1) Det finns flera skolor vad gäller bastrummespel: heel-up och/eller heel-down. Vilket man föredrar är utifrån
personlig preferens. Heel-down ger mer tryck och kontroll, medan heel-up kan vara mer flexibelt och påstås vara snabbare. Om hälen vilar på pedalen jobbar du ju knappast med vadmuskeln?
2) Att säga att detta är "korrekt" är som att säga att det är rätt att äta broccoli. Den gängse konventionen
är att man låter höger hand "leda" där man kör majoriteten av cymbalspel med denna näve och då slipper byta
rytmtänk när man skiftar mellan ride och hi-hat etc. Dock är jag, med många andra, en förespråkare av "openhanded playing" (läs: Simon Phillips, Carter Beauford, Billy Cobham m.fl). Sätter du en tvååring
framför trummorn kommer han inte att korsa händerna för att spela på hats och virvel. Men som sagt...
3)Du behöver inte bekymra ditt barn med paradiddlar ännu. Låt spelglädjen infinna sig först. Sedan kan han
börja kolla på de olika rudimenten när han kommit en bit. Det finns 72 om jag inte missminner mig (and counting).
Det finns inget magiskt med paradiddlar. Det är bara en kombintion av singel- och dubbelslag (RLRR osv).
Det finns dubbel- och trippelparadiddlar. Inverterade och dynamiska brutna versioner av dessa i oändlighet.
4) Tips är att aldrig låta teknik gå före känsla. Men framför allt måste du ha roligt annars lägger du av.
Sedan kommer teknik och rätt spelsätt in efterhand givetvis.