HeHå

Ja, du har väl hört talas om/hört Hissmusik? Förskräckligt, så därför togs den bort... 🙂

Ba ba ba!! 😆 Varför skall nu jag helt plötsligt bli utfrysen ifrån gänget ? 😛 mvh /BeBå 😄

Jodå, det är ju hur bra som helst eller hur? 😳 Ända tills du märker att det är du som är kunden efter honom/henne som det snackas så j-la mycket skit med, och du vill bara handla strängar och skall med tåget. Och i småföretaget, har de då ingen andra expedit som kan ta hand om dig. /he hå

Inte Ozzy kanske, men hans advokater kanske gör det. Eller manager Sharon... 😉 Hon lär inte vara odelat omtyckt i branschen. Ja hon lär vara enormt bitchig och en P.I.A.. Typ hårdrockens Yoko Ono, eller nått... bestämma och styra och ställa över sin man, som inte fattar något, eventuellt inte bryr sig. Hon bröt t o m med farsan sin, som var skivbolagsmogul med starka maffiaaknytningar. Men det är säkert bara rykten... 😉 TIPS: Varför inte någon som inte förtjänar karikatyr, eller satir? Något som är så politiskt inkorrekt som möjligt. Lars Ulrich, High Chaparall duon ifrån kanal-5 (Fredrik och han den andre vad han nu hette) de hade säkert inte brytt sig. John Lennon, Frank Zappa... Att tänka på : Man kan komma rätt långt med att avbilda en helt främmande filur men ta med t ex TATUERINGAR som är lika. Då vet man genast vem som avses (t ex Ozzy m fl) ändå, trots allt, men de kommer inte att kunna stämma en. Förutsatt då naturligtvis, att taueringarna, piercingarna är lika "offentliga" som personen i övrigt... men folk brukar gilla att visa sina tatueringar... annnars, typ, liksom, ingen vits... /He Hå

Tips: Ett splajsans nytt okänt märke brukar lägga manken till i kvalitet och arbete, för att göra en s a s reklam för märket. Sedan när alla har köpt det och fått bra reviews i tidningarna så droppar de på kvaliteten. Squier gjorde så i början på 80-talet, därför är deras 80-tals modeller eftertraktade, kring 4-5000 tkr. Säkert finns det fler märken. Tips: en bra begagnad gitarr, som är mer än hyfsad skall du hitta för 3.000 kr. T ex ifrån sådana människor som tröttnat på "looken" , typ om det är 80-tals metalslooken, men att kvaliteten och känslan fortfarande är där. Många glömmer att - ser du på en begagnad gitarr nu och den fortfarande inte har spruckit i lacken, bandstavar, träet , eller blivit sena i halsen, efter 15-20 skandinaviska vintrar i följd - lär den nog vara byggd för att hålla lika länge till. Kvalitetsmässigt då. det första du skall kolla efter på beg: HALSEN. Resten kan vara lätt fixat, mickar kan bytas ut m m. Men är halsen rejält sne och bandstavarna slitna efter oerhört användande, så kostar det mer att göra vid det än att köpa en ny. Sedan kan du kanske som nybörjare inte se detta, men du känner helt enkelt om en gitarr är "lätt" att spela på eller inte. Och att det inte "skorrar" med bandrassel någonstans på någon ton längs hela halsen. Men, skit i märket! Är du nybörjare skall du kolla vad som passar dig och din plånbok först och främst. Fender kan råka ut för samma kvalitet som Behringer billighetspaket och tvärtom. Cort kan lyckas göra exemplar som överstiger de finaste Fender. Men då har de - som regel - bara haft tur. Alla har inte råd med en Paul Reed Smith eller Klein /HE HÅ

Akta er! Speciellt om ni karikerar personer inom den amerikansk-engelska film och musikindustrin. Sport och kungligheter har inte lite mycket att säga till om. De har väldigt lite patent på sin image bildmässigt. De är mer "vad de gör" än "hur de ser ut". Så också politiker. Men en grotesk vulgär Siewert Öholm-karikatyr hade suttit gött. 😆 Kyrkan (påvar m fl) tar också lättsinnigt på karikatyrer, men akta er även där. Det är mer efterföljarna och anhängarna som kan bli farliga på riktigt, dvs på andra sätt än att bara stämma er. /He Hå

Electric gtr: KLEIN DT-96 headless , Gibson L5-S 1974. Electric bs: "Kleinberger" kx-bass headless, replica. Steinbergerliknande bas. Pedal: Korg TONEWORKS 1500. Computer-plugins: Guitar Rig med controller. Behöver icke mer. Those were the days! /He Hå

Förresten, vem var det som hade en E-bow monterad på en svanhals på elgitarren, istället för svajarm, så slapp han tappa och lägga undan den? Så bara tog han tag i den, och så följde svanhalsen med och så låg E-bowen kvar där han hade satt den..? Någon?

.. och han har aldrig stulit något ifrån amerikanske knäppgöksgitarristen Eugene Chadbourne då? 🙂 Han höll på med fågelburar, krattor, dildosar och fjärrkontroller på 70-talet då de flesta "fjäkos" var radiostyrda. Inge nytt alltså, men lagom galet. Jag skall inte dissa IA för mycket, han är faktiskt rätt så ball, det saknas humor annars i den branschen tycker jag. Han bidrager med detta. Eugene spelade sist han var på Sverigebesök, med vibrator, och en massa annat. Eugene hade också en E-bow, men han använde inte den precis som ... tja, normala människor. ... 😉 Han lät den ligga och "vagga" ovanför något annat magnetiskt som förde oväsen medan han höll på med annat. Men jo MrPhil, gitarren vibrerar satan ta mig...

Ja jo Blackmore har ett svinsnyggt celloljud under mittpartiet på "Space Truckin" Live ifrån Made in Japan 1973. Det var säkert med volymkotrollen. Han spelade mycket riktig cello under den tiden, har jag hört. Men det jag menar var, att - även om det är lite väl navelskådning och hårklyverier - att jag kan bluffa andra mer med volume swells än annat. Lurande en kompis - en Fripp fan - härförleden, med att spela upp en CD. JAg sa "Det är Robert Fripps senaste, nyss utkommen", och han tycket det lät fantastiskt. Men sedan avslöjade jag att det vara bara jag som satt och lattjade i studion med min Lexicon Jam Man, och härmade hans s.k. "soundscapes" och "frippertronics". Han blev litta sne... 😉 Då lät det helt plötsligt inte lika bra... för honom! Med anda ord: Lät precis likadant. Men om jag skulle "härmat" Fripp när han spelar med tydligt anslag hade det avslöjats med en gång. Dvs, det kan jag inte. Försök själva: Släpp plektrumet och slå an strängarna med fingrarna a la Mark Knopfler eller Jeff Beck. "Fejda" in tonen antingen med volympedal eller kontroll... Gör samma sak med plektrum! Hör ni skillnad på tonen? Det slätas ut liksom speciellt om "fejdningen" sker långsamt. Samma sak typ. Alla diskant och transienter sker i början av tonen vid anslaget med plektrumet. Det hörs också vilket plektrum ni har, mjukt, hårt, plast, sten, stål. Sedan vad som händer därefter, när ni spelar massa hammerons och pulloffs (legato) med vänsterhanden, då först hör man att det är ni som spelar och inte Blackmore, Holdsworth, Big Country, eller Fripp. Ja, jo Blackmore, har man haft mycket behållning av. Allt var/är inte Smoke On the Water. Sorry, detta var lite väl OUT, men anknyter till E-bow lite grann.

Sigur Ros ja! Vackert utnyttjande av E-bow! Var tror du jag snott min Avatar ifrån? 😉 Det som jag tycker mig märka med all slags överanvändning av E-bow, volympedal eller volymkontrolls swells är följande: Alla som använder E-bow låter s a s likadant på något sätt. Man skulle inte kunna höra skillnad på om det var gitarristen i Big Country eller Ritchie Blackmore som höll på med det. Samma med "Volymswells" och långa sustain noter hela tiden. Robert Fripp var/är en annan gitarrist som utnyttjar allt detta. E-bow, Fernandes sustain, och volymswells. Det lustiga är att när man "fejdar" in tonerna blir man mer och mer opersonlig. Man måste höra attacken av plektrumet för att kunna avgöra "Aha, det är - insert you favorite guitarist here - som spelar. Dvs alldeles i början av tonen avsöljas det vem det är som spelar. Men avsevärt mindre om alla tonerna skulle "fejdas" in. Vad tycker ni, håller ni med? Lite OT jag vet. Men det gällde alla sätt att uppnå violinton. E-bow, Volume swells, m m.

"Violinljudets" mästare på elgitarr är dock Eric Johnson. Han använder varken E-bow eller Fernandes, men skruvar upp sina stärkare så vansinnigt högt att gitarren - just - vibrerar av feedbacken. Hans strator är i lätta träslag och han filar och t o m hartsar sitt plektrum för att få "violinattack". Han lyfter plektrumet underifrån strängen snarare än rakt över så strängen vibrerar uppifrån och ner, snarare än från sida vid sida. Tja, det är svårare än förklara än att visa/se. Det är inte så märkligt. Sedan så spelar han lite Paganini skalor också så det låter som violin (OBS! detta långt före Yngwie Malmsteen var "påtänkt"..) Han använder dock sällan lillfingret på volymkontrollen. Så långt olika sätt att nå "violinljud". Nåväl, nog om detta. Det märkliga med E-bow är att man kunde bara använda den på en sträng åt gången. Om man flyttade den medan man spelade blev där ett för stort "hack" och paus i tonerna eftersom det tog tid innan tonen kom igån. Och ett stort "THUMP" lät det för att få rätt sträng i "kanalen". Man var tvungen att liksom, "starta" strängen först. Men hör du , grabben, gå och köp en E-bow nu då. Behöver inte vara en ny. De säljs då och då på nätet (vendolin, blocket m m) av folk som tröttnat. Vad jag vet finns det just inga andra märken av samma typ. E-bow är allenarådande på marknaden med sin grej. Det som både Sustainiac och Fernandes jobbar på nu är att utveckla en sustainer som gör feedback på hela ackord, och varenda ton exakt lika mycket. Som det är nu, är det mest monofoniskt. Dvs en sträng, den som är tjockast vinner feedbacken! Om man tar ett ackord dvs. Min favorit bland alla gitarrer som har någonsin försökt på sig liknande system är den gamla GR-500 Gitarrsynten ifrån Roland. Deras första åbäke ifrån sent 70-tal. Kopplade man bort syntdelen kunde den hänga hur länge som helst på ett ackord, om än väldigt svagt. Alltså, vanligt elgitarrljud. Alla toner hördes lika mycket och grundtonen också. Det var mekanisk feedback dessutom. Deras bandstavar hade sladdar kopplat till sig under greppbrädan! Jag lånade hem en sådan en gång, och hade ont i väsnterhanden i tre veckor efteråt. Man bara satt och tryckte och tryckte och höll nere olika ackord hur länge som helst. Till sist fick jag bicepsbubblor på lillfingret och mjölksyra i fingertopparna. 😉 /HEHÅ

Du är inte en förvirrad påg. Inte mer än oss andra. Helr riktigt, Fernandes har sina gitarrer med s.k. sustainer mickar på. De har också ett separat kit, som man kan installera på sin egen gitarr. E-bow var först och vanligast. Man kan få hur sjuka ljud som helst genom att föra fram den ovanför mickarna och bakåt och framåt. Fernandes sustainer kit kan man fortfarande ha plektrumet och spela med. Och ha mer kontroll över feedback och övertoner. Jag har ägt en E-bow men sålde den, för den blev otymplig, och formligen ÅT batterier. Sedan blev den inne igen med...gruppen Big Country tror jag. De som "hittade på" detta egentligen - och som Fernandes helt enkelt har stulit idén ifrån - är ett företag som heter Maniac Music, som gör produkterna Maniac Sustainiac. De gör både mickar och "akustiksta" sustainers som är VÄLDIGT otympliga att "fästa" på gitarren. Man sätter fast en stor magnetklump i gitarrhuvudet dit det går en sladd, och sedan vibrerar hela guran som om man står framför en 8000 W stack med Marshall på full volym. Och tjuter okontrollerat därefter. Fast... på låg volym. Det är - jag lovar - attans ball, och får adrenalinet att rinna till eftersom med lite reverb på, så får man genast ARENA känslan också. det är en MYCKET INTENSIV känsla. Man har svårt att spela eftersom hela guran resonerar i samma ton som man spelar. Men det är kul - typ - en stund, sedan när man skall spela musik, så vill man ha den avstängd. Sustainiacs olika modeller kostar allt mellan 2.500 - 4.000 kr. Betyldigt snällare mot öronen om man vill leka Jimi Hendrix... www.sustainiac.com heter de. Trevliga att ha att göra med. Litet företag. /He Hå

HHHHAAAA de så Kuuuuul! Trevflig resa! Gör inget, jag inte skulle ha gjort! 🙂 Tack för alla glada inlägg i debatten! 😄 /He Hå

Demo9, ställ frågan i individuellt mail "personliga meddelanden". jag har lämnat denna tråden. tänker inte svara annat än individuellt mail.