Signia

Barytonsax t.ex. noteras tretton halvtoner över tonen den verkligen klingar i. Förstå hur otroligt mycket hjälplinjer det skulle vara hela tiden om man noterade klingande, för att inte nämna kontrabas 🙂 För de flesta blåsinstrument så är det konen, borrningen av stycket och akustiska egenskaperna från det som gör att man spelar i en annan tonalitets-sfär. Att lära ut till en trumpet att Bb egentligen heter C, då hamnar hela trumpetarens tänk - i form av övertoner osv - åt helsike. Det skulle bli som om man kastade om ordningen på alla toner på pianot till (nästan) huller om buller.

Att inte kunna läsa, skriva, eller ha en modell av språkets sammansättning ... sånt är inget som absolut krävs för att kunna bli en fantastisk berättare eller skapare av historier. Men, det blir nog oerhört mycket lättare om man kan läsa o skriva och förstå språkets mekanik. Därmed inte sagt att man ens alster skulle vara sämre, i nån slags mening att det inte är lika värt, lika ärligt, trovärdigt eller vederhäftigt, bara för man inte tillägnat sig teori. Ibland blir det att musiker kör fast i teori-tänkande, och då brukar det oftare höras att det inte är lika trovärdigt eller ärligt, öppenhjärtligt liksom.

Trevligt 🙂 Go for it

Valle har bara lite känslomässig allergi mot de som förlitar sig till musikteori. Dom upplevs som dom inbilskt sätter sig på en lite högre häst, och ska därför tas ner på jorden lite. That's all 🙂

Är det en sångare med så håller man med slejnard. Ibland håller man sig inom givna ramar för olika röst-typer: sopran, alt, tenor eller bas. Annars är det väl lite att amatör-pianister brukar välja C-dur att klinka fram låter i, för det brukar bli minst "svarta tangenter" då, och amatör-gitassiter brukar välja E eller A, för det faller sig naturligt för gitarrer. Blåsare brukar gilla Bess och Ess osv för det faller sig naturligt för dom osv osv. Är låten instrumentell så brukar man till slut lägga melodin så att instrumenten i arrangemanget klingar mest relevant för stämning osv.

Sånt här är mer irriterande för mig. Det finns så otroligt begåvade musiker som övar år ut och år in på musikhögskolorna och kan göra det här mycket bättre än killen, och så sitter man och gör såna här anspråk ... ja ... nä .. Imponerande teknisk färdighet tycker jag är när en utövare gör samma sak på samma sätt i allt från låg till mycket hög hastighet. som om man pitchar upp en ljudfil i högre och högre hastighet - med bibehållen tonhöjd. Han har gjort om melodin (spelar melodin fel) kanske för de ska va lättare för fingrarna att spela fort på. Arret är omgjort rejält. Han slirar runt tydligt även i lägsta 170, spelar massor av fel och falskt. Nånstans vid typ takt 35 tappar han tydligt bort sig och spelar rejält fel. Börjar fuska massor så fort tempot börjar bli högre. Släpper toner, missa massor av toner, glider över banden med fingret istället för att sätta nytt finger på nästa band (som han gjorde från början), finns ingen definition i tonerna och högerhanden spelar inte ens hälften av tempot när hastigheten går upp. Och han spelar avsiktligt annorlunda sen när tempot ökar med. Sextondelar i 900 bpm innebär att plektrumhanden ska knäppa strängen upp-o-ner 60 ggr i sekunden. Den här killen är inte ens i närheten av att utföra nåt sånt. 60Hz är så fort att det i sig alstrar ett ljud som örat uppfattar som en kontinuerlig ton. Örat kan inte uttyda enskilda svängningar/slag i sån hastighet, så hur skulle han veta att han ligger rätt om han nu ens skulle klara av en sån hastighet? Titta på höger handen, titta hur den rör sig, man ser tydligt att han spelar knappt hälften av anslagen ens. Som sagt, gör exakt samma sak på samma sätt med samma definition i 40 bpm och 240 bpm. Det är imponerande. Den här videon tycker jag är flams. Vem som helst kan ju spela ett stycke fort om han bara kramp-spasmar med högerhanden och glider med fingrarna över banden. Mest imponerande tyckte jag var att han lyckades komma in rätt efter 1 takts inräkning i enormt höga 999 BPM. Inräkningen är ju en cue på typ 0,6 sekunder. Notera även att det är nåt skumt med tempot. Hörs bäst i första genomspelningen (170). Klickets inräkning "saktar in" i inräkningen.

Älskar shootouts. Synd bara att trådskaparen skrivit namnen på preamparna för varje fil. Det påverkar mycket. Men det hörs lite att ryktena stämmer. Grace Design och Great river, som sägs vara väldigt neutrala, låter väldigt raka och "tråkiga" här. API låter nästan mest färdigproducerat. Har spelat in lite med API 3124 och ... nja, den låter "Roland", fet o fin men med nån slags "hinna" framför ljudet. Skapar en egen rumsbild i sig själv nästan.

Håller med ovan. Det blir extrajobbet att integrera sub med både högtalare och rum. Kom just på att jag hört Yamaha MSP10 + Yamaha SW-10 sub många gånger (bekant som använder), och alltid tyckt det är riktigt bra 'bang for the buck'. Aningen åt det ljusa och hårda hållet som Yamaha högtalare kan vara. Men tror vi talar begagnat då, borde i så fall landa på ca 10 papp. OM man vill använda 2 + sub alltså ... http://www.soundonsound.com/sos/apr00/articles/yamahamsp10.htm

Har inte så mycket att tillföra, annat än att på min master ligger bara en brickwall limiter på -0,3dB före regel för att förhindra oförutsedda spikar - vanliga och over-sample - som kanske inte fångas av over-lampan. Använder aldrig processning på mastern. Ligger en massa mätare, verktyg o filter för att lyssna isolerat ur massa olika synvinklar. Men ingen processning. Har dock sett hur otroligt individuellt det är. Folk använder massor av strategier på sina masterbussar. Ingen är den andra lik.

Jag tycker det är en ganska avgörande skillnad mellan att använda stora djupa högtalare, och att använda två något mindre plus sub. Har en känsla jag är inte ensam om det intrycket. Kan inte säga jag testat mycket, men teoretiskt känns det som en ganska stor skillnad.

Kan bara säga att jag inte kan bekräfta DMMs beskrivning i det här fallet heller, tyvärr. Programmerat flertalet plugins själv, och någon principiell teknisk skillnad mellan ökning och sänkning av volym i digitala världen - i vare sig processning eller resultat - har jag aldrig upplevt eller hört talas om. En EQ (om den inte är väldigt ovanligt) höjer volym genom att ringmodulera och sänker volym genom att ringmodulera + fasvända. Resultatet blir detsamma, bara motsatt, om man sänker eller höjer. Och talar man summeringsförsämring, så gäller det i så fall enskilda plugins, inte någon generell teknisk princip. Att föredra att sänka framför att höja med en EQ ... för mig är det i grunden ett urgammalt råd om praktiskt tillvägagångssätt, som lägger tonvikten på att hitta problem, istället för att planlöst svepa runt och riskera att göra hängmatta genom att höja bas/diskant osv. Plus att ökning av EQ har en tendens att "höras mer" än minskning, delvis för man ofta hamnar i att höja med breda filter och sänka med smala osv. Och sänker man så ökar inte risken för att gå över på rött heller. Tråden börjar bli skyttegravskrig, mer än saklig diskussion.

Shit, tackar för all uppskattning, bangers 🙂 Vi får tänka på att TS är ny för mastrings-idén, så man skrev bara generellt. Finns mycke detaljer att tillägga förstås. Frågan är hur hjälpt TS blir av en verbal/teknisk avhandling i ämnet. ErikdP: Precis. I viss mån spelas låtar in en och en. Ibland ska låtar med på samma platta, fast dom är gjorda med långa mellanrum, ibland år, och gjorda i olika studios, olika tekniker osv. Så då blir det mycket upp till mastringen att skapa en enhetlig känsla, så det känns som 1 platta och inte separata låtar. Welness: Håller med allt. Mycket sunda tankar där. DMM: du missade nog , "Det gör han HELT enkelt", inte bara "enkelt" 🙂 Mastring är ju inte enkelt. Och Det där med tillföra osv, där kan man hålla med. En del ord frammanar mindre lämpliga bilder liksom.

Mastring är, enkelt beskrivet, att skicka låtarna till en tekniker som förbereder materialet för tillverkning av det original-exemplar (Master Record) som tryckerier sen ska använda som original vid tryckning. I den processen brukar mastringsteknikern ibland anpassa ljudet på materialet något, för att passa in i slutmediets (CD, LP, DVD) begränsningar eller kvalitéer. Det innebär diskreta justeringar av ljudet. Mastring var nödvändigt förr, för studions material (som spelades på breda rullband i hög hastighet) kunde inte föras över direkt på t.ex. LP-skiva. Rullbandet kunde återge så mycket mer upplösning än LP-skivan. Så om man bara förde över det på LP direkt, då mättades LP-skivan och det lär i allmänhet skit. Idag är skillnaden mellan slutanvändarnas medium (CD, DVD, MP3) och studions medium betydligt mindre, så liten att mastring nästan tappat sin ursprungliga nödvändighet när det gäller att anpassa materialet efter slutmediets begränsningar. Det är fortfarande fråga om att montera ihop en masterskiva med digitala koder och exakta proportioner o tidsreferenser som måste stämma, men ljudmässigt är det ingen absolut nödvändighet numera. Så idag - och ibland hemstudiopubliken - brukar mastring av enskilda låtar ibland förknippas med att skicka låtar till en slags exklusiv kvalitets-kontrollant, nån som inte blivit så "inkörd" och "ljudblind" av att ha lyssnat på materialet fnörton hundra gånger (vilket mixaren har), som kan försöka polera fram ytterligare 5% välljud ur en färdig mix. Det gör han helt enkelt genom att tillföra lite extra EQ, lite kompression, lite panorering, lite limiting osv. För att mastra själv, ur den aspekt du menar, börja med att spela upp materialet, lyssna noga, lyssna om det är för lite eller för mycket av nåt, och tillför lite EQ för att justera det. Försök sen pressa ihop dynamiken i materialet så det inte är för stora skillnader mellan svagt och starkt ljud. Använd kompressor eller limiter. Det kan va en början ...

Exakt. Bra där.Det är liksom när man blandar in en kvalitetsvärdering som det strular till sig. Frågan som ställs är inte rätt definierad liksom.

Jag körde Raid-0 när SATA först kom ut. Bara på audiodiskarna, inte system. För mig blev prestandaökningen extrem. En disk toppade på ca 40mb per sekund, medan 2 diskar i Raid-0 toppade på 155mb per sekund. Hörde sägas att se som körde med 10krpm diskarr eller SCSI320 fick totalt astronomiska prestanda. Beror kanske lite på chipset å sånt med förstås. Har inte kört Raid-0 sen dess, och är inte direkt uppdaterad med hur det kan se ut i dagsläget, men jag har det definitivt i bakhuvet. Och som sagt, backupen bör man ha i ordning om man ska köra Raid-0. Inte för att lär kaika så ofta, men gör det de så är det ju bara omformattering och installera Raid-rutinen igen.

Allt som funkar för nån är ju bra 🙂Tycker det är kul att höra andras sätt att använda kompression, lite strategier o så. Tycker överlag det är ett så ... märkligt verktyg, i allafall idag.

haha, jävligt sant. Mm, det blir lite sjuka grejor som händer om man är för ortodox 🙂 Minns dock en gång när jag höll på o mixa ett spår inklusive ljudeffekter för en lokal kortfilm. Gjorde det inte hemma utan i en halvstor projektstudio, på analog-tiden, i mitten av 1990. Dom hade lagt en ljudeffekt av ett trafikflygplan som flyger lågt, som dom fått från nån ljudeffekt-CD. Jag tyckte jag hade fått till det rätt bra, alltihop. Men så gick jag upp från stolen, och gick 3-4 meter längre bak i rummet, och dra ändå inåt helvete vad jetflygplansljudet bumlade på där .. nåt så förbannat. flyttade jag mig en meter framåt eller bakåt så minskade bumlet rejält. Gjorde samma test i en annan lokal, för att utesluta att det rörde sig om rumsresonanser, och det var .. inte samma, men liknande effekt även där. Har fortfarande kvar den inspelningen och kör man ljudet genom mjukvaruspektrum nu så syns det på mätarna att det är en jäkla peak runt 40-45hz. Den hade jag missat, där jag satt framför mixerbordet. Jag tror det var därför i alla fall. Så det kan ha en viss betydelse, att lyssna från olika perspektiv, konernas storlekar, rumsresonanser, våglängder och hela kittet. 🙂

När det gäller kompression av bas (eller kompression överlag) så tycker jag det finns två tydliga tillvägagångssätt: 1. Ändra dynamiska karaktären av instrumentet (öka/minska attack, öka/minska sustain, utan att ändra basens volym-styrka i låten) 2. Jämna ut skillnader i volym (se till att basen låter mer jämnstark i volym över låtens förlopp, utan att ändra mycket av basens karaktär). Ibland kan båda behövas. Punkt 1 görs bäst med att använda sig av så kallade transient/sustain verktyg, men såna finns det inte många av i hårdvaruform. För att göra det här: stäng av eventuell "soft knee"-funktion på kompressorn. Lägg maximal kompression på basen, komprimera skiten ur den fullständigt; Threshold på typ -60, Ratio på max-värde och release på ca 50ms. Justera sen attack-parametern från 0 och upp till max 50 millisekunder. Du kommer att höra att "pop"-ljudet från strängarna förstärks när du kommer upp nånstans vid 20-30 millisekunder. Ställ in så du får rätt längd på pop-ljuden. Glöm inte att du jobbar i förstorings-glas-läge just nu, så det gör inget om pop-ljudet blir övedrivet rejält. Minns sen det värdet och sätt attacken på 0 igen. Nu för att justera releasen: Ha kvar reglagen på samma värden som ovan, sätt fingrarna på Threshold-ratten och titta på mätaren för hur många dB kompressorn komprimerar. Skruva Threshold mot 0dB och hitta läget där mätaren preciiiis hinner ner på noll kompression dom ögonblick basen är tyst, men komprimerar så mycket som möjligt när basen spelar. Brukar ligga mellan minus 15-25dB. När du hittat det läget, justera releasen, tills du hör att basen pumpar rejält och på ett musikaliskt relevant sätt. Vanligtvis brukar man vilja ha en release på mellan 40-100ms på bas. Nu kan du ställa attacken på värdet du skruvade fram förut. Sätt kompressorn på typ 4:1 och sätt threshold på noll, och öka sakta thresholden tills du tycker basen får den karaktär du vill ha ut. Titta inte på mätaren när du utför det här momentet, utan bara lyssna. Punkt 2, görs bäst med volymautomation - företrädesvis med lookahead funktion. Men såna finns det inte heller många av i hårdvaruväg. Bästa kompressionen för nivåutjämning är sk RMS-kompression, men inte heller dom finns det många av i hårdvaruväg. Så för att använda "vanlig" kompression, sätt ration i typ 2:1 eller 2,5:1. Sätt lång release, minst 500 ms, ofta mer. Releaser upp till 1.5, 2 eller 3 sekunder kan förekomma. Beroende på hur basen spelar, kan man sätta releasen så att om basen gör en takts uppehåll så landar kompressionsmätaren tillbaka på 0dB precis innan basen börjar spela igen, men helst inte lägre än 500ms. Slå även på eventuell "Soft knee" funktion på kompressorn. Attacken kan vara trixig, men överlag vill man sätta attacken så nära 0ms som möjligt. Se bara upp så det inte börjar skorra eller liknande. Om du använt karaktärsförändrande kompression först (punkt 1) och ska använda nivåjusterande kompression efteråt, så är det extra viktigt att attacken inte blir överdriven eller förstörs av attack-inställningarna i det här läget. När man sen ska sätta threshold gäller det att hitta snittvärdet. Man ska helst inte lyssna på basen separat när man sätter thresholden för det här ändamålet, utan man ska lyssna på basens nivå i hela mixen. Sätt t.ex. threshold på -10dB och justera gainen så att den låter lika stark i volym med och utan kompression. Lyssna nu igenom låten (ink alla instrument) och notera. Är det för stor varians, så ökar du thresholden mer, och justera gain igen så den låter lika stark med o utan kompressor. Lyssna igenom låten igen. Fortsätt såhär, tills du hittar rätt balans. Kräver dock att övriga instrument är något förbehandlade först. Lite princip-fast tankesätt kanske, men det kan vara två modeller att testa, se om du hittar vad du söker. Det är ju faktiskt en viktig poäng som du inte nämner i tråden, nämligen: Vad är det för problem du försöker lösa? 🙂

Har också haft svårt att förså varför man kör med små högtalare. Kan förstå det ur viss ekonomisk synvinkel men .. det blir så mycket gissning i ljudhanteringen, tycker jag. Området under 100hz är ju där mest energi i musiken finns, det är det område som är absolut känsligast. Å andra sidan behöver man ett stort rum för att inte kväva för mycket. För att höra 50hz i fullt utvecklad energi behöver man lyssna ca 7 meter från högtalarna. Väggen bakom min rygg är 3,5 meter från mina högtalarkoner, och 3,5 m motsvarar väglängd för 98Hz. Men det innebär ju inte att man inte blir hjälpt av högtalare med lägre respons. Lilla, men populära Adam A7 går ner till 46Hz - enligt hemsidan. Men sätter jag ett par A7 i ett rum, och jämför dom med t.ex. ett par Dynaudio BM15 i sama rum - som är betydligt större men bara går ner till 40Hz - så nog hör man basen betydligt tydligare och mer i rätt proportion; även om rummet bara tillåter fullvåglängd för <98Hz.

TS: Det är inte så att det blir mindre volym i basen ju högre upp i ton du spelar? Alltså när du spelar på D- eller G-strängen så verkar basen nästan försvinna ur "mixen" ? men om du går ner på dom lägsta tonerna basen kan spela så brer den ut sig nästan för mycket? En viss mängd moderna basgitarrer verkar ha den karaktären (mindre vanligt på äldre, Fenderklassikerna t.ex.)

Att lära känna mixning som separat moment, tog död på känslan för ljud/musik för mig. Hade jag vetat bättre hade jag avstått från att lära känna mixning.Från den stund jag började krana på allvar, till den stund jag kände att nu har jag samlat en tillräcklig 'bag-of-tricks' för hantera mer än 90% av allt material som kan komma min väg, tog knappt 3 år. Då talar vi om effektiv tid 7-8 timmar om dan ca 4 dar i veckan. Samtidigt hade man då principiella saker och ting gratis i bakhuvet, från MIDI-komposition i typ 5 år.

Har testat ett flertal monitorer side-by-side i neutral lokal vid flera olika tillfällen, Genelec, DynAudio, Event, Adam, ESI, Fostex, KrK, B&W, Yamaha m.fl. Helt klart är att det finns flera monitorer som har mycket bra detaljupplösning, men ändå låter tydligt olika. Och det är inte frågan om att en högtalare låter mer eller mindre detaljerat, eller tematiskt, beroende på tillverkar-namn - även om det finns vissa gemensamma faktorer. Tack vare lyssningen har jag kommit att ordna högtalare i två typer, baserat på klang, inte på detaljrikedom. Jävligt generellt: 1. Högtalare där ljudet kommer ut ur högtalar-chassit, varmt ljud, något mildare HIFI-liknande behaglig respons. T.ex. B&W, Event, ESI Near, DynAudio. 2. Högtalare där ljudet hörs inifrån högtalar-chassit, kallt ljud, väldigt neutralt, oförlåtande och ljus respons. T.ex. Adam, Genelec, Fostex, KrK, Yamaha. NS-10 är ett intressant samtalsämne i sig. Vanliga som nearfields, men jag kan inte komma ifrån att det är högtalare med en väldigt personlig karaktär. Helt klart högtalare som man måste ägna lite tid åt att lära känna. Nån som känner igen sig i den här ytterst personliga klassificeringen? On-topic, har ett par B&W som monitorer, mixar oftare i lurar, AKG. Men anser att Yamaha MSP-10 + SW-10 är kanske mest prisvärda alternativet.

Man kanske kan koka ner frågan till "När är en mix bra"? Vad är bra, tillräckligt bra, eller inte bra? Kan två mixar vara lika bra och ändå låta riktigt olika? Det blir ju liksom omöjligt att hitta nån universell konsensus för det. Studios mixtävling var väl ett exempel på det, tyckte jag.

Finns ingen konkret motsvarighet till det begreppet. Alla kan olika mycket och på olika sätt dessutom. Det är inte som att alla måste gå uppför samma trappa och folk bara är olika långt upp på samma trappa. Funkar inte så. Det är samma sak med advokater, läkare, rörmokare ... folk kan olika mycket, på olika sätt. Vissa är asbra, andra borde knappt bli anlitade. Går du till lokala vårdcentralen kan du få en skit-läkare eller jävligt bra läkare. Det är väldigt olika från person till person, även fast folk titulerar sig under samma rubrik. Vissa tillägnar sig massor med tid, engagemang, rannsakar, ifrågasätter och utmanar sig själv. Somliga gör bara tentorna, får sitt intyg och gör ingenting utöver det. Om man är bra nog, det beror lite på vem som bedömer. Alla har olika kriterier. En annan aspekt är att man får inte jobb pga av att man är bra i första hand, utan i första hand får man jobb på grund av att folk känner till en och vet att man "sysslar med sånt här". I första hand är det du själv som måste skapa dig en uppfattning om dina styrkor och svagheter, oavsett var i utvecklingen du är. Men det finns ingen som kommer att dela din uppfattning om din förmåga helt o hållet. Alla kommer se på dig olika. De som har livsinställningen att dom är bra/bäst, tycker ofta att dom kan utan att ens ha utövat mycket överhuvudtaget, och erbjuder sina tjänster till allmänheten. De som har livsinställningen att dom måste kämpa för att nå upp til det normala, tycker ofta att dom inte kan fastän dom egentligen är riktigt jäkla bra, och erbjuder inte sina tjänster till allmänheten. Själv gör jag det jag gör, baserat på vad jag tycker mig veta och dom metoder/strategier jag vant mig att använda. Vilket namn som folk vill sätta på det, är inte upp till mig att avgöra.

Steven Slate inte fet? Jag tycker fetma är nästan enbart vad Slate har. Tjocka, klafsiga och chokladiga. Inte mycket responsiv sejarmatta liksom. Men det är ju inne nu att trummorna ska låta färdigprocessade. Vet inte riktigt hur du menar med "fet" i så fall, menar du lågstämd ballad-virvel á la sent 80-tal med mycket fundamental ton och ändå känslig sejarmatta? Eller är det att Slate och SD-trummorna ofta är sönderkomprimerade? Att det bara är en tjock smäll men ingen känsla för att det är en trumma? I så fall gäller nog äldre samplingsbiblion, där virveltrummor låter mer realistiskt än färdigprocessat. Ross Garfields produkt har några riktigt tjocka men ändå skarpa virvlar som jag brukar använda mig av när jag virveln ska låta as-maffig för långsamma låtar. Har även från Tascam, gamla Roland, men alla dom här är nog svåra att hitta i butik numera. Gör en egen, om inte annat 🙂