Signia

Rytmiken har du förstått rätt 🙂 När det gäller böjningen, så är det här sättet att notera böjningar inte någon standard, utan det ser ut som du läser ifrån en gitarr-solo bok. Det finns en rätt fet amerikansk marknad för gitarr-solo böcker, där unga gitarrister leds att tro att om dom tekniskt klarar av att spela igenom ett solo av välkända gitarrister så lär dom sig från den heliga graal liksom . I dom böckerna används inte traditionell notering, utan man krånglar ofta till det, frångår standard och använder hemkörda lösningar som ska avancerade ut, specialare och häftiga ut. Det ska va svårt att förstå, för att framhäva artistens genialitet, eller att det han gör kräver så speciell notering för han är så avancerad. Finns massor av gitarrister/instruktörer/författare som livnär sig som rena bluffmakare på att tolka andras spel, intentioner, solon m.m. och krångla till, intellektualiserar och abstraherar saker in absurdum. Ju mindre man förstår, desto mer avancerad framstår man och det man talar om, och desto mer genialisk framstår man själv och det man talar om som. Wolf Marshall är en välkänd sån figur. Undvik sånt i mesta möjliga mån, det är bara bullshit. Men det verkar som sagt indikera en böjning av båda tonerna, vilket tillsammans med dist brukar ge en rätt skrikande ton. Den tjocka trill-noteringen, från slag 3 och framåt, symbolserar traditionellt sett en drill, alltså snabb variation mellan två toner (hammer-on på gitarr, inte bend). Men i det här fallet ser man ut att mena vibrato, alltså svajning av samma ton. Så det är inte direkt någon traditionell notering. Det ser rätt gitarristiskt ut. Den streckade linjen, under ackordbeteckningarna, har också en otydlig mening i det här fallet. Det ser - i traditionell notering - ut att vara inramningen av en repris. Det repris-tecknet ligger i så fall längre fram, till höger i bild, utanför ramen av bilden du visar här. Traditionellt använder man sånhär markering för att indikera att under dom här takterna gäller specifikt villkorsförhållande, t.ex. en repris. Ser man det ur lite godtycklig amerikansk gitarrnotering, så kan den streckade linjen t.ex. indikera att här ska användas dist till skillnad från innan. Det står det i föredragsbeteckningen med (with distortion). Men det kan även, som du säger, helt enkelt indikera att tonen - som slås an på andra åttondelen - ska hålla ut. Det kan vara så enkelt, även om man i vanlig notering förstås använder rytmvärden i kombination med bågar för att indikera sånt Det kanske ska se extra krångligt ut, för att imponera mer. Who knows.

Nedmix, var exakt samma ljudbild som vid mixning (utom möjligen i speciella undantagsfall). För nedmixning var bara att spela in mixen, i real-tid, på slutgiltigt medium - 2 kanals rullband, DAT osv - från mixern/riggen. Och det var ju mixen man ville spara - inte "mixen plus extra kompression" liksom. Så nedmixning innehöll inga behov av extra kompression eller processning, utan det var själva mixen man spelade in helt enkelt. Så "Glasklart" var det med den saken. Mastring å andra sidan, var en helt separat process från mixning, nedmix osv. Du anmärkte, för just honom, att bara för att SSL kompressorn finns installerad på bordet så behöver den inte alls vara tänkt för mixning. Varför tyckte du han menade det?

Nja, jag tyckte bara dom var så snygga 😛 SSL soundet är ju inte direkt transparent, så det kan vara som du säger. Jag tycker ändå det känns som en sån förbaskat stor förändring där uppe i toppen. Fast i andra sidan, när är man ute efter att skära smalt uppe över 12khz? nästan aldrig, tror jag.

Beskrivningarna av förändringen med en masterbusskompressor känns förvånansvärt abstrakta, tycker jag. Limma ihop, tämja, tajta till, få till tryck, ös osv. det är liksom inte så tekniska beskrivningar. För tydlighetens skulle man ju sammafatta lite av vad en kompressor på masterbussen gör med mixen i stora drag. För enkelhetens skull utgår jag från fullbands peak-kompressor här: # Mättnad/färgning av allt ljud, helheten i ljudet. # Orsakar en duckningseffekt, så stämmorna får en inbördes hierarkiordning där svagare ljud duckar för starkare. En cymbal duckar för en elgitarr t.ex. # Förändrar mixens volymprofil, svagare partier blir starkare i volym, starkare partier blir svagare. # Orsakar ibland "smälliga" intron eller bi-effekter, då kompressorn går från att inte jobba mycket, till att plötsligt måsta jobba betydligt mer, t.ex. vid ett plötsligt trumfill eller stark sång som kommer in. # Sänker volymen på de låga frekvenserna gentemot de högre frekvenserna. Ju starkare parti i låten desto ljusare blir ljudet, och vice versa. # Frekvensbalansen, låtens frekvensmässiga klang, skiftar under låtens gång, och klangbilden "vobblar" hela tiden med kompressionen. När T.ex. när sången kommer in så minskar kompressionen av kick/bas, varpå kick/bas blir starkare i inbördes förhållande när sången ligger på, men svagare när sången inte ligger på. Man kan göra jämförelsen med om man använder en plug-in som strävar efter att se till att ljudbilden alltid placeras i center av panoramat: när låten är något starkare i vänster kanal - t.ex. för att orgeln i vänster kanal har starkare RMS än snärtiga rytmgitarren i höger kanal, eller för trummorna spelar på golvpukan till höger - så kommer en sån plugin att tilta stereobilden diskret över mot ena eller andra sidan för att få jämn nivå i båda kanalerna. När instrumenteringen eller bara klangens styrka förändras så kommer panoramat att tiltas tillbaka, eller åt andra hållet, fram och tillbaka genom hela låten. Mixen kommer vobbla vänster <> höger. En masterbusskompressor orsakar i princip samma effekt, fast dynamikmässigt. # Stereobilden påverkas om inte båda kanalerna i en stereokompressor är synkroniserade. Dvs om en kanal vid en tidpunkt är starkare än den andra så tiltas mixens mittpunkt över mot motsatt sida, eftersom andra sidan komprimeras hårdare. # Om båda kanalerna är synkroniserade, så komprimeras instrument på motsatta sidor av panoramat utifrån vad volymstarkare instrumentet i motsatt kanal sysslar med. Om en golvpuka och en rytmgitarr spelar på olika kanaler så kommer t.ex. rytmgitarren att komprimeras, fast inte baserat på sitt spel utan baserat på den kanske volymstarkare golvpukans anslag. Spelar de två lite olika rytmik så kommer resultatet att gröta till sig en del. # Beroende på vilka instrument som för tillfället är starkast, formas låtens klangbild. I ett instrumentbreak med bara gitarrsolo och virveltrumma låter dessa två annorlunda (och starkare) än de gör när alla andra instrument ligger på. # Attackerna i mixen blir lägre och kortare, i synnerhet i basfrekvenserna. # Efterklangen i alla instrument, cymbaler, plus rum- och reverb blir längre. # Det känslomässiga intrycket av masterbuskompression känns mer "ansträngt" än utan. Alltså, när örat hör att ljudnivån mattas/mättas av aningen för det blir starkt, så uppfattar vi 'det är nära att bottna' så att säga, att interna volymen "känns" hög, mer krystat än utan. En del upplever det som högre 'ös-faktor'. # Om man lyssnar på ett instrument i solo-läge, så komprimeras instrumentet annorlunda än det gör när hela mixen ligger på. På så sätt hör man inte hur instrumentet låter i mixen när man solar det. Det här är förstås generellt beskrivet, beror även på faktorer som hur lågt tröskelvärdet sätts och hur hård tröskeln är. Och jag är icke ute efter att gradera eller ratificera någon eller något här. Men samtliga ovanstående punkter kan åstadkommas manuellt, och då med betydligt större kontroll, precision och ändamålsenlighet-faktor. Om man sen vill göra det eller inte, eller tycker sig behöva den nivån av kontroll, det är förstås individuellt. För mig personligen känns det dock som att jobba baklänges. Som om man skulle anpassa reverbet genom att mixa instrumenten så att reverbet låter bra; istället för att helt enkelt ändra reverbet, och mixa instrumenten för sig.

Just köpt en SSL DSP och håller på och testar och leker lite med den här. Men EQn beter sig lite skumt, skulle gärna höra andras intryck av vad som händer. Filmade skärmen för att visa vad som händer. Kolla filmklippet här (WMV-fil 10 mb) Filtret är statiskt, men när det når upp över en viss frekvens så ökar bandbredden våldsamt och filtret blir snarare ett shelf-filter än peak-filter. Även utvolymen ser ut att sjunka rejält. Filtret reagerar lite olika beroende på vilken filterprofil som används (finns olika filterkaraktärer att välja mellan), men överlag så blir det såhär oavsett filtret skär eller ökar. Men det blir bara såhär på höga frekvenserna, inte på låga. Och det är bara denna EQ-pluggen (av de flera som finns på SSL DSPn) som reagerar såhär. De andra gör inte det. Vet inte hur jag ska tolka det här riktigt, om det är nåt fel eller om det här ska vara en del av SSLs karaktäristik. Vad tror ni om det här?

Ja nollan (dBv) på analoga mixerbord brukar motsvara mellan -18 till -24 digitalt (dBFs). Minns inte nu vad olika SSL-bord är kalibrerade till. Det är förstås även en fråga om hur "snäll" masterkompressorns tröskelväre är, om den använder sk. soft knee eller hard knee. Använder den soft knee börjar den ju "ta" redan innan tröskelvärdet. Minns inte heller hur det är med SSLs kompressor ang det (men borde veta, för man just fått hem SSLs DSP 😛)

Att lyssna till lagt reverb i mono istället för stereo ger dig helt enkelt ett nytt perspektiv. Summan av både Vänster och Höger kanal är inte alltid densamma som att lyssna till båda samtidigt. Att filtrera ut bas från vissa instrument har flera fördelar, men man bör göra det när man förstår vilken effekt det ger. Bottenfrekvenserna innehåller ju väldigt mycket mer ljudenergi än de högre frekvenserna. Basfrekvenserna är alltid de starkaste. Den absolut lägsta botten innehåller dock inte mycket ljud som örat kan uppfatta, och ljud under 20-30 hz kallas ibland infraljud. Ljudets av hjärtats slag och blod som flyter i kroppen ligger bl.a. så lågt så därför kan vi inte direkt höra vårt egna hjärta. Men eftersom det är så mycket energi (volym) i dom frekvenserna så kan man ta bort dom delarna av ljudet för att göra plats i ljudbilden till annat. Man kan säga att man minskar ljudet av "Elefant-disko" i stora högtalare då. En djup bastrumma kan få snärtighet och stuns genom att ta bort det lägsta rumblet. Använder man kompressor så komprimerar den mest efter nivån i de lägsta frekvenserna med. Många instrument har en del botten-bummel som inte behövs, och när man lyssnar till t.ex. 5-6 såna instrument så blir den sammanlagda effekten av allas botten-bummel ganska påtaglig. Att ta bort de lägsta frekvenserna har även betydelse för att motverka fasproblem och en del annat. Men som sagt, använd det med förstånd och måtta.

Vad som borde diskuteras är ju i så fall varför du tyckte Axeman menade att SSLs masterbus-kompressor är tänkt att användas medan man mixar?

... och att alltid ha en fot riktad åt det håll som stativet vill falla åt. 🙂

Najs att det finns kvar, kanske.Jag tror en del av oron kommer av att man tror hela motorn är ändrad, för att GUIt är så annorlunda. Det ser ut som en rejäl skiftning från vad som varit tidigare, kanske även under motorhuven. För övrigt är ju GUIt och grafiska hanteringen en stor del av "motorn" med.

Sven, get your ass in here!

Jag blev relativt .. "oroad" när man såg att Windows sagt hej då till win95 gränssnittet. Det verkade som om Win8 skulle komma att bli en rejäl förändring - kanske även mjukvarumässigt - i förhållande till Win95-Win7 modellen, och då skulle i så fall många äldre mjukvaror - som jag är rätt beroende av - kanske inte längre funka. Vore riktigt intressant att höra andras upplevelse av Win8.

Tackar 🙂 Jodå, priset var bra redan när den såldes live, och ännu bättre nu. Inser att jag säkert blir sista ägaren, men det känns värt det, även om supporten inte kommer vara den bästa. Hittade den i tyskland, kontakter till kontakter. Den här är uppgraderad till 64 mono-spår, borde slå till på max upgrade till 128 innan det försvinner (om det finns fortfarande). Första DSPn jag ägt faktiskt, men gillar o kör så mycket SSL i projekten så det känns värt. Funderade länge på Universal Audio men .. det här kändes mer prisvärt och passande för just mig. I helgen blir det SSL bögeri, och whiskey 😎

Imorgon hoppas man den kommer, eller på måndag. Äntligen! Har funderat ett par år, och sen sökt länge med, men nu kommer den 🙂

Förstår hur du menar. Det är en fråga om definitioner och perspektiv, som jag tror det inte finns så klara svar på. Jag ser det annorlunda än du beskriver ovan. Det finns ju både människor som uppfyller villkoren för ADHD eller Aspergers som har svårt att fungera i vardagen och likaså de som uppfyller ADHD eller Aspergers som inte har svårt att fungera i vardagen. I det första fallet kan det verka som en utvecklingsstörning, men i det senare fallet inte. Rent anatomiskt känner vi ju inte riktigt till som orsakar många konditioner som t.ex. Aspergers, ADHD osv, så att kalla det för utvecklingsstörning känns lite krystat, tycker jag. Bilden av klassisk psykopati är ett exempel på lite samma sak; vi vet inte vad som orsakar det heller. Vi vet dock att extremt få, av de som senare får diagnosen, föds med den personligheten. Personligheten utvecklas med tiden, gissningsvis av arv eller miljö eller båda i obeskrivligt komplex samverkan. Men personligheten utvecklas inte om konditionerna förändras, t.ex. genom stöd, vård eller anpassning. Så en diagnos – åtminstone inom psykologin - är inte riktigt ett intyg för nåt anatomiskt faktum, som t.ex. diagnosen diabetes är. Det finns definitivt många personer vars personlighet uppfyller kriterierna för asperger syndrom, som har utvecklat den personligheten genom psykologiska (icke-biologiska) orsaker – taskig uppväxt, otillfredsställda känslomässiga behov, misshandel och annat. Mentala diagnoser inte alltid biologiska underbyggda, inte alltid menade att peka på varför det är som det är, utan ibland mera hur det är just nu, och troligast för närmaste framtiden. De är i så fall hänvisningar till etablerad avgränsningar, som beskriver personen och dennes personlighet just nu, till skillnad från t.ex. andra avgränsningar. Vad det sen beror på, det kan vara mindre viktigt än hur det är, och att det är. Och för personer som uppfyller diagnoser som ASPS, depression, asperger syndrom, ADHD m.m. så kan ju klassisk psykoterapi resultera i nästan mirakel-liknande förändringar, så att personen - efter någon tid – inte längre uppfyller villkoren för den föregående diagnosen. Vårt beteende, och uppfattning om verklighet, kommer ju i allra mesta grad från erfarenhetsgrundade tanke/känslomönster. Så jag ser inte sånt här som utvecklingsstörningar riktigt.

Angående andra bilden, så är första tonen Bess, alltså sänkt B. Andra tonen är C. Sen är det lite okonventionellt skrivet, men den "undre" bågen - från första till andra- och tredje C-et - innebär att tonen skall hållas ut (utan anslag) för hela den tidsperioden. Ovanför den bågen, så har du en överliggande båge mellan Bess till C-et i nästa takt. Den bågen är en sk. fraseringsbåge, och tillämpas vanligtvis inte för gitarr, utan mest för blås och stråkinstrument. Bågen indikerar inget konkret spelsätt, utan den bågen markerar att dessa toner ska betraktas som "en fras", dvs att de toner som omfattas av fraseringsbågen ska ses som en mer självständig sats, ungefär som 'en mening' när man läser text. Ett exempel på tillämpningen av det kan man beskriva såhär: På slag 3 i andra takten så ser du ytterligare ett C som ska spelas direkt efter föregående C-et. Om en blåsinstrumentalist skulle läsa den här passagen, och se fraseringsbågen, så skulle blåsinstrumentalisten kanske göra en åttondels (eller kortare) paus före det sista C-et och hämta lite luft, och på samma gång liksom utgöra ett komma-tecken i fraseringen av melodin, ett kort litet uppehåll. Fraseringsbågar är lite abstrakta, men överlag kan du betrakta dom som föredragsbeteckningar. Du har även trill-markering (den tjocka räfflade linjen mellan ackordbeteckningarna och bågarna) som indikerar att du ska drilla mellan Bess och C fr.o.m. slag två i första takten. Sista bågen är den minst konventionella. Den ligger direkt under första ackordbeteckningen "F/C". Det är en inverterad båge, som på ett gammaldags sätt indikerar att man ska "glida" från Bess till C, inte slå an båda tonerna. På gitarr brukar man kalla det "slide". Beteckningen som används där är gammaldags, men troligen använder dom den för att det skulle bli ganska plottrigt (rent grafiskt) att ange en båge även från Bess till C - som man normalt gör.

Ah. Nä det var mer i en psykologisk/psykiatrisk mening som jag tänkte på "sjukdom"-sbegreppet. Men även där så är kanske inte begreppet sjukdom så glasklart avgränsat, för det är ju bara ett ord liksom. Schizofreni t.ex. kallas ju sjukdom, fast det oftast är livslångt med.Menade mest att liksom sätta fokus på att en diagnos som t.ex. ADHD eller Asbergers syndrom, inte kallas- eller ses som en sjukdom. Det blir lite fel att kallas psykiskt sjuk för att man diagnosticerats som ADHD eller ASPS osv, utan det ses nog mer som en personligt karaktäristikum, som kan innebära svårigheter i vissa avseenden och styrkor i andra avseenden. 🙂

När jag läser ovanstående, så känner man för att förtydliga vad jag skrev innan. Inte för att försvara min egna upplevelse, men för att göra det jag skrev tydligare för nån som inte provat dessa produkter än. När jag skriver att jag tyckte Antares känns lite lättare för mer "avancerade" redigeringar, så menade jag främst att det kändes lättare att ändra små och gradvisa detaljer i enskilda toner, alltså att redigera tonens exakta rörelse väldigt findetaljerat. Det är något jag ofta känner behov av att utföra. Å andra sidan måste jag tillstå att jag inte utmanade Melodyne på samma sätt som Antares när jag provade Melodyne. Melodyne plugn - som jag testade - var definitivt enklare/snabbare att använda för enkel direkt redigering, som att snabbt och enkelt stabilisera upp ett svajigt sångspår, medan för Autotune så tycker jag det är lika "svårt" att göra både enklare och mer avancerade redigeringar. Men Melodyne erbjuder definitivt verktyg för "avancerade" redigeringar med. Autotune är dessutom den grundläggande arbetssättet som flera konkurrerande produkter härmat efter - t.ex. Waves Tune, Izotope Nectar osv - medan Melodyne plugin har ett mer eget- kanske mer intuitivt sätt att göra åtminstone enklare och snabba redigeringar med. Därför kan man kanske se Autotunes sätt som representativt för dessa produkter, medan Melodyne inte riktigt följer den mallen - på gott eller ont.

Åfan. Ja det här var pluginen, i cubase ... errrrrr .. 5 tror jag.Största grejen som jag minns hände var att om materialet på ett spår var uppdelat, alltså med tomrum här och var, så vart tajmingen off eller så stod pluggen och tuggade i "Transfer"-läge även när man stannat cubase, i evighet. Inte ofta, men några gånger ibland. Det är Inget jag verifierat med andra direkt. Kan ju ha varit lokalt fel hos mig med. Och anledningen jag använder andra grejor är inte för nåt instabilitets-skäl eller så, utan av andra skäl. Melodyne låter jäkligt bra faktiskt.

"Mixing and Mastering with Waves", av Anthony Egizi och Waves. Innehåller 5-6 låtar i olika stuk, råa spår, hela produktioner, och en "hur jag mixade"-bok av Egizi, som är menad att showcasa Waves pluggar. Mer än 10 år gammal, men bra material. Kan va svår att hitta i handeln dock.

Japp. Det finns många olika sätt att testa och experimentera med. Fast det är ju betydligt lättare att variera och testa på dator 😉En del kör ner hela trum-mixen till ett stereospår, cymbaler och hela baletten, och sen komprimerar dom skiten ur det spåret (en del använder limiter istället). Andra skickar bara enskilda trumspår, som kaggen, virveln osv för parallell-kompression och lämnar pukor, cymbaler m.m. mer orört. Så det finns många varianter att prova. Cymbaler har ju en tendens att dista och bli trashiga om man komprimerar dom, så .. det är upp till smak och användning. 🙂

Beror lite på hur originalinspelningen låter. Om man parallellkomprimerar så gör man det ofta inte för att forma grundljudet, utan snarare gör man det för att få till ett tjockare och råare ljud överlag. Speciellt rumsljudet och efterklangen kommer fram mycket mer via parallell-komprimering, så ljudet blir fetare och längre, inte lika snärtigt. Original-kanalen, så att säga, är fortfarande vad som innehåller absolut mest anslag och attack. Så vill man forma dom faktorerna kan man småkomprimera original-kanalerna lite med, fast då med en annan kompression än en man lägger på parallell-spåret.

Cubase pitch-redigering är Yamahas gamla Pitch Fix algo, och den slipper jag gärna. Orsakar en hel del missfärgningar och låter syntetiskt, tycker jag. EWQL Choir Wordbuilder, och i synnerhet Yamaha Vocaloid, är nästan som ett helt sequencing-program att använda sig av. Egna parametrar och egen muspekare och egna editorer osv. Jag tycker inte det är värt ansträngningen om det är pop-körer man är ute efter. Vocaloid använder dessutom så fjompiga röst-samplingar. Även kill-rösterna låter som småflickor, och vokalerna är på japanska. Skriver man A så sjunger dom Ä. Skriver man O sjunger dom Å. Oerhört mycket jobb om man inte vill det ska ha japansk brytning eller låta för syntetiskt. För klassiska kör-alternativ finns det få alternativ till EWQL dock. Pitch-korrigering, håller med om att Melodyne är bland de bästa klangmässigt, om inte The bästa. Men den hade tendenser att fucka upp för mig, instabil, och verkar ha svårt för spår som är uppklippta i sekvenser. Tänker på plug-in versionen nu. Den känns enkel att använda, direkta enkla resultat med bra ljud, men har känts lite svårare att göra avancerade detaljerade redigeringar med. Inte alla som tycker sig behöva det, men för mig har Antares autotuner funkat bättre för mig för sånt. En annan som låter riktigt bra, lika bra eller bättre än Antares, är Izotope Nectar. Den drar mest CPU av alla jag provat dock.

Sen är det ju vanligare idag, än förr, att diagnostik används för att beskriva och hjälpa även vid fungeranden som förr i tiden setts som tydliga karaktärsdrag. Dessutom är ju en sjukdom något med en början och (förhoppningsvis) ett slut, medan autism eller ADD är mer karaktäristika hos personer, inte sjukdomar. Men alla har ju sina svårigheter att anpassa sig efter tillvaron, på olika sätt och i olika grad. Det blir lite tydligare då att diagnostik är menad att hjälpa, än att stämpla. Men diagnostik är ju en himla gråzon utan tydliga gränser, så man ska nog inte hänga upp sig på benämningar, snarare att förstå hur andra känner, tänker, associerar och reagerar. Jag upplever inte att melodier eller mer konkreta uttryck manifesterar sig på insidan för mig, förutom 4-5 ggr i livet kanske. Upplever istället starka känslor av sensmoral och .. ja, drama överlag. Ungefär som när man drömmer tydligt på natten. Så jag osar mera ut abstrakta strukturer, stämningar, intensitetsgrader, tempo, känslor, färger osv, snarare än rena melodier. Men på samma gång har jag alltid haft lätt för att beskriva, för andra, hur jag upplever det som sker på insidan, såväl i ord som i ljud, melodier, klangfärger osv. Har väldigt lätt för att göra en låt, melodi eller textur som förmedlar- eller försätter lyssnaren i ett specifikt sinnestillstånd.

Finns ingen tid för mixning nu för mig. Men har har slipat massor på mastring-skillsen senaste året. Bidrar gärna med en sån om det behövs.