Har tänkt på en sak på sistone.
där finns ju rätt många gitarr-virtuoser där ute. men där är rätt få som når "Superstjärne-status" i mainstream-median. tar man joe satriani steve vai eric johnson så är det inte en kotte som vet vem dom är utanför gitarr-kretsar.
anyhoo, av dom gitarr-virtuoser som faktiskt blir mega stjärnor så är här en jävligt märklig detalj.
tar fyra exempel jag kommit på.
Paul Gilbert-hade enorm framgång världen över med MR.big, stora hitten-To be with you blev en världshit och alla känner igen den nu som då. aucustisc ballad med minimalt gitarr spel:0
Nuno Bettencourt:snabbfingrad gitarrfantast som Blev känd världen över med Extreme. Enomra hitten var "more than Word", inte många kan namnet extrem, men "more than word" vet alla nästan när dom hör den. aucustisk ballad men dock rätt begåvat gitarrspel men inte gitarr i fokus direkt.
Mark Knopfler-VÄRLDSSTJÄRNA på 80 talet med dire-straits. största hitten alla kan o känner igen: Walk of life-poprock låt där KEYBORD riff är drivande o gitarren rätt mycke i backgrunden.
o sist men verkligen inte minst, Eddie Van Halen, pionjär, Satte en HELT ny standard för vad en gitarrist skulle göra med sin gura. Blev den Ultimata idolen för Generationer av nya gitarrister.
största hitten: Jump, ännu ett förbannat Synthriff som driver låten o gitarren får ta ett steg tillbaka.
va fan e detta om?
undantaget är väl slash.
kan ni komma på nårra fler Gitarr-fantaster som fallit offer för detta fenomen.
Att få sitt genombrott genom en låt där gitarren inte är ens är i fokus.