Nils Erikson

Tack! Låten är vederbörligen mastrad av Håkan Wollgård.

Tack, Cathrine!

Hej Bullerbyn! Om folk lyssnade i snitt 100 gånger på en platta (tillåt mig tvivla, men okej) så spär det ju ut artistersättningen räknat per lyssning och låt till en tiondel jämfört med mitt lilla räkneexempel, vilket skulle betyda att dagens royalties från Spotify plötsligt är riktigt skäliga. 100 lyssningar per 10-låtars LP/CD såld i 10.000 ex motsvarar ju tio miljoner streams vilket i så fall ger ungefär samma hacka som förr (STIM oräknat) - eller mer, om låtarna streamas i "bättre" regioner. Men visst är det vanskligt att jämföra rakt över, som sagt. Vill bara belysa frågan från lite olika håll för att nyansera diskussionen. För övrigt: Det skivbolag jag ligger på pushar allt de kan för mina låtar, via olika distributionsnätverk. Som jag påpekar i inlägget är det nästan en förutsättning för att det ska gå bra på Spotify och liknande, ungefär som förr alltså … Det är lätt att lägga ut sin musik, men svårt att nå ut med den. Det finns dock fortfarande genrer där lyssnarna hellre köper CD än streamar. Mina kollegor inom progressive-rock säljer t ex bra med CD i hela världen, inte minst i samband med gig, vilket också antyds i inlägget. Så vad är det jag förnekar, menar du?

Hej Greenlight! Tja … kanske kan man skilja på det som berör en personligen å den ena sidan, och det som är av god kvalitet mer objektivt å den andra. Till den senare kategorin hör, som jag ser det, sådan musik som lyckas med sin avsikt, helt oavsett genre. En tramsig danslåt som faktiskt får folk att dansa är lyckad. En finstämd kärleksballad som lämnar lyssnarna kalla är det inte. Vad man sedan gillar själv beror på väldigt många faktorer: sinnesstämning, minnen, förtrogenhet med genren etc. A&R-folket skulle nog svara att ju mer låten går att sälja, desto bättre är den … God fortsättning!

Besynnerlig titel kanske, men jag ska strax förklara. Jag jobbar för tillfället med ett ambient syntalbum inspirerat av bl a Jean Michel Jarre, Vangelis, Tangerine Dream och Daft Punk. Till mitt förfogande har jag förvisso en uppsjö av mjukvaruinstrument men för att inte drunkna i möjligheter tänkte jag begränsa mig till att använda de hårdvarusyntar som står i min hemstudio. Begränsningar är nämligen bra för kreativiteten, har jag märkt, om man inte överdriver dem. För ett par år sedan gjorde jag en mer poppig instrumentalskiva med enbart ett akustiskt piano, en Sequential Circuits Prophet 600 (sexrösters analogsynt från 1982) samt en liten analog rytmbox vid namn SoundMaster SR-88. Jag tillät mig inga ytterligare pålägg, dock en hel del effekter i mix, mest delayer, kompressorer och reverb. Det visade sig vara en hanterlig kombo och under några stjärnklara sommarnätter blev nästan hela den plattan till (Spotify / Apple Music). Singellåten Stranger remixades (Spotify / Apple Music) senare av SoundFactory (producenten Emil Hellman) och tog sig upp på Top 20 på svenska DJ-listan över mest spelade dansgolvslåtar under våren 2012. Kudos Emil! Nu är min älsklingssynt Prophet 600 med i matchen igen, denna gång systemuppgraderad och ihop med ett Kurzweil SP4-7 stagepiano, Dave Smith Mopho (analog monosynt) samt den lilla Korg Monotron för ljudeffekter. En behändig kvartett. Som arbetsmetod till ambientskivan använder jag något som skulle kunna kallas subtraktiv komposition. Det låter kanske märkvärdigt men är egentligen simpelt och passar bra för frasloop-baserade eller allmänt repetitiva stilar, exempelvis inom electronica, som inte bygger på vers/refräng-tänket. Ableton Live är ett utmärkt verktyg för detta, men jag använder, old-school som jag är, Cubase. Först hittar man ett bärande grundmönster som håller för upprepning, t ex ett beat eller någon sequencerfras som får loopa. Sedan lägger man till fler instrument i arret, i mitt fall pads, bas, en extramelodi, lite piano med mera, tills ljudbilden är ”mättad” men fortfarande helt utan låtform. Därefter kopierar man upp hela paketet till lagom låtlängd och börjar sedan *plocka bort* del efter del på olika spår, för att liksom baklänges skapa en fungerande dramaturgi. Lite som att mejsla fram en skulptur ur ett massivt marmorblock. Genom att prova sig fram märker man vilka delar som passar bäst ihop. Funkar det att ha bara arpeggiot och basen i åtta takter? Hur blir det med piano och pads en vända? osv. Om vilka kombinationer som helst fungerar blir det lätt att subtrahera fram en helhetsform. Som extra topping kan man lägga något mer fritt över alltihop, t ex ljudeffekter eller cymbaler för att förtydliga den nu uppkomna formen, eller något annat finlir som inte är loopat. Sedan är det bara att trimma alla skarvar och mixa. God Jul! /NE PS: Sedan kallas ju syntar med oscillator, filter och envelopgenerator ibland också subtraktiva, men det är en annan historia. DS

Hej JJRockford, Det är en svår fråga. Det är som olika världar nu och på 90-talet, när det fortfarande gick att leva på skivförsäljning (för vissa). Mycket har hänt vad gäller hur, när, var och varför folk lyssnar. Internet hände. Jag roade (?) mig ett förenklat räkneexempel. Antag att folk köpte och sedan lyssnade på din 10-låtars-CD i snitt 10 gånger, totalt sett, och att den sålde i 10.000 exemplar. Det blir sammanlagt motsvarande en miljon streams. 10.000 CD med dåtidens vanliga artistroyalty på 5-6% av 90 kr (nettopriset) skulle ändå ha gett ca 50 lax före skatt. Räknar man så borde Spotify alltså betala 5-10 gånger mer än de gör (beroende på var i världen låtarna streamas), men som sagt, det är som olika världar och många andra nya faktorer spelar ju också in. Youtube betalar ännu mindre. Pirate-bay betalar inget … Å andra sidan är man numera inte beroende av skivbolag vare sig för att spela in sin musik eller för att få tillgång till globala distributionssystem (som Spotify), även om det ibland hjälper. Den tekniska utvecklingen är både bra och dålig, som alltid.

Hej laban1! Den allt mer kvantitativa musikkonsumtion som präglat de senaste årtiondena skulle inte må dåligt av att återföras till vad det handlar om, som jag ser det. I dessa tider av distanserade och rentav anonyma skärmrelationer är allt som kan föra samman människor av godo. I detta ligger alltså ingen bitterhet från min sida, trots att jag är en inbiten studioråtta som sällan är ute och spelar live. Musikens styrka ligger ju i förmågan att i nuet beröra människor på ett sätt som andra konst- eller uttrycksformer inte förmår och jag menar att det sker bäst IRL. Men det ena ska naturligtvis inte utesluta det andra och för min del får Spotify gärna höja royaltyn till en krona per stream …

Det har varit mycket prat om Spotify på sistone, både ris och ros. Inte för att skryta (eller jo) men min mest spelade låt där passerade just en miljon streams. Det är nu inte helt transparent vilka royalties de betalar ut och det kan skilja mycket beroende var någonstans i världen låten spelas. När skivbolaget och skattmasen tagit sitt så ger en miljon streams mig i alla fall några tusen att köpa fiskpinnar för - fördelat på ett par år. Fett eller. Man kan trösta sig med att jämföra med riksradio och den upphovspeng man får där. Antag att din låt spelas en enda gång i ett populärt radioprogram, säg Morgonpasset i P3 som har flera hundratusen lyssnare. Det ger ett par hundra spänn i STIM-pengar, före skatt. Om en lyssnare = en stream så är ju en miljon streams som att få låten spelad ett par gånger i rikstäckande radio och sett på det viset betalar Spotify mycket bättre. Det är så man måste räkna för att inte bli bitter. Det är inte lätt att bli rik på Spotify-royalty, men det går. Problemet är ju att när man tidigare kunde sälja skivor också, utöver radiopengarna, så har det i stort sett fallit bort helt (förutom i samband med konserter förstås, direkt till kund). De flesta artister ser därför Spotify och liknande som ren marknadsföring. Sedan får man liksom tjäna pengar på annat, lämpligen just konserter och merchandise - eller ett vanligt kneg. På ett sätt är de senaste årens nyordning därför en återgång till hur det varit förr i historien. Då fick man minsann *sing for one’s supper*. Det var bara under ett par crazy årtionden på 1900-talet som det gick att sälja masskopierade plastbitar (LP, kassettband, CD, MD) med förtjänst, men det är en parentes i musikhistorien som tycks vara över nu. Att fantaster börjat återupptäcka LP-skivan förändrar inte läget i stort. Folk är dock fortfarande villiga att betala en hel del för en konsertbiljett. Det är alltså återigen levande framförd musik som ger inkomster åt musikanterna, och det är faktiskt något sunt över det. Risken är naturligtvis ändå att allt färre har råd att ha musik som heltidsarbete och att det går ut över kvaliteten. Vissa menar att det redan har blivit så. Kanske kommer i stället konsertkvaliteten att stiga. Beroende på var i världen en låt streamas blir royaltyn högre eller lägre. Nå - hur bär man sig då åt för att få en miljon streams, om man inte redan är känd alltså? I mitt fall handlar det om att vara sajnad till ett ”skivbolag” som är duktiga på att få med låtar på diverse samlingsalbum och nischade spellistor, något som är svårare att få till om man lägger ut sina låtar själv. Silver Lining - Ambient Chill Version (Spotify / Apple Music) finns på ett flertal samlingar och - vilket nog är mer avgörande - den dyker upp när Spotifys radio-algoritm automatväljer låtar i chill- och relaxgenren. Det innebär alltså att folk inte aktivt klickar på min låt för att höra den. Den kommer ändå, i radio-strömmen. FAQ: Vem är tjejen som pratar i början? Svar: Ingen aning. Rösten lades dit av skivbolaget, men någon skada verkar hon ju knappast ha gjort. 🙂