Signia

🙁 En av mina favoriter när det begav sig. Han var initialt en såndär som alla visste vem han var, pga av hur han grymt och unikt han spelade. Men han var så lågmäld och snäll som person, hängde inte med 'coola killarna' och hade inga ambitioner på att bli berömd osv. Till slut fick nog Los Angeles musiker nog och Eddie Van Halen (själv en av de största gitarrlegenderna) gick till Van Halens egna skivbolag - tror det var Warner Bros - och sa att ni M-Å-S-T-E ge ut en skiva med den här killen Holdsworth, att det vore en musikalisk synd att inte dokumentera honom för eftervärlden typ. Det sägs att skivbolaget tyckte det var lite för svår musik, men efter mötet spreds rykte i Los Angeles att skivbolagets direktörer blev hotade, mordhotade rentav, av Eddie Van Halen, för dom tackat nej till Holdsworth. 😛 Till slut gavs en EP med Holdsworth, på Warner Bros bolag (omständigheterna därom är oklara) som vann Grammy för bästa instrumental-skiva direkt. Han blev en självklar del av västkustens jazz och fusion-scen, och spelade med alla dom stora. Gillade "Secrets" plattan bäst själv. RIP

🙁 Uff. Det här gjorde faktiskt ont. Vill hedra en gammal inspirationskälla, med 'live-in-studio' inspelningen "At the end of the day" från Q's Jook joint. Toots munspel här fick alla närvarande (L.A. gamla studio-elit) att tåra upp - enligt producenten Quincy Jones. Han skrev det i såväl skivomslaget och berättade om det i intervjuer. https://www.youtube.com/watch?v=oL34tsCKLEI Godnatt, gamle vän, sov väl.

Du postar på Midsommar aftons morgon? Det säger en del i sig självt 🙂 Ur proffs-synvinkel, att fastna i ett projekt är inget som någon annan 'ska' lösa åt dig. Det är i så fall något du måste anlita en utomstående producent för att fixa åt dig, och att göra det kan sänka status (aktiekurs) för ditt varumärke (om det blir 'allmänt känt'). Eller, det kan vara en realistisk uppskattning av din situation. Vilket som. Sessionsmusiker idag, oavsett dom jobbar via nätet eller inte, använder i princip alltid musikerförbundets riksminimitariff som riktmärke för hur mycket betalt dom tar för jobb på plats eller online. Spelar ingen roll om du talar om Pelle Lindvall, Staffan Astner eller Peter Ljung. Alla följer inte denna tariff 100%, men i princip alla använder den som riktmärke. Vissa tar mer, andra mindre, andra följer den nästan exakt. I USA fanns tidigare något som kallades fackförbundsgradering (union scale), som alla frilansande musiker förhöll sig till. Det var ungefär 180-190 dollar för 1st tre-timmars pass inspelning. Om man hade lyckats etablera sitt namn som högt respekterat, så tog man inte ut mer pengar, utan man tog ut dubbel skala istället, eller 'triple scale' om man tillhörde det mest kända toppskiktet (Steve Lukather, Vinnie Colaiuta, Jerry Hey osv) baserat på tänket att man då klarar av att utföra arbetet på 1/2 eller 1/3 av tiden jämfört med övriga kollegor. Det var dock 100% sant bara i en minoritet av fallen. Status gör mer än verkligheten kan motsvara. Ace Frehley kommer nog alltid ta mångdubbelt mer än Jojje Wadenius. Vem som är mer begåvad och kan ge dig mest valuta för pengarna ur hundraprocentigt praktiskt perspektiv, kanske man inte bör uttala sig om här. Men inom svenska gränser finns det inget som är så 'svårt' att man måste vända sig till andra kontinenter. Folk som Zappa gillade att insinuera det, men det är inte sant. I Sverige har sånt där med 'hög status' osv aldrig existerat, så alla har alltid förhållit sig till det föregående 'kallning'-systemet, eller den senare riksminimitariffen - oavsett hur känd man är. Måhända att Måns Zelmerlöw, med utgångspunkt från att ha vunnit Eurovision ifjol tar ut dubbla/tredubbla priset, men det är i så fall extremfall - i Sverige. Och frilansande resurser ger av princip aldrig ut löften om långsiktighet. Det kan du i så fall bara få till om du hittar en mycket ung och rå monstertalang som inte är engagerad av branschen ännu, och är för blå-ögd att förstå att h*n kan bli det om h*n sticker ut huvet lite grann. Inget att satsa pensionspengarna på med andra ord. Överlag så gäller 'pay to play' principen, och resultatet blir nästan alltid i relation till kommunikationen/direktiven. Ju djupera det underliggande meddelandet är, desto mer 'personlig synkronisering' krävs. I övrigt så skriver du ".. ganska utmanande att hitta medlikar som verkligen vill eller har tid att göra något", och det säger inte mycket om vad det är vad du faktiskt försöker åstadkomma. Att förstå det är avgörande för att kunna ge gott svar på en hittills abstrakt fråga. I vissa fall gäller det motsatta förhållandet: folk kommer vilja jobba med dig beroende på vilka uppdrag du blivit erbjuden och utför.

Modernt nu för tiden? För den moderna feministiske mannen finns numera RME Ladyface: .. och för 'the dick-swinging commando' mannen finns RME Navyface: 😛

Jag kanske har ett tips eller två för dig, för ja fick vitsordet ’För perfekt' av mastraren förra veckan. Kan bli för mycket av det goda med. 😛 Nä men .. ’frekvensernas underbara himmel’ enligt vem? Alla tycker ju olika. Lämnar du låten till 10 mastrare kommer du få 7-8 olika vitsord, minst. Folk är olika, tycker och tänker olika. Mastraren ska ju hjälpa DIG att uppnå det DU vill ha. Där är en stor nyckel med mastrare. Enligt min erfarenhet så kommenterar de flesta mastrare inte mixen, annat än i möjligen nåt enstaka begrepp, typ 'kanske en smula komprimerat', typ så. Frågar man efter mer specifika punkter, så är dom även försiktiga då, och förklarar gärna lite hur dom ser saker – ur generella perspektiv – snarare än att grotta ner sig i ’basen är +1,3dB framträdande vid 399hz’. För mig, jag drar mig direkt undan när jag hör såna nerd-detaljer, för sånt kommer inte från de sakliga långvariga proffsen. Finns ingen sanning, nånsin. Finns bara upplevelse/övertygelse. Den närmaste ’etablerade’ praxis – även om EDM-killarna fnyser åt sånt i dagsläget – är att det ska ’kännas rätt o relevant i förhållande till musikens budskap o attityd’. Vissa rocklåtar är mer basfattiga än andra, och skulle man gjort dom mer bastunga så hade det låtit/upplevts sämre, mindre ändamålsenligt. . Lyssna sen lite på . Båda är ju rocklåtar, men hur hade La Grange känts om den haft samma klangbild som Nickelbacks? Hur hade Nickelback känts om den haft samma klangbild som La Grange? I båda fallen hade det blivit betydligt mindre 'rätt' än det är nu. Innebär det att båda bandens låtar i sig låter illa? Självklart inte. Båda låter relevant o bra i förhållande till låtens budskap/sinnesbild/attityd. "Men, men ... dom låter ju olika ju, då MÅSTE ju en låta sämre än den andra?". Nä, så är det inte. Det är inte principen som avgör, det är hjärtat/känslan/sinnesbilden som avgör. Allt hänger liksom ihop, man får lita på öronen och gå på det känslomässiga uttrycket, samt en god portion ’det blir som det blir’ eller ’man gör det bästa av situationen’. Det blir aldrig perfekt, och generellt sett blir det sämre i samma mängd som man skruvar och ändrar. Klangbilden kan förändras, men ju längre man lyssnar desto mer förlorar man förmågan att känna om det ’känns rätt i magen’. Ser man bara till det ljudmässigt tekniskt korrekta, så blir ju inget bättre än ett vitt brus, eller ren sinuston etc. Mastring, i sin mest grundläggande form, är bara ’korrigerande EQ och kompression/limiting’. Det kan vem som helst göra. Men det är korrigerande i förhållande till kombinationen av låtens budskap/attityd och känslan av hur det låter nu samt hur det kan låta. Vem som är landets bästa mastrare är ju en fånig fråga. Men Björn Engelmann är nog mest 'kända' mastringsteknikern i landet. Här – vid 1:30 – förklarar han snabbt bl.a. hur han ser på vikten av det du hör/känner visavi frekvenser/mätare: https://www.youtube.com/watch?v=FZnUJqBIKt0

Aha. Mer än jag kände till, fastän ja hade cubase upp till v6.

Tyckte själv Reaper var .. ett 'uppvaknande' efter Cubase. Så övergången sker nog inte toksmidigt, gjorde inte det för mig. Reaper utvecklas nästan lika långsamt som Protools, och Cubase har mycket saker som händer 'bakom kulisserna', medan Reaper är speciellt designat för att inte ha nåt sånt, alls. Så det är skillnader. En sak du kan glömma, med Cubase Elements, är att det kan bli svårt att köra side-chaining. Side-chaining knappen i Cubase kom till just för att man annars måste sända ljud-data från en kanal direkt till en plugin på en annan kanal, via någon annan datakoppling än MIDI. Cubase kunde inte göra det, innan side-chain knappen kom till (Cubase 4). Enda sättet var ett 'ful-hack': att göra en bus (grouptrack) i surround-format - oftast quadro (4 kanaler). Där la man en VST2-kompressor som kunde fungera quadro-format, hade stöd för external keying, och dessutom kunde lyssna på alternativt stereopar (inte många kompressorer som kan allt det än idag). Sen skickade man kicken/triggern till quadro-busen, samt det spår som skulle utsättas för side-chainingen, och man tvingas då använda surround-panoreringskontrollerna för att avgöra vilka spår som vilka signaler ska adresseras som. I Cubase elements säger du är både sidechain-knappen OCH möjligheten till surround-spår borta? Då misstänker jag att side-chaining kan bli svårt i Elements. Är inte 100% säker men du bör kolla det noga om vill använda side-chaining.

😆 helt lythande!

"Mixning" börjar ju få en alternativ betydelse nu, när DJ-fenomenet är så starkt. Så ordet mixning kanske frammanar en inre bild av såväl musikhantering på grovkornig nivå som lite mer finkornig. Ett spontant förslag på kanske de enklaste grovkorniga verktygen är Waves One Knob paketet. Waves är knappast billigaste tillverkaren men är det enkelt, snabbt och överskådligt man vill ha så kan dom vara värd en titt. Tror för övrigt folk reagerar lite, för att kan låta/kännas som det blir 'för enkel' fråga. Lite som att fråga en kock om det finns en kastrull som hjälper till att laga bättre mat, om det finns 1 krydda som gör all mat bättre, eller 1 verktyg som underlättar allt jobb för en snickare. Många av oss önskar nog det fanns, egentligen, och vi är nog på väg mot 'auto-mixning' verktyg. Auto-komposition verktyg och färdig musik att stämpla sitt eget namn på finns ju redan, i tilltagande mån. Men när det gäller att bygga, skapa och framställa saker från ingenting, så .. det finns liksom ingen väg runt, annat än möjligen att hyra lärda att mixa saker åt en. Liksom en bartender finns det ingen väg runt att behöva lära sig fnörton hundra drinkar och att lära sig blanda varenda en av dom, samt utveckla ett smak- och luktsinne för hur olika smak-element (och hela kemin runt det) fungerar och interagerar. När jag var liten älskade jag Rolands syntar (JD, JP, JV, XV och trummaskinerna), köpte nästan bara såna, för där lät allt 'som det ska', rakt av, knappt något mix-behov direkt ur burken. Så i bagaget tror jag vi alla kan känna igen oss, på våra lika sätt, i önskan efter spontanitet. När man lärt sig mer däremot, så ser man även hur oerhört sårbar man blir om man inte fullt ut förstår- och kan manipulera de två material musik är gjord av: känslor och ljud.

Jag utgick mest ifrån att han sökte något för att underlätta sin mixning. Han hade redan möjligheter för mixning i datorform, så då kände man att det mer dyrt än underlättande att köpa mer saker, som gör typ samma sak men inte underlättar särskilt.På ett sätt kan jag förstå dig med: Innan man kan mixa kreativt behöver man få till en väl smord och optimerad dator som inte spelar apa var o varannan timme. Det slipper man ju helt med hårdvara, så det i sig skulle kunna iofs kunna ses som underlättande - även om det blir bra mycket dyrare än att köpa lite plugins. Plugins kostar ofta bara en tiondel av vad motsvarande hårdvara går loss på.

Hej, Lonie. Allt som finns i datorn är egentligen mjukvaru-imitationer av den hårdvara som användes för musik-inspelning och processning innan datorerna blev vanligare. Hårdvaru-motsvarigheterna både ser ut- och fungerar som dom gör i datorn - i relativt hög grad. Självklart finns hårdvaran kvar på marknaden och är fullt användbar, dock kanske i mindre omfattning än förut. Vissa föredrar hårdvara helt och hållet, tycker det låter bättre eller känns bättre att jobba med - eller både och. Skillnaderna i ljudkvalitet blir dock allt mindre. Ja tror det är betydligt svårare att gå från datorvana till att börja använda hårdvara, än att gå från hårdvara till dator. Det blir anakronistiskt liksom. Förmågan att mixa musik väl blir vare sig bättre eller sämre oavsett man använder mjuk- eller hårdvara, eftersom man mixar ju musik genom att använda dom mentala koncept man byggt upp i huvet, oavsett vad man mixar med. Däremot kan en del uppleva mixning lättare eller svårare med hård- eller mjukvara på grund t.ex. taktila skäl, visuella skäl, eller genom att inskränka sig till en begränsad arbetsplattform (inte ha obegränsade möjligheter, som i en dator) osv. Ska du vinna avsevärda fördelar med byte till/från hårdvara, så kommer du få experimentera mycket och länge (och investera därefter) för att till slut få fram ett något bättre sätt att jobba som passar just dig.

Mycket bra tips här! Håller med 100%! 🙂 Jon förmedlar den stora, detaljerat avancerade bilden, med få kärnfulla ord.

Ah, Peter Gabriels gamla 'Darth Vader' studio på 80-talet. Det där rummet är byggt över en å, så han kunde ta upp plattorna på golvet så är det glasgolv under, en å med rinnande vatten under golvet. Knappast hemtrevligt, men det tillhör ju lite 80-talets yuppie-glamour också. Föredrar hemtrevligt själv med.

Till alla bra tips ovan, kolla även Waves Redd-17 på masterutgången, med "Drive" knappen på 0, och mixa nivå efter mätarna på pluggen. Mjukar upp och rundar av underskattat fint, tycker jag.

8Dio är lite speciella. Tanken känns bra och låter .. rätt bra. Det känns som nån slags tunn film över ljudet, men sämre har man hört.Tyckte dock dom va svåra att kontrollera. 8Dio har samplat mängder av olika legato-fraseringar, så man kan kontrollera fraseringen. Innebär alltså att man inte styr tonens frasering med MIDI CC särskilt bra alla gånger, utan man får välja fraseringens längd genom att välja 'rätt sorts legato' för varje ton. Känns iofs logiskt, musikaliskt och bra, om man följer den tankegången. Men man upptäcker snart att typ ingen av legatotyperna passar det tempo man kör i. Och i praktiken, när man satte 8Dio på att spela svåra stråk- eller träblås-partier, med lite tempo, så stod dom sig ganska slätt i jämförelse med hur andra biblion utförde samma partier. Inte sämst men .. lite platt och no big deal liksom. Olik a artikuleringar måste gå att smälta ihop med varandra, i långa serier av toner, på ett sätt som funkar i de flesta tempon och uttrycksformer. Där faller de allra flesta samplingsbiblion, och 8Dio visade sig inte ta sig över den tröskeln heller. Soft spel med långa lågmälda legaton, eller nåt enstaka solistparti med soloinstrument kan nog vara deras styrka. Tycker jag. Nån buggighet upplevde jag inte. När du nämner LASS och EWQL kan du va intresserad att kolla in Cinesamples stråkar, om det är klassiskt du ska köra iaf. Du verkar va på värsta shopping-rundan ju 🙂