Signia

Det finns inga "såhär använder man xx på xx". Musikskapande eller inspelning/mixande sker inte genom färdiga konventioner. Det är inte som matematik, där man bara måste förstå principen och sen är det fritt fram. Vi kan beskriva en cykel, och hur man cyklar i princip. Men den informationen kommer inte göra dig kapabel att bara äntra en cykel och så kan du cykla rakt av. Du måste upp på cykeln, måste prova, måste misslyckas, vingla runt som fan i början, avbryta massor, ramla några gånger t.o.m. men gradvis och till slut hittar du ditt sätt att cykla. Finns ingen instruktionsbok som kan beskriva det i detalj, inte en chans. Så släng på ett delay på sången, och se hur det låter. Testa runt, skruva, förstå vad de olika rattarna gör, och försök få det att låta så bra du kan. Det kommer inte låta superbra de första gångerna. Men för varje gång du får till nåt som inte är bra, så har du ju lärt dig hur du 'inte' ska göra, och det är ett trappsteg upp likafullt. Hur gör andra? Vi gör på många olika sätt, och olika personer gör på olika sätt. Vi har alla experimenterat oss fram, så att vi vet ungefär hur olika delay-pluggar reagerar om vi gör si eller så med delayet. Sen använder vi den kunskapen, till att anpassa delayet för att låta som vi vill att det ska låta just i 'den här' låten, just på 'det här' spåret osv. Det är olika varenda gång.

Tänkte bara påminna om att TS ville ha ..

Överlag så kan alla soloinstrument eller sånt låta torra och lite träiga i mixen utan lite känsla av efterklang. Sen om efterklangen är lite reverb eller delay, det är mera från låt till låt. Delay skapar relativt tydliga ekon, medan reverb skapar atmosfären av en lokal eller miljö. I vissa fall kan man köra både delay och reverb (då vanligtvis delay före reverb i kedjan). Men då får man ta det lite lugnt med mängden, för det blir fort tjockt och smetigt. Men som sagt, man får helt enkelt prova sig fram. Folk kan få tips och idéer här, men man får prova idéerna själv och hitta sina egna preferenser och sätt att jobba.

Addictive har överlag betydligt bättre cymbaler, men kräver överlag lite mer kranande för att få ett riktigt snyggt trumljud.

Ja man kan inte bara göra arren hur som helst där. Distad 9-strängad gitarr låter säkert inte som nån bra idé t.ex. Det är mest för att flytta runt toner, ändra ackord, ackordpositioner och färgningar o sånt. Arret måste liksom vara halvklart innan man sätter igång med sånt där. Och jag sitter inte heller vid datorn när jag gör melodier. Funkar inte, blir helt blankt i skallen då. Måste röra på mig, göra nåt typ.

Har en lite sjuk vana att bara använda bara typ sinustoner och skittrummor då jag mixtrar med låtmaterialet vid datorn.Har en liten skit-vst-synt (gratis i Steinbergs FTP), och från den kör jag bara sinus-piano, sinus-bas och sinus-stråkar typ, plus trummorna - som låter nordkoreansk Casio eller nåt. Tanken är att jag absolut inte vill distraheras av klang eller sound, utan vill lyssna av toner, ackord, form, rytmik osv. Funkar det när det är helt naket, klanglöst, så kommer det bara bli bättre med rätt ljud sen – tänker man. När arret är helt klart då distribuerar man ut de olika MIDI spåren till bättre instrument. But that’s me … Ja, jo visst älskar alla musik 😛 Fast jag menade att jag gör musik på det sätt jag gör, mycket för att jag älskar att göra det på det sättet - lixom bah. Och när det kommer till hur- och lite varför vi gör det vi gör, så tror jag folk är olika – även om alla passar in under samma paraply ”älskar musik”. T.ex. vissa kan älska görandet och är inte så noga med resultatet. Andra kan va tvärtom, älska resultatet men hata görandet på vägen dit. För somliga är musik t.o.m. bara 1 del i vägen till att uppnå nåt mer än att göra musik osv osv. Känner igen ’ambitionsnivå’-tanken med. Så kan det nog gå till, men tycker nog det kan va olika där med. En del som nått ut, rentav blivit berömda, har inte varit särskilt ambitiösa, har inte försökt så hårt. Andra som är okända kan anstränga sig nåt infernaliskt, men inte för att nå ut, utan mest för att uppnå det man själv vill höra ur musik. Ibland finns en skrämmande ambitionsnivå hos en del, som inte försöker- eller ens vill ”nå ut”. Fast .. att det svåraste är att skita i vad andra tycker, det är ju en lite extrem ambition att ha. Då låter man ju andra influera ens arbete i rätt hög grad ändå 😛 Får säga som Uggla ”Skit i allt, men det skiter jag i”.

Vi är i digitala tidsåldern nu. Allt som passerat beta-stadiet är redan vintage. För övrigt riktigt trevlig kompressor tyckte jag.

Nån som borde skära ner på tjacket 😉

Stabilitet, är prio ett. Det har förstås mer med mjukvara och konfig att göra, men dåliga hårdvara kan spöka med. För länge sen köpte jag det billigaste moderkortet med specifikt omtalat chipset. Lite som att köpa den billigaste Mercedes-modellen, bara för att ha Merca. Det gick sönder i en olycka rätt snart, köpte sen nytt moderkort med exakt samma chipset, från Intel (dyrare pris), och då försvann alla mystiska barnsjukdomar från datorn direkt - sjukdomar jag trott berodde på mjukvaru-konfig, IRQ-problem eller annat mysko. Moderkort utan en massa Bells & Whistles tilltalar mig. Har fått för mig att 12 USB-portar, 4 COM-portar, och stöd för en massa super-hyper-ultra grejor tar upp allokering av resurser och processprioriteter. Två är förmågan att flytta data. Största flaskhalsen till hastighet (vid media-användning) är ju hårddiskarna. Hur fort diskarna kan läsa, skriva och hitta eftersökt material (söktid) avgör i stora drag hur snabbt systemet blir. Jag lägger den procentuellt högsta utgiften på hårddiskarna, så snabba det bara går. Trea är ren högoktanig beräkningsstyrka, och den får som sagt inte skäras ner pga dåliga busshastigheter eller dålig kompatibilitet mellan olika delar av datorn. Vissa RAM-minnen och BIOS tycks ibland krocka, då BIOS automatik ställer om minnenas busshastighet till en lägre än optimal - utan att man märker det förrän man går in i BIOS och kollar. Jag är avogt inställd till överklockning, men det kan ha att göra med att jag inte känner jag behärskar det. Mitt egna recept för stabilitet är att inte köra överklockat helt enkelt. Så jag skulle inte prioritera frihet att överklocka som nåt plus. Pris ... tänker inte så mycket på det. Datorkomponenters pris idag är ganska linjära. En processor med viss beräkningshastighet kostar dubbelt så mycket som en processor med halva beräkningshastigheten. Grafikkort .. vid musik/ljud användning används nästan enbart 2D ändå ... men flera skärmar tror jag folk vill ha. 2 eller fler. Kompatibilitet med lite äldre hårdvara tror jag också kan vara ett plus. Tyst dator tror jag många gillar, mycket. Att använda massor av processorkärnor kan ha sina nackdelar. Det är långt ifrån alla mjukvaror som är skrivna för att dra nytta av sån teknik, så där kan dolda fällor finnas.

Oj .. 😊

Jag har lite som .. typ två olika växlar, eller tre kanske. En där musiken bara pågår i bakgrunden och man märker den knappt. En där man "slölyssnar", typ lyssnar med ett halvt öra bara, utan att tänka så mycket. Och sen den tredje där man lyssnar på alla detaljer, små som övergripande, som TS nämner^^. Brukar använda dom olika perspektiven när jag lyssnar på det man själv gör. Om man slår på musiken man jobbar på, och lyckas gå in i slölyssnar-läget, så hör jag musiken på nästan samma (nya) sätt man gör om man inte lyssnat alls på låten på 2-3 dagar. Fast det är rätt svårt att växla läge liksom. Nån fler ..?

Jag funkar som Erik dP här - utom då man gör musik för andra, för då är det ett annat syfte liksom. Jag gör det för ja älskar det. Punkt liksom. Men här tror jag folk är jävligt olika, att vi alla har en annorlunda "grund" varifrån vi kommer, och varför/hur vi gör vad vi gör. Det finns exhibitionister, finns världsfrånvända nördar med, och allt däremellan.

För IE10 användare m.fl. kan man tipsa om att om man skriver sina inlägg i "redigeringsläge" så går det utmärkt med radbrytning osv. Redigeringsläget är det läge man kommer till om man trycker på den lilla gråa knappen längst upp till vänster, som ser ut som en liten strömbrytare Som fusktips, tills web-open hittat eventuell lösning 🙂

Kanske dyker upp. Osäkert än. Får jag syn på Cruncher kommer jag gå fram och låtsas vara medlidsam rekryterare från Jehovas Vittnen 😉

Så sångsignalen som du skickar in i reverbet låter alltså lite annorlunda än sångljudet man hör ute i mixen?

Vet ej. Men vafan alldeles skakis? 😄

Brukar landa på 2, max 3 stycken. Det skulle nog bli mer, om jag inte kände att det blir för krångligt att hålla mer än 2-3 st i huvet. Men känner så väl igen tanken på att hålla det enhetligt o enkelt med 1 reverb. 🙂 För mig brukar det bli 1 rent, varmt, lite längre reverb. Ett skitigt, ljust o kortare. Och sen en preset med nästan bara early reflections, som ja använder för att liksom få loss ett spår från att låta som klistrad på en vägg i mono. Det är när jag inte direkt vill använda ett reverb, men ändå skapa lite känsla av 'rundhet'. Men använder mest 1 reverb på varje spår. Använder man två reverb på ett spår så är det mest ett som "hörs" och det andra liksom fyller i svagt i bakgrunden bara. Och det här är förstås för modern populärmusik. Är det mer akustiskt är det en annan sak, men jag tänker sällan att jag ska få det att låta som om det är en inspelning från ett verkligt rum. Har aldrig fått sånt att .. kännas bra riktigt. Då talar jag alltså om impuls-reverb-köret. Edit: Kan tillägga att jag gärna använder samma plugg för alla olika reverben, bara olika inställningar. Det är inte så att jag känner jag vill köra olika för att samma plugg har svårt att fixa tre olika reverb.

Fast .. lite glädjedödande är det nog protools som spelar upp ljudet ändå, och han använder bandaren mest som rekvisita. T.ex. när han spelar in glasen och dragspelet på 3 spår, så spelar han bara in i drygt 15 sekunder. När han sen sjunger över det inspelade, låter glasen och dragspelet i nästan en minut. Så teknikern som står vid protools loopade det nog i smyg. Man ser det även på hur han spolar bandaren fram och tillbaka väldigt olika långt. Ibland kort, ibland väldigt långt. Men oavsett hur långt så är han ändå vips på samma ställe när han trycker på play. Så det är nog protools teknikern som spelar upp ljudet där med.

En till som instämmer. Handlar om att lära sig lyssna rätt, mer än att lära sig skruva.

Lite småkul att se. Hade väntat mig han skulle göra otroligt mycket mer, med tanke på alla grejor dom hade på plats. Speciellt skönt var det när han kör gammalt Beatles-material, i själva rummet där dom grejorna spelades in. Lady Madonna osv. Och i sista jammet han kör, så hör man verkligen Beatles-känslan ännu en gång. Najs tips Nilsson!

Kvintcirkeln och funktionsanalys räcker gott för att avgöra vilka ackord som passar till vad man vill ha, och sen gör man progressioner utifrån det. Modulationer till andra tonarter är ett alternativ som går utanför dom ramarna något, men .. det räcker nog långt. Du skriver "Jag kan göra kan t.ex. göra ett bra intro eller refräng med en viss ackordföljd och melodi, men sen inte veta vad som ska komma sen..", och det är väl lite av kompositionens natur. För vissa är komposition en upptäcksfärd där man 'rätt vad det är' kommer på nåt eller lyckats träffa in nåt på ett sätt man inte hört förut, eller som man är nöjd med. Benny Andersson kör stenhårt efter den modellen. Andra bestämmer sig på förhand vad det är för känsla, scenario eller inre landskap man vill förmedla, och då har man en mall lite halvt klar, och då är det betydligt lättare att bara skapa dom känslorna i musiken. För andra är det en fråga om att ta en given kort melodi och sen brodera ut på den så rikt och känsligt som möjligt. För många är det nog en kombination av alla tre. Men om komposition är att upptäcka nya grejer spontant, då ligger det ju i sin natur att man inte vet var man är på väg, så då är det bara hoppas att slumpen är snäll mot en, för slumpen är den största nivån av kontroll man kan få då. Själv kör man ofta efter modellen att melodin är kung. Allt annat är bara rätt klädsel för melodin, för känslan. Startar alltid med huvudtemat först, som utgår ifrån melodin jag redan skapat. Börjar med refrängen, upplösningen, finalen, det allra mest centrala liksom. En kock som ska göra en för-rätt har ju lite svårt att veta vad han ska göra, om han inte vet vad huvudrätten sen blir, eller ens vad tillställningen är för slags evenemang typ. När man sen vet vad huvudgrejen är, så är ju allt annat (intro, brygga, stick, verser, arrangemang, breakdowns) bara uppbyggnad och förberedelse inför att släppa huvudgrejen lös. Då vet man liksom vad man jobbar för och vart man är på väg. På samma sätt tycker jag ackorden är bara klädsel för melodin. Melodin dikterar ackorden. Så har jag melodin o känslan klar, då infinner sig ackorden nästan automatiskt, även rytmiken, ackordrytmen och anspänning/upplösning perioderna. Så kör jag i alla fall ...

Knaster brukar ofta föra tankarna till att processorn eller någon komponent i systemet får jobba så hårt att det inte hänger med. Då kan det bli knaster. Vad beträffar bi-ljud, så vore det intressant att höra om det är nåt specifikt bi-ljud du upplever, eller om du mest menar en massa knaster, knäppljud, drop-outs å shit (?) Hög belastning kan det bli om du kör väldigt hög upplösning typ 96kHz, eller har extremt låg bufferstorlek på ASIO rutinen, eller att du spelar in ljud på system-disken, eller att den separata hårddisken du spelar in ljudet på kan ha försatts i PIO-läge av BIOS (istället för UDMA som det ska va) .. typ nåt sånt. Lyssna gärna på ljudfilerna i nån mediaspelare, för att höra om det är knaster i dom, eller om knastret annars blir när du spelar upp. Kolla även CPU- och disk-mätaren i cubase för att se hur hög belastning av systemet cubase upplever.

Beskriv gärna vad du gör, när du upplever mest knaster och bi-ljud. I vilken situation?

En av dom trevligaste trådarna på forumet att ständigt återvända till 🙂 Stor tumme upp för alla som bjuder på sig själva, och visar spelglädje!

Fy fan, stackare. Hade stambyte för några år sen, fick gå på muggen och duscha i en barack ute på gården i ett par veckor. :/