Laserdance

"Tappat stinget"? Hemska tanke, det där får du allt ta och utveckla litegrann - är recensionen för kärvänlig i tonen, eller är min roll i diskussionen alltför obefintlig?

Children of Stuttgart featuring Bobby Diamond - "Soar" De har hållt mig på sträckbänken under alldeles för lång tid nu, de ansiktslösa medlemmarna i det självutnämnda "euforikollektivet" Children of Stuttgart. Ända sedan deras första singel "Stargazer" släpptes för snart två år sedan och förgyllde min vardag med sitt smittande groove och den näst intill hysteriska refrängen med sin text om ett alldeles unikt möte med en främling i storstadslarmet har jag suttit som ett fån och väntat på uppföljaren. När jag så häromsistens fick höra att den var på väg, och att kollektivets medlemmar dessutom slagit sig samman med Bobby Diamond, den forne kroppsbyggaren från Wales som på senare år sadlat om till en karriär som sångare extraordinaire och orsakat en smärre hysteri inom kritikerfalangen med sin alldeles unika stämma kände jag genast hur mina knäveck började darra som en aladåb i orkan. Skulle de förmå att uträtta sådana storverk som en dylik kombination ger löften om, om än vid en aldrig så hastig anblick? Jag insåg efter en stunds eftertanke att avkräva dem något dylikt mer eller mindre vore att begära det omöjliga, och började istället så sakteliga förbereda mig på en eventuell besvikelse, med "det var nog bättre förr, trots allt" som ett ekande mantra i bakhuvudet. Och så bara låg den där på mitt skrivbord förra veckan - "Soar", som de valt att kalla den. Jag tvekade länge. Skulle jag ens våga lyssna? Var det inte frågan om något annat än ett luftslott av gargantuella mått, trots allt? Var det ens VÄRT all denna ångest? Jag laddade min CD-spelare, tryckte, efter vad som kändes som en evighet på "play" och... ...herregud. De jävlarna gjorde det. "Soar" kan vara de mest fulländade tvåhundratio sekunderna i den moderna musikhistorien. Jag är fullständigt gravallvarlig. Vi har här något så fantastiskt som en hybrid mellan total endorfinstinn lycka, en innerlig önskan om att kunna fånga varje ögonblick och bevara det som om det vore det viktigaste i hela ditt liv - samtidigt som här även finns en svärta och en djup melankoli - ett alldestädes närvarande vemod över att ingenting varar för evigt. Dansa! Le! Känn! Tänk! Gråt! LEV, FÖR FAN!! Den är som den felande länken mellan Irene Caras "Flashdance...What A Feeling", The Smiths "There's A Light That Never Goes Out" och Johnny Cashs cover på Nine Inch Nails "Hurt", producerad av den oheliga alliansen Daft Punk och Phil Spector instängda i en friggebod på 14 kvadratmeter. Åttiotalets klyschor möter sextiotalets förhoppningar sett med nutidens ögon. Det är musik som trotsar alla genrebeteckningar - visst, här finns den raka bastrumman från klubbmusiken, låtstrukturen och den alldeles galet själhäftande refrängen från popens finaste stunder, rockens grus under under naglarna och vissångarens ärlighet, men samtidigt finns här också något helt annat. Jag är, såhär efter säkert 100 genomlyssningar, fortfarande inte i stånd att sätta ord på denna känsla, men jag vet iallafall att den människa som inte får gåshud över hela kroppen när Bobby Diamond sjunger "and tonight we'll soar" på det vis som bara han förmår i den sista refrängen inte är vid sina sinnens fulla bruk - eller möjligtvis döv. /Pål Wallander

Här ska det konstateras ett och annat. Jag är ledsen över att behöva göra er alla besvikna, men när jag befinner mig inom detta forumets väggar har jag alltid varit, är, och har inga som helst intentioner att vara någon annan än allas eran favoritdiplomat Laserdance. Sen må jag figurera i pappersupplagan av tidningen under mitt dopnamn, (dessutom med ärkesexiga Subcomendente Marcos-bilder som pricken över "i":et till råga på allt) men det hör inte till den grundläggande kontentan - så länge som jag har funnits här har jag agerat under samma pseudonym, och jag törs lova min hårspray på att jag har som intention att fortsätta med detsamma. Allt för ordningens sak. Later, kids.

Titta, en hycklande pirat - kryss i taket! Jag är så trött på alla dessa egocenterade nollor i total avsaknad av självinsikt och konsekvens som anser att det är OK att sitta och pumpa upphovsmän på en fnattiljon spänn medelst nedladdning av nya X-Men som de kan sitta och snaska quesadillas med sitt nya heta Aftonbladets chat-ragg framför, när de i samma andetag har mage att börja skrika och gapa så fort som någon ifrågasätter det något paradoxala i att de mitt i gazpachon kräver betalt för sina egna tjänster?! "Information wants to be free, så länge som jag har råd med den där heta pikétröjan därborta. Fan, liknar jag inte Jude Law nu?" För det första ska Mikke inte ha en jävla spänn, särskilt inte från STIM - då kan lika gärna Dansk Folkeparti börja betala licenspengar till Radio Islam. För det andra tycker jag att det är dags att vi dumpar Piratpartiet i Bottniska Viken, snor deras WoW-licenser och skakar deras Jolt till total avslagenhet, så att det förhoppningsvis kan återställas någon sorts ordning i den här bedrövliga ursäkten för ett samhälle där det anses som en fantastiskt god idé och ett jättetungt politiskt statement när man hackar Polisens hemsida för att man inte fick ner de svenska undertexterna till ovannämnda X-Menrulle. Och till syvende och sist är jag, allas eran favorit tillbaka. Up The Irons!

OK, jag medger väl såhär i efterhand att termen "direktrapport" kanske var en smula överdriven - men jag törs iallafall utlova ett minst lika fylligt referat av årets bataljer när krutröken väl har lagt sig. Just nu har jag mest fullt upp med att återhämta mig både fysiskt och psykiskt efter att ha upplevt två spärrmongon - kompletta med både Sten-Åke Cederhöks avlagda revyslipsar samt med en gammal gardin knuten runt den enes skalle - prata i otakt om att leka kuddkrig, dansa salsa och raj raj raj raj, eller hur fan det nu var, sett Fame-pellejönsen med en livs levande oxe fastlimmad på underkroppen, näst intill misstagit Hannah Graaf för ett diskställ när det gäller utstrålning samt konstaterat att Andreas Johnson ser ut som den felande länken mellan Thomas Di Leva, Ingela Agardh och en järv. Beträffande övriga frågor - nej, jag är inte publicerad i bokform än. Jag har intalat mig själv att ingen förläggare har dåligt omdöme nog att publicera mig, och har följdaktligen aldrig skickat något av mina längre alster någonvart. Jag återkommer i ämnet utifall att jag gör slag i saken framöver. Och ni kommer alla att få veta inom den närmaste framtiden vem jag är - under förutsättningen att ni håller ögonen på krönikespalten i kommande nummer av Studio. Se där, nu fick jag in lite halvtattig gratisreklam i en tråd som denna också. Förlåt, jag lovar att ta upp det i nästa bikt. Och bara så att ni vet det - Linda Bengtzing sparkar getröv i år igen. När Kiss-klänningen kom in i bilden var det nära att jag fick hämta en spann för att samla upp drägglet. Med såna accessoarer hade hon gärna fått spela claves i tre minuter för min del - sen skadade det ju inte att låten var ännu en synnerligen lyckad bastard mellan dansband och industrisynth. Vi säger Lotta Engberg kontra Nitzer Ebb i år, mest för att klargöra situationen. Om hon bara kunde ha gett fan i att sjunga om att skicka SMS under sticket skulle konceptet ha varit fulländat - fan, teman som dylikt var hopplösa redan när Nick Borgen slickade upp Helen Wellton i brygga under det storartade eposet "World Wide Web", som jag gick i terapi i fem år för att komma över. Det är Nietzche, Arne Anka och jag, mina vänner - vi är alla plågade av den sanna insikten. Och den involverar fanimej vare sig modemljudsintroduktioner eller fraser med telekommunikationsrelaterade förkortningar.

Upp på barrikaderna, ungjävlar - nu är det dags igen! Jo, det måste väl erkännas - jag älskar verkligen Melodifestivalen och dess tillhörande excesser i rosa H&M-läppglans, falukorvskrubbande A-lagartanter med "Joddlarjäntans Söndag" på sitt samvete samt Christer Björkmans hårfäste. Eller kanske snarare avsaknaden av detsamma. Nåväl, nu har jag iallafall gjort ett inledande statement, med tanke på att nedanstående kursiverade harang lätt kan ge sken av att även jag vill sälla mig till skaran av lustigkurrar som har tagit 3 poäng i musikvetenskap och därmed drabbats av den åkomma som innebär att all musik utan "kulturella ambitioner" (läs: musik innehållande digra doser av synkoperade hemidemihexaoktasemioler över vamper i 47/19 innehållande massor av knulliga ghost notes, i regel framfört av långhåriga män i stövletter som gillar att luta sig över byggfläktar när de nått över 39:onde bandet på sina 19-strängade signaturmatberedare) har samma existensberättigande som Ny Demokrati, oavsett huruvida de överhuvudtaget ens har iakttagit föreställningen eller inte. Vet ni vad? Det vill jag inte. Upp och hoppa, era kissdoftande Wettextrasor - det här är trots allt frågan om cirkus. Show. Sveriges i särklass mest påkostade studentspex. TV-soffa! Micropopcorn! Sprit! SLAGSMÅL ÖVER SLUTRESULTATET MED SVÄRMOR! Man måste älska konceptet, oavsett om låtarna är skit. Det händer det ju onekligen att även en hängiven försvarsadvokat som jag tycker - vilket snart kommer att framgå, eftersom jag här - endast för er - tänkte reprisera en krönika jag skrev förra året efter den svenska finalen som en inledning på mina kommande referat från årets karusell. Jag vet att ni redan har börjat längta. Och om akademikerna fortfarande hyser viss skepsis mot mig, mina brandtal eller möjligen all of the above kan de ju alltid trösta sig med att Electric Banana Band är med i år - följdaktligen finns även brödraparen Rongedahl och Lindwall på plats, och de kan banne mig fan prestera porrfilmsgrooves som skulle få till och med Kenny G att uppnå John Stagliano-klimax i sin läckra sparkdräkt på fyra sekunder. Jag vet att ni börjar bli lite småhårda i brallan redan nu. Alltså - Love You All, utom möjligtvis den där förbannade Jimmy Jansson och hans otäcka kärring. Varsågoda. 1 - MARTIN STENMARCK – Las Vegas Jaha ja. Ännu en vårkattssvassande tvålfager karaktärslös musikaldrummel som kan ge alla Fame Factory-lobotomerade fjortispuckon och sexuellt frusterade damer i valfri ålder precis vad de önskar mest av allt - Tom Jones-bröl och bredbenta poser med mikrofonstativet som skulle få David Coverdale att rotera i graven om han hade varit en smula mer död än vad han råkar vara i dagsläget. Och låten, då? Nej, bevare mig väl. En K-Martstolkning av ”det flärdfulla livet” ute i nån sunkig jävla öken där man kan ta en dusch och åka limo med en kille som heter Fred. Till råga på allt vinner spektaklet. Återigen får jag det bekräftat - ni stackars satar där ute i era förbannade bostadsrätter ÄR precis lika korkade som jag har vidhållit hela tiden. BETYG: En halv liter apsvett av tjugo möjliga, och detta endast för karlns fyllesvammel efter att resultatet var klart. 2 - LINDA BENGTZING - Alla flickor Wallmans Salongers ansikte utåt tar på sig en tröja (eller nåt) som ser ut som en atomvarning samt den jacka som blev över efter Sgt Pepper-fotosessionen - och framför den enda riktiga låten på hela kvällen. Torgny Söderberg Goes Einstürzende Neubauten, typ. Farligt klistrig refräng, och en huvudperson som tro det eller ej ser ut att ha roligt på riktigt. Klart att något såpass kvalificerat kommer näst sist. Betyg: Nio Kikki Danielsson-fyllor av 11 möjliga. 3 - NORDMAN - Ödet var min väg Jag vet inte varför, men det fanns någon form av Kenta-mässig uppriktighet i den här stelbenta bordunpetitessen som jag trots allt uppskattade. Fast eftersom svenska folket uppskattar att bli lurade, och därmed på allvar tror att nyliberalism är någonting som har med frihet att göra, att de enda människorna i världen som ”kan” sjunga är de som dubbar Disneyfilmer samt att man är en härligt vidsynt och djup människa om man har plattor med The Ark och Kent hemma i Ikea-stället gick det här käpprätt åt Karesuando. Gäsp. BETYG: Tre traktorer av sex möjliga. 4 - SHIRLEY CLAMP - Att älska dig Äntligen har Beckers Tapeter fått ett soundtrack till sina testkvällar. Allvarligt talat, Shirley Clamp är det svenska musiklivets svar på Jay Leno - de största gesterna och de mest blatanta knepen i hela instruktionsboken för att göra det hela så lättköpt som möjligt. Och så slutar det med något som är lika sexigt som Eva Rydberg, lika roligt som Eva Rydberg samt lika angeläget som...eh, Eva Rydberg. BETYG: Eva Rydberg. 5 - SANNE SALOMONSEN – Higher ground Det är ingen ursäkt att kärringen kommer från Danmark. BETYG: Omedelbar arkebusering. 6 - CAROLINE WENNERGREN – A different kind of love Nu var vi där igen. Svenska Imbecillgardet tror att de är lite sådär härligt frigjorda till mans när de jämför Mölnlyckes stolthet (tillsammans med deras toalettpapper) med Ella Fitzgerald när det i själva verket mest låter Finlandsbåt om alltihop. Det är förmodligen ingen slump att ”Caroline” rimmar på ”Balanga Queen”. BETYG: Två liter tax-freesprit av fem möjliga. 7 - ALCAZAR – Alcastar Ja, det här var ju bara skit. I deltävlingen kunde man ju åtminstone skratta sig fördärvad över Magnus Carlsson läckra motocrosskydd han lyckats kränga på sig, men nu blev det någon sorts Luciainspirerad soppa av alltihop som rörde sig framåt med ungefär samma frenesi som Shirley Clamp och den uppstoppade mården min flickvän Anna har stående hemma på sin garderob. Förresten, det var ingen refräng ni hörde - det var en rotfyllning. BETYG: Två timmars prenumeration på QX av 300 möjliga. 8 - JIMMY JANSSON – Vi kan gunga Äntligen har vi fått det bekräftat - Jimmy Jansson är Satan. Blotta vetskapen om att jag kommer att få höra den här förbannade rektoskopin till låtjävel hela sommaren får mig att vilja krypa in under en hästfilt, äta häftmassa och endast lyssna på Klezmer resten av mitt liv. Och som bajskorven på rotmoset är han förlovad med den onda trollpackan från Häcklefjäll - Sandra Belsebub, eller vad hon nu hette. Snälla, dra igång häxprocesserna igen. BETYG: 30 år i Gulag. 9 - FREDRIK KEMPE OCH SANNA NIELSEN – Du och jag mot världen Vilken kombination. En karl på 1.20 med klar pederastvarning stämplad över flinten, uppbackad av kvinnan som gav dansbandsgroupien ett ansikte - Sanna Nielsen. Och låten, då? Ja, eftersom jag aldrig uppfattade någon dylik vet jag inte riktigt vad jag ska säga, men jag såg att de sökte personal på Willys i Vetlanda. BETYG: En burkskinka av 82 möjliga. 10 - NANNE GRÖNVALL – Håll om mig Tanten såg visserligen ut att inte ha lika roligt som i deltävlingen, fast där slapp hon ju å andra sidan hänga med Martin ”Var är min bong” Stenmarck, så jag kan väl ha överseende med detta. I den här konkurrensen - om man ens kan kalla något som mest påminde om en nervsjukdom för detta - lyser Fru Grönvall ändå. Nej, inte det här heller påminde speciellt mycket om en riktig brottardänga - men det finns ju gradskillnader i helvetet. Fråga Jimmy Jansson, det är ju han som basar där. BETYG: Sex Ruslana-singlar av tio möjliga. Så kommer vi då till årets slutsats. Om man räknar samman alltihop så kom vi fram till att det var inte mindre än TVÅ (1+½+½) låtar med i årets final, vilket väl får räknas som normalt. Och en och en halv av dem kom på plats nio respektive tio. Tjena. Vad jag tycker? Jag tycker att Pay TV borde vinna varenda år. För jag är så oändligt mycket intelligentare än er.

...och så var det ju då träskpunkbandet "The Likpippers" från Halland, vars föräldrar kände en viss aversion gentemot det något obscena namnvalet. Ungarna lyssnade på visdomsorden, tog sig i kragen och bytte rakt namn till "The Hästknullers". Genialt.

Jag har efter mitt föregående inlägg försökt att få tag i både Boje och Lisa för en vidare kommentar i ämnet, men har blivit informerad om att de åkt till Thailand för att "finna sig själva", köpa "The Ultra Mega Limited Apskaft CD-R Edition" av alla Scooters album och tatuera in hemritade tribaler på svanken. Och för övrigt säger jag som den norrländske drängen - "Jag spyr bara där det behövs". Tack för välkomnandet, förresten!

Jag skulle väl vilja säga att min humor är mer som "Det Bästa" - man får känna av dess effekter någon gång i livet vare sig det önskas eller inte. Om jag sedan är endera för subtil eller för konkret så ligger ju felet i att betraktaren är antingen för såsig i tanken eller en sån där besvärlig nymoralist med strykt y-front som inte tycker att bajs är kul. Fast det ÄR det ju - det visste till och med Freud för en herrans massa år sen. Och han lyssnade med all säkerhet inte heller på Toto. Med andra ord - nej, mitt föregående inlägg var inte ämnat som kritik mot Toto, snarare mot deras till förbannelse stereotypa anhängare respektive belackare. Och den tesen har ju bara kommit att accentueras.

Givetvis, och jag gör det i allra högsta grad fortfarande. Min Amiga 500-gabber spöar era morsor in i morgondagen.

Jag är musiker, producent, skribent och tattare - samtliga på heltid. Alla yrkena har sina poänger, och om man rör ihop dessa och toppar med lite folköl så blir det inte ett jota tråkigt någonsin. Fast ibland tar ju onekligen folkölen slut.

Nitro - "Machine Gunn Eddie" Sillstryparen - "Doing The Omoralisk Schlagerfestival" Eddie Meduza - "Kukrunkarboogie"

Välkommna till Die Hartwall Gemüse Jon Bon Ansjovis Arena och den årliga Toto-bataljen. Det ser även i år ut att bli en ytterst spännande tillställning, med deltagare från fler än två olika länder. Vi har bett en representant från vardera av de tre kombatterande lagen att yttra sig om det rådande läget inför morgondagens stora showdown; Lars-Lars Larsson, pingstpastor - representerar Halland: "-Asså, jag glömmer ju aldrig när man såg grabbarna på Scandinavium 1986. Jisses anåda, sicket himmelskt lir. Jag har aldrig, ALDRIG i hela mitt liv sett någon som är tightare än Fergie Frederiksen på tamburin. Va? Ja, hans sång också ja. Han var minsann åtminstone 14 oktaver över höga F# merparten av kvällen - och när Steve Porcaro kom in och visade sitt nya ishockeyfrisyrklippta könshår - ja, då brast det ju för en annan. Eller när David Paich spelade keyboardsolot i "Angel Don't Cry" på DX-7-pung. Maken till chops har jag aldrig sett. Förresten har jag låtit gjuta en minnesbyst i brons av Jeff Porcaros glasögon. Ibland sitter jag tillsammans med familjen runt den, tänder doftljus och bara låter rummet genomsyras av "Rosanna"-groovets andlighet. Det är så vackert." Arne Fitta, kommunalarbetare - representerar Yttre Hebriderna: "-Joråsåatte...nog för att de där Toto inte är så pjåkiga - han Lukathers sextoler nedåt sitter inte alls oävet, och jag läste härom veckan i Modern Drummer att Simon Phillips minsann kan spela 4/4 med ena handen, 9/11 med andra handen, 118 118 med ena foten och "Drakar och Demoner - Den Förhäxade T20:n Från Hottentottarnas Dal" med den andra foten - SAMTIDIGT som han drar Bellmanvitsar på etruskiska och fiser. Fast vad må de vara gentemot den yttersta musikaliska yttringen DREAM THEATER?! Herregud, har du sett Mike Portnoys nya trumset? 42 baskaggar! 13 virvlar! 9 722 643 cymbaler! En Evinrude-utombordare! Margaretha Krooks bäcken! Och John Myungs bas! Fatta! 22 000 strängar, och han använder alla utom 21 995! Jordan Rudess mustasch! John Petruccis grävlingfrisyr! JAMES LA BRIE'S MORSA! JAG BLIR ALLDELES...FRUST STÅNK STÖN YNF GNH UNGH DRÄGGEL CANNELONI MACARONI! Å, det var så sant - var ligger Musikbörsen i den här stan? Jag har övat in unisonpartiet i "Metropolis part 1" och tänkte gå och dra det i gitarrhörnan ett par gånger. Det är inte klokt vad brudarna kommer att bli kåta. Ny jeansväst har jag också. Faktiskt." Pål Wallander, kulturskribent - representerar dagcentret "Finken" i Täby: "-Toto är ren jävla skit. För att inte tala om Chicago. Eller Journey. Eller Tyketto. Eller Ashlee Simpson. Eller Eddie Meduza. Eller Göingeflickorna. Eller Mahatma Goat & The Drägghästers. Eller Staffan Ling. Eller han den där Trance, eller vafan han nu heter. Jävla pundardunkadunka. Det finns ju ingen SVÄRTA där - ingen känsla av amerikansk arbetarkultur, nedskitade kalsonger, spräckligg på onsdagskvällarna, gammal mäsk och betong. Nej, fy fan. Det säger INGENTING om mitt liv. Om ni ursäktar mig - nu ska jag gå och röka Galuoises och lyssna på när han den fete i The Hives försöker stämma sin låga e-sträng tills jag dör." Eller, om man vill uttrycka sig i mer koncisa ordalag: Den här omröstningen är en klar kandidat till årets absolut roligaste påhitt - endast rivaliserad av fågelholkarna som deltar i den. Stereotyper är fan roligare än bajs.

Jag har en jävligt bra idé. "Crazy Säl" - han sjunger Amy Diamond och Nasenbluten-covers, är producerad av Robert Görl och Billy Butt, åker sänkt 240 med tonade rutor och Clarion-klistermärke i bakrutan samt har en jävligt stor och ådrig kuk som skjuter laser och skummar mjölk, vilket väl in alles får anses som en grymt attraktiv kombination i jämförelse med den där blåe fan som redan finns. Jag kommer att bli rikare än basisten i Toto.

Och var kommer detta in i bilden? Jag har väl inte uttryckt några som helst invändningar mot demokratiprincipen - tvärtom. Utan den skulle ju aldrig jag haft rätten att konstatera att de bortklemade ungjävlarna i fråga faktiskt ÄR bortklemade ungjävlar inför öppen ridå, och följdaktligen hade vare sig jag haft ett dugg roligare eller ni blivit om än aldrig så lite klokare på kuppen. Maken till vacker symbios.