Signia

Har hört av många, att Reason är den som känns mest färgrik o karaktäristisk av alla, typ. Varför det upplevs så är nog svårt att säga. Tror det är komplicerat. De organiserade tester, där man velat testa ifall upplevelsen av en DAW påverkar 'de flesta' användares mixar/musik i samma (eller liknande) riktning, har runnit ut i sanden, inte blivit av.

Elit? oh shit, blev just påmind om hur en del saker kan uppfattas .. inte bra. Tack i alla fall 🙂

Om du vill skydda 'färdigt' material, men ändå kunna dela ut i liten skala, då kan gratispluggen Voxengo Beeper funka. Den lägger till ett kort tydligt skräpljud var x:e sekund. Inget bombsäkert förstås, men en högupplöst kopia kan i alla fall inte tryckas på andras skivor eller samlingsskivor med skräpljudet på. Bara en tanke. 🙂

Här! 1 sek samplingar, 1 velocity, bästa loop-punkterna finns uppmärkta i både wavfiler och SF2. Wavfilernas numrering motsvarar tangent-numret (MIDI Note Number). För att inte låsa dig för mycket vid 1 oföränderligt ljud, så tog jag bort lågpass-filtret nu. Då kan du ställa in det själv efter behov. Använd ett lågpass (cutoff) filter och öka resonansen (Rez) lite för att få fram nasal-klangen, och vrid runt så hittar du snabbt klangen du hörde ovan. Enjoy!

Ok. Vilket format kan FL läsa? Kan den använda Soundfont t.ex.?

🙂 Kan absolut skicka preset, gjorde som ja beskrev ovan, i NI FM8. Går att skicka som sampling med förstås. FL har ja inte så .. kan inte göra nåt där.

Antar du menar du menar den genomträngande synt-tonen som låter typ "fnöö" och ligger ovanpå sågtandsmattan? eller menar du den låga dova tonen som dansar mellan höger-vänster? Antar du menar den förstnämna. Är nog svårt att göra den likadan av en enda oscillator. Skulle vara en fyrkantsvåg med lite kortare pulsvidd då, plus lågpass-filter med ökad resonans. Kan du programmera, så testa FM-syntes och modulera olika kantiga vågformer (inga sinus) plus lite lätt dist. Eller, testa att hitta färdiga presets som ska efterlikna TB-303, och spela dom lite högre upp på keyboarden. Lägg på mer/brantare lågpass-filter så .. kan du komma nära. Typ såhär (länk) 3xOsc är jag inte bekant med, tyvärr. Lycka till

Nyligen börjat köra Studio One

say What?!? 😮

Tycker lite samma. Men jag tycker det känns olustigt med högpass på master ut. Det händer en del i sammanblandningen av ljud på vägen mellan kanaler och mastern. Skär hellre på enskilda kanalerna. Högpass sker genom EQn för mig. Brukar bara ta bort det överflödiga i grundljudet. Att ta bort det låga nedför 60dB kan vara en startpunkt att börja skruva från. Att sen andra pluggar kanske tillför lite tillbaka gör inte så mycket, det är mer berikande. Hellre lite skit i hörnen, än ett rent helvete. Såvida dom inte fuckar upp fasen i basen. Var försiktig bara, för bottenregistret har så mycket energi. Minsta lilla förändring märks rätt bra. Och ska du skära rå-djupt, typ vid 45hz och neråt, så använd frekvensspektrum å titta på, eller enorma högtalare som går så långt ner som möjligt så du "känner" vad du tar bort.

Det här tillhör väldigt experimentella delar av mixning. Börja med grunden istället, och sätt den rejält först. Mycket teori. Sen arbetar du dig uppåt så kommer resten sen. Jag är generellt väldigt mycket emot detta att ”gröpa ur” instrument för att ge plats åt andra. Det är en extremt vansklig metod där det är extremt lätt att lura sig själv och nästan alltid gör saker sämre än bättre. Att ”karva ut utrymme” är ett talesätt som refererar till att förändra vissa delar av ett frekvensområde– alltså offra den delen av instrumentet – för att kompromissa fram plats för andra. Det blir samma effekt som om du höjer samma frekvensområde för sången/instrumentet du vill lyfta fram. Ett av dom två kommer låta bättre/sämre än det andra, man offrar ett för det andra eller båda för varandra. Finns ingen väg runt det. Att skära ut ett hål i ett instrument blir bara tvunget som en sista utväg, och bara då två instrument opererar inom samma frekvens- och volymområde. Det är betydligt bättre att bara höja det instrument man vill lyfta fram istället. Överlag blir det så fel tänk. För i högsta grad består ju musiken av toner, och dessa toners övertonsregister. Musik består inte av statiska frekvensområden (undantaget vissa trummor och statiska ljud). Tonerna (frekvenserna) rör sig ju hela tiden. Så att sänka ett visst frekvensområde skapar en skev buckla i ett instruments framställning, lite som en blind fläck i synfältet liksom. Sången, som ska lyftas fram, kommer inte ligga still heller. Den rör sig den med. Övertoner är (grovt sett) parallella till fundamentala tonen. Jämför med en kåk (grundton) med en uppstigande rökstrimma ur skorstenen (övertoner). Flyttar du på kåken så flyttar rökstrimman med. Liksom rökstrimman alltid löper upp från där kåken står, så är övertonerna alltid ”rakt ovanför” grundtonen, var den än är. Såväl grundtoner som övertoner rör sig hela tiden, genom olika frekvensområden. Piano-tonerna rör sig upp och ner i frekvens, och att då sänka lite inom en viss frekvens kommer bara påverka dom få pianotoner som tidvis passerar genom det frekvensområdet. Det kommer inte påverka ”hela pianot”, utan några få toner (eller övertoner) kommer att klinga lägre bara. För att påverka ”hela pianot” skulle man bli tvungen att typ låsa många smala EQ-band på enskilda övertoner i en piano-tons klang. Man måste göra det för varenda ton pianisten spelar, och automatisera alla EQ-banden så dom följer dom toner pianisten spelar vid varje tillfälle. Rena vansinnet förstås. I videon lyckas George demonstrera farorna med det här. Den övre ”peaken” – som han kallar den – är ingen överbelastning av ’en viss frekvens i pianosoundet’, som han tolkar det som. Tonen han hör är istället den sjätte övertonen av en viss baston i pianot; en ton som pianot bara spelar då och då. Om du lyssnar på pianots uppspelning, så hör du att pianot stannar upp och vilar kort på ett visst ackord. Sen snor pianisten iväg en kort vända och kommer till slut tillbaka till samma ackord igen, och vilar där lite, och sen runt i en liknande slinga igen för att stanna o vila sen osv. Ackordet som pianot ’vilar’ på är ett G, och tonen George fokuserar på är den sjätte övertonen av den djupaste G-tangenten som pianot spelar. Ett lite lågstämt F nästan 3 oktaver upp, typ 1350hz (samma ton som han visslar). George lägger bara märke till den här tonen varje gång pianot ligger still o vilar på G-ackordet. Mycket för att rörelserna i pianot upphör då, lättare att zooma in på klangen. Men varje gång pianisten lämnar G-ackordet, då följer ju den sjätte övertonen med bastonen som spelas, blir en annan ton. Den finns fortfarande där, bara att den är på andra frekvenser. Den är bara lättast att höra för de lägsta pianotangenterna och när pianot är ’stilla’. Om du tittar och lyssnar noga, så hör du att den ton George fokuserar på försvinner direkt när pianisten lämnar G-ackordet, och man ser tydligt att George börjar direkt att "söka" med EQn för att han tycker inte han hör den längre. Och när han hittar den igen, då är det för att pianot är tillbaka vilande på samma G-ackord igen. Det här upprepar sig hela tiden. Resultatet blir alltså att George sänker typ 12dB runt 1-1,5kHz för hela pianot, bara för att han uppfattade 1 överton i 1 vilande ackord. Det har ingenting med befrämjande av sången att göra, men som du ser är det oerhört lätt att övertyga sig om motsatsen. Han kallar det ”a ring in the midrange”, men det finns inget sånt. Att pianot däremot är lite bråtigt i låga mellanregistret kan jag hålla med om, och det har inte med någon överton att göra. Så i sann amerikansk anda sänker han låga mellanregistret och brassar på med extra bas och diskant, vilket effektivt gröper ut mellanregistret i pianot och förvandlar det till en ganska karaktärslös rytmisk ljudmassa bakom sången. Han beskriver det själv, som att skära bort mellanregistret så att det liksom en doughnut blir ett stort hål (mellan typ 250-3000hz) där sången ska få plats. Han har rätt i en sak, att pianot kommer inte konkurrera med sången, men på bekostnad att pianot kommer låta sunk. Jag rekommenderar att du undviker att skära ut frekvenshål för att ge plats åt andra instrument. Och gör man det, så gör men det med en EQ på typ 2Q bred och max 3dB åt något håll. Bara lite lite grann, och bara som absolut sista utväg, nödlösning när tiden är knapp typ.

Ja, ska man tala om motivationen bakom en tankegång, då blir det längre info. Slutresultatet man alstrar kommer ju i väldigt hög grad från vilka mix-verktyg man använder, eftersom olika verktyg inspirerar till olika justeringar och ljudbilder. Så vad man använder förändrar definitivt ljudet på det sättet. Men är det inte finger-känslan av knappar istället för mus du är ute efter, så finns det gott om bra "uppvärmare" för datorbruk med. Kan även funka som alternativ tills ekonomin blir bättre. Och oavsett du använder mixer, plugin eller summering osv för värme så reglerar man ju alltid själv hur mycket värme som ska tillföras. Så, fundera på saker. Har en känsla att svaren blev större än frågan nu 😛

Naärå, det är bara att en enhet som översätter digitalt till analogt ljud med många in- o outputs kostar en del. Glöm inte begagnat-marknaden. Här är t.ex. en Alpha Link (24 kanaler in o ut) för runt 10 papp http://vend.se/ad.php?206338

Om SSL Alpha Link är utanför budgeten så är nog MADI det med. MADI är en digital överföring, av många kanaler från en enhet till en annan. Sätter du in ett MADI-kort i datorn så för du över många kanaler, till en enhet som omvandlar ljud från digital till analog signal (och vice versa). Upp till 128 kanaler förekommer. 64 eller 32 brukar va billigare.

Om du använder MADI så får du upp till 128 kanaler I/O ur datorn, med 1 "ljudkort". Du måste förstås ha en DAC till det, men den hamnar utanför datorn.

Finns ingen direkt teknisk enighet bakom begreppet "bra filter", utan det är ett begrepp som används mer godtyckligt än enhetligt och exakt. Bra filter, typ Moog, Waldorf, Fabfilter osv, då talar man dels om filter där det" händer mycket" när man justerar dom. Dels kan filtren även ha en analog klang, alltså tillföra värme, storlek och lite skitighet i ljudet så det inte låter så sterilt, och dels talar man även om "lena" filter, där man kan göra snabba förändringar utan att filter stakar sig eller introducerar bi-effekter. Man vill gärna att filter ska ha en linjär effekt, alltså tillföra samma karaktär över hela registret oavsett var du sätter det eller hur mycket effekt du vill tillföra. Det är förvånansvärt få filter, även digitala, som är så linjära. Så när man upplever en synt med sån funktionalitet, då tycker man 'filtret är bra' - i meningen 'förutsägbart'. Ofta är det filter som är lite branta, alltså hög- eller lågpass filter med 24dB per oktav eller mer. Dom har ibland ofta en liten "topp" precis vid brytpunkten, typ något förhöjd resonans. Ibland är dom otroligt rena, typ Izotope, eller så kan dom vara varma och lummiga, typ Moog. Så man kan förstå att det är svårt att få en bild av på en gång.

Håller med Yllet. Hur det låter beror mest på kombinationen av sångare och mikrofon, plus genre osv. Man får testa ut mick, eller ta de man har och göra det bästa av det. Generellt (jävligt generellt alltså): Neumanns TLM har mindre lågt mellanregister o låter clean o ljus, AKGn låter hi-fi, och ATn låter mer 'realistisk' alltså aningen mörkare och mellanregister-rik.

Plocka ut 10st kickar som har en del om det du talar om. Lägg dom så alla triggas från samma tangent. Se sen till att dom alla ligger i samma tonhöjd - åtminstone relativt. Se sen till att ingen av dom har nån millisekunds delay innan ljudet börjar. (En bra sampleplayer är bra för allt det här) Börja sen experimentera med hur mycket av varje kick du vill ha. Kanske några kan tas bort helt. Tillför lite EQ på dom olika för lyfta fram olika aspekter i det totala ljudet, korta releasen på vissa, komprimera andra lite osv. Får du till ett eller flera bra sound i en låt ifrån det här, så kan du spela in det kickljudet som 1 sampling, 1 kick. Eller flera, genom att ändra mixningen lite. Blir enklare att hantera då. Bara en idé, som många kör med. Good luck

Skulle prova att skära bort lite botten ur stämsången, och lägga den mitt bakom leadsången, som en skugga liksom. I breakdowndelen (0:16 i inlägg #13), har du provat att lägga både powerchord OCH gitarrmelodislinga i full stereo? Alltså dubbla gitarrmelodislingan med, inte bara lägga typ kopiera och lägga chorus på kopian. Även vid 0:43 skulle jag prova att dubba den tuggande gitarren i full stereo tillsammans med powerchorden. Blir det för brett, så tryck in en tredje tagning som du lägger i mitten. Spontana idéer ..

Tycker den utan låter aaaaaningen bättre. Med tape o shit på så låter det inte "ösigare o mer tryck", utan mer utsmetat, brusigare, mjukare och mindre ilsken attack i saker o ting. Och förstås mer massa o limning i höga basregistret, typ 80-200hz. Snyggt virvelreverb btw. Vad är det?

Yes, det köper jag. Ofta när folk vill jobba med musik, på ett eller annat sätt, så är förväntningarna så grymt höga, och folk har en så befäst drömlik bild av hur det ska bli. En känsla av att då kan man styra saker till att bli som man vill, att t.o.m. livet ska bli som man vill. Då blir man ju alltid besviken i livet. Trist när så entusiastiska människor möter den verkligheten sen.

En annan aspekt, som kanske inte är så rolig att höra/läsa, är ju att musik blir ett jobb precis som de flesta andra jobb - om man ska livnära sig på det. Fördelen med att ha musiken som "hobby" är ju att man jobbar med musik utifrån lust, feeling och inspiration. Man kan stänga av datorn och ringa en polare eller kolla på TV om man inte har lust. Men jobbar man med det för sitt levebröd, så ska låten/arret/inspelningen vara klar imorgon klockan 16. Punkt. Oavsett man har lust eller inte, mår skit, är apless på det, eller nåt vill dejta en tjej, ta en pizza, ut på playan eller gå på stan eller nåt. Har hört många som säger "Det blir ju aldrig nån tid att få lust, eller ladda suget, ladda batterierna" liksom. Det blir ett kneg, som alla andra. En vardagsrutin. Sköter man inte den kommer ingen lön. En rutin som kräver att man sover ordentligt, äter regelbundet (o bra käk) och tar hand om kroppen. Mår man bra och är pigg o glad, då kommer skitmycket idéer. Är man trött, seg eller ur form, då får man krysta som fan, pressa fram idéer tvångsmässigt. Finns inget värre. Blir sällan bra heller, för det reflekterar ingen verklig känsla liksom. Så man har inte riktigt råd att vara trött, bakis, ur form eller så.

Grejen är väl att båda inriktningarna kräver att andra ska kunna tjäna pengar på det du gör/tillför. Annars går det knappt att få ihop ett leverne på endera delen. Så antingen utbildar du dig till det ena eller det andra, eller lär upp dig lika långt privat. Då kan du kanske leva på det. Annars troligen inte. Skillnaden mellan vanliga näringslivet och musikbranschen är kanske att den senare är mer stökig, osäker, kortsiktig, och det är oerhört mycket politik i den. Är man 26 och okänd lokalt så ligger man redan lite efter, för folk ringer folk dom känner, inte dom som sägs vara bra. Så man måste bli en del av 'grabbarna grus' gänget i stan, helst så tidigt som möjligt i livet.

Basen spelar ju olika toner, allt från 40-180hz typ, så det är svårt att hitta nåt enkelt att höja. Om din bas hörs dåligt, fundera på vad som "täcker" den. Se efter i projektet. Ett tips, om du vill experimentera, är Sound Radix Surfer EQ. Där låser man varje band till fundamentala tonen för ett instrument. EQn "lyssnar", har även lookahead, så den anpassar frekvensen till den fundamentala ton som instrumentet spelar. Med andra ord, när basen byter grundton, så gör frekvensen för EQbandet det med. Alla frekvensband kan låsas till antingen fundamentala tonen eller vill valfri överton för ett instrument. På så sätt ändras inte bara ett visst register av basljudet, utan basljudets klang oavsett var den spelar. Men funkar förstås dåligt på övertonsrika instrument och ackordinstrument.

Tror det är svårt att hitta en mediaspelare som är "absolut ren". Möjligtvis kan man hitta någon open source spelare, där man kan läsa om entusiasters åsikter om kodningen. För det är kodningen som betyder det mesta i hur en mediaspelare renderar ljudet. Closed source, då är man utlämnad till tester från utsidan (som man sällan verifierar själv) eller tillverkarens påståenden. Att AIMP skulle använda 32-bit formaterat ljud för att ge sina DSP-effekter bättre headroom, är en rimlig tanke. Å andra sidan säger den att den avkodar i 16-bit, så man kan fråga sig om 32-bit refererar till dynamiska formateringen av audiosignalen, eller om 32-bit refererar till att renderingen via processorn sker i 32-bit. Det är ett möjligt alternativ. Kolla om AIMP finns i 64-bit med, det kan ge mer svar på den frågan. Att uppsampla ljudet till 32-bit, även när DSP inte påverkar, har en ganska uppenbar bieffekt: ljudkortet (eller dess drivare) tvingas nersampla. Ytterst få ljudkort har 32bit DAC. Många ljudkort använder dithering eller noiseshaping i sin nersamplingsprocess, andra ljudkort använder inte det utan bara avrundar kallt. Tyvärr står det i princip aldrig i manualen för ett ljudkort huruvida ljudkortet gör det eller inte, och i så fall hur dom gör det. Men det har absolut potentialen att påverka utljudet, så vill man ha absolutistiskt rent ljud bör man undvika om man kan. ASIO förändrar inte ljudet nämnvärt i sig. Det är bara Steinbergs drivrutin för att effektivisera realtids-prestanda för ljud. När man läser texten i inlägg 19^ så får i alla fall jag en rätt tydlig känsla av hur författaren vill ”läxa upp den obildade massan”. Många meningar är formulerade på ett sätt som de flesta seriösa aktörer aldrig skulle göra. T.ex: “What JPLAY does is simply 'slow down' any task in the computer not related to audio. // JPLAY’s ‘Hibernate mode’ many tasks are stopped altogether, rendering the computer unusable for any 'normal' work and in effect, 'brute forcing' Windows to treat audio-playback as the only remaining job” En seriös aktör som vill beskriva det man menar är revolutionerande, brukar antingen skriva ”revolutionerande” eller så lägger man ut hela tekniska outlinen. Man brukar aldrig förenkla ”revolutionerande” processer ner till enkla analogier som ”vi saktar ner datorn så ljudet blir bättre, och lägger in mjukvaru-kösystem för RAM-mimmet”, för det "känns" galet att läsa det – oavsett det är sant eller inte. Visst, det finns än inga riktigt effektiva sätt att uppskatta jitter i hög definition än, i synnerhet inte internt. Så man kan förstå att all data inte finns. Men det innebär på samma gång att AIMP inte har kunnat utvärdera resultatet av några av de processer det talar sig varma om. Så man slår undan benen på sig själva där. Det, blandat med att (kanske) introducera uppsampling följt av nersampling, nåt som troligen påverkar ljudet mer negativt än bättre klock-synkronisering. Point overall being: Det luktar lite som att AIMP är en spelare med stor käft, utan mycket tänder 🙂 Har inga konkreta tips på super-spelare, tyvärr. Bara att Foobar är allmänt omtyckt och har en puritansk anda. Själv kör jag Splayer, och tänker inte mycket mer på saken.