Signia

Relativt gehör brukar man kalla det om man kan höra "ungefär" vilken ton, ungefär på en halvton när. Absolut gehör när man kan prickfritt höra vilken ton, och exakt gehör då kan man nästan höra hur många cent en ton diffar ifrån en referensstämning. Då kan man i teorin stämma A-strängen i 442hz rakt ur luften. Jag försökte skaffa mig sånt gehör i gymnasiet. Hör man bara en referenston så kan man ju höra vilket intervall det är till en annan ton direkt. Så jag tänkte att om jag lyckas skapa ett minne av en ton i huvet - t.ex. ett A - så kommer jag alltid ha referenstonen i skallen. Köpte en stämgaffel som jag hade i fickan 1-2 månader och slog den hela tiden så jag konstant hade ett A i hjärnan. Mental träning hela tiden. Kan meddela att det upplevdes mer eller mindre som mental tinnitus efter ett tag. Man drömde om den där föbannade tonen på nätterna, kunde vakna och sjunga den rakt av. Så det gick .. nästan .. men man "glömde" bort tonen alldeles för fort hela tiden, och så fort jag slutade med stämgaffeln så dog tonen i huvet ut med. Inget absolut gehör för Signia inte. 😏 Har också fått det beskrivet som att man upplever lukter, smaker, färger osv. Men har aldrig hört om någon som lyckats träna sig till det - utom obskyra sensationssökande amerikaner förstås. Man föds med det, eller inte. Har även hört att det är mera av en förbannelse än en välsignelse. De flesta som hör tonerna i huvet använder dom tonerna som referens snarare än att bara gå på intervall. Men när sånglärarinnan sa åt hela kören att vi ska ta ner låten 3 halvtoner (för annars vart det så pipigt för tjejerna högst upp) då gick det åt helvete för killen bredvid mig som hade absolut gehör. För oss andra var det ju bara att sånglärarinnan gav oss ett ackord och sa "det här är D-dur", så trodde vi ju på henne, eller vi kunde använda det som grund och sen körde vi bara på intervall. Men dom med bättre gehör hade rätt svårt att koppla bort det där. Stod det ett E i noterna som skulle sjungas som ett Ciss .. det vart liksom dubbelt så svårt för dom.

Jag har använt (dock inte ägt) DBX1066 en del, men även träffat på 166/266. Vet dock inte hur lika 1066 är mot dom andra två, men ljudmäsigt skulle jag gissa att dom påminner om varandra. DBX kompressorer har jag upplevt som ganska tuffa, lite mörka i ljudet, rockiga liksom. Det är inte i första hand några diskreta kompressorer, som jag har upplevt dom. Man får snabbt det där "kompressorn stampar på bromsen" soundet. EDIT: Hitta en SOS recension av 266an: http://www.soundonsound.com/sos/sep98/articles/dbx266xl.html

Hade tid nog att kika på Celebrity Apprentice hos herr Trump för några år sen, där Simmons deltog och tävlade. Man såg rätt fort att så länge han kunde blända människor med snabba framgångar och varva det med lite ful manipulation, då är han trygg. Men så fort han inte har den säkerheten tryggad - dvs när han agerar på samma villkor som alla andra - så är han lika tafatt som en tvåbent pall, med ruggigt arrogant inställning. Så den attityden kommer garanterat inte av att han inte fått motgångar nog - snarare tvärtom skulle jag tro. Lyckades få sig själv sparkad redan i 3e omgången (av 12) t.o.m. för han var livrädd att det skulle märkas att bedömt uppgiften felaktigt. Han har valt det mest lättspelade instrumentet inom rock*, och kan inte ha övat speciellt många minuter. Kommer ju inte direkt bli ihågkommen för sina instrumentala färdigheter, om man säger så. Jag har lite svårt att gilla den människan .. kanske märks 😎 (* för att spela bra bas krävs lika mycket musikerskap som alla andra instrument, men det är lättare att komma undan med att spela mediokert på bas än på t.ex. gitarr)

Tror det var i Brisbane i Austrialien som man gjorde precis detta för en Britney Spears konsert. Det var nån lagstiftning om varor och tjänster som tvingade konsert-arrangören att göra så - skriva 'förinspelade eller realtidsmanipulerade insatser kan förekomma, på själva biljetterna t.o.m. Vart rena ramaskriet ibland fansen, alla ville ha pengarna tillbaka typ. Folk som säger "Fansen bryr sig inte om sånt, dom vill bara se en show" har ingen som helst grund att stå på. Simmons är det knappt ens värt att kommentera. Gamla viagraknaprare som spelar i antikverade nostalgiband, som gnäller "jaja, men det VI gör är i alla fall ÄKTA" .. *stön*. I hela sin karriär har han ju gaggat om att äkthet och känsla inte har något med saken att göra, utan att det bara är två företeelser - show och business - som sätts samman till ett ord - showbusiness, att allt bara är business och världen är bara en scen. Nu när han säger som han gör idag, så ser man ju hur äkthet och känsla var lika viktigt för honom som för alla dom han sparkade ner på. Karln är ju rockvärldens Bagdad-bob.

Ingen som gillar Christer Björkman wannabes här, Bloeas 😉

.. eller en jävligt förbannad elektrisk ål uppkörd i arslet.

En strobo i marsch-bastrumman? Nää? Skärp dig 😄

Tryck-känslig sensor placerad på anslagsskinnet, kopplad till en strobe inne i bastrumman. Vid varje anslag blinkar stroboskopet som en fotoblixt inne i kaggen. Fräckt 🙂 Men nu var det kanske inte sånt som efterfrågades nä ...

Alkohol är bara en hämningslösare i det här avseendet. Tycker du alkohol hjälper så är det alltså hämningsproblem du upplever, är rädd för vad andra ska tycka om dig; framförallt att bli chikanerad. Och det säger även att du gör det du gör för att vinna andras uppskattning. Vad skulle man för övrigt upp på scen för om man inte ville det. Att det är din egen skola dessutom, dina egna hemkvarter, då lär det nog spetsa till känslorna ganska duktigt. Det du ska göra, är socialt riskabelt när man är 15. Du kommer inte bli av med din scenrädsla till dess, om du inte tränar nästan varje dag med bra professionell hjälp mellan nu och då. Vid scenrädsla så regredierar medvetandet, man blir som en 4-åring, hjärnans förmåga att reflektera, agera rationellt och adaptivt reduceras till typ 10-20% av normal kapacitet. I många fall minns man inte mycket av spelningen efteråt. Lösningen på det – som redan sagts ovan – är att skapa ett enkelt och idiotsäkert program som du ska köra på scenen, och sen ägna 1-2 veckor åt att nöta in exakt det programmet, dagligen, repetera exakt samma procedur varenda gång - inga varianter eller misstag. På så sätt, när medvetandet försvinner på scenen, så kommer hjärnan ändå att hitta ett ’minne’, ett inövat program som den kan följa på ren automatik utan att behöva använda medvetandet mycket. Men .. har man aldrig gjort något sånt förut så … du har säkert hört talesättet ”Everybody falls the first time”. Det må låta negativt men det är ganska realistiskt faktiskt. Så, ta och gör en riktigt nykter bedömning: hur kommer du att reagera och klara detta, och följ sen den bedömningen – även om det skulle innebära att avstå. Och som Claes sa, om bandmedlemmarna går att tala med om sånt här så nämn det lite för dom. Att vara skakis och ensam, är ju värre än att bara vara skakis. Ta sen en brottningsmatch med din scenrädsla, så du får bort mycket av den, för den dödar så mycket kul. Kan rekommendera en början med boken ”Rampfeber” av Åke Lundeberg. http://www.bokus.com...da-under-press/

Fördelen med covers är ju att man slipper skriva dom 😉

Vill tipsa om en dokumentär som sändes av SVT ikväll kl 20, heter "Sampla, scratcha, stjäla", där en del branschfolk - bl.a. Public Enemy, De La Soul och George Clinton m.fl. - berättar hur dom ser på sampling från andra visavi musikstöld. Kan vara intressant, kan t.o.m. leda till diskussion. Enjoy! Länk till SVT Play

Korrigering av förfrågan: Nån som har tillgång Waves IR-1 version 9 än? (Skitsamma om den är crackad, det är bara 2 detaljer jag behöver veta).

Lysande. Jag PMar.

Testa alla mickar på alla källor, testa många olika mickplaceringar och även musikerns placering i lokalen m.m. och få till rätt ljud. 80% sånt och 20% mixning, istället för 20% mickning och 80% mixning. Lycka till och ha så kul

"Hehe .. stupid vegetarians. If we wasn't supposed to eat animals, they wouldn't be made out of meat!". - Homer Simpson

🙂

Man jobbar oftast strukturellt först. Man jobbar i melodier, ackord, texturer och kronologiska strukturer först, klanglöst, piano/gitarr el. dyl. bara. och sen efteråt delar man upp dessa i rikare finfördelningar genom att t.ex. skicka ut olika toner eller insatser till olika instrument eller grupperingar av instrument i kombination med andra. Finns en oändlig variationsrikedom där. Det är som om man … ritar ett träd. Man börjar med stammen, sen fördelas stammen ut i grenar, grenarna fördelas ut i kvistar och till slut delas kvistarna ut i löv. Det är åtminstone där man börjar, i traditionell musik, om man inte kan alls. Sen använder man olika strukturerade sätt att tänka om hur de olika resurserna i orkestern används. En orkester må bestå av 100 musiker vars antal och komplexitet kan verka bländande på den som är ovan. Men bländningen består oftast bara av att man inte förstår tankesättet som symfoni-orkestern är en förlängning av (bl.a. därför det är så viktigt att studera musikhistoria). Orkestern består t.ex. bara av ca 15 instrument, medan ögat bara tycker sig se ”ett hav” av instrument. Är man helt ny, är det bra att kliva in i den här världen genom den dörr som många (som kan) har utgått ifrån när man först börjar; kallas flerstämmig satslära – oftast fyrstämmig sats. Fyrstämmig, fyra stämmor alltså, det används som platå eftersom det i grunden krävs 4 toner för att forma ett fullständigt ackord (prim, ters, kvint, oktav) **. Även dom huvudsakliga indelningarna av musikinstruments (och röster) storlekar/stämmor är 4: bas, tenor, alt, sopran. Bas är den fysiskt största varianten av ett instrument med lägst tonregister, och sopran den minsta varianten av ett instrument med högst tonregister. T.ex. bas-saxofon, tenorsaxofon, altsaxofon, sopransaxofon. Fyra instrumentsektioner, är även vad den traditionella wienska symfoniorkestern består av: slagverk, mässingblås, träblås och stråk. Var och en av dessa fyra grupperingar består i sin tur av 4 olika instrumentstämmor: Bas, tenor, alt och sopran. Träblåssektionen består t.ex. av följande instrument: Fagott (bas), klarinett (tenor), oboe eller engelskt horn (alt) och tvärflöjt (sopran). Genom att fördela ut bastonen i ett fullständigt (fyrstämmigt) ackord till basinstrumentet i varje instrumentgrupp – tuban i mässingblåset, fagotten i träblåset och basfiolen i stråket – samt ters-tonen till tenorinstrumentet i varje instrumentgrupp (trombon, klarinett, cello), kvint-tonen till altinstrumentet i varje instrumentgrupp (valthorn, oboe, viola) och oktaven till sopraninstrumentet i varje instrumentgrupp (trumpet, flöjt, violin) så förstår man snabbt hur ackord och toner kan tillämpas över orkestern i en struktur som är lätt att förstå och använda sig av. Slagverket utelämnas i viss mån från denna struktur och använder delvis sin egna struktur. Men bastrumma och tenortrumma finns ju, plus "liten trumma" (alt), och malletinstrumenten är uppdelade i basmarimba, marimba (tenor), xylofon (alt) och klockspel (sopran) plus kusinen vibrafon (tenor). Genom att använda såna här olika strukturella sätt att tänka på såväl rytmik, dynamik, klangfärg, stämföring, olika skolor i såväl arrangering som orkestrering m.m. så blir det enklare och effektivt att jobba med många instrument; man använder sig av de tankesätt som symfoniorkestern en gång växte fram ur. Fyrstämmig (eller flerstämmig) sats är ett utmärkt sätt att lära sig bemästra hur åtminstone toners rörelser kan användas i orkestersammanhang (i alla musikaliska sammanhang faktiskt). Man förfinar och fördelar upp såna principer i mängder av olika mönster. Men när man lärt sig- och senare bemästrat allt detta så måste man även börja frigöra sig från det sättet att tänka, för att musiken ska kunna få liv, låta som ett uttryck och en känsla, istället för en teoretisk konstruktion. De som är duktiga att komponera för orkester använder sig inte alltid av ovanstående tankesätt, men dom känner väl till det, för dom har gått igenom det och sen frigjort sig från det. ** Ett ackord är egentligen bara tre toner, medan den fjärde tonen är en dubblering av grundtonen. Men den gamla europeiska traditionen säger att den ton som för tillfället är viktigast (t.ex. melodi-tonen) ska fördubblas, alltså spelas av två stämmor samtidigt. I ett ackord som bara … typ står stilla, är ju grundtonen den viktigaste tonen, och därför dubblerar man grundtonen genom att spela oktaven som fjärde ton, och därför behövs 4 stämmor.

Kört igenom tester nu, Saturndemon mot ST Decapitator, V Warmifier, URS Saturator, PSP VintageWarmer, V Tapebus, NF Valvedriver m.fl. Saturn låter ganska bra på sitt eget sätt, drar en hel del CPU, och ersätter bara delvis ljudet i de mer konventionella mättnadsprodukterna. På samma sätt som alla Fabfilters filter-produkter låter, är den är mjuk, smörig och lite plastig i ljudet. Den låter modern, hifi, men lägger sig mer utanpå ljudet, släpper även igenom ganska mycket av originalljudet, istället för att förändra kärnkaraktären och bli en oskiljaktig del av själva ljudet - som URS Saturation och Decapitator blir. Den är definitivt bra för grövre utanpåliggande dist som ljud-effekt; mycket mer än diskret förädlings- eller trackrescue-verktyg. Den använder generiska syntetiska algos, inga specifika emulering typ "Tape tube bus anno 1951". Direkt transistordist lyser med sin frånvaro, men istället finns generiska emuleringar av gitarrförstärkare, fuzz, crushing och destruerande digital distortion. Bästa användningsområde: digital mangling ljud som musikalisk effekt för struktur i låtar. Själv har jag verktyg nog för sånt, så Saturn blir inget för mig.

Bjöd garanterat på Spacecake ... därifrån magin kom med 😉

Om det här är ett bra sätt att "satsa på musiken" på, det känns svårt att yttra sig om när man inte riktigt förstår vad "satsa på musiken" är tänkt att det ska mynna ut till i framtiden. Men att ha en porta, sina instrument, 8 bra låt-idéer och ett sjujävla sug att göra nåt av det, finns ju absolut inget fel med det - om man inte råkar ha typ sin D-uppsats, en allvarlig rättegång eller sitt egna bröllop inom de närmsta två veckorna med. Punkten du befinner dig på är ju ofta den skönaste delen av ett projekt 🙂

Grattis! Å det är samma här, helt övertygad dom hette Reaperz ..

😆 kasta en sten i myrstacken, typ ... få lite "men hörru duru din lilla jävla ...!!"

Är inte Budweiser utspädd och smaksatt etanol? Lite .. mes-metanol?

Man jisas ... nu borde nån dra igång en studiofestival eller nån tävling eller nåt .. så folk får nåt att göra. Såhär kan det ju inte fortsätta .. 😐

Märkligt. Spontana tanken för mig är att det ljud du lyssnar på har en peak (attack) som är vansinnigt skarp och vansinnigt kort; så skarp att Cubase knappt hinner läsa av den i real-tid (och därför bara visar upp till -10) men egentligen så når spiken hela vägen upp förbi 0db. Känns långsökt dock. Skulle kunna vara så att du råkat sätta volymen för just ett klipp upp över 0. Om man markerar ett klipp så kan man ju ställa det klippets interna volym med inställningen i listen upptill (står på 0 som standard) men den inställningen går bara till +6; typ alla cubase verktyg som kan ställas över 0 går bara till +6 .. så .. det torde inte räcka upp till plus 10. Är du säker att det är +10 och inte +6 då? Får ändå känslan att .. det måste vara lyssningen, eller att ditt ljudkort har en intern mixer (utanför cubase) som går att sätta över 0dbfs .. eller att du faktiskt råkat glömma nån plugg nånstans, på mastern t.ex. nånting sånt. EDIT: Smart av Claes ovan. Har du mastern på 0? 😉 EDIT2: och av PME nedan