och sång! Jäklar vilket svensktema det blev denna vecka!! Hann också med att åka till Acme och se Guthries gig som han alltid kör där på onsdagar. Fantastiskt inspirerande gitarrspel som alltid!! Grymt bra gig av duon Thyra bestående av Göran Eriksson och Karin Thyr! På torsdagen hann jag med en löptur, styrketräning, skriva och posta några vykort, köpa skäggolja, tandborste och deodorant (livet kanske låter glamoröst när man turnerar med en countrysångare som sålt 14 miljoner plattor men såna här produkter blir man alltså INTE sponsrad med haha), käka lunch på I Dream of Weenie, planka tre låtar inför kommande gig, duscha och tvätta håret samt packa väskan inför sex dagars turné. För det mesta så brukar jag vara bort två-fyra dagar så detta kändes som att man skulle vara borta från Nashville riktigt länge… I Dream of Weenie är en food truck som utger för att vara "East Nashville's only full service weenery". Grymma korvar och dagens specialitet är alltid värd att testa! Under helgen så skulle vi spela i Iowa, Kansas och Minnesota och jag skulle således kunna addera ytterligare två stater på min lista (Iowa hade jag spelat i ett par månader tidigare). I både Iowa och Minnesota spelade vi på kasinon och i Kansas var giget på en teater. Just kasino-gig är rätt speciella då man kan bli lite illa till mods när man traskar runt i lokalerna under dagen. Jag får känslan av att det är många, många väldigt ensamma själar som liksom förlorat livsgnistan som befinner sig där och sitter ensam vid en spelautomat och hoppas på att vinna fastän de knappt vet vad de skulle göra med pengarna om de vann. Rätt tragiskt i skenet av MASSOR av neonljus och glamour… Grymt gig och fantastisk publik i Red Wing, Minnesota. När man spelar på teaterscener och det inte finns lika mycket plats att hänga förutom i logen, turnébussen eller hotellet har man liksom inte möjligheten att få se en del av andra människors liv på samma sätt. Båda typerna av gig har helt klart sina fördelar. Det var en väldigt trevlig turnésväng och nu när jag varit med i bandet i två månader så börjar jag verkligen känna mig varm i kläderna och vågar addera mer och mer av mitt eget musikaliska uttryck till låtarna istället för att bara spela precis det som är på inspelningarna. Både Tracy och de andra i bandet uppmuntrar verkligen detta också vilket såklart är otroligt kul och jag upplever att de tycker att det är väldigt givande med ett tillskott från en yngre generation som bidrar med energi och spelglädje! David Henriksson är sponsrad av:

Gitarristen David Henriksson jobbar i Nashville och den här veckan har han bland annat spelat i både Georgia och Alabama. Denna vecka var ganska utstakad på förhand, vilket inte alltid har varit fallet sedan jag flyttade till USA. Jag skulle på turné med Hannah Dasher onsdag-lördag, och vi skulle spela förband till bandet The Cadillac Three. Hannah är en sångerska som blandar ungefär lika stora delar country, pop och rock i sin musik. Hon skriver också låtar till andra artister, hon har t.ex. skrivit ”Go to bed early” som är med på Brad Paisleys senaste platta. 
Måndagen började med rep med Hannah, trummisen Parker och basisten Vanessa. Vi hade även repat fredagen veckan innan, men då med en annan basist. Eftersom att det inte riktigt kändes bra under det repet så bestämde Hannah och Parker att vi skulle ta in en annan basist och eftersom Parker spelat mycket med Vanessa i olika sammanhang så ringde han in henne. Nu hade hon haft två dagar på sig att planka bas, stämsång samt lära sig texter till nio låtar. Och hon hade förberett sig… Som ett fullblodsproffs! Allt lät klart mycket bättre än på det föregående repet! Vi tog även en paus i mitten av repet för att äta lunch, dricka champagne och titta på solförmörkelsen som folk i Nashville halvt tjatat ihjäl sig om den senaste tiden. Jag trodde inte att jag skulle reagera så starkt som jag gjorde, men det var en sanslöst mäktig upplevelse måste jag säga! ”Okej, SÅ HÄR mycket makt har den där glödande bollen över oss människor!” Två Fenderguror och en combostärkare från Olsson gör jobbet. 
Efter repet så åkte jag och mötte upp min gamle vän Andreas Moe, för er som inte redan känner till honom så är han en ytterst begåvad sångare, låtskrivare och gitarrist. Jag och Andreas gick på gymnasiet tillsammans på Rytmus mellan 2004-2007 och nu var han på besök i Nashville för en eftermiddag/kväll/natt. SJÄLVKLART ville jag ge honom en best of Nashville-rundtur! Vi möttes upp i det område som kallas Five Points i östra Nashville och tog en promenad i den sanslösa värmen. Eftersom vi båda var hungriga så slog vi oss dock inom kort ner på Five Points Pizza som är en av mina favoritrestauranger. 
Vi gjorde en mellanlandning på en annan bar i närheten innan vi drog till den delen av stan som kallas Midtown. Det ligger två barer vägg i vägg där som heter Winners respektive Losers. Varje måndag arrangeras en ”open mic”-kväll på Winners som kallas för ”Whiskey Jam” men just denna dag så ville man slå på stort (i och med att det varit solförmörkelse) och istället för att köra inomhus på Winners så riggades det upp en tillfällig festivalscen på parkeringsplatsen bakom Losers där ett gäng olika akter skulle framträda under kvällen. Jag och Andreas drog primärt dit för att lyssna på min kompis Kyle som skulle spela med bandet Jericho Woods. Efter deras gig så drog vi vidare till ytterligare en statsdel, nämligen Downtown, och den obligatoriska turistgatan Broadway. Här hann vi med både att gå på Robert’s Western World och lyssna på traditionell western swing samt att ta en vända i roof top-baren på Acme. VÄLDIGT olika vibe på dessa ställen och ett bra bevis på att man kan få uppleva både gammaldags och modernt här. Därefter blev det en vända tillbaka till östra Nashville för att se svenske basisten Victor Brodén medverka i husbandet på en Bruce Springsteen-tributeshow. Det var en jäkla energi, många bra gästvokalister och en otrolig stämning i publiken! Pedalbordet utökat med en Candy Apple Fuzz för extra skitiga gitarrsound På onsdagen var det då dags att dra ut på turné igen. Första giget med Hannah Dasher skulle äga rum på Cone Denim Entertainment Center i Greensboro, North Carolina. Hannah är framförallt sångerska och låtskrivare men skulle även spela både akustisk gitarr och elgitarr på dessa gig, något hon inte hade särskilt mycket erfarenhet av. Det visade sig under soundcheck att den akustiska gitarr som hon lånat var väldigt rundgångskänslig och dessutom hade ett pickupsystem som lät tunt och onaturligt. Därför tog vi gemensamt beslutet att hon bara skulle spela elgitarr under det första giget så att vi skulle slippa de problem som den akustiska gitarren hade. Giget flöt på bra och det här var en av de första gångerna sedan Nashville-flytten där jag förväntades spela med ett rejält skitigt gitarrljud. Jag tog till och med med mig en extra pedal för att ha utanför pedalbordet, en Candy Apple Fuzz handbyggd av svensken Björn Juhl. Den pedalen kan typ inte låta snyggt, i bästa fall ”fulsnyggt” och det passade bra som extra krydda till Hannahs låtar. Efter avklarat debutgig med denna sättning så var det dags att spana in kvällens huvudakt… Georgia Theatre är första stället som David spelat på två gånger sen flytten till USA. 
The Cadillac Three är som namnet antyder en trio, dock med en väldigt udda sättning; elgitarr, trummor och lap steel. Tanken ”det borde låta rätt tunt utan en bas” slår säkert många av er, men jag kan lova er att ni har fel. För det mesta så används nämligen en oktavpedal på lap steelen så den tar oftast ansvar över basfrekvenserna. När det väl är lap steel-solo så brukar istället elgitarristen kicka igång en oktavpedal så de täcker upp för varandra så att säga. Jag hade aldrig hört talas om detta band, men de är otroligt populära runtom i staterna men även i Storbritannien och Kanada. De placeras ofta inom country-genren men de låter betydligt mer som ett tungt och skitigt sydstatsrockband i mina öron. Och deras utseende och scenshow är definitivt mer rockig också. Anledningen till att de kopplas till country och till stor del har en ”country-publik” är att sångaren Jaren Johnston också skrivit låtar till artister som Keith Urban, Eric Church, Jake Owen och Frankie Ballard som alla lyckats nå förstaplatsen på singellistan! En udda sättning och en låtskrivare med flertalet hits i bagaget bådar ju gott för en bra konsert och The Cadillac Three levererade definitivt. SVINBRA helt enkelt!! 
Under bilresorna mellan de olika staterna vi skulle spela i så passade jag också på att lyssna in mig på repertoaren för nästa veckas uppdrag. Jag skulle nämligen göra mitt debutgig med Tracy Lawrence, countrysångaren jag gjort fått jobb med tack vare en audition (som jag berättade om i förra veckans blogg). Jag hade med mig anteckningsblock och penna och försökte lyssna mig till så mycket detaljer jag kunde i låtarna och skrev minnesanteckningar med hjälp av ”The Nashville Number System” som jag också berättat om i tidigare inlägg. Det gäller att vara effektiv när man spenderar så mycket tid på resande fot 🙂 På torsdagskvällen spelade vi på Cox Capital Theatre i Macon, Georgia. I denna stad bodde The Allman Brothers Band i början av deras karriär och man märkte att många fortfarande pratade stolt om detta band som ”bygdens söner”. Även fast man spelar i ett relativt okänt förband så är publiken generellt sett väldigt engagerad vilket också var fallet denna afton. Kul att man får respons på det man gör istället för att konsertbesökarna bara hänger i baren innan huvudakten drar igång! 🙂 Ungefär så här gitarren som Sonnemo Guitars just nu bygger till David se ut. 
Fortsatt bilplankning på fredagen på väg till Birmingham, Alabama där vi under kvällen spelade ett svettigt gig på Iron City. Denna dag gick jag också ut offentligt med den glada nyheten att jag blivit erbjuden en sponsordeal från svenska gitarrbyggaren Mattias Sonnemo och hans Sonnemo Guitars. Han hade hört av sig några veckor tidigare och frågat om jag var intresserad av hans gitarrer. Eftersom att han gärna vill ha någon som kan visa upp hans instrument i USA i allmänhet men Nashville i synnerhet (eftersom att det finns så vansinnigt många gitarrister här) samt att han gärna vill veta hur hans byggen tål det nordamerikanska klimatet så tyckte han att det vore kul om jag kunde företräda honom på denna sida Atlanten. Det var ju såklart svårt att tacka nej till detta erbjudande, så under en period hade vi diskuterat vilka specifikationer min gitarr skulle ha och nu hade vi i princip bestämt oss fullt ut så nu var det okej att gå ut officiellt med detta samarbete. Reaktionerna lät inte vänta på sig, många hörde av sig både via Facebook och Instagram och gratulerade. Några gratulerade till och med Mattias haha 🙂 Turnén avslutades på lördagskvällen på Georgia Theatre i Athens, Georgia. Samma ställe där jag spelat under min första vecka i USA, den gången var det med Faren Rachels som förband till Dwight Yoakam. Detta var det första ställe jag spelat på två gånger sedan min flytt och det har varit utsålt båda gångerna! Jag hade nog snarare trott att det första stället jag lirade på flera gånger skulle bli nån halvsunkig bar i Nashville, men icke! Återigen en riktigt bra och taggad publik och vi avslutade verkligen på topp, helt klart turnéns bästa gig! Check out my blog on studio.se here! Check me out here: www.facebook.com/davidhenrikssonmusik www.instagram.com/davidhenrikssonmusik www.youtube.com/davidhenrikssonmusik

Studios bloggare David Henriksson flyttade till Nashville i somras, här kan du följa hans äventyr som gitarrist i Music City. Jag heter David Henriksson och det är en stor ära för mig att ha fått förfrågan om att skriva denna blogg på Studio’s hemsida. För att få veta lite mer om mig och min bakgrund så kan ni läsa intervjun som publicerades tidigare på Studio.se. Jag anlände till Nashville runt en timme före midnatt torsdagen den 6 juli. Där blev jag upphämtad av min gode vän Kyle som jag skulle bo hos den första veckan. Efter lite ”recap” med Kyle, som jag inte träffat på över två år, och en god natts sömn så var min plan klar inför de närmsta dagarna. Jag skulle planka låtar. Och öva. Och sen repetera detta. Om och om igen. Lyckligtvis hade jag nämligen fyra gig bokade redan under den kommande veckan. Jag var fast besluten om att jag inte tänkte göra en godkänd insats på dessa gig. Jag skulle prestera betydligt bättre än så. På huvudgatan Broadway i Nashville kryllar det av coverbands-ställen. Jag fick hjälp av Kyle att installera mig i hans hemstudio så att jag på ett bekvämt sätt skulle kunna förbereda mig inför dessa gig. Det första giget jag skulle spela var med indierockbandet The Prescriptions. Jag hade fått tolv låtar att lära mig och tydliga instruktioner om vilka partier som jag skulle kolla in specifikt eftersom det även ingår två andra gitarrister i bandet (varav en växlar mellan elgitarr och lap steel). Trots att det var välarrangerade låtar och bra mixat så var det bitvis svårt att identifiera vad ”gitarren som är panorerad till höger gör i sticket” då det även var en hel del effekter på vissa av gitarrerna. Vid några tillfällen tillbringade jag säkert 15 minuter med att dissekera fem sekunders musik för att försöka lista ut EXAKT vad och hur gitarristen som jag skulle ersätta hade spelat på inspelningarna. I flera av låtar så var det nästan inte ett enda mönster som upprepades utan varje gång det var en ny vers så spelades någon liten annorlunda figur. Ofta subtila grejer, men jag ville verkligen få till det så nära deras inspelningar det bara var möjligt. Det hårda jobbet visade sig vara värt det, jag repade med bandet två gånger innan giget och de var verkligen supernöjda över hur väl jag hade förberett mig. Härligt! På tisdagen den 11 juli spelade vi på ”Acme Feed & Seed” som i mångas ögon är det creddigaste stället på den annars coverbands-dominerade huvudgatan Broadway. Denna gata ligger i downtown-området och det fullkomligt dräller av barer som har livemusik. Många har tre band som spelar fyra timmar vardera. Varje dag! Heelt galet! Som sagt så är det dock mycket coverband och mycket turister som hänger på denna gata. ”Acme” har dock en annorlunda profil och det är ofta originalakter som står för musiken på deras scen. Jag har också en viktig koppling till det här stället eftersom att det var här jag träffade och lärde känna Guthrie Trapp, en Nashville-baserad gitarrist som gjorde mig den enorma tjänsten att agera som min sponsor för mitt arbetsvisum. Därför kändes det extra kul att se Guthrie i publiken denna kväll! Giget gick finfint och efter att Hays, sångaren i The Prescriptions, hade presenterat mig så det ett gäng i publiken som ropade ”We want David! We want David!”… Första giget gick riktigt bra tack vare hårt arbete med förberedelser. Jag vill lova att det kändes otroligt skönt att ha klarat av det första giget i min nya hemstad - MUSIC CITY! I nästa veckas inlägg så kommer jag berätta om de resterande tre giggen som jag hade första veckan. Jag kan avslöja att jag redan då fick möjlighet att resa utanför Tennesse och spela i flera andra delstater… Check out my blog on studio.se here! Check me out here: www.facebook.com/davidhenrikssonmusik www.instagram.com/davidhenrikssonmusik www.youtube.com/davidhenrikssonmusik

David Henriksson är en av få svenska musiker som lyckats få arbetsvisum för att jobba i Nashville, och snart kan du följa hans resa som gitarrist i "Music City" här på Studio. David Henriksson är 29 år och kommer från Tumba, och han har många järn i elden. Förutom att han spelar med flera olika band, både fasta och tillfälliga konstellationer, jobbar han med videolektioner för Play Along och demonstrerar utrustning från ett antal olika företag. Men hösten 2014 föddes drömmen om att flytta till USA och jobba med musik i "Music City". – På något sätt har USA alltid känts lockande, men det var framför allt när jag åkte dit första gången under hösten 2014 och tillbringade 11 veckor ”over there” som jag började inse att jag skulle vilja vara där en längre period, berättar David. Under resan lyckades han komma i kontakt med flera etablerade musiker i Nashville, bland annat Guthrie Trapp, som har spelat med giganter som Dolly Parton, Vince Gill och Garth Brooks. – Många tyckte om mitt gitarrspel och var imponerade över att jag tagit ett så pass stort initiativ i och med min USA-resa. Flera väldigt väletablerade musiker sa att de gärna skulle hjälpa mig att fixa jobb. Om jag hade ett arbetsvisum, vill säga. Och det skulle snart visa sig vara ett ganska stort projekt att få arbetsvisum eftersom man måste bevisa både att man har haft en professionell karriär på hemmaplan och att man har något unikt att bidra med i USA. – Det krävs många underskrifter från personer i branschen som man har en relation till. Man kan väl säga att den svåraste, och mest frustrerande biten har varit att man är så beroende av andra för att få igenom detta, säger han. Imorgon reser David till Nashville, och ett konkret projekt blir att spela in en soloskiva tillsammans med Guthrie Trapp. Med sig i bagaget har han sin arbetshäst – en Telecaster, sin custombyggda Olsson-förstärkare samt ett pedalbord som Sound of Silence byggt. – Jag kommer även att ta med mig min hemstudio som är baserad kring en MacBook Pro, ett Universal Audio Apollo Twin Duo-ljudkort samt en Two Notes Torpedo Reload som jag använder som loadbox så att jag kan spela in min förstärkare utan att väsnas. Väl på plats är planen att köpa ytterligare två gitarrer så att jag klarar att ta de flesta jobb som dyker upp till en början i alla fall, säger David. – Jag har en hel del vänner och kontakter därborta som jag hoppas leder till att det börjar trilla in hyfsat med jobb inom en snar framtid, men självklart kommer jag behöva kämpa för det. Konkurrensen är otroligt hård, men det är den å andra sidan här hemma i Sverige också. En förhoppning är att det kommer vara en fördel för mig att vara lite av en outsider eftersom jag kommer från Sverige, berättar David. David beskriver inte sig själv som en helhjärtad countryfreak, han började med att lyssna på Stevie Ray Vaughan och Gary Moore. – Sedan 2008 när jag fick Roger Gustafsson (som spelar med Jill Johnson) som gitarrlärare på Rockmusiklinjen har det smugit sig in mer och mer country-influenser i mitt gitarrspel, men faktum är att jag egentligen inte lyssnat så jättemycket på country. Men det är definitivt inte bara för countrymusikens skull som jag ska flytta till Nashville, det är en blomstrande musikscen för många andra genrer också, säger David. Från och med augusti kan du följa David här på Studio där han kommer att blogga om sitt Nashville-äventyr. Check out my blog on studio.se here! Check me out here: www.facebook.com/davidhenrikssonmusik www.instagram.com/davidhenrikssonmusik www.youtube.com/davidhenrikssonmusik