desvaenger

Ett tips för att essen inte ska låta så jäkla dansband i reberbet är att lägga en deesser som första insert på reverb-auxen. Gör oss alla en tjänst, DO IT! Fast det kanske är så du vill ha det? 😲 Var i kedjan brukar du lägga deessern på sångspåret? Jag tycker oftast det är lättare att bli av med essen innan all processering då man fortfarande har dynamiken kvar vilket tillåter deessern att tälja lite snyggare. Nu har du ju redan komprimerat spåret med en LA3 vilket gör det hela lite svårare. Samma här. Sedvanlig deesser tar bort för mycket skimmer för att jag ska plocka fram den i första hand. Det är mer en sista utvägen-typ av grej. EDIT: Det var viss redan ett par som kommit med aux-deesser-tipset! 🙂

Kort svar: Nej. Q6600 är fortfarande en riktigt snabb processor och inte ens de snabbaste quadarna för 775 kommer göra så stor skillnad att du kommer tycka att det var värt det. Vill du ha råstyrka rekommenderar jag i7, men det kostar ju en del. Kör själv fortfarande på min gamla trogna E6750 (2.66 ghz dual core) och jag lyckas såklart pressa skiten ur den i varje projekt. För mig lönar det sig att kolla på snabbare quadar (till och med Q6600), men inte för dig. Både moderkort och minnen stödjer iaf en uppgradering till valfri 775:a om du skulle vilja.

Lyssna även på Beyerdynamic DT880. Jag tycker de har en neutral respons, saknar ej mellanregister, ingen boostad bas, dock en smula lyft i den allra högsta diskanten. De behöver en lite varmare hörlursförstärkare för att låta naturligt, men då låter de också jävligt bra.

https://www.studio.se/index.php?showtopic=13391&view=findpost&p=1002603

Det är monitorer som känns billiga, och saknar bas. Men förvånande nog översätter dom ganska bra till andra anläggningar. Inga större överraskningar, förutom kanske i den djupaste basen. Dock finns en fördel med det - om det pumpar på i dessa gör det det på nästan alla anläggningar. De är inte analytiska, men man hör om mixen limmar eller inte. Ljudbilden är lite av en besvikelse, då de knappt klarar att presentera bredden på mixen. Jag hade inte gett mer än högst 1500 paret om de var i bra skick. Över lag duger de dock gott som nybörjarmonitorer, eller som komplement, så som drloop säger.

B ULS finns inte som ny längre. Det är en gammal goding som finns att köpa begagnat med jämna mellanrum.

Man brukar kalla billiga, borderline-professionella prylar för pro-sumer (fiffig blandning av professional och consumer antar jag 🙂). Exempel på dylika preampar är de som sitter i E-MU 1616, Mbox 2 osv. Funkar oftast OK till normalt användande men stupar när det där lilla extra krävs. Du ska hitta en mickplacering som passar dig och din sångröst, och sen behövs inget mer krångel efter det. När du sedan lägger till en mick som passar din röst i receptet, så har du en vinnande kombination. Men som sagt rekommenderar jag c414 uls. Den tar diskant på ett bra sätt och har ett tight men odramatiskt ljud. Inga konstigheter, och ingen kinadiskant. Att den dessutom är en väldigt användbar all-roundmick gör inte köpet mindre attraktivt. Funkar på i princip allt med bra resultat.

Begagnad AKG C414-B ULS kan vara något. De har en dipp runt 2-5k och ett litet lyft runt 8-10k, men är generellt sett väldigt neutrala. Går att hitta för runt fem tusen begagnade. Annars, testa SM7b som sagt - det är en extremt bra mikrofon! Och det går att få ett acceptabelt ljud ur den utan en preamp för 10 tusen kronor. Man bör dock undvika "pro-sumer"-preampar. Fram med ett popfilter såklart, vilket stjäl lite diskant (behövs en på SM7). Men du kan även testa att vinkla micken lite så att du inte sjunger rätt in i membranet. Att micka lite uppifrån ner mot ansiktet kan också hjälpa. Och framför allt, om du har mycket diskant i rösten- använd alltid ett lågpassfilter på spåret. 12 db/oct vid 15k kan göra underverk.

Durangon är en maffig gitarr med jävligt mycket ljudvolym. Dock har jag själv fått en fallenhet för gitarrer med mer trä i tonen och balans i ljudet, så som lavrell säger. De fungerar mycket bättre i inspelningssyfte. Dock, att beakta, så beror det såklart på vad man vill åt i ett gitarrljud. Durangon har ett knivskarpt diskantregister som kan låta riktigt jäkla bra på inspelningar men oftast var det bulliga bottenregistret och fattiga mellanregistret en besvikelse när jag skulle spela in mer "laidback" kompgitarrspår och liknande. Därmed är den numera såld. Min nästa acke-gura blir en Tanglewood TW-15 NS. Där har du en snuskigt bra gitarr för pengarna. Bland det bästa jag hört faktiskt. http://www.helgeshala.com/guitar/index.php?page=90&action=view_article&aid=115

Man kan testa flera omvandlare parallellt utan att gå ut genom en D/A först. Mick > preamp > mixerbord > splitta signalen till flera olika omvandlare och spela in spåren parallellt. Input-signalen blir den samma och spåren blir synkade så man kan switcha mellan dom.

Ta bort.. ursäkta lyftet..

Använder mig inte av FL så jag kan tyvärr inte svara på den. 🙂 En shelf sänker volymen hos alla frekvenser under eller över en bestämd frekvens. BILD Det jag skrev var mest ett exempel på hur man kan tänka för att fördela energin från olika ljud över olika frekvenser, så det var inte menat som en guide till hur du hittar just basljudet på videon. Men ja, det är ett ganska vanligt sätt att skapa en bas på. Dvs. att man har flera olika typer av oscillatorer igång från samma synth, vid olika oktaver. Ett annat exempel kan vara att man använder endast en sinus-oscillator i lågbasoktaven och lägger en layer med ett eckord från en fet sågtandssynth, som man sedan kapar bottnen på med ett filter för att åter igen lämna plats åt kicken i övre basregistret runt 100-200. De två oscillatorerna i mitt första exempel, som ligger en respektive två oktaver över sinus-oscillatorn, skapar ju övertonerna till grundtonen (sinus-tonen). Och genom att balansera övertonsspektrat, som det så fint heter, genom att justera volymerna på de två övre oktaverna, får du olika karaktär på basen.

Det handlar mycket om att hitta ett basljud och framförallt kickljud som kompletterar varandra, istället för att de krockar med varandra. Man brukar höra ganska omgående om en bas och kick kommer gå ihop eller inte. Ett exempel på hur man får frekvensområdena att inte krocka är att man låter bassynthen jobba i en nedre oktav, säg 40-80 hz, med exempelvis en sinus-oscillator. Sedan hittar man en kick som har stompet runt 80-100, och dämpar allt under 80 med en shelf för att ge basen plats. Genom att lägga en av oscillatorerna två oktaver över (160-320 hz) sinus-oscillatorn , och samtidigt hålla igen volymen på oscillatorn som ligger en oktav över (80-160 hz) får du en öppnare karaktär på basen samtidigt som du lämnar plats åt kicken runt 80-160 hz vilket är viktigt för punchen. Slutligen skär du lite i kicken runt 160-320 hz där det brukar låta lite muddigt. Resultatet blir att ljuden inte krockar , hörs tydligt och att mixen går att pressa till en högre snittvolym utan att det låter illa. Var konservativ med EQ:n och jobba med oscillatorvolymer samt val av kick-ljud i första hand. Linus tips är också kanon.

Jag är rätt så övertygad om att stress eller spänningar i nacke (?) kan påverka hur man använder rösten. Märker själv av i perioder att rösten blir hes av ingenting och att jag tappar nära nog en halv oktav neråt, i värsta fall. Vissa gånger har detta varit i samband med en "kramp-känsla" runt musklerna i strupen, ungefär som att jag spänner dom omedvetet vilket gör att jag använder rösten på fel sätt - även det, omedvetet. Vissa gånger kan det räcka med en hetsig diskussion på 5 minuter för att rösten ska kass flera timmar framåt.

Och bättre färgåtergivning och ljusjämnhet. Sen som sagt 120 extra pixlar på höjden, och det gör skillnad! Förmodligen bästa skärmen under 5000 kronors-sträcket. Men DELL U2311 är helt klart en väldigt prisvärd skärm nu. Synd bara att den lider av ojämn backbleed, men vad kan man förvänta sig av en ISP-panel i den prisklassen? Funkar säkerligen utmärkt till en DAW, men rekommenderas ej till arbeten i photoshop eller liknande. LÄS: http://www.tftcentral.co.uk/reviews/hp_zr24w.htm

Glor in i en själv i skrivande stund och kan intyga att dom är bra.

Enkelt. 1. Se till att basen och kicken inte spelar samtidigt. Eller.. 2. Se till att de inte spelar i samma frekvensband. Eller.. 3. Använd sidechaining. (Innebär i praktiken det samma som 1.) I videon du har som exempel spelar de vid olika frekvenser, antagligen i kombination med en diskret sidechain.

Ni är så gulliga när ni kivas och håller på med varann..

DMG Audio EQuality. Fenomenalt bra.

Läste du mitt inlägg här ovan?

Det är ju inte någon raketprocessor men enklare projekt borde fungera utmärkt. Mjukvaruinstrumenten får du nog ta det lite lugnt med om du använder mycket sånt. Det som sätter stopp för dig är minnet. Minst 2 Gb är vad du vill ha för att kunna rulla runt ett nyare inspelningsprogram, men helst 4 Gb eller mer. Nu var ju dock 3 Gb max och det funkar också bra. Det finns rätt så billiga minnen att köpa från datorbutiker, och det är bara att öppna en lucka och stoppa i själv. SO-dimm är vad du ska kolla efter, DDR2. Till exempel dom här: 1 x 1 GB - http://www.komplett.se/k/ki.aspx?sku=324319 1 x 2 GB - http://www.komplett.se/k/ki.aspx?sku=343436 Jag antar att du har två minnesplatser. Angående hårddisken så går det att byta den interna själv om man vill. Bara att stoppa i en större. Så är det på laptoparna iaf, men kan inte svära på att det är samma på imacarna. Då är det en 2,5" enhet du vill ha, men jag vet inte om imac använder SATA-kontakt eller IDE. Exempel på disk: http://www.komplett.se/k/ki.aspx?sku=358193 MVH

Det är lugnt, jag försökte inte heller köra över dig på något sätt! Jag upplever att bra omvandling (och klocka) ger en annan "stabilitet" i ljudet som gör att man lättare kan koncentrera sig på detaljerna. Annars blir det lätt ofokuserat på något vis. Detta bör ju rimligen märkas även om man konverterar till mp3, vid högre kvaliteter som max quality vbr och 320 kbps iaf. Det som lider först av dålig omvandling är såklart de högsta frekvenserna, men jag tycker ju också att det är just diskantområdet som definierar resten av ljudet, som pricken över i:et kan man säga. Dikantområdet avgör hur man uppfattar både ljudbild och transienter vilka är nog viktiga! 🙂

Det är ju en smaksak, men mycket av de riktigt fina detaljerna eller skimret kan maskeras av dåliga konverters. Värderar man inte dom sista 5% av ljudkvalitet så spelar det ju ingen roll. Majoriteten har knappt lyssning för att kunna höra skillnaden ändå, men på bra anläggningar är det en rätt stor skillnad enligt mig. Att det inte finns mjukvarukompressorer som når "ända fram" är ju ett uttalande som känns lite år 2000. Nu för tiden har du Softube CL-1B och liknande monster som låter alldeles fenomenalt. Om man måste använda sig av analoga loopar borde man iaf gå ett steg upp från de sedvanliga omvandlarna man hittar i interfaces under 10 tusen kronors-sträcket och köpa sig en RME ADI-2 eller liknande. Men åter igen, det är bara vad jag tycker. Jag skrev ju även att det är värt förlusten om man verkligen måste åt en analog karaktär som en mjukvarukompressor inte kan leverera. I alla andra fall anser jag att mjukvaran är ett bättre val. För ren funktionell komprimering funkar mjukvara alldeles utmärkt. Dom omvandlarna ligger precis som omvandlarna i de flesta mindre interfaces i kategorin "lägsta acceptabla professionella standard" eller vad man ska säga. Det är ju ett steg upp ifrån de flesta konsument-omvandlarna men det finns fortfarande väldigt mycket att hämta uppåt också. Lavry gold där 2 kanaler omvandling på ett håll går lös på 50-60k ligger helt enkelt i en annan dimension. EDIT: Och slutligen måste man såklart beakta hur hög nivå man själv ligger på, och om man har behov av att höja standarden ett snäpp.

Så länge du inte har riktigt bra AD och DA-omvandlare kommer den inte göra någon nytta alls, utan snarare tråka ner ljudet. Om det nu inte är så att du måste ha just den karaktären den kompressorn kan leverera. Då är det bättre att försöka komma så nära man kan med en plugg-kompressor. Däremot kommer ju kompressorn väl till pass på signal som ännu inte har varit inne i datorn en vända. T. ex. om du line:ar en hårdvarusynth kan du ju dra den igenom kompressorn innan den går in i ljudkortets line-ingång.

En grej till. Vem vill dra 50 meter obalanserad linekabel från scen till mixplats? Dessutom har långt ifrån alla mixerbord DI. Line och DI är dessutom inte samma sak. Vad vi kallar line är signaler som kommer från t. ex. synthar och annan elektrisk utrustning (aktiv utrustning, dvs med inbyggd signalförstärkning), och den signalen är lämplig impedansmässigt att kopplas rätt in i en line-ingång utan omvandling. En line-signal är alltså redan förstärkt upp till rätt nivå, 1.23V (för +4 dBu = professionell standard), och behöver således inte förstärkning av en extern preamp. På många mixerbord går ingången "Line" helt enkelt parallellt, förbi preampen, och rätt in i kanalstripen. Preampens jobb är ju att förstärka svaga signaler (mickar, instrument) till signaler av line-nivå, och eftersom line-signalen redan är förstärkt är det (oftast) en förlust att sända den genom ytterligare ett förstärkande steg. Undantaget är om man medvetet använder en preamp, i syfte att färga signalen. Signalen som kommer ut elektroniska instrument med passiva mickar är därmed inte en line-signal! Utöver att utgångsimpedansen på instrumentet är felaktig för att kopplas in i line-ingångar (vilket som claes säger ger upphov till distorsion av olika slag) är den oftast även för svag. Därav, behövs en omvandling med line-box. Att skicka den svaga signalen från ett passivt instrument genom långa kablar är som att rulla sina grillspett i skit. Långa obalanserade kablar plockar nämligen upp störningar från omgivningen (dimmerpack, transformatorer, strömkablar, lysrör), och är då dessutom signalen i kabeln låg blir resultatet störningar som är direkt hörbara efter förstärkning. Obalanserade kablar långa sträckor för att sända line-signal (från t. ex. synthar) fungerar däremot betydligt mycket bättre då signalen åtminstone är hyfsat stark i förhållande till eventuella störningar som plockas upp. Man ska dock alltid vara noga med hur man drar obalanserade kablar: Lägg aldrig överskott som en rulle på golvet utan sprid ut kabeln oregelbundet, och dra heller aldrig dom nära strömkablar, slutsteg och liknande. - Ingångsimpedansen på line-ingångar är nästan alltid 10 kOhm. - I vanliga fall är utgångsimpedansen på line-utgångar 1 kOhm eller mindre. Detta kallas LO-Z. - Utgångsimpedansen på passiva instrument är dock ofta kring 2-3 kOhm. Detta kallas HI-Z. Detta är orsaken till att många preampar har en brytare och separat ingång för HI-Z; signalen från HI-Z går helt enkelt en annan väg som har lämplig ingångsimpedans för mottagning av högimpedans-signalen. Det är nämligen inte för skojs skull de satt dit en extra tele-kontakt. Konsensus: Koppla aldrig in/ut-gångar av HI-Z och LO-Z till varandra. Poängen med line-boxen är alltså att omvandla antingen obalanserad line-signal, eller HI-Z signal till balanserad line-signal så att signalen kan transporteras långa sträckor utan förluster, samt för att omvandla utgångsimpedansen till en nivå som är lämplig att kopplas direkt in i en preamp utan DI-ingång, dvs. en vanlig mickingång. Det optimala är att ha så kort kabel som möjligt fram till line-boxen, och istället använda längre balanserade XLR. Nu finns säkert ett par fel i det jag skrev men i grova drag är det såhär det fungerar.. om jag inte minns helt fel då alltså! 🙂