Nils Erikson

Tack! Låten är vederbörligen mastrad av Håkan Wollgård.

Tack, Cathrine!

Hej Bullerbyn! Om folk lyssnade i snitt 100 gånger på en platta (tillåt mig tvivla, men okej) så spär det ju ut artistersättningen räknat per lyssning och låt till en tiondel jämfört med mitt lilla räkneexempel, vilket skulle betyda att dagens royalties från Spotify plötsligt är riktigt skäliga. 100 lyssningar per 10-låtars LP/CD såld i 10.000 ex motsvarar ju tio miljoner streams vilket i så fall ger ungefär samma hacka som förr (STIM oräknat) - eller mer, om låtarna streamas i "bättre" regioner. Men visst är det vanskligt att jämföra rakt över, som sagt. Vill bara belysa frågan från lite olika håll för att nyansera diskussionen. För övrigt: Det skivbolag jag ligger på pushar allt de kan för mina låtar, via olika distributionsnätverk. Som jag påpekar i inlägget är det nästan en förutsättning för att det ska gå bra på Spotify och liknande, ungefär som förr alltså … Det är lätt att lägga ut sin musik, men svårt att nå ut med den. Det finns dock fortfarande genrer där lyssnarna hellre köper CD än streamar. Mina kollegor inom progressive-rock säljer t ex bra med CD i hela världen, inte minst i samband med gig, vilket också antyds i inlägget. Så vad är det jag förnekar, menar du?

Hej Greenlight! Tja … kanske kan man skilja på det som berör en personligen å den ena sidan, och det som är av god kvalitet mer objektivt å den andra. Till den senare kategorin hör, som jag ser det, sådan musik som lyckas med sin avsikt, helt oavsett genre. En tramsig danslåt som faktiskt får folk att dansa är lyckad. En finstämd kärleksballad som lämnar lyssnarna kalla är det inte. Vad man sedan gillar själv beror på väldigt många faktorer: sinnesstämning, minnen, förtrogenhet med genren etc. A&R-folket skulle nog svara att ju mer låten går att sälja, desto bättre är den … God fortsättning!

Besynnerlig titel kanske, men jag ska strax förklara. Jag jobbar för tillfället med ett ambient syntalbum inspirerat av bl a Jean Michel Jarre, Vangelis, Tangerine Dream och Daft Punk. Till mitt förfogande har jag förvisso en uppsjö av mjukvaruinstrument men för att inte drunkna i möjligheter tänkte jag begränsa mig till att använda de hårdvarusyntar som står i min hemstudio. Begränsningar är nämligen bra för kreativiteten, har jag märkt, om man inte överdriver dem. För ett par år sedan gjorde jag en mer poppig instrumentalskiva med enbart ett akustiskt piano, en Sequential Circuits Prophet 600 (sexrösters analogsynt från 1982) samt en liten analog rytmbox vid namn SoundMaster SR-88. Jag tillät mig inga ytterligare pålägg, dock en hel del effekter i mix, mest delayer, kompressorer och reverb. Det visade sig vara en hanterlig kombo och under några stjärnklara sommarnätter blev nästan hela den plattan till (Spotify / Apple Music). Singellåten Stranger remixades (Spotify / Apple Music) senare av SoundFactory (producenten Emil Hellman) och tog sig upp på Top 20 på svenska DJ-listan över mest spelade dansgolvslåtar under våren 2012. Kudos Emil! Nu är min älsklingssynt Prophet 600 med i matchen igen, denna gång systemuppgraderad och ihop med ett Kurzweil SP4-7 stagepiano, Dave Smith Mopho (analog monosynt) samt den lilla Korg Monotron för ljudeffekter. En behändig kvartett. Som arbetsmetod till ambientskivan använder jag något som skulle kunna kallas subtraktiv komposition. Det låter kanske märkvärdigt men är egentligen simpelt och passar bra för frasloop-baserade eller allmänt repetitiva stilar, exempelvis inom electronica, som inte bygger på vers/refräng-tänket. Ableton Live är ett utmärkt verktyg för detta, men jag använder, old-school som jag är, Cubase. Först hittar man ett bärande grundmönster som håller för upprepning, t ex ett beat eller någon sequencerfras som får loopa. Sedan lägger man till fler instrument i arret, i mitt fall pads, bas, en extramelodi, lite piano med mera, tills ljudbilden är ”mättad” men fortfarande helt utan låtform. Därefter kopierar man upp hela paketet till lagom låtlängd och börjar sedan *plocka bort* del efter del på olika spår, för att liksom baklänges skapa en fungerande dramaturgi. Lite som att mejsla fram en skulptur ur ett massivt marmorblock. Genom att prova sig fram märker man vilka delar som passar bäst ihop. Funkar det att ha bara arpeggiot och basen i åtta takter? Hur blir det med piano och pads en vända? osv. Om vilka kombinationer som helst fungerar blir det lätt att subtrahera fram en helhetsform. Som extra topping kan man lägga något mer fritt över alltihop, t ex ljudeffekter eller cymbaler för att förtydliga den nu uppkomna formen, eller något annat finlir som inte är loopat. Sedan är det bara att trimma alla skarvar och mixa. God Jul! /NE PS: Sedan kallas ju syntar med oscillator, filter och envelopgenerator ibland också subtraktiva, men det är en annan historia. DS

Hej JJRockford, Det är en svår fråga. Det är som olika världar nu och på 90-talet, när det fortfarande gick att leva på skivförsäljning (för vissa). Mycket har hänt vad gäller hur, när, var och varför folk lyssnar. Internet hände. Jag roade (?) mig ett förenklat räkneexempel. Antag att folk köpte och sedan lyssnade på din 10-låtars-CD i snitt 10 gånger, totalt sett, och att den sålde i 10.000 exemplar. Det blir sammanlagt motsvarande en miljon streams. 10.000 CD med dåtidens vanliga artistroyalty på 5-6% av 90 kr (nettopriset) skulle ändå ha gett ca 50 lax före skatt. Räknar man så borde Spotify alltså betala 5-10 gånger mer än de gör (beroende på var i världen låtarna streamas), men som sagt, det är som olika världar och många andra nya faktorer spelar ju också in. Youtube betalar ännu mindre. Pirate-bay betalar inget … Å andra sidan är man numera inte beroende av skivbolag vare sig för att spela in sin musik eller för att få tillgång till globala distributionssystem (som Spotify), även om det ibland hjälper. Den tekniska utvecklingen är både bra och dålig, som alltid.

Hej laban1! Den allt mer kvantitativa musikkonsumtion som präglat de senaste årtiondena skulle inte må dåligt av att återföras till vad det handlar om, som jag ser det. I dessa tider av distanserade och rentav anonyma skärmrelationer är allt som kan föra samman människor av godo. I detta ligger alltså ingen bitterhet från min sida, trots att jag är en inbiten studioråtta som sällan är ute och spelar live. Musikens styrka ligger ju i förmågan att i nuet beröra människor på ett sätt som andra konst- eller uttrycksformer inte förmår och jag menar att det sker bäst IRL. Men det ena ska naturligtvis inte utesluta det andra och för min del får Spotify gärna höja royaltyn till en krona per stream …

Det har varit mycket prat om Spotify på sistone, både ris och ros. Inte för att skryta (eller jo) men min mest spelade låt där passerade just en miljon streams. Det är nu inte helt transparent vilka royalties de betalar ut och det kan skilja mycket beroende var någonstans i världen låten spelas. När skivbolaget och skattmasen tagit sitt så ger en miljon streams mig i alla fall några tusen att köpa fiskpinnar för - fördelat på ett par år. Fett eller. Man kan trösta sig med att jämföra med riksradio och den upphovspeng man får där. Antag att din låt spelas en enda gång i ett populärt radioprogram, säg Morgonpasset i P3 som har flera hundratusen lyssnare. Det ger ett par hundra spänn i STIM-pengar, före skatt. Om en lyssnare = en stream så är ju en miljon streams som att få låten spelad ett par gånger i rikstäckande radio och sett på det viset betalar Spotify mycket bättre. Det är så man måste räkna för att inte bli bitter. Det är inte lätt att bli rik på Spotify-royalty, men det går. Problemet är ju att när man tidigare kunde sälja skivor också, utöver radiopengarna, så har det i stort sett fallit bort helt (förutom i samband med konserter förstås, direkt till kund). De flesta artister ser därför Spotify och liknande som ren marknadsföring. Sedan får man liksom tjäna pengar på annat, lämpligen just konserter och merchandise - eller ett vanligt kneg. På ett sätt är de senaste årens nyordning därför en återgång till hur det varit förr i historien. Då fick man minsann *sing for one’s supper*. Det var bara under ett par crazy årtionden på 1900-talet som det gick att sälja masskopierade plastbitar (LP, kassettband, CD, MD) med förtjänst, men det är en parentes i musikhistorien som tycks vara över nu. Att fantaster börjat återupptäcka LP-skivan förändrar inte läget i stort. Folk är dock fortfarande villiga att betala en hel del för en konsertbiljett. Det är alltså återigen levande framförd musik som ger inkomster åt musikanterna, och det är faktiskt något sunt över det. Risken är naturligtvis ändå att allt färre har råd att ha musik som heltidsarbete och att det går ut över kvaliteten. Vissa menar att det redan har blivit så. Kanske kommer i stället konsertkvaliteten att stiga. Beroende på var i världen en låt streamas blir royaltyn högre eller lägre. Nå - hur bär man sig då åt för att få en miljon streams, om man inte redan är känd alltså? I mitt fall handlar det om att vara sajnad till ett ”skivbolag” som är duktiga på att få med låtar på diverse samlingsalbum och nischade spellistor, något som är svårare att få till om man lägger ut sina låtar själv. Silver Lining - Ambient Chill Version (Spotify / Apple Music) finns på ett flertal samlingar och - vilket nog är mer avgörande - den dyker upp när Spotifys radio-algoritm automatväljer låtar i chill- och relaxgenren. Det innebär alltså att folk inte aktivt klickar på min låt för att höra den. Den kommer ändå, i radio-strömmen. FAQ: Vem är tjejen som pratar i början? Svar: Ingen aning. Rösten lades dit av skivbolaget, men någon skada verkar hon ju knappast ha gjort. 🙂

Bland talangscouter, A&R-folk (artist- och repertoaransvarig på skivbolag och musikförlag) och andra som så att säga utgör ”första instans” när det gäller att sortera bland allt som skickas in, finns en föreställning om att de kan höra en bra låt oavsett hur den är producerad eller inspelad. Om någon oupptäckt förmåga sitter hemma i köket och nynnar in en melodi i sin mobil, hjälpligt kompad av en ostämd gitarr så kommer dessa fullblodsproffs ändå att kunna höra om det är en Bra Låt eller inte. Tror de. Verkligheten är dock en annan. Jag testade detta flera gånger för en del år sedan, fast med ostämt piano och digitalporta. Ingen reaktion. Bara ett par veckor senare gjorde jag exakt samma låt, men denna gång ambitiöst producerad med hela köret av trummor, bas, gitarrer, kör, effekter osv. Då plötsligt vart det annat ljud i skällan. A&R ringde upp och berömde låten och ville ha mer. – Känner du igen den, möjligen? frågade jag försiktigt men lömskt. – Öh … nej … borde jag det? svarade A&R oförstående (fast jag vet att han fått sunkdemon också). Mönstret upprepade sig med olika mottagare. Jag låtsades som ingenting men fortsatte därefter alltid att producera upp mina demos så mycket jag orkade, innan jag skickade dem någonstans överhuvudtaget. Förr i världen översvämmades skivbolag, spelställen och musikförlag av demokassetter. Idag får de länkar till ljudfiler i stället, men urvalsprocessen är den samma och kravet på bra produktion och ljudkvalitet har ökat. Möjligheten att skippa alla mellanhänder finns ju också och lägga ut det direkt, men internetpubliken är knappast mer överseende ... Bild: Tim Davenport, Wikimedia Commons. Det är helt enkelt så att ju bättre inspelningen låter desto bättre gillar folk den, vare sig de är vana bedömare eller inte. En bra mixning ”fäster på” mer i första instans än en sämre, av exakt samma inspelning, trots att det i det skedet egentligen bara handlar om att hitta starka låtar, inte att sortera fram musikanter som är duktiga på att göra flotta demos. Men allting spelar in. Man kan ju önska att det inte vore så här, att den där talangen i köket kunde få lov att ägna sig åt sina fina melodier utan att behöva bli sin egen producent eller betala dyrt för det. Vad mera är: den som lyssnar bedömer inte vad du haft för ambition eller mycket arbete du lagt ner på inspelningen. Det spelar liksom ingen roll. Det ska låta bra, punkt slut (fast perfekt behöver det ju inte vara). Av nämnda skäl är det alltid riskabelt att skicka iväg demoinspelningar. Den som lyssnar kanske inte fattar hur bra det skulle kunna bli, men det finns också en risk att de tvärtom förälskar sig i din halvsunkiga demo och vägrar gilla låten när du producerat upp den som det var tänkt från början. Samtidigt kan man ju inte alltid köra fullt ställ, med allt vad resurser det kräver, men man bör åtminstone vara medveten om riskerna. En bra låt är en bra låt - men det framgår bara om den förpackas ordentligt. Därmed inte sagt att det räcker att ha en bra produktion. En kass låt är en kass låt.

Jag gjorde min debut när jag var fjorton år. Det var på konfirmationen i kyrkan, av alla ställen, och jag var klädd i en vit särk som var i vägen. (Debut som basist alltså, inget annat.) Basen var en fin Aria som jag hade lånat. Jag minns inte vad vi spelade, men det kan inte ha låtit bra. Om det var av rörelse eller av skam som föräldrarna grät vet jag fortfarande inte. Nästa avgörande bashändelse var när jag åtta år senare blev ihop med en tjej som höll på att röja vinden. Till återvinningen skänkte hon ett par utmärkta högtalare, en Hohner Clavinet-Pianet Duo i gott skick samt en fullt fungerande, avbandad Fenderbas-kopia. – Ska du verkligen slänga allt det där? frågade jag försiktigt, men fick inget användbart svar så jag smög ut i natten, klättrade upp i containern och räddade alltihop från att gå till tippen. Det blev aldrig någon riktigt bra relation efter det. Basen, som jag däremot hade mycket trevligt med, gav jag långt senare bort till en annan ung dam som troligen slängde den omedelbart. Clavinetten behöll jag klokt nog och högtalarna ingår numera i min hemmabio. I tjugoårsåldern var jag farligt nära att bli über-analytisk, vad gäller musik. Jag lyssnade bara med hjärnan efter intressanta harmonier och låtarnas förmåga att överraska. Den som till slut räddade mig från den avgrunden var ingen mindre än Bob Marley. Rågunget, snygga tre-ackordslåtar och melodiska basgångar gjorde jobbet med att föra mig tillbaka till vad musik handlar om: känslor. Bob Marley & the Wailers - One Love (Spotify / Apple Music) Bob Marley & the Wailers basist Aston Barret, med en Fenderbas intill förväxling lik den avbandade som jag i ett anfall av ogenomtänkt generositet gav bort. Bild: Martin Raggio, Wikimedia Commons. En annan milstople var Derek Forbes suggestiva och högt mixade basriff på Simple Minds skiva "New Gold Dream". Simple Minds – Someone Somewhere (In Summertime) (Spotify / Apple Music). Synd att han slutade i bandet sedan. När vi nu ändå name-droppar så kan jag ju inte gärna gå förbi Tony Levin, inte minst för de underbara bassound han har presterat genom åren. Lyssna på originalversionen Don't Give Up med Peter Gabriel, till exempel. Basen är halva låten. Peter Gabriel - Don't Give Up (Youtube). Soundet ja. På min första platta ville jag få fram ett Levin-artat basljud till låten Min bror (Spotify / Apple Music). Efter mycket experimenterande slutade det med att jag satt bredvid och dämpade strängarna med skinnhandskar, medan Peter Anderhagen spelade. Via en stor, uppmickad EBS-låda och en svindyr Fairman-kompressor blev det hela som jag ville. På en annan låt låg Sven Lindvall på golvet och spelade för att få till rätt sväng - och Jan Hellmans insats på Chapman Stick ska vi inte glömma. Hela skivinspelningen var en riktig basfestival. Dessvärre också mastringen som jag fick göra om själv för några år sedan, bara fjorton år för sent … Så till Broomstick Bass, en av skribentkollegan Sven Bornemarks många innovationer: en mjukvarubasist med färdiga riff och komp i olika stilar. Jag fick äran att göra hälften av all "content" till programmet. En hel sommar gick jag omkring med en liten diktafon och beatboxade ihop roliga basfigurer. Ett av de instrument som samplades var faktiskt just den där Hohner Pianet Duon (med fetare basljud än en vanlig clavinett) som en flickvän en gång för länge sedan dumpade i en container. Som det kan bli.

Driven av en inre glöd, en febrig drift gränsande till galenskap, sätter sig Geniet och skriver (helst med gåspenna och bläck, i ljuset av fladdrande vaxljus) tills både fingrar och ögon blöder. Ton för ton och takt för takt tar Mästerverket form på papperet. Allt finns där redan i Mästarens huvud och bara tiden, gikten och en oförstående omvärld ligger i vägen för dess fullständiggörande, dess inkarnation i sinnevärlden. Till slut är det likväl komplett, redo att klinga ut i all sin glans och förföra eller förgöra sina lyssnare. Men Geniet vilar alls icke! Nästa verk måste förfärdigas, och nästa … Jäpp. Exakt så ser vardagen ur för alla oss som gör musik. *** Eller inte. Säkert har det någon gång i världshistorien varit så för någon kompositör, och Hollywood älskar den bilden, men verkligheten är lite mer krass och grå. Visst är inspiration en faktor i allt musikmakande, men transpiration är en minst lika stor del. Många stora komponister har vittnat om det dagliga gnetandet, de ständiga ändringarna, prestationsångesten och tvivlen, hur de måste tvinga sig att lyfta pennan eller öppna sina skrivprogram på laptopen. Ibland är det lätt, men lika ofta är den där inre glöden mest en hög av aska. Sinnet är inte öppet och man får inget napp i idéhavet, alternativt bara skräpfisk som måste slängas tillbaka. Vad göra? Ett sätt är att ändra rutinen lite, om så blott för en dag eller två. Ta en annan promenad, se en annan film, läs en annan bok eller ring till någon annan polare än de vanliga. Det kan öppna nya banor i hjärna och hjärta. Ur den fantasifulla filmen ”Amadeus” av Milos Forman (1984), med Tim Hulce i huvudrollen. Men det handlar också om att se arbetet som just det, ett arbete, även om det inte ger pengar eller upptar hela ens tid. Det finns alltid något att göra som har med låtskrivandet att göra, även om inspirationen tryter. Köp en ny hårddisk och gör äntligen en backup av de tre senaste årens idéer, katalogisera kaoset av gamla skisser, fundera på vilka branschkontakter som kan behöva fräschas upp, sätt in en annons på den där synten som bara samlar damm, lär dig använda det där nya notskrivningsprogrammet eller inspelningsappen ordentligt, se över vilka verk som behöver anmälas till STIM samt leta upp en arbetsstol som faktiskt är bekväm. Eller varför inte börja blogga om alltihop? *** W. A. Mozart dog förvisso vid 35 års ålder (hyfsat normalt där och då) men var inte utfattig och begravdes ingalunda i en massgrav, som myten gör gällande. Och han ändrade ofta i sina kompositioner, precis som vi andra … // NE