Hela den här debatten är tyvärr helt snedvriden. Det är som många i tråden har påpekat helt meningslöst att diskutera varför man inte gillar dansbandsmusik. Det man upplever när man lyssnar på musik kan ha väl underbyggda logiska orsaker men snarare är det en lång rad faktorer som samverkar till ens negativa upplevelse. Vad som är mer intressant är att dansband engagerar så starkt. Om den här diskussionen hade handlat om vilken annan musikgenre som helst hade sannolikt inte intresset varit så starkt. Man ogillar hårdrock. Man hatar dansbandsmusik. Nu generaliserar jag förstås, jag utgår exempelvis från att de flesta med ett så stort musikintresse att de hänger på ett sånt här forum har en så pass bred syn på musik att de på sin höjd finner det motbjudande på ett personligt plan utan att upphöja det till ett öppet hat.
Men faktum kvarstår, dansband provocerar. Jag har i vuxen ålder blivit dansbandsfrälst (historiskt sett har jag varit mer lagd åt hårdrock och jazz). Det är alltid fascinerande när man träffar nya människor som själv inte har invigts i dansbandens underbara värld. Om man berättar att man gillar dansband möts tror folk i regel att man är ironisk, för dansband kan man väl inte gilla på riktigt!? När de förstår att man faktiskt gillar det brukar de se se lagom besvärade ut, skruva lite på sig, och skratta lite nervöst. Nej, att gilla dansband är något konstigt i gemene mans ögon. Än mer fascinerande är hur till och med dansare skäms för sin egen musik. Jag var själv där en gång i tiden.
När jag började dansa för 10 år sedan var det enbart de moderna dansbanden som gällde. De traditionella förstod jag mig ännu inte på. Men en del moderna var faktiskt rätt bra (särskilt när man dansar till dom). När man förklarade för vänner att man inte bara gillade att dansa utan även gillade en del dansband då var det väldigt viktigt att påpeka att det ja minsann inte var Vikingarna och så utan mer som coverband. Sånt som spelades på radion. Fråga mig inte varför det var viktigt, men det var det. Förmodligen för att det inte är social accepterat att gilla dansband. Och jag är inte ensam om att ha uppvisat de där tendenserna. Om man tittar in på danscommunityt Dansmaffian (om ni vill slippa en ankdamm, leta er inte dit) så fullkomligt kryllar det av nyfrälsta dansare som till och med i gemenskapen bland andra dansare känner sig tvingade att bygga upp fina murar mot den musik de traditionella dansbanden spelar. Jag tror det här murbyggandet är en väldigt tydlig indikator på att det faktiskt finns fördomar mot dansband som inte andre genrer behöver utstå. Ursprungsfrågan i tråden är alltså ytterst intressant, om än lite diffus och otydligt riktad. Varför väcker dansband så mycket känslor? Varför klarar nästan ingen att anta ett öppet och neutralt förhållningssätt till genren? Och om vi går ner i åldrarna lite, varför skulle en 10-åring som kommer till skolan med senaste Lasse Stefanz-skivan på sin mp3-spelare komma att bli utfryst för resten av skoltiden?
