Signia

En del av soundet kan gå förlorat i det att man skickar det genom flera mjukvaruprocesser och ofta även använder brusreducering på samplingarna innan man skickar in dom i värdpluginen. Brus och oönskade bi-ljud kommer obönhörligt fram väldigt tydligt vid repetitiv användning. Mjukvaran som ljudfilen spelas upp genom påverkar förstås med. Så i slutändan kan det bli plattare än rå inspelning. Sen är det också så att pluggarna använder trumljuden på ett sätt som trummor egentligen inte funkar på. Om du slår ride-cymbalen 1 gång, och sen en gång till direkt efter löst, då får man förvånansvärt ofta 2 ride-cymbal samplingar som klingar samtidigt; eftersom det första anslaget inte hunnit ringa ut. Så låter/funkar inte en riktig cymbal. Fixar man så att ett senare anslag klipper av decayen av det första slaget, då låter det faktiskt ännu sämre; maskingevärseffekt liksom. Det här rör även rullningar över pukor, bastrumma, virvel, samresonanser osv. Plus förstås att trummisen alltid anpassar sitt spelande efter ljudet han hör. Det kan dröja några sekunder in i låten, men ganska snart har han ändrat vinkel på stocken som spelar ride-cymbal, så att druvan träffar cymbalen i en aningen annan vinkel. Det får ut ett påtagligt annat ljud ur cymbalen som smälter in. Samma gäller förstås anslaget på trummorna, hur hårt och var på trumman han slår an. Hur tajt hihaten är, är en ganska viktig attitydfråga för låten och hihaten kan varieras oändligt mycket, och göra spontant utan att tänka. Såna nyanser och möjligheter finns inte med samlingar. Därför må ljudet låta ok, t.o.m. bra ibland, men hur man än gör lyckas man sällan tvätta bort känslan av Casio liksom. Spelmässigt, så finns inga större begränsningar - tycker jag. Det må vara latency då. Men får man bra feeling ur riktiga trummor så vet man hur man ska få till det rätt i en dator med. Eller pads om man har bra spelhänder. Krävs bara att man överför det till rutnätstänk osv. Så "mänskligt" går det att få till, fast utan alla nyanser som gör mycket. Alltför ofta har folk programmerat trummor som om trummisen var en stångjärnshammare med 6 armar och 3 fötter, och sen tycker man 'pluggen låter på nåt sätt inte verklig' 🙂

Tyckte från början det var skitjobbigt. Sabbade musiken ganska bra. Skrillex ligger bland det högsta hittills, nere på nästan -4 LUFS (genomsnitt 4dB skillnad mellan starka och svaga ljud). Allmänheten tror jag inte tänker på det. Dom vänjer sig, och 'det senaste är ju alltid bäst' typ. Varför skulle utveckling göra det tekniska sämre för? Lite så brukar folk tänka. Det här har dessutom pågått så länge, så folk har börjar göra musik vars genre är i mer eller mindre mån stilenlig om den låter dynamikfri. Tänker främst på tyngre rock och en del dance. Komprimering upplevs dessutom som "ösig". När vi hör ett ljud som är högt i verkligheten, så upplever vi det lite som en matta, som en vägg av ljud som känns pressande. Så när vi hör musik som låter pressad på samma eller liknande sätt, så ges vi intrycket av att bandet spelar väldigt högt. Man får intrycket av att det låter så högt så mikrofonen eller inspelningsmediet mättats lite, typ, oavsett hur hög vår lyssningsvolym är. Så kompression har under den här tiden utvecklats till en musikalisk/ljudmässig faktor som kan upplevas som "mer". Om ett rockband har mindre kompression, så låter dom mindre ösiga än det andra bandet som har pressat ljud. Då inträder tävlingsfaktorn: vem låter mest ösig, tung och stark? Ingen vill förlora den tävlingen liksom. Och slutresultatet av det blir att snart räcker det med 8-bitars dynamik redan vid inspelning liksom. Nu börjar regler och lagstiftningar om utsändning plus ljudnivåer träda in alltmer, mest i USA men även Europa, och det finns väl ett visst behov av det. Men jag tror inte vi har sett slutet på överkomprimering för det, för det har blivit ett sätt i hur vi njuter av musik idag (och framåt). I slutet av hela kardemumman måste komprimering förekomma i viss grad för annars blir musik inte så användbar i lyssningssynpunkt. En levande trummis, som inte ens slår så hårt, ligger nog på 100dB. Tror inte nån vill lyssna i såna dimensioner i bilstereon eller från kontorsradion på jobbet.

Sorry, missade svar. Jag har inte teknisk kunskap nog om real-tids pluggen för att rekommendera nåt som troligen funkar. Om den skippar vissa detaljer, så är det säkert nån bugg eller nåt som tillverkaren inte tänkt sig. Då gäller bara köksdörrs-lösningar och komplicerade bypass-grejor. Man får experimentera sig fram helt enkelt. Alternativt hitta ett annat sätt att hantera just dom fraser som VocAlign inte hanterar. Förbehandla med Melodyne låter inte helt orimligt att i alla fall testa. Kanske funkar, kanske inte. Du får nog experimentera dig fram helt enkelt. Hittar du nåt som funkar, så kör på det. Eller, så kanske det är nåt mer enkelt, som andra som kör samma plugin känner igen. Det vet man inte förrän man hör av andra som kör samma grej.

Gör man enskilda misstag när man spelar in så .. blir det ofta att man redigerar till det genom att markera dom MIDI-tonerna och använda nån av kvantiseringsmallarna, istället för att puncha in några enskilda toner (svårt). Mest lathet. Överlag så spelar ja in 'som det ska vara', som det ska kännas. En inspelning ska ju va en spegling av hur man låter när man spelar. Blir det inte riktigt rätt så tar man om det, oftast alltihop (varje tagning är nåt unikt i sig själv). Man känner inombords, och låter känslan diktera vad händerna gör. Det ger upphov till spontana infall med, av ett slag man aldrig hittar annars. Spelar man in till klick så spelar ja liksom 'runt' klicket, inte 'på'. Klicket är en referens, inte en diktator. Vill man det ska va 'på' klicket - som i EDM tex - då ritar ja in tonerna istället, enklare. Spelar manuellt gör ja med sånt som liksom inte går att rita in. Vill man låta hetsig/drivande/aggressiv kan man ligga aningen före klicket, o vill man låta lugn/seg/tung lägger man sig aningen bakom klicket. Vill man gå från hetsigt till lugnt i en fras, kan man börja ligga lite före klicket och släpper efter gradvis så klicket går förbi en. Osv osv, finns ett helt universum av musikaliska uttryck o nyanser att nyttja där, som skalas bort helt om man ligger platt på. Tajt betyder ju typ rytmiskt koherent. Ett groove är som ett hjul som går runt runt. Spelar man ett groove som är som ett ovalt hjul, som går runt runt, då kan man få ett sjuhelsikes sväng, fast det är 'otajt' sett ur metrisk synpunkt. Tycker det svänger oändligt mycket mer om man ligger off klicket än på det. Musiken vill nåt då, får en vilja i sig själv, strävar framåt av egen kraft, andas, förmedlar känslor 10ggr bättre, o mer 'kick in the ass' jävlaranama från kompet liksom.

Oj, du hade VocAlign 'project' såg jag nu. Jag har fortfarande den externa varianten som funkar som ett fristående program. Man exporterar dom filer man vill bearbeta ut från DAW-programmet, kör dom genom VocAlign, sen spara ut och importera till DAW. Ju kortare snuttar man öppnar i VocAlign där, desto mindre risk för fuckups. Men du har project och den körs ju som real-tidsplugin har jag för mig. Då blir ju värre. Men .. kanske, bara kanske kan du testa och experimentera med samma princip: kortare snuttar. Då blir det i så fall att bounca ut och in, eller rendera vocalign-processade spår till nya audiospår typ. Sorry.

Har varit med om det förut. Händer inte ofta. Men ibland hoppar den över, eller tolkar fraseringar fel liksom. Mitt sätt runt det har oftast funkat om man klipper ut kortare passager och kör dom genom vocalign. Nån gång har man fått gå ner så långt som att köra 1 mening eller bara 4-5 ord i taget. Det känns ibland som att den inte är så effektiv på att jobba med långa filer. Testa att köra allt materialet igenom den bitvis, uppklippt i kortare segment, men se förstås till att tajmingen i både original-filen och målfilen stämmer överens, genom att klippa båda så dom börjar samtidigt.

*garvar* point taken 😄

Flumma, My ass!^ 😉 Fick just lust att långrabbla om hur det kan bli för mig. Se om nån känner igen sig: När man själv var liten märkte man att när man lyssnade på samma mix/låt 2 dagar senare, så hörde/tänkte man inte alls samma nivå av detaljer och lika fina nyans-balanser osv, som man tänkte i när man mixade och hade sig. Jag kallade det för att "slö-lyssna", dvs då hörde man låten mycket mer likt hur "vanligt folk" eller "alla andra" skulle höra den. För man själv lyssnade ju på musik och ljud på ett annat sätt, mer strukturerat sätt. Jag kunde få smårysningar av Per Lindvalls trumspel på vissa inspelningar, medan ett av syskonen – helt omusikalisk – bara sa ”eh vah!? Vadå, låter ju bara som vanliga trummor ju, låter ju som allt annat ..?”. Man lyssnade helt annorlunda, och man var jobbigt medveten om det med. Under själva mixprocessen, så grävde man ner sig så djupt i så groteskt finkorniga detaljer, så det vette fan om det inte vart en hel del placebo i slutändan. Man vart insnöad, stängde nästan av alla andra funktioner i huvet. Det är lite som jag senare tyckte det var att öva instrument; dvs när man började övningspasset var man ganska stel, inte uppvärmd. Sen när man värmt upp vart det en avsevärd skillnad, och halvvägs genom övningspasset var det som absolut bäst, då hade man både kontroll och lös rörlighet, smidighet. Poängen är att även hörseln - sättet att lyssna och utvärdera sitt eget spel - vart under passets gång betydligt noggrannare än det var i början av passet. Ju längre man övade, desto mer findetaljer hörde man och kunna kravsätta sig själv med. Skillnaden mellan nivån av detaljer man hörde i slutet av övningspasst,jämfört med vad man hörde i början av passet, var verkligen enormt stor. Men i slutet av övningspasset så blev fingrar, händer och till viss del även sinnet närmast ... ja, urlakat, utmatta, armar och händer var så blodfyllda osv. Fysiskt hade man så lös ledighet att man var nästan som gelé, men man hade inte alls samma detaljkontroll längre. Det var lättast att bara spela snabbt som zätan utan kontroll. Att spela långsamt och med hårnåls-precision, det gick inte längre. Samma sak med sättet att lyssna på sitt spel, det var så över-sensitivt vid det här laget, så man frustrerade sig själv över att man inte klarade av en detaljnivå som var … förmodligen helt absurt noga. Kanske placebo ibland t.o.m. Samma sak tycker jag det är med mixning - för mig i alla fall. I början av mixningen känns allt nytt och stelt. Men ju längre man håller på desto mer tappar man referenserna till verkligheten och sugs in i detaljvärlden. Man får använda örat och organisationsförmågan i början, för man vet att senare så kommer man tappa det. Så man lägger liksom upp arbetet så att man i slutändan bara behöver gå på ytterst fina detaljer, för det är allt man kommer klara av i det läget. ”Överblicken” och möjligheten att höra det stora perspektivet är liksom helt urlakat. Den stora bilden först, de supersmå detaljerna sist. Så blir det för mig. Det är förstås beroende på hur djupt man gräver in sig, det gör man ju inte varje mix. Men när man sen lyssnar på resultatet efter 2 dagars vila, då är det ”överblicksperspektivet” man lyssnar med, helt och hållet. Då låter/känns det helt annorlunda, HELT annorlunda. Det är precis som att … det där enormt detaljerade och nästan urlakade hårnålslyssnandet är ett tillstånd som är önskvärt, som drar fram en slags mental lupp som man kan granska saker ur ett oerhört mycket mer findetaljerat perspektiv än man annars kommer åt att göra. Så om man utnyttjar det tillståndet, driver sig till det och hamnar i det drömlika tillståndet (the zone) då får man till findetaljerna i mixen så pass bra att .. man alltid blir överraskad hur bra man tycker det låter sen efter 2 dar. Man minns ju hur man satt och tragglade med superdetaljerna, hur halvnöjd och halvt besviken man var, i det tillståndet, tyckte man målat in sig i ett hörn och allt sånt. Man övergav till slut mixen liksom, för man orkade bara inte rippa upp allt och börja om från början ännu en gång. För urlakad. Man nöjde sig med hur man fått till det, tänker ofta att 'ja, det är ju inte super-kasst i alla fall'. Men när man återfår verklighetskontakten, då är det ofta bra, väldigt bra i jämförelse med hur man tänkte när man gjorde den. Frågan är bara vilket slags lyssningstillstånd som ger ’det mest rättvisa perspektivet’ överlag. 🤪

Länken funkar inte, Nilsson. Nån forum-funktion har sjabblat till den.

Alternativt MIDI-interface med 8 in- o utgångar. Speciellt om du kör med multitimbrala syntar. MOTU MIDI Express 128 t.ex.

Ditt vanliga varma stora bottenfläsk saknas, ja. Men kommentaren var mer beroende av huruvida LA610an är mager eller inte. För att avgöra det måste du ju jämföra den med någon annan preamp med exakt samma värden, samma spel och utan att skruva alls. I den senaste mixen är det definitivt mer fokus på diskanten, även om botten finns där. Dock inte ditt vanliga basfläsk 🙂 Det är inte bara närvaron av bas som får det att låta basigt, utan även frånvaron av annat som stjäl fokus. Tycker som Bluesboy att man upplever lite mer bas i Willie Nelson låten du länkar till, men även mindre diskant.

Har du t.ex. en tremolo-effekt i datorn, som plugg, som förhoppningsvis är rapp nog i ljudet, så kan du automatisera den. Vissa är dock inte snabba nog. Känner du till nåt exempel där nån annan gjort liknande grej, så testa släng upp länk. Kan hjälpa med tips. Sjyst sound i låten för övrigt. Me like. 🙂

Nej då 😄 jag trodde du menade det som en skoj-sarkasm just då bara. I övrigt tror jag det där förbannade ägget (hatar ägg) gör det svårt att bedöma diskanten. Det låter i alla fall väldigt luftigt nu, men som Hegobald sa .. Nilssons härliga signatur-fläsk saknas.

Signia-style? 😲

Tycker det låter bra rör-preamp minus kak-burk nu 🙂 Nämen det låter bra. Ska man va petig tycker jag det känns aningen komprimerat, och lite övervikt runt 5khz typ. Överlag så känns den mer åt det diskantiga än basiga hållet. Det är ju en bas-gitarr med i bakgrunden, men man vet inte om den är körd genom 610an eller inte, så man vet inte om den är lågt lagt i mixen eller låg för att 610 skulle va tam i botten.

Det säger ganska mycket sig själv i många fall. I synnerhet med datorn behövs det ofta att man eliminerar valmöjligheter - om inte rent tekniskt så åtminstone tankemässigt i huvet. Behöver man EQa, och fastnar i dilemmat av vilken av sina 14 EQ pluggar som blir bäst .. ja, svaret är ganska givet. Sägs att Einstein bara hade 5 ex av samma kostym i garderoben, inget annat, så han slapp ödsla tankar på vilka kläder han skulle ha på sig. Ta bort mellanstegen, variationerna, alternativen. Men då krävs det ofta att dom alternativ som blir kvar är dom bästa eller mest konstruktiva, och vilka det är skiljer mycket från person till person. Det tar man reda på genom att granska sitt egna sätt att jobba och tänka på, hur man resonerar, vilka val man spontant gör osv. Det kan ta tid, år ibland. Ju längre erfarenhet man har av att granskar sitt eget sätt att jobba/tänka/fungera, desto mer findetaljer om ens behov snappar man upp med tiden. Externa effekter och ljudenheter, hur sparar man deras inställningar för låten? Papper o penna? Sparar 1 program i varje enhet för varje låt? Rör aldrig externa enheterna? Kör in SysEx dump till MIDI-spår i DAW för varje enhet? Aldrig stänga ner datorn innan mixdown är gjord? Lösning: man säljer externa enheterna och kör allt internt så slipper man alla såna problem. Så har jag tänkt. Inspelningsmöjligheter? Hur många instrument/mickar samtidigt? Hur många olika lyssningar samtidigt? Hur många in/outs på ljudkortet? Lösning: använd 2 direkt in och 2 direkt ut. Inte mer. Spela in 1 instrument/sång åt gången, aldrig mer. Ska 4 pers lägga hockey-kör så får alla får dela på samma lyssning. För mer avancerad inspelning, åk till studio. Så har jag tänkt.

Kör självreglerande, slipper du tänka på vad nån switch står på. Blir svårt att se dom där switcharna inne bland många hängande sladdar med. Kör balanserat, om man har tillgång till jord. Balanserad ger dig 3-ledade kopplingar, så du får skärming, får 48V matning för kondingmickar, kan skicka insert till/från externa ljudprocessorer via 1 sladd, kan t.o.m. skicka stereo via 1 sladd (om man vill skippa skärmen). Märkning. Du vill kunna skriva på patchbayen vilket hål som leder vart, liksom man märker upp kanalstrippen på en mixer. Gäller att man kan se tydligt även när rummet är dunkelt, och att det finns plats för någorlunda storstilade bokstäver. Har patchbayen TRS-anslutningar bara? Skaffa då en del konverterare, typ XLR<>TRS. RCA<>TRS osv. Köp kopplingssladdar i olika färger, som du kan skapa ett system av. För att räcka från vänstra sidan till högra, måste sladden vara 50cm. 19tum = ~48cm. Tänk på att allt under patchbayen kommer ha många sladdar hängandes framför sig. Högimpedans-ingångar (Hi-Z) hm .. om impedansen håller trots kabellängd och fler kontakter, eller om man bör köra line-in via DI-box ... är inte säker faktiskt. Kanske nån annan vet mer(?) Fixa lödpenna, tenn och skaltång. You will need it.

Låter "bra rör-preamp" tycker jag. Ljudet är ganska mjukt och all 'stickighet' är utsmetad till en gräddig mild diskant, fast utan att bli dov. Bra balans i ljudet med, inga proportioner som är överdimensionerade liksom. Sången låter kakburk förstås, men det är ju inte preampen ..

Och med dom få orden totalslaktade han hela mitt stora förslag med bilder o allt. fan 😄

Tänker du alltså använda kraftigt klister för att sätta filt-tassar på din nya UA LA610 t.ex.? Hoppas du tänker på att det kan påverka andrahandsvärdet. Du har ju några enheter nu, 5-6 stycken va? Skaffa en vinkelbar rack på hjul istället. Sätt alla enheterna i den o ställ den på din sida när du sitter vid portan liksom, så har du fritt framför dig. Fixa en patchbay, några hundralappar typ, sätt den längst ner/upp i racken och koppla alla anslutningarna från alla rackenheterna till den, så alla in/ur-kopplingar kan göras i ett nafs direkt från där du sitter. Bekvämt, praktiskt, snabbjobbat.

Känner igen problemet. Tror det ligger mycket i Laban1s svar med.

Bara att märka av att det inte funkar för man saknar kunskap, bara att identifiera vad den kunskapen är eller kan vara, och inte dra sig för att vilja lära och fråga öppet om det, fråga i intresserad och saklig ton med ... bara det i sig lovar gott inför framtiden för TS 🙂 Är alltmer sällsynt numera, tyvärr. Får typ 2 mail i veckan från personer som inte vet, som inte fattar varför dom inte vet, och inte vågar fråga öppet heller (rädd för att få verbalpisk).

När kommuner gör såna här saker, t.ex. rustar upp anläggning som replokaler för band osv, så brukar den första fällan vara rökning och alkohol (plus andra rusmedel). Finns det 8 replokaler så börjar det mest att folk dricker lite under rep, eller spenderar tid där då man inte repar. Man tar dit allehanda kompisar och folk. Sen blir det förfester där, sen efterfester (ligger flaskor överallt, stinker rök och inpyrd sprit) nån glömmer låsa, och folk har tyvärr överseende med en del sånt, för det är ens kompis osv. Så foten sätts inte alltid ner. Ibland alla dessa som passerar finns det alltid nån enstaka som ser en möjlighet att stoppa på sig mikrofoner eller nåt. I slutändan är det alltid nån som har det knapert ekonomiskt, eller nån som har nån kompis som har det socialt svårt, som till slut sover där några gånger i veckan och inreder sin lilla hörna, ibland utrustning värd hundratusentals kronor. Menar inte att vara olyckskorp, utan mest att säga att det finns även fallgropar med såna här projekt, som man bör hålla i schack så det inte går överstyr. Musikmänniskor är ofta uppsluppna personligheter. Har varit med om det här i många replokalskomplex, samma scenario. Hur många diskar efter sig i pentryt t.ex.? 🙂

Jag tror nog många får lära sig 'den traditionella vägen', åtminstone om man blir lärd av nån annan och inte snokar upp info själv. Tror även det traditionella är ett bra sätt, och att lära sig använda verktygen med måtta. Man når nog en bra förståelse för hur man kan använda verktygen då. Trots allt är det ju så man kommer använda verktygen 95% av tiden framöver ändåså. Sen finns förstås den där 'när man fått en bra överblick så kan man kasta instruktionsboken' sidan. Det är väl en värdefull insikt med. Men samlar man tillämpningen så tror jag ändå man använder verktygen absolut mest på det traditionella sättet i längden. Inte för man blivit lärd så, utan för att det är mest praktiskt. Verktygen är ju liksom gjorda och framväxta ur behovet att hantera dom vanligaste problemen man stöter på, och justeringarna man behöver göra därefter. 'Det finns inga regler' är ju mest sant i en slags absolutistisk svart/vit mening. Finns ingen regel som säger att hjul måste vara runda heller, men när såg nån ett fyrkantigt hjul senast liksom. "Regel" är kanske bara fel ord; "tumregel" kanske är ett bättre ord. Men i praktiken så är det nästan som en regel så det är inte konstigt om folk brukar det ordet, eller får den uppfattningen. Det är inte direkt nån handikappande uppfattning att ha heller.

Nice!! 🙂