Jag kan verkligen känna igen
utsikten av en DAW är det mest nollställande som finns. Man söker liksom bara efter nåt som sticker ut, nåt att klicka på, nåt att kolla in, nåt att testa. Man tittar ut på nåt, snarare än att se in i sig själv, och känna.
Jag tror det finns en liten osäkerhet i oss människor när det inte är mekaniska grejer som vi förlitar oss på. En daw är så abstrakt. Jag kommer mycket närmare mig själv om jag lyssnar på cd i stereon eller ännu mera vinyl. Man har mer kontroll. Dawen känns mer nyckfull och man måste jobba i ett virituellt rutmönster. Man kan inte känna böja eller lukta på det. Man känner sig lite utestängd. Man har inte absolut övertag