Chaan

Snyggt flamebait Nära att jag köpte

De flesta börjar nog så - även kända musiker. Undantaget Hetfield då som skrev Nothing else matters med gitarren i ena handen och telefonen i den andra om man köper legenden 😄 För min del är det rätt mycket som stannar på nivå 1. Det var värt att göra men kanske inte värt att dela.

Tvärtom för mig. Jag har inte riktigt gjort egen musik i 20 år men nästan. Första reporna jag och kompisar hyrde/in oss i - var mest ett häng med likasinnade. För en del av oss ska tilläggas - en del blev proffs eller halvproffs. Visserligen låter det svängigt när jag spelar bas på en kassett från 1993 - men vi gjorde inte ens något scenframträdande. När jag några år senare startade mitt första band för min egen musik och gjorde en serie spelningar blev jag visserligen sugen på att åka runt och spela mer - vilket kanske var tur att vi inte gjorde... Det har tagit mig ända tills nu (häromveckan faktiskt) att avgöra vad som höll av det vi gjorde. Det mesta tål inte en kritisk granskning... Nu har jag hittat mina första fans (som efterfrågar skivor av mig) och har en regelbunden (pytteliten) inkomst från min musik för första gången. Klart att det är inspirerande. Det beror nog på vad för slags musik du gör. Ju mer originell musik desto mer tjänar du på internationaliserings-/upplysningstiden vi lever i. Och motsvarande - ett lokalt band som spelar Kent-covers kanske inte ens blir intressant lokalt längre. En annan grej som spelar större roll idag är inlevelse. Ska musiken lyssnas på gång efter gång och granskas (på internet) så spelar handlaget en större roll än om det hörs live en gång. Det får inte längre låta stelt - och för att svära i kyrkan så skulle inte Yngwie Malmsteen varit möjlig utan den massiva mediapparaten som förut inte hade någon vettig konkurrens. Jag och mina kompisar gick och såg honom redan när vi var 16 och blev förvånade hur kasst det var. Senare har jag förstått vad det är han saknar - spelkänsla. Jag förstår ju att för de flesta spelar teknik ännu större roll än spelkänsla men för mig har det alltid varit tvärtom. Ska man bli stjärna idag behövs det som minst bländande teknik kombinerat med ok inlevelse. Och ok låtmaterial. Som tur är har jag just lyckats bli en avancerad gitarrist efter 20 års övning. Jag skriver fortfarande bra låtar och har fortfarande inlevelse. Och jag har precis börjat öva sång för första gången så det ska inte låta som en golande tupp i framtiden förhoppningsvis. Tidigare sjöng jag för att det är kul måste jag säga. Seenn är det dags att investera i riktiga instrument och inspelningsprylar. Jag är alltså inte snabb som du förstår. På 90-talet gjorde jag oftast spelningarna utan betalning - det skulle jag inte göra om. Jag har efter en massa år och en jävla massa egna låtar lyckats ta mig över nivån där jag enbart spelar för mina kompisar för att det är trevligt. Från början när jag märkte att det fanns ett intresse för min musik från andra länder så fick jag idén att jag skulle kunna gigga för de av dem som jag lärt känna bäst - utan betalning - men nu börjar jag snarare dra dem över en kam allihopa som fans. Tittar du på musiker i 20-30-årsåldern som har ett stort skivkontrakt och åker runt och spelar idag är de generellt duktiga på det de gör men många unga band har en förenklad spelstil som bara går hem hos ungdomar. Samtidigt ger de allt. Roligt sätt att försörja sig på men snabb utslitning/uttröttning är nog vanligt för dem som inte utvecklas till mer dynamiska/avancerade musiker. Och självklart finns det de som lyckas också och blir stjärnor men av dem går hälften bort pga missbruk. Som den här unga jätteduktiga världskända trummisen som dog "av naturliga orsaker" för någon månad sedan. I rockbranschen är överdos en naturlig dödsorsak. Mord och sjukdomar är också vanliga dödsorsaker bland de jag lyssnat på. Pelle Dead, Schuldiner, Darrell och Quorthon är alla borta alltför tidigt. Sedan är det detta med överetableringen. Det finns runt 300 gånger fler som vill bli musiker - än som kan det. Och den viljan är inte branschen sen att utnyttja (i symbios faktiskt). Nuförtiden oftast i form av tävlingar. Igår var det inte mindre än 10-12 hårdrocksband som giggade i Stockholm. Inte ett enda lät samtidigt bra och originellt på deras hemsidor. Med undantag för en låt som var väldigt bra.

Musik handlar om att döda Eller tja inte i samtliga fall förstås..

Ja - om du menar pratar bort begåvningsbristen. Det där med att stå på scen och skrika "MÅR NI BRAA" varje kväll kan man inte vara alltför smart för att klara av.

Därför att medelintelligenta lyssnare inte kan ta till sig avancerad musik. Lösningen är att man gör antingen som Mike Oldfield - skriver ett par pophitar som garanterar pensionen - eller också som Philip Glass - tar sig in i filmbranschen.

Inte jag iaf. Jag fick min första labila kvinnliga beundrare innan jag började med gitarr/musik alls 🙂

Ja precis har just firat 20 år med gitarrövningar så det är dags att ge ut något fysiskt Den delen är jävligt rolig faktiskt! Det måste vara den enklaste biten i alla fall på den låga nivå som jag gör det. Det svåraste med musik är att hitta en trevlig lokal att ljuda i, det näst svåraste är att arrangera musik och det tredje svåraste är att hitta fans. Visserligen gjorde jag en trixig grej häromveckan - en gammal super-lofi-låt som jag ville lägga ut på nätet från en gammal kassett. Där var trummorna så högljudda så att jag var tvungen att ta ned volymen på de avsnitt där de var med - och därmed bröt en del regler säkerligen. Den här idén hade jag aldrig fått utan digital redigering där man ser hela låten grafiskt. Jag gjorde så att jag drog ner de avsnitten med trummor så att de hamnade på samma nivå totalt sett vilket innebar katastrof för sången (och gitarren) men det blev mer lyssningsbart. Det tog lång tid innan jag kom på detta. Det var några stycken som efterfrågade uppladdningen av detta under lång tid och de blev nöjda när det till slut blev klart. Satt just och tänkte på det där med effekter. På tv just nu går ett vetenskapsprogram om 3D-film vilket osökt för tankarna (för oss som var med) till tv-piraterna och de löjliga 3D-glasögonen. På samma sätt förhåller jag mig nog till musik (det viktiga med film är vad som visas). Det viktiga i musik är vad som spelas. Produktion är överskattat och inlevelse i tagningar är underskattat. Jag experimenterade med effekter ett tag men tyckte det inte gav så mycket. Hade ett Microverb till att göra effekter på sången live på scen och wah-wah till gitarren som jag använde när jag gjorde riff. Det enda jag använder fortfarande är distpedalen. Distpedal på eller av - är lagom mycket effekt. Däremot fnular jag mycket med inställningar för att få precis det (o)ljud jag vill ha. Jag har t.ex gjort en serie på fem blackmetal-gitarrsnuttar som alla har olika ljudinställningar. Därför att de skulle låta olika var för sig menade jag. Och problemet blir förstås att om jag ger ut dem på en och samma inspelning, så vill jag ju istället att hela paketet spelas in med samma inställningar (det stör mig mycket när jag lyssnar på en skiva och det inte är enhetligt proddat). Så då blir det en kompromiss istället - vilket jag iofs tror fungerar. Summa av kardemumman - jag gillar ljud väldigt mycket men tycker effekter ska användas med måtta. Lite samma när det gäller produktion. Som exempel. Den bästa deathmetal-plattan är Human med Death. Den är lite underproducerad. Lite obskyrt ljud - ingen riktigt tydlig ljudbild. Detta passar egentligen inte den skivan eftersom den inte har något mystiskt tema (det är jazz-death rakt på sak). Däremot passar det polerade amerikanska gitarrljudet bra eftersom jazz-death måste ses som något väldigt modernt - nästan futuristiskt. Den näst bästa deathmetal-produktionen är Blood Fire Death med Quorthon. Nu är den skivan ett sammelsurium av stilar (mycket blackmetal) men just låten Blood Fire Death är melodisk dötsmetall och inte vilken som helst utan den bästa. Där har vi Bathory's mystiska men berömda garage (vet någon var det ligger - om det ligger kvar - så vill jag veta). Och eftersom han spelade in i stort sett själv och i lo-fi så är det förstås underproducerat - men på ett annat sätt. Där har vi väldigt RIVIG produktion - vilket inte alls är konstigt eftersom han gjorde black metal. Det fanns inget renhetsideal som hindrade att det lät raspigt. De bästa låtarna är alltså underproducerade och det är ingen slump - dessa genier har alltså förstått att det är vad som spelas som har betydelse. Nu är det inte så att det skulle vara fel att få höra de här inspelningarna i sin fulla härlighet så som de lät i replokalen eller liknande. Men hade de gjort fina normala produktioner såsom popmusik produceras - så hade man liksom bjudit in helt fel folk till att lyssna på det. Poängen med lo-fi är alltså att stänga ute de med överdrivet renhetsideal. Härav så producerar jag till exempel hellre precis såsom det verkligen låter (alltså försöker använda effekter så lite som möjligt särskilt digitala - som kompressorer) - utan att försöka få upp volymen till max. Sedan är det såklart så att varken Quorthon, Chuck Schuldiner eller jag haft någon obegränsad inspelningsbudget. Chuck var iofs knuten till det bästa lokala produktionsbolaget - men det var fortfarande hårdrock de var bra på att producera. Jag gör även annan musik än hårdrock - som pop - men tänker likadant där. Jag vill inte att folk som inte gillar det ska höra det så lo-fi-inspelningar passar precis lika bra där. Än så länge vill jag inte ha någon musik av mig spelad i radio - men detta kan visserligen ändras någon gång i framtiden - och jag räknar med att börja uppdatera mina bottennapp till inspelningsprylar... någon gång när det finns anledning till det... Jag bestämde för några år sedan att jag ska spela in mina poplåtar igen från 90-talet och ge ut och då är det ganska höga krav på produktion eftersom de låtarna är tänkta att höra av en bredare publik (men de är fortfarande ingen "celebration of life" som ska hjärntvätta massorna). Precis som det där med 3D-glasögonen så är det med stereoljud. Jaha nu låter det från höger - jaha nu låter det från vänster.. det är bara en effekt. Enda vettiga anledningen att använda stereoeffekter vore att efterlikna det rum/scen som musiken utförs på men detta görs ändå inte (tex på live-DVD) - helt enkelt därför att en jämn ljudmatta är mer lyssningsbart. Visserligen låter det ofta "coolt" när det är panoreringar som effekt i slutet av låtar men det är knappast för att det är coolt som jag gör musik. Japp.. fast jag brukar försöka låta bli att skoja om viktiga saker såsom musik... 😄

Oj där slog det slint när du försökte tänka. Har du missat hur vanligt det är inom indie-scenen att spela in skivor på sin dator i sovrummet (eller liknande)? Vi snackar alltså inte om demoband utan om artister som hypas och är inne. Det är inte så stor skillnad längre på hemgjort och studioinspelat. Själv har jag spelat in allt i lo-fi då inget hittils motiverat något annat - men du blir nog förvånad om du orkar gå in på Ubetoo och lyssna på något - särskilt då den elektroniska musiken är fullt utvecklad ljudmässigt. Dock upptäckte jag vid en jämförelse att Ubetoo's ljudkomprimering på videos förstör ljudet litegrann från originalfilen (Youtubevideos låter aningen fylligare, upptäcks bara vid noggrann lyssning). Det var också av den anledningen som Myspace "TV" aldrig blev något (och därför tog Youtube över den marknaden) men i fallet Myspace (Video..) var det (2007-2008) betydligt värre ljud än Ubetoo (video) hade 2009. Ubetoo's rena ljudfiler har jag inte jämfört. Du kanske blir förvånad när du hittar Krister Linder och Lizette & på Ubetoo? Inte demoartister. Anledningen till att "folk inte lägger upp på Ubetoo" är helt enkelt som det snuddats vid - att det inte är stort. Alla vill ju bli så stora som möjligt på en gång eller hur. Det kan bara bli bra (tokironi och gissa varför kanske en av 280 musikskapare blir artister). Storlek är status och de flesta vet vad Youtube är men få vet vad Ubetoo är. Det skulle jag säga till 80% är anledningen att mycket få etablerade artister går med i Ubetoo. Resten är kvaliteten. När det gäller videokvaliteten på Ubetoo är den sämre än på Youtube. Båda har sina fördelar, Youtube ägs av ett av världens största företag, Google, där får man hög kvalitet på uppladdningarna och man får ett varumärke folk känner till samt en plattform där de andra etablerade redan är med (vare sig de vill eller inte ska tilläggas). På Ubetoo får man istället betalt och eftersom det är uppbyggt som ett community på ett annat sätt än Youtube så får man vissa fördelar av det också.

Det framgår i första posten att du är ute efter ett ljud du själv gillar. Försök ta reda på vad han använde exakt för utrustning så kanske du får en hint. Sedan är det inte helt säkert att det låter likadant även om du får tag i en årgångspryl av ett visst märke. Testa allt. Till slut kommer det vara rätt. Själv har jag letat en bättre gitarr i flera år utan att hitta den - och samma med min förstärkare. På dig låter det lite som att du tagit snabbaste genväg och det blev fel - för min del var det bland de första sakerna jag skaffade och det blev rätt från början. Min gamla sångmik som medföljde när jag köpte en vintage gitarrstärkare är dock rent skit så där skulle vad som helst som inte direkt förstör ljudet vara bättre.

Jag är specialintresserad av ljud. Ljuden i sig - i vilken ordning de kommer och hur de harmonierar. Därför tycker jag min största tillgång som musiker är som kompositör. Det här med att det är just ljuddesign jag gillar med musik det kom jag inte på förrän helt nyligt. Under 90-talet innan jag kom på det så gjorde jag poplåtar ganska mycket utifrån de färdiga mallarna. Men nu har jag definierat några egna stilar som baserar sig på ljudet. Därför är de instrumentella. Att skriva musik ger mig såpass mycket personligen att jag skulle göra det för min egen skull även om jag var själv på planeten. Däremot att visa upp alstren tar ju emot om man inte får något substantiellt (faktiskt pengar) igen och det har därför varit motigt några gånger att spela/visa upp/publicera skiten. Själv har jag dock hållit mina verk som högtstående även då 🙁

Senaste köp till studion var en Sony Ericson K800i ☺️ Eller iofs digital AV-receiver med tillhörande högtalare jag använder även till musikproduktion. Kanske räknas.

Jag gillade idén. Skulle säga att marknadsvärde borde ligga på en hunking om affischen är snygg, 80 för affischen och 20 för kassetten - om däremot affischen är vanvettigt snygg går värdet upp, säg att den dessutom bara ges ut i 300 ex så är den värd 300:- Men då hjälper det om någon kändis är inblandad förstås, säg en Bengt Elde-målning, inte för att jag gillar kitsch men det är väldigt bra kitsch han gör och därför säljer det (till massorna, typ). En idé är att använda en känd musiker till att måla affischen - det måste såklart vara någon som kan måla. Om du är en känd artist eller har hängivna fans kan samlarvärdet på kassetten i sig vara en femtilapp.

Haha fyfan vad underbart

Jag såg nu att han postat i en annan tråd med förklaring - han verkar ha räknat fel helt enkelt. Annars skulle det vara väldigt mycket mer än man får för inspelad musik någon annanstans, tex om man säljer egna plattor svart för en hundring - säg att de spelas 50 gånger, 2:- per lyssning alltså/10 låtar = 20 öre per låt. Visserligen är det vissa skillnader på skivor kontra web - dels så är ju skivor ett sätt att garantera en viss pott från en kund, dels så är det inte "kvalificerade lyssningar" såsom det räknas på Ubetoo.