Signia

Skulle den ha auto-gain compensation, då hade jag nog köpt den. Ang Fabilters kompressor (Pro-C) så .. prova den först. Fabfilter är överlag väldigt milda och snälla i ljudet och det är även kompressorn, jämfört med snittet kompressorer. Väldigt smooth kompressor men inge bra att få klipp med den, tycker jag.

Vill minnas att den snäll mot CPUn. Väldigt trevlig EQ.Men den har 5 olika lägen, inklusive flera i linjär fas, och där drar den betydligt mer.

Andra tråd? Gaah. Blindstyre till mig; //forum.studio.se/index.php/topic/106079-fabfilter-pluggar-pa-rea-till-den-24-april/#entry1555632 Jag la inte märke till den. Kanske man kan joina trådarna eller ta bort den här, eller nåt ...

Fabfilter plugins firar 10 år, med en 10 dagars rea mellan 14-24 April. Rean är 40% på alla pluggar. http://www.fabfilter...rency=eur&vat=1

Skulle verkligen velat vara en fluga på väggen när dom jobbade med detalj-infernalisten (och nykteristen) Mutt Lange i slutet av 70-talet. Ja menar, AD/DC killarna verkar inte direkt vara dom som ställer upp på 20 omtagningar på en vers direkt. Dom gillar nog bara att lira, och känns det sjyst så gör det. Men det hörs att skivorna inte alls är gjorda så. Undra om det var värsta kriget i studion eller .. hur det var 😛

+1.Jobbar just nu med någon som använder den. Den rundar av ljudet så det låter mer "färdigt". Man behöver inte göra så mycket med den, som man ibland kan behöva göra med mer exakta och aningen vassa transistor. Sen är det en fråga om rätt mick för rätt röst/instrument förstås. Men som snäll o välljudande allround verkar den väldigt najs.

😮 ?!! Fan 😕 .. fast ja .. allt som har en början har ett slut. Nån final borde man väl kunna bjuda på i alla fall. En av rockens största, och främsta förebilder. No bullshit, just diesel!

We've all been there 🙂Spara din nuvarande mix, både som separat projektfil och som utsparad nermixning (för säkerhets skull), så kan du gå tillbaka när du vill.

1,2 ton? Mm, gäller att inte använda för tunga gitarrljud då, så ska det inte vara nån fara 😉

Ah, tittade inte noggrannare på kempern innan jag skrev. Tror säkert dom räcker, även om kempern är tung. Den är inte så 'djup' bakåt heller, Kempern.Det värsta som händer ifall en rackehnet är "för tung" och inte har fäste baktill är ju att plåten där skruvarna sitter frampå kan bli lite deformerad eller nån skruv gå av, och det märker man ju direkt. Men frontplåten ligger ju liksom platt mot skenan den sitter på, så det håller för mänger med vikt.

Kempern kommer sitta med 4 skruvar. 4 fram och 4 bak. Fyra skruvar håller för grymt mycket. Du behöver inget annat. Men har du många rackenheter så kommer du få lite "orm-bo" av sladdar baktill, och i regel är det ingen bra idé att blanda ström- och ljudsladdar. Kan bli brus/brum då. Kör alla enheterna balanserat (om möjligt) och strömmen jordat. Har man många rackenheter kan man köpa patchbay och sätta som rackenhet längst ner, så slipper man dra runt och vända racken varje gång man ska koppla in/ur/om. Många brukar sätta strömfördelardosa inne i racken med, så får man bara 1 strömsladd ut.

Enhetlig oavsett frekvens? Föreslår Voxengo Soniformer; 32 band kompressor.Färre band? Izotope Ozone, Fabfilter Pro-MB. Tycker även desvaenger har en del poänger^.

De flesta plugintillverkare - nästan alla - har demo-versioner som man kan ta hem och testa en begränsad tid eller med någon liten begränsning i funktionaliteten. I övrigt håller jag hårt på Yllets linje^^. Mastring ska vara mest en korrigerande del, inte mest en förgyllande del. Mixaren har oändligt mycket större kontroll att påverka ljudbilden än mastraren har. Så det är verkligen mixen som ska låta så nära det önskade slutresultatet som möjligt. Helst ska det vara det önskade slutresultatet, och eventuell mastring bara är en slags sista paketering.

.. det där med att så mycket hänger på hur låten börjar och slutar. Det avlastning man får - av nästa låt, till skillnad från den som gick gick - den känslan uppstår ju dom första1-2 takterna liksom. Soundet, stämningen, intensitetsnivån. Jag törs nästan aldrig göra intro/outro på en låt innan alla är klara, innan jag vet vilken som kom innan och vilken som kommer sen. Blir oftast att man gör intro/outro beroende på ... ja det ska ju vara radio-intro vänligt, klubb-explosivt och allt det där med förstås ... men dessutom ska outro på låten och intro på nästa passa ihop. Om en låt går i Gm, och nästa låt går i Eb men börjar på ett Gm-ackord - samma som förra låtens grundtonart - då infinner sig inte den där fräscha ny-intresse-väckande känslan.

Oh, shit 😊 då får man be om ursäkt för fel-läsning.Jag har inte UAD kort så .. den har jag inte provat.

Ah, det finns ju DEN också ja .. glömde helt. Osäker på vilken du menar, av trummorna och reverbet (ovan) eftersom du skriver "den".Är det trummorna så .. tycker jag demo-filerna säger det mesta. Det är lite trixigt men samtidigt flexibelt ljudmässigt. Jag har även ställt ner velocity-känsligheten lite, för jag tycker defaulten är lite överdriven. Men visst, dom är bra. Cymbalerna speciellt.

Har den. 41gb stort, typ 20 olika kickar, lika många virvlar och typ 18 pukset. Cymbalerna är färre i antal. Låter relativt färdigproddat, fett och amerikanskt, men tydligt mer "akustiskt" än t.ex. Steven Slate. Inspelat med väldigt många mikrofoner, 6st bara på virveln t.ex. och man kan justera mängden input från varje mikrofon för varje trumma. Behöver Kontakt, och använder ett förprogrammerat inhemskt output system, så man måste använda minst 10 stereo-utgångar från Kontakt för att höra alla mikrofoner.

Ja det kan va lite olika för olika genrer, finns liksom vissa mönster man inte bryter. I hårdrock/metal så börjar man inte med en ballad liksom. Nästan skottpengar på det. 😛 Men, några av världens bäst säljande plattor börjar med ballader, där inte ens förstalåten/balladen blivit ens den tredje/fjärde mest spelade låten på skivan. Ja brukar också hamna i att göra en plötslig dipp på 3-4 låten. Och sen ta dom mer 'innerliga' låtarna där, eller sakta börja jobba upp intensiteten mot slutet. Behöver iofs inte vara intensitet ifråga om tempo eller 'ös' på låtarna, kan bara vara känslomässig intensitet med, eller Le Grande Finale-faktor med.

Sitter just nu och brottas lite med låtordning på en fullängdare. Det är lite som ett schackspel ibland 😛 Om du har 14 låtar för en fullängdare, eller 7 låtar för en EP, så är det av viss vikt vilka låtar som kommer efter varandra, och även vilka låtar som inte ska med på skivan. 14 låtar är aningen mycket för en CD och 7 för mycket för en EP. Fyra låtar på raken i F moll blir ju inte så kul, fyra ballader på raken blir inte heller så kul. Och en låt kan kännas lite uddlös i skuggan av den föregående; nåt som kan förändras mycket om man ändrar föregående låt. Många vill öppna skivan nåt energiskt, ikoniskt, det mest hit-iga, medan flera 'bäst säljande studioalbum' i olika genrer har öppnat med en lugn ballad t.ex. Fastän vi lever i en tid då det är mera den enstaka låten - än en samling låtar - som är handelsvaran, så ska ju skivan ändå vara en helhetsupplevelse för den som vill avnjuta hela. Tänkte det kunde kanske vara intressant samtalsämne. Hur väljer du vilka låtar som ska ligga efter varandra? Har du kriterier du tänker på? Har du exempel på skivor med mycket bra låtordning och program-innehåll som du lärt av och använder som förebild ibland? Tänker du inte så mycket på hur, utan mest lyssnar och känner? Vore kul att höra andras sätt, kanske kan inspirera folk till lite nya tankegångar och idéer. 🙂

Upplösning, för mig, har bara varit det detaljvärde som en digital apparat samplar verkligheten med; den mängd detaljer som en digital apparat "löser upp" verkligheten i - Upplösning. Tänker man så, och använder 'upplösning' för analoga grejor, då blir det ett mode-ord. Men det kanske är att göra det lite enkelt för sig, ser jag nu^ ..

Att det låter annorlunda inspelat än det gör i rummet, är för att mikrofonen "lyssnar" på ett lite annorlunda sätt än öronen gör. Det är inte alls konstigt att många ställer in sitt sound att låta bra 'så som mikrofonen hör det', och det kan låta ganska speciellt (skit ibland) i rummet. Det är bl.a. därför inspelningsstudios har olika ljudisolerade rum, så man kan isolera direkt-ljudet och höra enbart hur det låter via mikrofonen - live. Mikrofoner fångar upp ljud på lite olika sätt. En del fångar upp det som är rakt framför dom (kallas smal riktningskaraktäristik, alt. "njure" eller "kardioid".). Andra fångar upp mer som örat gör (kallas rundupptagande riktningskaraktäristik, alt. "Omni"). En del tycker även att rörmikrofoner eller bandmikrofoner fångar upp ljudet mer likt hur örat hör ljudet i ett rum. Tänkte bara nämna ifall du känner det är det du vill ha. Har rätt bra erfarenheter av gitarrsound via plugins. Men jag tycker plugins siktar på att få till hur gitarrer låter inuti mixen, när man solar det spåret. Det låter inte riktigt som "riktig stärkare". Det är mindre 'massa', mindre tyngd och mindre påtaglighet. Gitarr-stärkar plugins är nog den kategori av plugins där det är störst skillnader - mellan dålig och bra, olika sound hit eller dit. Det kan verkligen vara make or break vilken man använder. Tycker jag.

Företeelsen "Bokhylla" är hotad i framtiden 😛

😄 Visar sig väl nu, då man kan avgöra genom att se om folk tar med sig mobiler/paddor på Das House. Åh, shit, kom just på att ... 100% digital, inget analogt, då förlorar vi nog Nilsson 😳

Muddy-ness - eller hur man nu ska stava det - tycker jag är lite annorlunda än själva maskerings- summeringseffekten. Tycker det finns en viktig definition mellan dom. Hörseln har ju en egenskap som gör att vi har svårt att höra ett svagare ljud bakom ett starkare ljud. Vi hör istället mest (eller bara) det starka ljudet. Kallas överlag för maskeringseffekt. Och när man pusslar ihop många instrument och ljud till en mixning så är det ju detta som uppstår: saker överlappar varandra - helt eller delvis. Alla kan inte låta lika starkt, för alla låter olika starkt i olika register osv osv. Det är istället en estetisk/konstnärlig balansgång. Muddy, grumligt typ, säger man oftare när ljudet är mörkt, oklart, suddigt som om du tittar genom en vinflaska, och saknar fina detaljer och tydliga strukturer. I pop och dansbandsmusik används ofta basen och bastrumman ihop. Bastrumman liksom "sparkar iväg" bastonen. Tar man bort bastrumman, eller sänker den, så blir det mindre tydlig struktur, och då kan det upplevas 'mer grumligt i botten'. Det är inte maskeringseffekten - även om det inte är långt ifrån. En stor orkester på 80 man, kan låta helt fantastiskt inspelningsmässigt. Men 1-2 klarinetter som ska konkurrera med 12 mässingblåsare, då försvinner mycket av klarinetterna, men det låter inte grumligt för det liksom. Reverb, delay osv i den här kontexten .. jag brukar tänka att dom ska inte "höras", utan mer "kännas". Kan ligga ganska lågt i mixen, men ändå märkas tydligt om man mutar dom. Ställer man mängden reverb rätt för hela mixen, och sen trycker på solo på ett instrument, då kan det i vissa fall låta som det är åt h-e för mycket reverb. Händer en del. Att mixa överlag, är lite som att lösa en Rubiks kub. Allt man gör påverkar något annat i en annan riktning. Det är en svår balansgång som tar tid att få bra fingerkänsla för; år ibland. Tålamod. Keep at it. Det kommer.

Om ljudet ligger åt ena hållet i en stereofil/kanal, och man panorerar (sänker kanalen där ljudet ligger) så blir det samma misshap i stereo eller mono. Pan law kan minska/öka ljudstyrkan med +/-6dB som mest. I så fall måste "försvinnandet" varit ... en minskning på 6dB? Låter märkligt. Kanske du kan lägga ut den separata ljudfilen så man kan se .. ?