Signia

Ja, slitage eller att elementet ska få sätta sig lite med instrumentet. Tänker på att helt nya skinn, strängar, cymbaler osv kan låta för "nytt", stela, sterila, inget liv eller personlighet riktigt. Kan låta som ett blankt A4 papper liksom. Trumskinn kan behöva sätta sig efter trummans sarg, som sällan är helt perfekt jämn osv. Kanske är mer vanligt för instrument som man använder längre, typ cymbaler, gitarrer osv. Brukar låta mer livfullt och naturligt efter lite användning, men inte efter för mycket användning heller. Tänkte att det kan vara lite samma med Nilssons lurar. Det skulle i så fall stämma lite överens med mina egna erfarenheter.

Har inte grävt ner mig i debatter om sånt, så vet inte om det bara är en myt. Mina personliga erfarenheter säger mig dock att det inte är bara myt. Det är i alla fall sant angående splitternya instrument som gitarrer, strängar, cymbaler, trumskinn och liknande.

Det där är en Roland MKS-20, släpptes 1986. Den om något låter väldigt platt och linjärt i jämförelse med flera av dagens produkter, och är inget för någon som gillar diskret, naturligt sjungande choruseffekt. (http://www.synthmania.com/mks-20.htm)http://www.synthmania.com/Roland%20MKS-20/Audio/Audio%20examples%20from%20Karl%20Lund/2%20PIANO%202.mp3

Om röstningen ska vara tyst, så känner inte jag att det är bra idé med att ha siffrorna offentligt. Själva idén känns festlig i sig, känns mera engagerande, men ... ja ... Men att vinnaren får visa upp sig lite och kanske hur man tänkte/gjorde, det låter skitbra 🙂

Har inte hört Ultrasone, men mina AKG lurar kan låta ganska hårt och diskantigt när man just får dom, när dom är nya. Jag läste även att recensenten i SOS upplevde detsamma. Botemedlet har varit att spela ljud/musik i dom i många timmar tills membranen blivit mer mjuka och följsamma. Jag körde musik i dom i 36 timmar i sträck, sen lät dom tydligt bättre. Tanken verkar vara att membranen kan låta hårda och stela när man får dom och måste spelas in lite. Bara en tanke. Kanske kan det vara lite relevant för Ultrasone med ...

Vad är det för syntar som används?

Ah, du menade att du inte vill använda högtalare som inte tar till vara på ljudkortets höga kvalitet. Ja det håller jag väl i viss mån med om. Jag trodde du menade att du ville hitta/använda högtalare som direkt matchar tonfärgen av den lilla färgning som alla ljudkort tillför, och det lät grymt överambitiöst.Har lyssnat lite men inte mycket på dynaudio, och många gillar dom. Speciellt amerikaner brukar älska dom. Tror nog dom levererar en detaljrikedom som gör många bra ljudkort rättvisa. Själv tycker jag dom är aningen fattiga i låga mellanregistret, men det är inte mycket. Kör på dom du. 🙂

Som rävarna sa till hönan ... Välkommen! Moaaahahahaaaa!

Aningen ostämt - teoretiskt sett - alltså. Eller ha lite skillnad i tonaliteten mellan olika tangenter. Tror det är svårt att hitta. De flesta som samplar pianon brukar nog vara grymt noga med stämningen och uniformiteten - på gott och ont. Spontant kommer man att tänka på NI Kontakt. Där finns script man kan göra, eller färdiga att använda. Laddar man in ett samplat piano där kan script slumpa olika modifieringar av varje sample. Vill minnas att det finns ett där som jag tror heter Humanizer eller liknande, som kan slumpvis variera stämning och timing, panorering osv, med allt från extremt små- tlll väldigt stora variationer.

Har det inte. Men det har funnits i omlopp några år, och verkar allmänt väl omtyckt och väl känt. Vissa kan tycka priset är överdrivet dock. Sen tycker jag tanken att matcha högtalare och ljudkort känns överambitiös. Högtalare har oftast mycket mer personlighet än ljudkorten har, så jag skulle råda att hitta högtalare du trivs med och se ljudkortet som en annan detalj.

Tror senaste versionen är 1.3.1

Tänk vilken miljö eller sinnesstämning du vill lyssnaren ska hamna i. Blir det ofta lite dystra storslagna saker, så prova att skriva en "Gå i sommar-solen och äta glass" låt. Bestäm dig innan hur det ska kännas, och försök sen hitta tongångar och melodier som ger den känslan 🙂 För mig brukar de gå bra om jag försätter mig i den känslan, liksom väcker känslotillståndet och hamnar i den, och den agerar därifrån. Bara uttrycker hur det känns, så att säga. Att bestämma sig på förhand är förstås svårare än att 'bara göra' och så blir det som det blir. Man brukar få kasta bort en hel del idéer man finner, innan man börjar nå fram. Men ofta tycker jag man kommer på idéer för helt andra låtar på vägen. Man kan spara dom idéerna, och sen fortsätta på att hitta mer av vad man är ute efter. Kan förstås bli frustrerande med, om man inte riktigt hittar vad man söker, men i början kan man nog nöja sig med att nå någorlunda nära. Som många andra säger ovan: testa att göra musik utan datorn, eller rentav utan instrument, om det känns som det går. Det mest uttrycksfulla tillståndet är ju när man "bara känner" utan att vara begränsad av någon teknik som dator eller instrument.

Ibland får jag en känsla av att ljudteknik och musiker är bättre åtskilda, än att musikern gör allt själv. Musik är känslor, kul, röj, gåshud, puls. Men inspelning och mixning ... blir inte alltid så bra om man går på känslor, kul, röj osv. Det är i alla fall sant för mig. Jag måste stänga av känslorna väldigt mycket när man sitter bakom spakarna vid inspelning, redigerar eller mixar material. Det är så många detaljer som inte är så roliga att göra, men ändå måste göras för att det inte ska låta sunk. Tänket är helt annorlunda, granskande, avvägande, tekniskt. Nåstans tror jag det är svårt för musiker-sinnet att göra allt det tradiga detaljerade för att få till en bra inspelning/mixning. Det käkar upp kul-känslan en del. Kanske är de det som ni känner av också? Att man liksom orkar inte bry sig utan vill mer ha kul, och sen så ... är man inte riktigt nöjd med hur det låter. Vem vet ...

Nä så mycket borde den inte ta. Massive kan sluka en del om man kör på hög-kvalitetsläget och har alla effekter på och så, men borde inte bli sådär mycket. Kolla om det bara är just den patchen kanske .. ?

När jag tänker "amatörmässig" så tänker jag att man menar att det låter "för realistiskt", alltså det låter lite hånkigt och inte tillräckligt "dyrt" och slickt typ. Å andra sidan kan det låta för dyrt och slickt med, om man kör med hängmatte-eq överallt så det blir tjockt, fett på ett taffligt sätt - överslätande liksom. Vet inte om det är nåt sånt ... men överlag brukar sånt bero på att man inte bryr sig tillräckligt mycket om detaljer, att man inte tänker sig att det ljud som fastnar i datorn ska helst låta nära färdigmixat. Idealiskt sett ska det inte behövas mycket justering. Sånt handlar om rätt mick för rätt sak, och se efter akustiken lite. Ju mer modernt det ska låta, desto närmare ljudkällan brukar man ha micken. Sen ligger det en del i utförandet med. Om något känns bra, spelmässigt, känns stadigt, har ryggrad och pondus, så är örat redo att bortse från lite taffligt ljud. Mixningen tycker jag är det steg som kan "rädda", om något behöver räddas. Ljudmässigt är det då mest material formas, medan valet av ljud sker i inspelningen. Så ju mer de inspelade ljuden låter bristfälligt, desto noggrannare mixning behövs för att väga upp. bristfällig mixning kan även sabba en bra inspelning.

Menade inte att liksom underkänna 🙂 bara att inspelningen uppenbarligen inte lät riktigt på det sätt som du i slutändan ville ha det. Men det är svårt att banda trummor. Får testa många mickar, positioner, stämningar o trummisar. Kan ju kolla om du får nån förbättring genom att skära mer bas från överhänget, kanske skära vid 3-400 hz .. lyssna o testa liksom. Då brukar virvel, kagge och pukor komma fram mer och feta till sig.

Hänt en hel del gånger, så det är nog inga större problem 🙂 All EQ är ju egentligen till för att rätta till brister i inspelningen, och om inspelningen lämnar en del att önska så kan EQ kurvan bli yvig. Att annars blanda in överhäng, och eventuellt lite rumsmickar (om man har spelat in såna) brukar jämna till alla trummor en hel del.

Berättigad fråga. 48 kHz lagrar ju mer information och ska rent tekniskt sett låta mer troget originalet. Att konvertera ner till 44,1 innebär - i teorin - att viss mängd ljudmaterial avrundas bort. Så resultatet beror i hög grad på det program/filter som gör översättningen från 48 till 44,1. Olika program alstrar olika bra resultat. Fulländat sett vill man inte att det ska bli någon färgande eller förvanskande förändring alls, men vid många mätningar som presenterats så visar det sig att det finns nästan inget program som inte bidrar med någon färgande förändring alls. De program som är väldigt rena i ljudet är också väldigt få. De allra flesta introducerar oönskade bieffekter, åtminstone på ett mätbart plan. Om man sen hör eller inte, det är kanske mer en fråga om vems öron man lyssnar till. Finns folk som tycker att förvanskningarna av ljudet i enstaka fall förbättrar ljudet. Min egen uppfattning är att om man använder ett extremt transparent filter för att konvertera från 48 till 44,1 så är det svårt att säga vad som kan vara bi-effekter av konverteringen och vad som är upplösningsförlust tack vare avrundningen av ljudmaterialet. Men så länge filtret är så transparent som bara är möjligt så tror jag inte effekten är så dramatisk. Frågan om vad som är det bättre alternativet, att spela in i 44,1 eller konvertera från 48, är nog ganska nära hårklyverier.

... och anledningen till att skivbranschen valde just 44,1 khz som standard när CD-skivan skulle etableras runt 1980 (?), är i viss mån att dom lyssnade på ett vetenskapligt teorem, som tillskrivs Claude Shannon och svenske Harry Nyquist. Kallas 'samplingsteoremet' idag, eller bara Nyquist teoremet. Enligt Nyquist/Shannon, så måste man spela in digitalt i dubbelt så hög frekvens som den högsta frekvens käll-ljudet har, för annars blir digitala återgivningen inte speciellt användbar ur mänsklig estetisk synpunkt. Det blir vikningseffekter och andra tekniska tillkortakommanden. Ljudet ska alltså låta rätt sunkigt om man inte använder minst dubbla samplingsfrekvensen - enligt det teoremet, som formulerades långt innan digitalt ens fanns. Och eftersom människan hör upp till typ 20000hz så behövde vi liksom inte kunna registrera ljud av högre frekvens än så. Så gick nog tankarna. Branschen valde att sätta ribban ungefär där; 22050 hz blev det till slut. Sen lyssnade man bl.a. på Nyquist-teoremet - alltså, man måste använda dubbelt så hög frekvens som den högsta frekvens käll-ljudet har. 22050 x 2 = 44100. Blev första egentliga standarden. Men även om 44,1, eller 48, för film visat sig fungera bra, så kan man fortfarande ifrågasätta det. Det är trots allt ett tänk som växte fram i en tid då digitalt knappt fanns. Vi vet mer idag, och nu när tekniken finns för ännu högre frekvenser, och blir allt billigare, så .. blir det debatt 🙂 Själv kör jag 44,1 såvida inte en mix levereras inspelad i 48. Har gjort några få filmmusikjobb till lokala kortfilmer med och då har man kört i 48 med. Har inte tänkt så mycket på varför, men på nåt sätt känns det rimligare att slippa konvertera fram och tillbaka. Å andra sidan kör man med vissa samplingar som är i 48 khz. Hypersonic är ett instrument som man kör lite med, vars ljud lagrats i 48khz, men samplas automatiskt om av DAW-programmet till den frekvens man kör i. Vissa samplingar jag kör är även i 48, samma sak händer där. Somliga plugins samplar om ljudets frekvens vid processning och ett fåtal tillför även dithering. Så man kan fundera vad som egentligen händer och hur det egentligen låter. Men det blir en jäkla teknisk pärs om man ska ta hänsyn till allt det. Jag tror absolut att högre inspelningsfrekvens kan ge ett jämnare och mer behagligt ljud. Men ju högre man går desto mindre blir ju skillnaden. Så frågan är vad som är en bra balans mellan teknik och estetik. Hittills använder ju folk mest den teknik som deras datorkraft mäktar med eller hårdvara är kompatibel med, oavsett det låter bättre eller inte. En intressant fråga är om vi alla hade maskiner som utan minsta problem hanterade 200 spår i 384 khz. Skulle vi alla använda 384 då? eller skulle vi nöja oss med lägre fastän vi inte tjänade prestanda?

Tänker på en sekvens i filmen "Gangs of New York", röstningsdagen. Nån gängmedlem vaktar vallokalen frågar en snubbe om han röstat. "Ja, två gånger t.o.m" "Två gånger?? kallar du det att vara ansvarsfull medborgare och fosterlandsvän? Nu jävlar rakar du av dig mustaschen, byter kläder och går in och röstar några fler gånger!!" En röstningsfunktionär säger till borgmästaren "Shit, det har bara gått halva dagen än, och vi har redan fått in 10,000 fler röster än det finns invånare".

Rent mjukvarumässigt så har Wavelab, Sound Forge och säkert andra kompetenta ljudprogram precis sån funktion. Så har man nåt av dom borde det inte vara något problem. Andra program som har det känner jag inte till, men det borde nog finnas. Audacity är ett populärt gratis-ljudprogram. Kolla in det, om det har den funktionen kanske.

Testade demona lite. Inte säker på begränsningen, men dom slutar fungera efter ett tag. Har svårt att tro att det är lokalt fel hos mig. Lite annorlunda reverb, låter en del Lexicon. Syntetiska reverb, låter gipsskiv-väggar med plastmatta, körd genom rör-värme. Inget för den som söker realistiska rum. Speciellt känner man igen Lexicons förmåga att 'inte låta bra som reverb', men i kombination med originalet skapa en påfallande 3D känsla och djup, med lite dyr briljans på topp. Men dom här är mer luddiga och varma, väldigt mycket karaktär. Speciellt RC24an är riktigt mörk och mustig, mycket färg och karaktär. Lexicon 224 minns jag låter betydligt mer skarp, metallisk och eko-ig. Eko-igheten finns dock i 24an. Dom är uppdelade på att RC24 är för mindre ytor (room, small hall och large hall) medan 48an bara har en stor hall algoritm. Helt klart inga direkta kloner av 224 och 480. Det är inga top-of-the line reverb när det gäller programmer-barhet och flexibilitet m.m. Dom är mer lik Tsar på det sättet: ett färre antal parametrar som är sinnrikt ordnade för de mest kärnfulla kontrollen. Men liksom i Lexicons reverb så påverkar alla parametrar varandra. Man kan inte bara höja en parameter och tro att de övriga förblir oförändrade. Vill man öka reverbsvansen måste man krana flera parametrar i avpassning mot varandra. 24an känns tuffare att programmera än 48an, mycket på grund av sin färg. Liksom med lexicon så är det en fin konst att få till ett bra reverb, kräver noggranna avvägningar med tonkontrollerna. Men dom låter bra.

Dom gånger man kollat på "Så ska det låta" så har i alla fall jag blivit påmind om hur grymt bra deltagare kan texterna, nästan vartenda ord. Själva låtarna hänger man själv med bra på, harmisar och så, men texterna .. shit, jag är helt rätt lost där. Kanske har man lyssnat mest på musiken, och minns bara nån fras text här och där. Men det verkar som folk minns låtar väldigt mycket från texterna.

Det står så på NIs hemsida, att Softube gjort det här åt NI. Softube gjorde även LA-2A, 1176 och VC160 åt NI, som låter guld tycker jag.

Intressant. Lexicon 224 och 480 närmare bestämt. Relab gjorde en 480 klon, men den låter aningen plastigt och burkigt tycker jag. Gillar inte NIs samplingar, syntar och ljud överlag. Låter platta och tråkiga tycker jag. Är inget fan av Lexicons reverb heller faktiskt. Men ska bli kul att se vad Softube gjort av det här, för det verkar inte vara direkta 224/480 kloner. Tack för tipset.