Jump to content
Annons

David Henriksson

Medlem
 Visa profil  Visa aktivitet

  • Antal inlägg

    30

  • Gick med

  • Senast inloggad

  • Dagar jag vunnit

    1

 Content Type 

Fler inlägg i bloggen av David Henriksson

  1. David Henriksson
    Hallå! Gott nytt årtionde på er alla! Jag minns inte att jag tänkte något speciellt när vi äntrade 2010-talet men nu, när jag summerar vad som har hänt i mitt liv runtom i världen under de gångna 10 åren, så känner jag mig väldigt taggad på ett nytt årtionde. (In English further down in the blog post).
    Jag försöker fokusera på de möjligheter som finns istället för allt krångel som fortfarande pågår med ansökan av nytt visum osv. Detta blogginlägg tänkte jag ska få bli en översiktlig sammanfattning av den senaste tiden. Jag har inte varit så mycket i Nashville men blogga måste man ju göra ändå tänker jag haha!
    Jag nämnde i en tidigare blogg att det var en väldans massa resande i slutet av oktober och början av november och det fortsatte otroligt intensivt ytterligare tre veckor efter att jag kom tillbaka till USA den 3 november. Tillsammans med artisten jag spelat med senaste året (Kyle Daniel) och resten av bandet, så var vi förband till "Vintage Trouble" (som i sin tur turnerat som förband till både Rolling Stone, AC/DC, The Who och KISS). Vi körde 15 gig under knappt 3 veckor och spelade i totalt 9 stater (Texas, Louisiana, Florida, Georgia, North Carolina, Tennessee, Ohio, Kentucky, Virginia samt Washington D.C). Vi spelade på alltifrån små bluesklubbar till hyfsat stora konserthus. Nedan är några bilder från turnén.


    Fotograf: Sean Marshall
    Jag blev sjuk sista veckan på turnén, så efter det spenderade jag nästan en vecka hemma själv i sängen och åt antibiotika, kollade Netflix och fixade en hel del med de sista detaljerna för visumansökan. Det var faktiskt ganska skönt att nästan isolera sig själv lite under en period.
    Den 11 december flög jag hem till Sverige för att hinna träffa min flickvän Sofia, familj och vänner en del under jul- och nyårshelgerna när det ändå är lågsäsong här i Nashville. Lustigt nog så tajmade det sig så bra, att en intervju jag hade gjort med Dagens Nyheter i slutet av oktober publicerades den 12 december, alltså samma dag jag landade i Stockholm. Det var en rätt speciell känsla att gå in på Pressbyrån och köpa ett exemplar och bläddra fram till rätt uppslag och se en bild och intervju med sig själv i en så stor och klassisk tidning som DN. En otroligt bra tidig julklapp, helt klart! Nedan till höger kan ni läsa artikeln "Svensken som erövrat Nashville". (Klicka eller dubbelklicka för större bild).

    "Svensken som erövrat Nashville". Från DN
    Efter ett par dagar i Stockholm åkte jag över till Åbo där Sofia bor. Det var såklart underbart att träffas igen (även fast det inte var jättelänge sen vi hade setts senast), och vi hade några mysiga dagar tillsammans innan vi åkte tillbaka till Sverige som vi var en dryg vecka runt jul. Julafton spenderades med Sofia och mina föräldrar och på juldagen anslöt min broder Viktor och hans flickvän Sofi. Väldigt trevligt med första julen i Sverige sedan 2016! På juldagen gick en tonårsdröm i uppfyllelse när en artikel jag skrivit publicerades av en stor internationell gitarrtidning. Kolla gärna in artikeln här: https://guitar.com/features/opinion-analysis/how-to-succeed-guitar-nashville/

    Därefter åkte jag och Sofia tillbaka till Finland, närmare bestämt hennes hemstad Riihimäki, och hängde ett par dagar med hennes föräldrar och firade sen nyår med en av hennes systrar och en del av hennes vänner hemma hos Sofia i Åbo. Vi firade nyår i Finland 2016 också. I USA firade vi nyår 2017 och 2018, så jag har faktiskt inte spenderat nyår i Sverige sedan 2015. (Säger statistiknörden…)

    Lyssna gärna på avsnittet av Guitar Geeks Podcast ("David Henriksson Del 2") där jag medverkar.
    Den andra dagen på detta årtionde blev en otroooligt nördig dag. Jag spenderade förmiddagen med att spela in ett avsnitt av "Guitar Geeks Podcast" med mina vänner Daniel Kordelius och Andreas Rydman. Mycket snack om Nashville såklart, men också om gitarrprylar och annat skoj. Därefter åkte jag hem till Björn Juhl, ett geni vad gäller elektronik och gitarrljud, som ofta kallas för ”Mad Professor”. Han bygger handgjorda pedaler under namnet BJFE, och har genom åren designat både pedaler, förstärkare och gitarr-pickuper till ett flertal företag som just Mad Professor, Olsson Amps, Lundgren Pickups och One Control. Vi hängde hemma hos honom i 6 timmar och han visade en massa ny design som snart ska släppas från både One Control och BJFE.
    Allt var otroligt välljudande och inspirerande, och bara att höra Björn prata om gitarrljud är otroligt intressant och lärorikt! Han hade sett ett klipp med mig på Youtube (livesändningen med TrueFire som jag berättade om i en tidigare blogg), och tyckte att jag demonstrerade väldigt väl hur två av One Control-pedalerna kan kombineras för ett dynamiskt och mångfacetterat gitarrsound. Alltid kul när någon man ser upp till diggar det man gör såklart! I samband med att min TrueFire-kurs släpps för förhandsbokning så har man också chansen att vinna priser.
    Persian Green Screamer och Marigold Orange Overdrive från One Control, tre gitarr-pickuper från Lundgren, en gigbag från Slickbag samt några set strängar och en del tillbehör från D’Addario kommer att lottas ut bland dem som förhandsbokar kursen. Håll utkik efter det!
           
    Nördigt häng med Björn som visade kommande produkter!
    Därefter hade jag ytterligare några dagar i Sverige, och hann träffa en del mycket goda vänner och några gamla gitarrlärare innan jag flög tillbaka till Nashville den 7 januari, 2020. Efter ett par dagars rep med Kyle och gänget flög vi ner till Fort Lauderdale i Florida för att boarda ett fartyg och vara med på en musikkryssning som arrangeras årligen av blueslegenden Delbert McClinton sedan 26 år tillbaka! Vi spelade två gig, såg en massa bra musik, åt ALLDELES för mycket mat och desserter i buffén (men jag passade på att gå till gymmet varje dag också för att kompensera litegrann i alla fall haha!), och hade dessutom några lediga dagar både i Puerto Rico och på en liten ö som tillhör Bahamas. Mycket trevligt!
    Woohoo, Bahamazzzz!
    Nu är det bara några veckor kvar tills mitt visum går ut, så förhoppningsvis har jag mer info angående hur framtiden ser ut i samband med nästa blogginlägg!
    Kolla in min bloggsida på Studio här!
    Se mina tidigare blogginlägg på Studio från september, 2018 och tidigare här!
    Kolla in mig på:
    www.facebook.com/davidhenrikssonmusik
    www.instagram.com/davidhenrikssonmusik
    www.youtube.com/davidhenrikssonmusik

    ENGLISH:
    Family hang and guitar nerds at Christmas time – end of 2019 and early 2020
    Hellllo! Happy New Decade everyone! I can’t remember if I was thinking anything special when we entered the 2010’s but now, when I summarize what happened in my life and around the world during the past 10 years, I feel very excited about this new decade! I’m trying to focus on all the possibilities out there instead of all the issues I’m still facing regarding getting a new work visa etc. In this blog I will present a synoptic view over the past few months, I haven’t spent that much time in Nashville but gotta keep the blog going anyway, right haha!
    I mentioned in an earlier blog that I was traveling a LOT in the end of October and beginning of November and the traveling continued at an intense rate another three weeks after I returned to the US on November 3rd. Together with Kyle Daniel (the artist I’ve played with the last year) and the rest of the band we headed out on a support act tour with Vintage Trouble (they’ve toured with bands such as Rolling Stones, AC/DC, The Who och Kiss). We played 15 gigs in 18 days in 9 different states (Texas, Louisiana, Florida, Georgia, North Carolina, Tennessee, Ohio, Kentucky, Virginia) as well as Washington D.C. The venues spanned from small blues clubs to quite big concert halls. Below is a few pics from the tour.


    Photographer: Sean Marshall
    Unfortunately I had gotten sick during the last week of the tour so after coming back to Nashville I spent almost a week by myself in bed, ate antibiotics, watched Netflix and took care of quite of lot of the last bits and pieces of the work visa application. In a way it was really nice to almost isolate myself from other people for some time.
    December 11th I flew back home to Sweden to spend some time with my girlfriend Sofia, family and friends during the holidays, felt like good timing to do that when it’s the slow season here in Nashville. I was interviewed by a Swedish journalist during my last trip home (in October) and oddly enough it lined up so this article was published on 12/12 when I arrived to the airport in Stockholm. It sure was a special feeling to go into a shop, buy a copy of Dagens Nyheter (means Daily News and it’s Sweden’s biggest morning paper that’s been around since the 1860’s!) and browse through the pages and finally see a picture and interview with myself in such a classic newspaper. An incredibly good, early Christmas gift! Below on the right, you can read (in Swedish thou) the article "Svensken som erövrat Nashville". (Double click for bigger image).


    After a couple of days in Stockholm I took the cruise ship over to Turku in Finland where Sofia lives, of course it was wonderful to see each other again (even though it wasn’t that long since we had seen each other the previous time) and we had a few cozy days together over there before we went back to Sweden and spent 9 days there over Christmas. I spent Christmas Eve with Sofia and my parents and on Christmas Day my brother Viktor and his girlfriend Sofi joined us as well. It was great to spend my first Christmas since 2016 in Sweden! On the 25th one of my teenage dreams came true when an article I’d written was published by an international guitar magazine. Check it out here: https://guitar.com/features/opinion-analysis/how-to-succeed-guitar-nashville/
     

    A few days later me and Sofia went back to Finland, more specifically her hometown Riihimäki, hung out for a couple of days with her parents and then spent New Years Eve with one of her sisters and some friends. We spent NYE in Finland 2016 as well, and ’17 and ’18 in the US so I actually haven’t spent a NYE in Sweden since 2015. (Yes, I’m a statistics nerd…)

    Listen to the section of the Guitar Geeks Podcast ("David Henriksson Del (part) 2") where I participate.
    The second day of this decade turned into a UNBELIEVABLY nerdy day! I spent two and a half hours in the morning recording an episode of Guitar Geeks Podcast with my friends Danny and Andy. A lot of Nashville stories of course, but also about guitar gear and other fun stuff. After that I went to see Björn Juhl, a genius when it comes to guitar sounds and electronics, who’s often called the ”Mad Professor”. He builds pedals by hand under the brand name BJFE and during the years he has also designed pedals and amplifiers for several brands such as Mad Professor, Olsson Amps, Lundgren Pickups and One Control. We were hanging at Björn’s place for six hours and he showed me several new designs that will be released soon from One Control and BJFE.
    Everything sounded amazing and it’s always so inspiring just to hear Björn talk about guitar sound, I’ve learned a lot from him over the years. He told he had seen a YouTube video with me (the live stream from TrueFire that I mentioned in an earlier blog) and he thought I demonstrated really well how two of the One Control pedals could be combined for a dynamic and versatile guitar sound. It’s always nice when someone you’ve been looking up to for years is digging what you’re doing!
    When my TrueFire course will be up for pre-order they will also arrange a giveaway with two overdrive pedals from One Control, 3 guitar pickups from Lundgren, a gig bag from Slickbag and some strings and accessories from D’Addario. Please pre-order the course and have a chance to win great gear from these awesome companies. Keep an eye out for the pre-order!
            
    Geeky hang with Björn who showed upcoming products!
    After this I had another few days in Schweeeden and got to see some really good friends as well as a couple of former guitar teachers before I flew back to Nashville on January 7th. After a couple of days of rehearsals with Kyle we all flew down to Fort Lauderdale, Florida to board a ship and join the 26th annual ”Sandy Beaches Cruise” arranged by blues icon Delbert McClinton. We played two shows, saw a bunch of good concert, ate WAAYY too much food and desserts from the buffet (but I also went to the gym everyday to compensate a little bit at least haha!) and we also had days off in Puerto Rico and a small island that belongs to Bahamas. Awesome start of the year!
    Woohoo, Bahamazzzz!
    Now it's only a few weeks left until my visa expires, hopefully I have more info on what the future looks like in the next blog post!
    Sponsored by:

       
       
     
    Check out my blog on studio.se here!
    Check me out here:
    www.facebook.com/davidhenrikssonmusik
    www.instagram.com/davidhenrikssonmusik
    www.youtube.com/davidhenrikssonmusik
  2. David Henriksson
    Jag har rest mycket sen jag flyttade till staterna. Jag har spelat i 36 av alla 50 stater och rest igenom ytterligare några. Jag är på turné utanför Nashville nästan varenda helg, men jag är nästan alltid i stan i början av veckorna. Nu tänkte jag berätta om de senaste veckorna som bjöd på ännu mer resande än jag är van vid. (In English at the bottom of the page).
    Fredagen 18 oktober lämnade vi Nashville för att spela i Starkville, Mississippi på kvällen. Restid: 5 timmar i van. Dagen efter körde vi till Columbus, Georgia. Restid: 5,5 timmar i van. Dessa var de sista två gigen med Kyle Daniel innan vi skulle vara spellediga 2 helger vilket inte hade hänt sen i juni. På söndagsmorgonen lämnade de andra av mig på Atlantas flygplats. Restid: 1 timme i van. Sen hade jag 7 timmar att slå ihjäl innan mitt flyg till Tampa skulle avgå. Jag åt lite, strängade om min gitarr, ringde några samtal och… väntade. Restid: 1,5 timme i flygplan.
    Livespelning i Starkville. Foto: Sean Marshall
    Efter att jag anlänt till Tampa blev jag upphämtad av en supertrevlig chaufför som tog mig till mitt hotell i St. Petersburg. Restid: 20 minuter i bil. Jag åt en snabb middag, tränade lite och gick i säng ganska tidigt. Jag var väldigt exalterad och lite nervös för det som skulle hända nästa dag så jag sov dessvärre inte så bra under natten. Vaknade på morgonen och duschade, trimmade skägget och fixade håret. Sen fick jag skjuts till TrueFire’s högkvarter. TrueFire är ett världsledande företag inom sitt fält - sen 1999 producerar de undervisningsmaterial (framförallt videos) för gitarrister och välkända namn såsom Steve Vai, Robben Ford, Larry Carlton, Tommy Emmanuel m.fl. är alla med i deras team av lärare. På ren vinst eller förlust hade jag ett par månader tidigare hört av mig till TrueFire och berättat vad jag åstadkommit under min tid i Nashville plus att jag faktiskt studerat en kandidatexamen i elgitarrpedagogik i Sverige. Som jag förstått det kan man inte ens gå en sådan utbildning i USA. De tyckte att min bakgrund var intressant nog så de bestämde sig för att ge mig en chans att komma ner till deras videostudio och filma en kurs. Under tonåren köpte jag några (och laddade ner ett oräkneligt antal) gitarrinstruktionsvideos, det var ett väldigt bra sätt att inspireras och lära sig av några av mina favoritgitarrister. Ett grymt komplement till att lyssna på skivor som de spelade på. Detta fick mig att drömma om att en dag få köra min egen video. Under 2015-2017 gjorde jag en del lektionsvideos för svenska Play Along Music vilket var en väldigt bra och trevligt erfarenhet, men då lärde jag ut coverlåtar och bluesgitarr för nybörjare. Nu hade TrueFire bett mig att lära ut MIN STIL – många musiker känner antagligen igen sig i att det är väldigt, väldigt svårt att definiera sin egen stil så detta var en utmaning för mig. Jag hade spenderat MÅNGA timmar under de föregående 5-6 veckorna med att fundera ut vad jag ville lära ut – vilka koncept, idéer och speltekniker som jag ville inkludera i denna kurs.

    Selfie framför fotografier på några av kursledarna på TrueFire
    Jag spenderade måndag-tisdag 21-22 oktober med de otroligt älskvärda människorna på TrueFire – vi filmade mer än 5 timmars råmaterial för min kurs och det var två långa och intensiva dagar i studion, minst sagt. När inspelningen av lektionsmaterialet var avklarat gjorde vi också en livesändning på YouTube, en fotosession och gick sen ut på lyxig middag med några ur personalstyrkan. Jag hade helt klart en av de bästa professionella upplevelserna i mitt liv – alla var så bekväma i sin roll och det var som ett otroligt väloljat maskineri. Jag är SÅ glad för den här möjligheten och väldigt exalterad över att fortsätta jobba med detta fantastiska företag och de grymma människor jag fick chansen att lära känna lite!
    Video: Kolla in TrueFire live stream här!
    På onsdagsmorgonen fick jag skjuts tillbaka till flygplatsen av samma chaufför som några dagar tidigare. Restid: 20 minuter i bil. Sen tog jag ett flyg från Tampa till Fort Lauderdale. Restid: 1 timme i flygplan. Några timmars mellanlandning och sen en LÅNG flight tillbaka hem till Stockholm. Restid: 9 timmar i flygplan. Ytterligare en mellanlandning, mötte upp min gamle vän Tomas som var snäll nog att hämta upp min gitarr så att jag inte skulle behöva ta med den på ytterligare ett flyg. Sen den sista delen av resan; flyg from Stockholm-Åbo. Restid: 50 minuter i flygplan. Varför allt detta resande? Och varför Åbo som slutdestination? Min underbara flickvän Sofia bor där och vi hade inte träffat varandra på 4 (!) månader. Det är en ALLDELES för lång tid så vi behövde verkligen få en del tid tillsammans!

    Fantastisk semester med Sofia – hon gör mig gladare än vad jag trodde var möjligt!
    Vi spenderade 4 fantastiska dagar i Åbo innan vi på måndagskvällen äntrade Viking Line Grace för att att ta oss tillbaka till Sverige. Restid: 11 timmar med båt. Under de kommande 5 dagarna fick jag spendera mer kvalitetstid med Sofia men också med min föräldrar, min bror och hans flickvän, min morfar och flera av mina väldigt goda vänner. Dessa dagar fick mig att ladda upp ny energi för att orka med nya äventyr i USA. Söndagen 3 november tog jag följande rutt: Stockholm-London-Chicago-Nashville. Restid: 13 timmar i 3 flygplan.
    Lunch med mina föräldrar och morfar i mitten
    Jag hade en otroligt grym upplevelse med TrueFire och en välbehövd och underbar semester med min älskade flickvän. Det mest överraskande under allt detta resande var att jag lyckades få med mig min gitarr, även fast den var i ett hardcase, in i kabinen på alla dessa 7 flighter. Många flygbolag kan vara väldigt petiga när musiker vill ta med sina instrument och tvinga oss att checka in instrumenten istället. Jag skulle vilja tacka följande flygbolag för att de var snälla nog att hjälpa mig att få med mig min Sonnemo-gitarr på ett säkert sätt: Delta, Southwest, Norwegian, SAS, FinnAir, British Airways och American Airlines.
    Slutligen, som den statistiknörd jag är måste jag självklart summera upp siffrorna jag nämnt tidigare i detta inlägg. Restid: 11,5 timmar i van. 40 minuter i bil. 25 timmar i 7 olika flygplan. 11 timmar på en båt. Jag använde även kollektivtrafiken i både Stockholm och Åbo så det lägger till en del restid med både bussar, tåg och tunnelbanor. När jag väl kom fram till Nashville hade jag 15 timmar på mig att sova lite och göra mig redo för en 2,5 vecka lång turné med Kyle Daniel och resten av bandet. Mer om det i nästa blogg…

    Här är datumen för våra november-spelningar med Vintage Trouble
    Se mina tidigare blogginlägg på Studio från september, 2018 och tidigare här!
    Kolla in mig på:
    www.facebook.com/davidhenrikssonmusik
    www.instagram.com/davidhenrikssonmusik
    www.youtube.com/davidhenrikssonmusik
    -----------------------------------------------------------------------------------------------------------------
    ENGLISH:
    I’ve been traveling a lot since I moved to the states. I’ve played in 36 out of all 50 states and travelled through even more. I’m on tour out of town almost every weekend, but that’s it – I’m usually only gone during the weekends, spending the weekdays in Nashville. Now I’ll tell you about the the last couple of weeks - that offered even more traveling than I’m used to.
    On Friday October 18th we left Nashville to play in Starkville, Mississippi during the evening. Travel time: 5 hours in a van. The next morning we drove to Columbus, Georgia. Travel time: 5,5 hours in a van. These were the last two gigs with Kyle Daniel before having 2 weekends off which hadn’t happened since June. On the Sunday morning the guys dropped me off at Atlanta airport. Travel time: 1 hour in a van. Then I had 7 hours to kill until my flight to Tampa took off. I ate a bit, restringed my guitar, made some phone calls and… waited. Travel time: 1,5 hours in an airplane.
    Live in Starkville. Photo by Sean Marshall
    After arriving in Tampa I was picked up by a super nice driver who took me to my hotel in St. Petersburg. Travel time: 20 minutes in a car. I had some quick dinner, worked out a little bit and then went to bed quite early. I was very excited and kinda nervous for what was about to happen the next day so I didn’t sleep very well unfortunately. Woke up the next morning and had a shower, trimmed my beard and fixed my hair. Then I got ride to the TrueFire headquarters. TrueFire is a world-leading company in their field – since 1999 they produce educational content (mostly videos) for guitarists and well-know players like Steve Vai, Robben Ford, Larry Carlton, Tommy Emmanuel etc. are all part of their teacher roster. I had reached out to TrueFire a couple of months earlier and told them about what I have done during my time in Nashville plus the fact that I actually have studied a Bachelor’s Degree for electric guitar teaching in Sweden. As I understand it, you can’t even get that kind of degree in the US. Fortunately they found that interesting enough that they gave me a chance to come down to their video studio to shoot a course. As a teenager I bought some (and downloaded countless) guitar instructional videos, it was such a nice way to get inspired and learn from some of my favorite players. A great complement for listening the records they played on. This made me dreaming of making my own video. In 2015-2017 I made some lesson videos for a Swedish company called Play Along Music which was a great experience, but then I taught cover songs and beginner level blues guitar. Now TrueFire had asked me to teach MY STYLE – many musicians probably will agree with me that it’s very, very hard to define your own style so this was a challenge for me. I had spent MANY hours over the last 5-6 weeks on figuring out what I wanted to teach – which concepts, approaches and playing techniques that I wanted to include in this course.

    Selfie in front of pictures of some other TrueFire educators
    I spent Monday-Tuesday October 21st-22nd with the incredibly lovely people at TrueFire - we shot more than 5 hours of raw material for my course and it was two long and intense days in the studio. After finishing the video shoots we also had a YouTube live stream, a photo shoot and then went out for fancy dinner with parts of the staff. I definitely had one of the best professional experiences of my life – everyone knew their role so well and it was just like a well-oiled machine. SO happy for this opportunity and really excited to continue working this amazing company and the people that runs it!
    Video: Check out the TrueFire live stream here!
    Wednesday morning I got a ride back to the airport with the same driver as 3 days earlier. Travel time: 20 minutes in a car. Then I took a flight from Tampa to Fort Lauderdale. Travel time: 1 hour in an airplane. A few hours layover and then the LONG flight back home to Stockholm, Sweden. Travel time: 9 hours in an airplane. Another layover, met up with my old friend Tomas who was kind enough to pick up my guitar so I didn’t have to take it an another flight. Then the last flight from Stockholm to Turku, Finland. Travel time: 50 minutes in an airplane. Why all this travel? And why Turku as my final destination? My wonderful girlfriend Sofia lives there and we hadn’t seen each other for 4(!) months. That’s WAY too long so I just had to go see her!

    Lovely vacation with Sofia – she just makes me happier than I knew I could be!
    We spent 4 lovely days in Turku before we took a cruise ship back to Sweden on the Monday evening. Travel time: 11 hours on a boat. During the next five days I got to spend some quality time with with Sofia but also my parents, my brother and his girlfriend, my grandpa and some really good friends. These days truly refueled me to get ready for more adventures in the US.
    On Sunday November 3rd I took the following route: Stockholm-London-Chicago-Nashville. Travel time: 13 hours in 3 airplanes.
    Lunch with my parents and my grandpa
    I had an AMAZING experience with TrueFire and a well-needed and wonderful vacation with my girlfriend! The most surprising thing during all of this traveling was that I was able to get my guitar, even though in a hardcase, into the cabin during all of these 7 flights. Many airlines can be very picky when it comes to musicians wanting to bring their instruments into the cabin instead of checking it. I wanna give a shout out to Delta, Southwest, Norwegian, SAS, FinnAir, British Airways and American Airlines for being kind enough to help me keep my precious Sonnemo Guitar safe! Thanks!!
    Also, as a statistics nerd I gotta sum this up with the total numbers. Travel time: 11,5 hours in a van. 40 minutes in a car. 25 hours in 7 airplanes. 11 hours in a boat. I also used the public transportation in Turku and Stockholm so that adds some time in buses, trains and subways as well. When I landed in Nashville I had 15 hours to get some rest and get ready for a 2,5 week tour with Kyle Daniel and the rest of the band. More on that in my next blog…

    Here’s the dates on our November tour with Vintage Trouble
    Sponsored by:

       
     

    Read my earlier blogs on Studio from September, 2018 and earlier here!
    Check me out here:
    www.facebook.com/davidhenrikssonmusik
    www.instagram.com/davidhenrikssonmusik
    www.youtube.com/davidhenrikssonmusik
  3. David Henriksson
    So, to you who have followed this space before, welcome BACK to my blog! For the rest of you, just WELCOME! I’m going to do this in English sometimes to reach a wider audience, Google Translate works fine I guess but in a way it’s just easier for me to write it in English and not worry about corny translations. With that said…
    I’ll start with a quick (re)introduction of myself - my name is David Henriksson and I’m a Swedish musician, mostly guitarist, living in Nashville, Tennessee since the summer of 2017. Quickly after I moved here, my career took off WAY quicker than I had imagined. Crazy stuff happened within just a few months, but you can read more about that in this interview here.

    While working towards a new visa, David is also out touring almost every weekend. This is from a gig in Hurricane Mills, Tennessee. (Photo: Sean Marshall)
    I’m here on work visa, specifically for music, called an O1 visa. It’s also described as a visa for ”Aliens of Extraordinary Abilities”. In February next year, less than 4 months from now, my visa expires. Since I’ve had such a blast over here, I definitely want to get another visa to see what more the future might hold for me over here. To get a new visa I have to prove my ”extraordinary” accomplishments in several different ways, one way is that I’ll have to get recommendation letters signed by people in the music industry that I have some kind of professional relationship with.
    Therefore, I have spent some time lately hitting up people I’ve gotten to know during my time in Nashville, to see if they wanna help out in this bureaucratic process to extend my stay here in ”Music City” – Nashville’s popular nickname. I’ll try to not make this seem just like bragging and name dropping, but rather be real about how this process works. Some very well respected and amazing musicians have been kind enough to agree to help out which I’ll be forever grateful for. If you don’t know who these people are, check them out as I’d rather tell you how I hooked up with them instead of what they’ve achieved. You’ll find that through our mutual friend name Google

    Left to right: David, Andreas Olsson from Swedish dance band ”Sannex”, Brent Mason
    Brent Mason – I ran into him the first time during a recording session in April last year with my former boss, country singer Tracy Lawrence. After that I booked a guitar lesson with Brent, which ended up being mostly a relaxed hang where we chatted way more than we played guitar. Afterwards he bought me dinner and a beer. What a guy! He also recommended me to the position as lead guitarist for country singer Aaron Lewis (former singer of the rock band ”Staind” who’s sold 15 million records worldwide). Brent himself plays guitar on Aaron’s albums so the fact that he recommended me as the guitarist who would have to cover his parts live meant a whole lot. To be completely clear here, I didn’t end up taking this guy for a few different reasons. Brent’s willingness to help out with the letter for my visa application also shows what a nice guy he is!

    With Vince Gill in his home studio (Photo: David Brawner)
    Vince Gill – I met Vince a couple of times in the fall of 2017 when we both played the ”Grand Ole Opry” and the ”Ryman Auditorium” during the same nights. Vince complimented my guitar playing and I was starstrucked like never before haha! Recently, were reintroduced to each other by a mutual friend and when asked if he would help me out with a letter, Vince invited me and our mutual friend over to his house to hang out for a bit and gladly signed the letter. What a guy!

    In the Cinderella Sound Studio with Bram Pemberton, Robert Reynolds and Al Perkins pictured 3rd, 2nd and 1st from the right. 
    Brad Pemberton – We met while recording at one of Nashville’s oldest active recording studios called ”Cinderella Sound Studio”. Other musicians on this session were Robert Reynolds (former member of Grammy Award winning band ”The Mavericks”) and Al Perkins (also a Grammy winner who’s played on albums by Dolly Parton, Eagles, The Rolling Stones etc.)
    I’d call myself quite damn lucky to have these kind of people in my corner while trying to get through this tricky process once again. The first time I applied for a visa we sent in more than 100 pages of documentation, now my lawyer says that we should aim for 300 pages this time. I’m glad there are other ways to prove my accomplishments than just recommendation letters. Otherwise I’d be VERY stressed to get 300 of them together before February haha!
    More stories from Nashville and the visa process coming your way soon!

    Cool panorama picture from Vince’s studio (Photo: David Henriksson)

    Sponsored by:




    Se mina tidigare blogginlägg på Studio från september, 2018 och tidigare här!
    Kolla in mig på:
    www.facebook.com/davidhenrikssonmusik
    www.instagram.com/davidhenrikssonmusik
    www.youtube.com/davidhenrikssonmusik
  4. David Henriksson
    Veckan bjuder på 4 gig, massor av övande och första instrumentinköpet sedan 2014.
    Det här är en sammanfattning av den första veckan i mars. Efter att ha startat måndagen med lite styrketräning på hemmaplan blev jag upphämtad av min vän Glen runt klockan tolv. Vi åkte ut till en småstad utanför Nashville som heter Mount Juliet för att äta lunch och för att fortsätta min jakt på en akustisk gitarr.
    Jag hade letat efter en ackegura under en rätt så lång period nu och jag hade blivit rekommenderad att besöka en musikaffär som heter Shiloh Music eftersom de är återförsäljare för Blueridge Guitars (och en rad andra märken såklart). Jag har gillat Blueridge produkter som jag testat tidigare och denna butik hade betydligt fler olika modeller i lager än jag sett någon annanstans.
    Jag och Glen tillbringade ungefär tre timmar i butiken med att jämföra olika modeller, men vi lyckades ganska snabbt begränsa det till två eller tre instrument som vi definitivt tyckte bäst om. När vi jämförde våra favoriter testade jag att stämma ner gitarrerna i flera öppna stämningar och även att spela med capo på olika delar av halsen för att se hur de skulle klara denna typ av spelsituationer.
    Efter dessa nördiga timmar enades jag och Glen om att Blueridge BR-183A var vår favoritmodell och efter en kort stunds övervägande bestämde jag mig för att slå till. Jag köpte gitarren och ett passande hardcase och det var faktiskt det första instrumentinköp jag gjort sedan oktober 2014 så det kändes jäkligt kul att kliva ut från Shiloh Music och äntligen äga en akustisk gitarr igen.

    Min nya finfina ackegura – en Blueridge BR-183A.
    När jag kom tillbaka hem behövde jag lära mig en låt supersnabbt och sedan dra vidare till The High Watt för att delta i den månatliga showen Loud Jamz, där musiker i stan blir inbjudna och ihopsatta i olika konstellationer för att lära sig och framföra en låt men utan att repa tillsammans innan. Jag hade fått en felaktig länk innan så jag hade av misstag lärt mig fel låt och lärde mig inte den korrekta låten förrän två timmar innan showen började. Så klart lite stressigt, och jag hörde mig inte så bra på scenen. Men jag tog mig igenom det och träffade även en del väldigt trevligt folk under kvällen. Överlag en väldigt trevlig start på veckan.

    Jag tillbringade störren delen av tisdagen med att öva för ett tribute-gig till Rush som jag skulle spela på lördagen. Efter att ha lärt mig alla låtdelar under den föregående veckan fokuserade jag nu på att försöka ratta fram gitarrsounden så nära som möjligt vilket inte var särskilt lätt eftersom min begränsade tillgång till utrustning inte ens är nära det som Rush gitarrist Alex Lifeson använt på inspelningarna till de låtarna vi skulle spela. Men efter en massa rattande och tweakande kom jag nära nog.
    Jag fick också lägga en del tid på att fundera ut ett så effektivt sätt som möjligt att byta mellan dessa sound utan att fokusera på spelet under dessa minst sagt knepiga låtar. Det slutade med att jag programmerade min Strymon Mobius med tre olika presets för chorus och två presets för flanger bara för att minimera antalet knapptryck och byten mellan olika banker. Det var fortfarande långt ifrån enkelt, men jag hittade ett sätt som skulle fungera i alla fall. Jag gillar utmaningar som denna, när man måste hitta ett sätt att imitera ett gäng olika sounds som ursprungligen är spelat med väldigt annorlunda utrustning. Att återskapa dessa saker live när det för det mesta är inspelat i studio gör inte heller saken lättare, men man lär sig en massa under processen.
    Här är solot till Rush-låten NATURAL SCIENCE
    Under onsdagen fortsatte jag att öva Rush-låtarna, Efter att ha suttit ner tidigare så stod jag nu upp och gick även runt i mitt rum för att simulera känslan av att röra sig på scenen. På så sätt kunde jag bringa klarhet i vilka partier som skulle vara svårast att spela och lägga extra mycket fokus på dessa. Jag ägnade också en del tid åt att lära mig körerna till en ny låt vi skulle lägga till i Tracy Lawrence-repertoaren. Stämman jag skulle sjunga var inte särskilt svår men jag skulle också axla rollerna från både elgitarren och pedal-steelen från inspelningen. Att sjunga stämsång, spela slide och använda både volympedal och min Hand Bender (för att komma så nära steel-soundet som möjligt) blir rätt så jäkla svårt när man gör allt samtidigt. Men, precis som med Rush-låtarna, det är en riktigt utvecklande utmaning.

    Mycket att hålla koll på med slide, HandBender och volympedal.
    På torsdagsmorgonen hann jag med att styrketräna, stränga om min Telecaster och gå igenom Rush-materialet en gång till innan vi möttes upp för att repa dessa låtar hemma hos Tom Hurst. Tom spelar trummor med mig i Tracy Lawrence band och det var han som hade bjudit in mig att vara med på detta gig. Låtarna som vi spelade var riktigt komplexa men alla hade verkligen lagt ner den tid som krävdes för att lära sig alla arrangemang och detaljer och det lät faktiskt oväntat bra redan under den första genomspelningen. Det är så det är att jobba med proffs.
    Under kvällen drog jag till den relativt nyöppnade klubben Topgolf för att lyssna på mina vänner Victor Brodén, Anthony Rankin och Elton Charles delta i en tävling med sitt band The Love Elektrik. De gjorde ett fenomenalt framträdande och det kommer att sändas via webb-tv inom kort. Efter det åkte jag till The 5 Spot för att spela ett gig med mina vänner i Glen Martian Band. Eftersom jag inte hade ätit på mååånga timmar var jag rätt slut när jag kom dit och trodde att jag skulle ha svårt att koncentrera mig under giget. Men en rejäl nachos-tallrik senare var jag ”fit for fight” och vi gjorde ett grymt gig, det var utan tvekan den roligaste stunden jag haft på scenen med dessa herrar.

    På scenen med Glen Martian Band på The 5 Spot.
    Dagen efter hängde jag med min nye vän Brian Lindsey som jag hade träffat för första gången bara en månad tidigare. Vi åt lunch på en mexikansk restaurang, testade ett gäng coola gitarrer både på Eastside Music Supply och Fanny’s House of Music innan vi drog vidare hem till mig där jag visade Brian min gitarr-rig. Vi experimenterade också lite med den supercoola pedalen Analog Drive från svenska företaget Elektron. OTROLIGT många möjligheter med den pedalen sannerligen! Kolla in demos på Youyube om ni vill veta mer om den. På kvällen spelade jag igenom Rush-låtarna en…gång… till…
    På lördagen drog jag igenom de där jäkla låtarna några gånger till. Ja, de var SÅ svåra att spela haha… När jag tidigt på kvällen anlände till The Basement East där tribute-showen skulle äga rum så börja jag känna en viss nervositet även fast jag visste att jag hade övat som en tok och verkligen kunde materialet utan och innan. Jag skulle dela scen under kvällen med några av de mest respekterade musiker i stan och även om det är sällan känner av nerverna nuförtiden, så var det här definitivt ett av de tillfällena.

    Trevlig dag med Brian och kul nördande med bl.a. Analog Drive från Elektron.
    När jag sedan hörde de första två sättningarna spela fantastiska versioner av deras respektive utvalda Rush-låtar så blev jag inte direkt mindre skakis heller. I den första sättningen var det en kille som spelade gitarr och sjöng på de första låtarna och sen flyttade över till trumsetet för de resterande låtarna. Jag kan konstatera att det finns många band där det är lättare att växla mellan instrumenten, Rush musik är INTE lätt att spela. All heder till den musikern.
    I den andra sättningen spelade Derek Wells gitarr, han har varit en av Nashvilles mest anlitade sessionmusiker under de senaste åren. Han har spelat på mer än 30 #1-singlar och blev också framröstade till ”Musician of the Year” på Academy of Country Music Awards 2016. Derek och hans medmusiker startade sitt set med en sjukt intrikat instrumentallåt som lämnade den större delen av publiken med hakorna nere vid skorna. Fantastisk spel av alla på scenen och resten av deras set höll samma extremt höga standard. SÅ INSPIRERANDE!
    Vi var näst på tur och jag minns att jag fortfarande var nervös när jag roddade upp min förstärkare och mitt pedalbord men så snart Tom räknade in till den första låten fokuserade jag bara på musiken och nervositeten var i princip som bortblåst. Jag hade riktigt kul uppe på scenen och kände efter ett par minuter att jag var tillräckligt säker på spelet att jag faktiskt kunde bidra med lite show också. Som jag skrev i förra inlägget var det nog bra att jag inte hade några gigs veckan innan eftersom det verkligen gav mig nog med tid att förbereda och öva in dessa låtar utan och innan. Min kompis Justin Butler spelade med kvällens sista sättning och de gjorde också ett otroligt jobb. Fantastiskt spel och sound av Justin!

    Kändes väldigt kul att bli omnämnd av Derek Wells på Instagram efter Rush-tributen!
    Runt midnatt påbörjade jag och Tom resan söderut mot Vero Beach, Florida där vi skulle spela ett gig med Tracy på söndagen. Lyckligtvis är Tom van att köra nattetid och han tog hand om den större delen av den 12 timmar långa bilfärden. Vi var både rejält trötta när vi anlände en timme före soundcheck och mina minnen av resten av dagen är ytterst sudda för att vara helt ärlig.
    Hursomhelst, jag köpte en ny akustisk gitarr och spelade fyra gigs med fyra olika sammansättningar av grymma musiker denna vecka. Jag skulle kalla det en bra veckan även om jag inte minns så mycket av söndagsgiget, haha…
    David Henriksson är sponsrad av:

       
       

    www.facebook.com/davidhenrikssonmusik
    www.instagram.com/davidhenrikssonmusik
    www.youtube.com/davidhenrikssonmusik

  5. David Henriksson
    David Henriksson är en av få svenska musiker som lyckats få arbetsvisum för att jobba i Nashville, och snart kan du följa hans resa som gitarrist i "Music City" här på Studio.
    David Henriksson är 29 år och kommer från Tumba, och han har många järn i elden. Förutom att han spelar med flera olika band, både fasta och tillfälliga konstellationer, jobbar han med videolektioner för Play Along och demonstrerar utrustning från ett antal olika företag. Men hösten 2014 föddes drömmen om att flytta till USA och jobba med musik i "Music City".
    – På något sätt har USA alltid känts lockande, men det var framför allt när jag åkte dit första gången under hösten 2014 och tillbringade 11 veckor ”over there” som jag började inse att jag skulle vilja vara där en längre period, berättar David.
    Under resan lyckades han komma i kontakt med flera etablerade musiker i Nashville, bland annat Guthrie Trapp, som har spelat med giganter som Dolly Parton, Vince Gill och Garth Brooks.
    – Många tyckte om mitt gitarrspel och var imponerade över att jag tagit ett så pass stort initiativ i och med min USA-resa. Flera väldigt väletablerade musiker sa att de gärna skulle hjälpa mig att fixa jobb. Om jag hade ett arbetsvisum, vill säga.
    Och det skulle snart visa sig vara ett ganska stort projekt att få arbetsvisum eftersom man måste bevisa både att man har haft en professionell karriär på hemmaplan och att man har något unikt att bidra med i USA.
    – Det krävs många underskrifter från personer i branschen som man har en relation till. Man kan väl säga att den svåraste, och mest frustrerande biten har varit att man är så beroende av andra för att få igenom detta, säger han.
    Imorgon reser David till Nashville, och ett konkret projekt blir att spela in en soloskiva tillsammans med Guthrie Trapp. Med sig i bagaget har han sin arbetshäst – en Telecaster, sin custombyggda Olsson-förstärkare samt ett pedalbord som Sound of Silence byggt.
    – Jag kommer även att ta med mig min hemstudio som är baserad kring en MacBook Pro, ett Universal Audio Apollo Twin Duo-ljudkort samt en Two Notes Torpedo Reload som jag använder som loadbox så att jag kan spela in min förstärkare utan att väsnas. Väl på plats är planen att köpa ytterligare två gitarrer så att jag klarar att ta de flesta jobb som dyker upp till en början i alla fall, säger David.
    – Jag har en hel del vänner och kontakter därborta som jag hoppas leder till att det börjar trilla in hyfsat med jobb inom en snar framtid, men självklart kommer jag behöva kämpa för det. Konkurrensen är otroligt hård, men det är den å andra sidan här hemma i Sverige också. En förhoppning är att det kommer vara en fördel för mig att vara lite av en outsider eftersom jag kommer från Sverige, berättar David.
    David beskriver inte sig själv som en helhjärtad countryfreak, han började med att lyssna på Stevie Ray Vaughan och Gary Moore.
    – Sedan 2008 när jag fick Roger Gustafsson (som spelar med Jill Johnson) som gitarrlärare på Rockmusiklinjen har det smugit sig in mer och mer country-influenser i mitt gitarrspel, men faktum är att jag egentligen inte lyssnat så jättemycket på country. Men det är definitivt inte bara för countrymusikens skull som jag ska flytta till Nashville, det är en blomstrande musikscen för många andra genrer också, säger David.
    Från och med augusti kan du följa David här på Studio där han kommer att blogga om sitt Nashville-äventyr.
    Check out my blog on studio.se here!
    Check me out here:
    www.facebook.com/davidhenrikssonmusik
    www.instagram.com/davidhenrikssonmusik
    www.youtube.com/davidhenrikssonmusik
  6. David Henriksson
    Gitarristen David Henriksson jobbar i Nashville och den här veckan har han bland annat spelat i både Georgia och Alabama.
    Denna vecka var ganska utstakad på förhand, vilket inte alltid har varit fallet sedan jag flyttade till USA. Jag skulle på turné med Hannah Dasher onsdag-lördag, och vi skulle spela förband till bandet The Cadillac Three. Hannah är en sångerska som blandar ungefär lika stora delar country, pop och rock i sin musik. Hon skriver också låtar till andra artister, hon har t.ex. skrivit ”Go to bed early” som är med på Brad Paisleys senaste platta.
    
Måndagen började med rep med Hannah, trummisen Parker och basisten Vanessa. Vi hade även repat fredagen veckan innan, men då med en annan basist. Eftersom att det inte riktigt kändes bra under det repet så bestämde Hannah och Parker att vi skulle ta in en annan basist och eftersom Parker spelat mycket med Vanessa i olika sammanhang så ringde han in henne. Nu hade hon haft två dagar på sig att planka bas, stämsång samt lära sig texter till nio låtar. Och hon hade förberett sig… Som ett fullblodsproffs! Allt lät klart mycket bättre än på det föregående repet!
    Vi tog även en paus i mitten av repet för att äta lunch, dricka champagne och titta på solförmörkelsen som folk i Nashville halvt tjatat ihjäl sig om den senaste tiden. Jag trodde inte att jag skulle reagera så starkt som jag gjorde, men det var en sanslöst mäktig upplevelse måste jag säga! ”Okej, SÅ HÄR mycket makt har den där glödande bollen över oss människor!”

    Två Fenderguror och en combostärkare från Olsson gör jobbet.
    
Efter repet så åkte jag och mötte upp min gamle vän Andreas Moe, för er som inte redan känner till honom så är han en ytterst begåvad sångare, låtskrivare och gitarrist. Jag och Andreas gick på gymnasiet tillsammans på Rytmus mellan 2004-2007 och nu var han på besök i Nashville för en eftermiddag/kväll/natt. SJÄLVKLART ville jag ge honom en best of Nashville-rundtur! Vi möttes upp i det område som kallas Five Points i östra Nashville och tog en promenad i den sanslösa värmen. Eftersom vi båda var hungriga så slog vi oss dock inom kort ner på Five Points Pizza som är en av mina favoritrestauranger.
    
Vi gjorde en mellanlandning på en annan bar i närheten innan vi drog till den delen av stan som kallas Midtown. Det ligger två barer vägg i vägg där som heter Winners respektive Losers. Varje måndag arrangeras en ”open mic”-kväll på Winners som kallas för ”Whiskey Jam” men just denna dag så ville man slå på stort (i och med att det varit solförmörkelse) och istället för att köra inomhus på Winners så riggades det upp en tillfällig festivalscen på parkeringsplatsen bakom Losers där ett gäng olika akter skulle framträda under kvällen. Jag och Andreas drog primärt dit för att lyssna på min kompis Kyle som skulle spela med bandet Jericho Woods. Efter deras gig så drog vi vidare till ytterligare en statsdel, nämligen Downtown, och den obligatoriska turistgatan Broadway. Här hann vi med både att gå på Robert’s Western World och lyssna på traditionell western swing samt att ta en vända i roof top-baren på Acme. VÄLDIGT olika vibe på dessa ställen och ett bra bevis på att man kan få uppleva både gammaldags och modernt här.
    Därefter blev det en vända tillbaka till östra Nashville för att se svenske basisten Victor Brodén medverka i husbandet på en Bruce Springsteen-tributeshow. Det var en jäkla energi, många bra gästvokalister och en otrolig stämning i publiken!

    Pedalbordet utökat med en Candy Apple Fuzz för extra skitiga gitarrsound
    På onsdagen var det då dags att dra ut på turné igen. Första giget med Hannah Dasher skulle äga rum på Cone Denim Entertainment Center i Greensboro, North Carolina. Hannah är framförallt sångerska och låtskrivare men skulle även spela både akustisk gitarr och elgitarr på dessa gig, något hon inte hade särskilt mycket erfarenhet av. Det visade sig under soundcheck att den akustiska gitarr som hon lånat var väldigt rundgångskänslig och dessutom hade ett pickupsystem som lät tunt och onaturligt. Därför tog vi gemensamt beslutet att hon bara skulle spela elgitarr under det första giget så att vi skulle slippa de problem som den akustiska gitarren hade. Giget flöt på bra och det här var en av de första gångerna sedan Nashville-flytten där jag förväntades spela med ett rejält skitigt gitarrljud. Jag tog till och med med mig en extra pedal för att ha utanför pedalbordet, en Candy Apple Fuzz handbyggd av svensken Björn Juhl. Den pedalen kan typ inte låta snyggt, i bästa fall ”fulsnyggt” och det passade bra som extra krydda till Hannahs låtar. Efter avklarat debutgig med denna sättning så var det dags att spana in kvällens huvudakt…

    Georgia Theatre är första stället som David spelat på två gånger sen flytten till USA.
    
The Cadillac Three är som namnet antyder en trio, dock med en väldigt udda sättning; elgitarr, trummor och lap steel. Tanken ”det borde låta rätt tunt utan en bas” slår säkert många av er, men jag kan lova er att ni har fel. För det mesta så används nämligen en oktavpedal på lap steelen så den tar oftast ansvar över basfrekvenserna. När det väl är lap steel-solo så brukar istället elgitarristen kicka igång en oktavpedal så de täcker upp för varandra så att säga. Jag hade aldrig hört talas om detta band, men de är otroligt populära runtom i staterna men även i Storbritannien och Kanada. De placeras ofta inom country-genren men de låter betydligt mer som ett tungt och skitigt sydstatsrockband i mina öron. Och deras utseende och scenshow är definitivt mer rockig också. Anledningen till att de kopplas till country och till stor del har en ”country-publik” är att sångaren Jaren Johnston också skrivit låtar till artister som Keith Urban, Eric Church, Jake Owen och Frankie Ballard som alla lyckats nå förstaplatsen på singellistan! En udda sättning och en låtskrivare med flertalet hits i bagaget bådar ju gott för en bra konsert och The Cadillac Three levererade definitivt. SVINBRA helt enkelt!!
    
Under bilresorna mellan de olika staterna vi skulle spela i så passade jag också på att lyssna in mig på repertoaren för nästa veckas uppdrag. Jag skulle nämligen göra mitt debutgig med Tracy Lawrence, countrysångaren jag gjort fått jobb med tack vare en audition (som jag berättade om i förra veckans blogg). Jag hade med mig anteckningsblock och penna och försökte lyssna mig till så mycket detaljer jag kunde i låtarna och skrev minnesanteckningar med hjälp av ”The Nashville Number System” som jag också berättat om i tidigare inlägg. Det gäller att vara effektiv när man spenderar så mycket tid på resande fot 🙂
    På torsdagskvällen spelade vi på Cox Capital Theatre i Macon, Georgia. I denna stad bodde The Allman Brothers Band i början av deras karriär och man märkte att många fortfarande pratade stolt om detta band som ”bygdens söner”. Även fast man spelar i ett relativt okänt förband så är publiken generellt sett väldigt engagerad vilket också var fallet denna afton. Kul att man får respons på det man gör istället för att konsertbesökarna bara hänger i baren innan huvudakten drar igång! 🙂

    Ungefär så här gitarren som Sonnemo Guitars just nu bygger till David se ut.
    
Fortsatt bilplankning på fredagen på väg till Birmingham, Alabama där vi under kvällen spelade ett svettigt gig på Iron City. Denna dag gick jag också ut offentligt med den glada nyheten att jag blivit erbjuden en sponsordeal från svenska gitarrbyggaren Mattias Sonnemo och hans Sonnemo Guitars. Han hade hört av sig några veckor tidigare och frågat om jag var intresserad av hans gitarrer. Eftersom att han gärna vill ha någon som kan visa upp hans instrument i USA i allmänhet men Nashville i synnerhet (eftersom att det finns så vansinnigt många gitarrister här) samt att han gärna vill veta hur hans byggen tål det nordamerikanska klimatet så tyckte han att det vore kul om jag kunde företräda honom på denna sida Atlanten. Det var ju såklart svårt att tacka nej till detta erbjudande, så under en period hade vi diskuterat vilka specifikationer min gitarr skulle ha och nu hade vi i princip bestämt oss fullt ut så nu var det okej att gå ut officiellt med detta samarbete. Reaktionerna lät inte vänta på sig, många hörde av sig både via Facebook och Instagram och gratulerade. Några gratulerade till och med Mattias haha 🙂
    Turnén avslutades på lördagskvällen på Georgia Theatre i Athens, Georgia. Samma ställe där jag spelat under min första vecka i USA, den gången var det med Faren Rachels som förband till Dwight Yoakam. Detta var det första ställe jag spelat på två gånger sedan min flytt och det har varit utsålt båda gångerna! Jag hade nog snarare trott att det första stället jag lirade på flera gånger skulle bli nån halvsunkig bar i Nashville, men icke! Återigen en riktigt bra och taggad publik och vi avslutade verkligen på topp, helt klart turnéns bästa gig!
    Check out my blog on studio.se here!
    Check me out here:
    www.facebook.com/davidhenrikssonmusik
    www.instagram.com/davidhenrikssonmusik
    www.youtube.com/davidhenrikssonmusik
  8. David Henriksson

    Äventyr i Thanksgiving-tider

    Av David Henriksson,


    nashville
    Det var dagen före Thanksgiving. Jag började precis må bättre efter att ha varit sjuk i nästan två veckor. Vid 18:30 fick jag ett sms från ett nummer jag inte kände igen. En producent som heter John skrev att de jobbade på en hiphop-version av ”Blue Christmas” (Elvis Presleys kända version släpptes 1957) som Billy Ray Cyrus och Young Buck skulle sjunga tillsammans. (In English at the bottom of the page).
    Billy Ray är Miley Cyrus pappa, han hade en enormt 90-talshit med ”Achy Breaky Heart” som sålde 9 miljoner exemplar bara i USA. Nyligen hade han ytterligare en enorm hit med en rappare, Lil Nas X, deras låt ”Old Town Road” har mer än 814 000 000 streams på Spotify och över 400 000 000 visningar på YouTube när detta skrivs. Young Buck var medlem i rapgruppen G-Unit med bl.a. 50 Cent för ungefär 15 år sedan. Om dessa herrar ville att jag skulle spela in lite hiphop-jul-gitarr, VARFÖR INTE?
     
    Young Buck till höger och 50 Cent till vänster
    John sa att de hade en förstärkare i studion så jag tog bara med mig ett par gitarrer och mitt pedalbord och beställde en Uber ut till Mount Juliet, ungefär 25 minuter öster om Nashville. När jag anlände till den stora ladan där studions finns gick jag in i kontrollrummet, hälsade på John och Young Buck och ytterligare ungefär 10 herrar som satt där inne, dimman av rök var den mest intensiva jag någonsin upplevt.
    De rökte inte tobak… De var alla exalterade, men på ett tillbakalutat sätt, över att jag var där och John bad mig att packa upp mina grejer i inspelningsrummet. Billy Ray hade ringt dem tidigare och visat över telefon vilket stuk han var ute efter. Gitarren spelade vad jag skulle beskriva som en långsam, bluesig Chuck Berry-inspired kompfigur. ”Jag älskar Chuck, det där kan jag lira utan problem. Men hur kommer detta funka över ett hiphop-beat?” var mina omedelbara tankar.
     

    Hiphop-julgitarr-rigg
    Jag gick in till inspelningsrummet och såg att de hade en Behringer-förstärkare där inne. Trodde att jag aldrig skulle få ett dugligt sound haha, men efter bara lite rattande lät det faktiskt helt okej. Jag spelade in några tagningar med lite variationer på huvudriffet och frågade sen om de ville ha några kompletterande gitarrslingor. Young Buck ringde Billy Ray och visade det jag redan spelat in, Billy Ray älskade det och bad mig att spela riffet igen för honom över telefonen.
    Han var väldans exalterad och sa att jag ”kanaliserade Chuck”. Jag föreslog att lägga till en del från Elvis version av låten, där händer det i körarrangemanget men min idé var att spela det med ett distat elgitarr-sound istället. Billy Ray tyckte att det var en kanonbra plan eftersom, i alla fall enligt honom, denna låt är lika igenkänd för detta körarr som för Elvis leadsång. Jag gick tillbaka in i inspelningsrummet och spelade in några tagningar (i olika register) av denna körstämma på min gitarr.
     

    Kontrollrummet i Bradley’s Barn Studio där jag gjorde inspelningen
    När jag var klar med inspelningen berättade John, producenten, lite om historien runt denna studio. Den byggdes av hans farfar (eller morfar? Varför kan de inte ha separata ord som vi så logiskt har i det svenska språket…) som hette Owen Bradley. Han var en musiker och producent känd för sin enorma påverkan på countrymusikens utveckling som skedde i Nashville under 50- och 60-talet. Han och Chet Atkins anses var två av de huvudsakliga ”arkitekterna” bakom det som allmänt kallas ”The Nashville Sound”. Det var mer polerat och välproducerat jämfört med den tidigare, råare och mer folkmusik-lika countrymusiken.
    Owen Bradley drev även en inspelningsstudio i centrala Nashville, ursprungligen kallad ”Bradley’s Film & Recording Studio” och senare känd som ”Columbia Studio B”. Det var en väldigt framgångsrik studio och inspirerade många andra att starta deras verksamhet i samma område. Detta växte till vad som nu kallas ”Music Row”, ett par kvarter som anses vara hjärtar av Nashvilles underhållningsindustri. I detta område kan man idag finna kontoren till otaliga skivbolag, publishing-bolag, musiklicens-firmor, inspelningsstudios, videoproduktionsbolag och även företag som är kopplat till musikbranschen såsom radionätverk och radiostationer.

    Young Buck och Billy Ray Cyrus tillsammans i den kommande musikvideon
    Den här kvällen blev mycket mer intressant än jag hade anat. Jag pratade med, och spelade gitarr för, Billy Ray Cyrus över telefon. Jag träffade och hängde lite med Young Buck, 50 Cents gamla bandkompis. I insåg att det faktiskt går att få ett okej ljud ur en Behringer-stärkare. Jag lärde mig en del saker om historien runt Nashvilles musikindustri. En rätt unik, och väldigt minnesvärd, kväll här i Nashville.
    Over and out,
    David
    Se mina tidigare blogginlägg på Studio från september, 2018 och tidigare här!
    Kolla in mig på:
    www.facebook.com/davidhenrikssonmusik
    www.instagram.com/davidhenrikssonmusik
    www.youtube.com/davidhenrikssonmusik
    ----------------------------------------------------------------------
    ENGLISH:

    (Pre) Thanksgiving adventures in Nashville
    It was the day before Thanksgiving. I was just starting to feel better after being sick for almost two weeks. At 6:30pm I got a text from a number I didn’t recognize. A producer named John wrote that they were working on a hiphop version of ”Blue Christmas” (famous version by Elvis Presley released in 1957) that Billy Ray Cyrus and Young Buck were gonna sing together.
    Billy Ray Cyrus is Miley’s dad, had the huge 90’s hit ”Achy Breaky Heart” that sold 9 million copies just in the US. He also just had another huge hit with another rapper, Lil Nas X, their song ”Old Town Road” has more than 814 000 000 streams on Spotify and over 400 000 000 views on YouTube right now. Young Buck was in the rap group G-Unit with 50 Cent about 15 years ago. I figured if they wanted me to lay down some hiphop Christmas guitar, WHY NOT?
     

    Young Buck to the right and 50 Cent to the left
    John said they had an amp in the studio so I just brought a couple of guitars and my pedalboard and jumped into an Uber to head out to Mount Juliet, about 25 minutes east of Nashville. After arriving at a big barn I walked into the mixing room, met the John and Young Buck and about 10 more guys sitting in there, the smoke cloud was more intense than anything I’ve ever experienced in the past. They weren’t smoking regular cigarettes...
    They were all excited, but in a mellow way, to have me there and asked me to set up my stuff in the tracking room. Billy Ray had called them earlier and showed over the phone what style he was looking for. The guitar part was kind of a slow, bluesy Chuck Berry-inspired thing. ”I love Chuck, I can totally do that. But how will this fit over a hip hop beat?” were my immediate thoughts.
     

    Hiphop-Christmasguitar-rig
    I went into the tracking room, saw they had a Behringer amp in there. Thought I’d never get a decent sound haha, but after just a little tweaking it sounded quite alright. I recorded a few takes with a little variation on the main riff and then asked the guys if they wanted some complimentary guitar parts.
    Young Buck called Billy Ray who loved my playing and asked to hear me play the main riff over the phone again, he seemed VERY excited and say I was ”channeling Chuck”. Then I suggested to add a part from Elvis’ version, originally it happens in the backing vocals arrangement but my idea was to play it with a distorted guitar sound instead. Billy Ray thought it was a great plan since, according to him, this is a song as recognizable for it’s backing vocal arrangement as for the lead vocals. I went into the tracking room and laid down a few versions of this vocal line on my guitar as well.
     

    The control room in Bradley’s Barn Studio where I did the recording
    When I was done with the recording John, the producer, told me a little bit of the history of the studio. It was built by his grandfather, a man named Owen Bradley. He was a musician and producer known for his huge impact on the country music sound that was developed in Nashville during the 50’s and 60’s. He and Chet Atkins are considered the two of the main architects behind this, also called ”the Nashville sound”. It was more polished and well produced compared to the older, rawer and more folksy country music.
    Owen Bradley also ran a recording studio in central Nashville, originally called ”Bradley’s Film & Recording Studios” and later renamed ”Columbia Studio B”. This was a very successful studio and inspired a lot of others to start their businesses in the same area. This is what’s now called ”Music Row”, a couple of streets considered to be the heart of the Nashville’s entertainment industry. In this area, one will find the offices of numerous record labels, publishing houses, music licensing firms, recording studios, video production houses, along with other businesses who serve the music industry, as well as radio networks, and radio stations.
     

    Young Buck and Billy Ray Cyrus together in the upcoming music video
    This evening turned out to be way more interesting than I had thought. I spoke to, and played guitar to, Billy Ray Cyrus over the phone. I met and hung out a bit with Young Buck, 50 Cent’s old band mate. I realized you can get a decent sound from a Behringer amp. I learned some stuff about the Nashville music industry’s history. A quite unique, and very memorable, evening here in Nashville.
    Over and out,
    David
    Sponsored by:

       
       
     
    Check out my blog on studio.se here!
    Check me out here:
    www.facebook.com/davidhenrikssonmusik
    www.instagram.com/davidhenrikssonmusik
    www.youtube.com/davidhenrikssonmusik
  9. David Henriksson
    Studios bloggare David Henriksson flyttade till Nashville i somras, här kan du följa hans äventyr som gitarrist i Music City.
    Jag heter David Henriksson och det är en stor ära för mig att ha fått förfrågan om att skriva denna blogg på Studio’s hemsida. För att få veta lite mer om mig och min bakgrund så kan ni läsa intervjun som publicerades tidigare på Studio.se.
    Jag anlände till Nashville runt en timme före midnatt torsdagen den 6 juli. Där blev jag upphämtad av min gode vän Kyle som jag skulle bo hos den första veckan. Efter lite ”recap” med Kyle, som jag inte träffat på över två år, och en god natts sömn så var min plan klar inför de närmsta dagarna. Jag skulle planka låtar. Och öva. Och sen repetera detta. Om och om igen. Lyckligtvis hade jag nämligen fyra gig bokade redan under den kommande veckan. Jag var fast besluten om att jag inte tänkte göra en godkänd insats på dessa gig. Jag skulle prestera betydligt bättre än så.

    På huvudgatan Broadway i Nashville kryllar det av coverbands-ställen.
    Jag fick hjälp av Kyle att installera mig i hans hemstudio så att jag på ett bekvämt sätt skulle kunna förbereda mig inför dessa gig. Det första giget jag skulle spela var med indierockbandet The Prescriptions. Jag hade fått tolv låtar att lära mig och tydliga instruktioner om vilka partier som jag skulle kolla in specifikt eftersom det även ingår två andra gitarrister i bandet (varav en växlar mellan elgitarr och lap steel).
    Trots att det var välarrangerade låtar och bra mixat så var det bitvis svårt att identifiera vad ”gitarren som är panorerad till höger gör i sticket” då det även var en hel del effekter på vissa av gitarrerna. Vid några tillfällen tillbringade jag säkert 15 minuter med att dissekera fem sekunders musik för att försöka lista ut EXAKT vad och hur gitarristen som jag skulle ersätta hade spelat på inspelningarna. I flera av låtar så var det nästan inte ett enda mönster som upprepades utan varje gång det var en ny vers så spelades någon liten annorlunda figur. Ofta subtila grejer, men jag ville verkligen få till det så nära deras inspelningar det bara var möjligt. 
    Det hårda jobbet visade sig vara värt det, jag repade med bandet två gånger innan giget och de var verkligen supernöjda över hur väl jag hade förberett mig. Härligt! På tisdagen den 11 juli spelade vi på ”Acme Feed & Seed” som i mångas ögon är det creddigaste stället på den annars coverbands-dominerade huvudgatan Broadway. Denna gata ligger i downtown-området och det fullkomligt dräller av barer som har livemusik. Många har tre band som spelar fyra timmar vardera. Varje dag! Heelt galet!
    Som sagt så är det dock mycket coverband och mycket turister som hänger på denna gata. ”Acme” har dock en annorlunda profil och det är ofta originalakter som står för musiken på deras scen. Jag har också en viktig koppling till det här stället eftersom att det var här jag träffade och lärde känna Guthrie Trapp, en Nashville-baserad gitarrist som gjorde mig den enorma tjänsten att agera som min sponsor för mitt arbetsvisum. Därför kändes det extra kul att se Guthrie i publiken denna kväll! Giget gick finfint och efter att Hays, sångaren i The Prescriptions, hade presenterat mig så det ett gäng i publiken som ropade ”We want David! We want David!”…

    Första giget gick riktigt bra tack vare hårt arbete med förberedelser.
    Jag vill lova att det kändes otroligt skönt att ha klarat av det första giget i min nya hemstad - MUSIC CITY!
    I nästa veckas inlägg så kommer jag berätta om de resterande tre giggen som jag hade första veckan. Jag kan avslöja att jag redan då fick möjlighet att resa utanför Tennesse och spela i flera andra delstater…
    Check out my blog on studio.se here!
    Check me out here:
    www.facebook.com/davidhenrikssonmusik
    www.instagram.com/davidhenrikssonmusik
    www.youtube.com/davidhenrikssonmusik
  10. David Henriksson
    Den här gången får vi följa med David Henriksson på deprimerande casino-gig, korvätning och svenskhäng i Nahsville.
    Vecka 44 inleddes med hemresa från Kalifornien via en mellanlandning i Denver, Colorado. Väl tillbaka i Nashville så mötte jag upp Göran Eriksson (Jill Johnsons gitarrist och kapellmästare sedan många år), hans fru Karin och deras två barn. Vi åt middag på Local Taco som ligger bara fem minuters gångväg från där jag bor. Göran och Karin har varit mycket i Nashville de senaste åren och det var oerhört trevligt att prata om alla erfarenheter och upplevelser vi har fått i Music City!
    På tisdagen fortsatte jakten på en akustisk gitarr i butiken Two Old Hippies. Hittade en del riktigt bra instrument, men fortfarande inget som kändes rätt för mig. Man blir mer och mer kräsen med åren helt klart och små detaljer som man kanske inte noterat när man var yngre och mindre erfaren kan idag få en att avstå från att faktiskt slå till och köpa en gitarr. Jag hämtade också upp en check av Faren Rachels för ett gig vi hade spelat ett par veckor tidigare, gick till banken och löste in checken samt fick hjälp av en bankrådgivare om hur man kan gå tillväga för att bygga upp sin kreditnivå. När det började bli dags för middag så ringde jag min kompis Glen för att kolla om han var sugen på att haka på. Han höll på att soundchecka inför ett Halloween-gig. ”JUST DET!! Halloween är ju IDAG!!” Haha… På vissa sätt har jag verkligen vant mig vid att bo i USA, men på andra sätt så är man ju lite bakom flötet så att säga…
    Käkade en snabb middag och åkte sen till Mercy Lounge där både Glen och ytterligare en kompis med det passande (och rimmande) namnet Ben spelade en show med Quentin Tarantino-tema. Massor av låtar från hans filmer och dessutom så projicerade de sekvenser från filmerna på en storm skärm bakom bandet. Både Glen och Ben var med i husbandet som backade upp en massa olika gästsångare. Riktigt gemytlig kväll må jag säga!

    Många fina guror på Two Old Hippies.
    Under onsdagseftermiddagen åkte jag och mötte upp svenska trombonisten Oscar Utterström som har bott i Nashville i drygt 15 år och dessutom Adam och Charlotte Atterby som var på besök i Nashville. Vi käkade lunch och pratade en massa om allas respektive upplevelser av Nashville. Oscar hade 15 år att summera, medan jag hade 4 månader och Atterby-makarna 3 dagar. Man fick lite perspektiv så att säga.
    Därefter hade jag ett telefonmöte med Guthrie Trapp (som är sponsor för mitt arbetsvisum) och vi diskuterade lite angående inspelningen av min framtida soloplatta, MYCKET spännande! Därefter åkte jag och lyssnade på Göran och Karin som spelade ett akustiskt gig på InDo Nashville, väldigt trevligt ställe som jag aldrig varit på förut och sjuuukt bra spel och sång! Jäklar vilket svensktema det blev denna vecka!! Hann också med att åka till Acme och se Guthries gig som han alltid kör där på onsdagar. Fantastiskt inspirerande gitarrspel som alltid!!

    Grymt bra gig av duon Thyra bestående av Göran Eriksson och Karin Thyr!
    På torsdagen hann jag med en löptur, styrketräning, skriva och posta några vykort, köpa skäggolja, tandborste och deodorant (livet kanske låter glamoröst när man turnerar med en countrysångare som sålt 14 miljoner plattor men såna här produkter blir man alltså INTE sponsrad med haha), käka lunch på I Dream of Weenie, planka tre låtar inför kommande gig, duscha och tvätta håret samt packa väskan inför sex dagars turné. För det mesta så brukar jag vara bort två-fyra dagar så detta kändes som att man skulle vara borta från Nashville riktigt länge…

    I Dream of Weenie är en food truck som utger för att vara "East Nashville's only full service weenery". Grymma korvar och dagens specialitet är alltid värd att testa!
    Under helgen så skulle vi spela i Iowa, Kansas och Minnesota och jag skulle således kunna addera ytterligare två stater på min lista (Iowa hade jag spelat i ett par månader tidigare). I både Iowa och Minnesota spelade vi på kasinon och i Kansas var giget på en teater. Just kasino-gig är rätt speciella då man kan bli lite illa till mods när man traskar runt i lokalerna under dagen. Jag får känslan av att det är många, många väldigt ensamma själar som liksom förlorat livsgnistan som befinner sig där och sitter ensam vid en spelautomat och hoppas på att vinna fastän de knappt vet vad de skulle göra med pengarna om de vann. Rätt tragiskt i skenet av MASSOR av neonljus och glamour…

    Grymt gig och fantastisk publik i Red Wing, Minnesota.
    När man spelar på teaterscener och det inte finns lika mycket plats att hänga förutom i logen, turnébussen eller hotellet har man liksom inte möjligheten att få se en del av andra människors liv på samma sätt. Båda typerna av gig har helt klart sina fördelar. Det var en väldigt trevlig turnésväng och nu när jag varit med i bandet i två månader så börjar jag verkligen känna mig varm i kläderna och vågar addera mer och mer av mitt eget musikaliska uttryck till låtarna istället för att bara spela precis det som är på inspelningarna. Både Tracy och de andra i bandet uppmuntrar verkligen detta också vilket såklart är otroligt kul och jag upplever att de tycker att det är väldigt givande med ett tillskott från en yngre generation som bidrar med energi och spelglädje!
    David Henriksson är sponsrad av:



×
×
  • Skapa ny...

Viktig information om kakor (cookies)

Vi har placerat några kakor på din enhet för att du ska bättre ska kunna använda den här sajten. Läs vår kakpolicy och om hur du kan ändra inställningar. Annars utgår vi från att du är bekväm med att fortsätta.