desvaenger

Roligt att du kommit till slutsatser! En vidareutveckling på det kanske vore att man repar och repar dagen innan, nöter sig trött och gör alla misstag, analyserar, löser problemen. Dagen efter med färskt sinne kör man "live" och då är det "en tagning eller inget"-mentaliteten. Då ska man redan kunna det. Man provar högst några gånger, funkar det inte går man vidare och spelar in ett annat stycke eller ett annat instrument istället, för att inte förlora inspirationen. Lite som ett väl inövat band. Man kommer inte till studion och ska spela in albumet, betalar dyr studiotid, utan att ha repat igenom allt material först så att man kan varje detalj utan och innan. Annars har man de facto enbart hyrt en jäkligt dyr replokal, samtidigt som man får mindre tid till det man egentligen skulle göra.

Jag har One15 och One18 hemma tillsammans med deras förstärkare, och får lov att instämma i jänkekören. 🙂

Ifall inte någon redan nämnt det: försök använda en low shelf istället för att skära med filter. Testa exempelvis shelf från 50 hz, men labba dig såklart fram. Behöver du ändå filter så lägg filtret så lågt i frekvens som det går för att bevara så mycket som möjligt av ljudets ursprungliga "vikt/tyngd". I och med fasvridningen ett filter orsakar tycker jag ofta att man tappar punch när man kör filtret för högt.

Lyssna på adrumdrum. 🙂

Har du CMS eller Sub6? Har sneglat på dessa länge. Helst Sub6 för att få delningen till satelliterna inbyggd i subben samt möjlighet att bypassa och köra satelliterna i full range med fotpedal. Men den kostar ju en hel del!

Kanske ska fixa rummet i första hand då? 😉

Ja. Själva högtalarens rörelse är inte ett problem. Kabinetten är så stabil och dämpad att det inte ger upphov till nämnvärda biljud i sig. Däremot om denna energi får kopplas ihop med ett underlag som är resonant (t.ex. bordsskiva eller mixerbordsbrygga) kommer det att ge biljud. Jag tror inte ens att kabinetten rör sig 0,1mm - det är otroligt små rörelser.

Det är inte enbart i teorin dessa stativ fungerar. Även i praktiken. Som jag skrev ovan - otroligt bra isolation. Speciellt med tanke på priset. Tydlig skillnad i ljudet, helt klart. Stabilare, mer definierad ljudbild. Mindre grötighet i bas/midbas. Tvärt om mot vad du skriver förmedlar dyrare högtalare vibrationer utmärkt, just eftersom de är så styva. En av newtons lagar säger att en rörelsekraft måste ha en lika stor motkraft. Så när högtalarkonen rör sig utåt flyttas hela kabinetten bakåt med motsvarande energi. Placeras högtalaren på ett hårt underlag färdas vibrationerna obehindrat och skapar diverse biljud, exempelvis för tidigt anländande ljudenergi pga stomljud.

Jag har dem till mina Focal Solo 6. Otroligt bra stativ! Oavsett om de är i högt eller lågt läge så isolerar de verkligen högtalaren från underlaget.. Ljudet blev större och öppnare på en gång. Även på skrivbord fungerar de över förväntan. Inte att jämföra med olika skumgummipads och liknande, som säljs för överpriser. De isolerar så bra att högtalarna känns frikopplade från underlaget. Inga stomljud vandrar. Marknadsföringen ljuger inte, för en gångs skull. 🙂

Haha! Ja då kan vi tala om effektivitet! 😛

Det kan tyckas så. Men även om man mäter effekttåligheten på precis samma sätt blir resultaten olika. Något som i praktiken är mer intressant än effekttålighet är högtalarens känslighet. Anges t. ex. "87dB SPL @ 1W/1m". Vad detta betyder är såklart, är att när du matar högtalaren med 1W får du en ljudvolym på 87dB vid avståndet av 1m. Ponera då att vi har en högtalare med låg känslighet, 84dB@1W/1m, samt en effekttålighet på 250Wrms. För att spela 84dB krävs alltså 1W. För att spela dubbelt så högt, 87dB, kommer det att krävas dubbelt så mycket effekt - d.v.s 2W... 84dB - 1W 87dB - 2W 90dB - 4W 93dB - 8W 96dB - 16W 99dB - 32W 102dB - 64W 105dB - 128W 108dB - 256W Redan vid 108dB slår vi i taket och kopparlindningarna på högtalarelementen svettas rejält. Förstärkaren pumpar ut 250W och vi har ljudvolymen av en laglig rockkonsert. Om vi istället tar en högtalare som bara tål 150Wrms men har en riktigt hög känslighet på 96dB@1W/1m blir resultatet följande: 96dB - 1W 99dB - 2W 102dB - 4W 105dB - 8W 108dB - 16W 111dB - 32W 114dB - 64W 117dB - 128W Hopsan! Redan vid ynka 16W spelar vi alltså jämnt med ovan okänsliga högtalare som svettas vid sin maximala effekttålighet. Då har vi fortfarande mycket kvar att ge. Vi gasar lite till och när vi når 117dB - farligt nära smärtgränsen för hörseln och ljudvolymer som kan orsaka permanenta hörselskador - då har vi fortfarande 20W marginal innan högtalaren faktiskt har nått gränsen på sin bekvämlighetszon. Kontenta: En nästan dubbelt så effekttålig högtalare blir ifrånspelad som ingenting tack vare att känsligheten är så pass låg. 16W låter lika högt som 256W. Det är mer än 15 gånger så mycket effekt vår kära förstärkare får haspla ur sig - värme till kråkorna!

De flesta inom mastering verkar tycka att MB-kompressorer endast bör användas när det mixade materialet som levereras till masteringhuset är så pass defekt att det krävs dylika verktyg för att korrigera det. Annars verkar man i 98% av fallen föredra att endast använda EQ och kompressor/limiter. Multibandskompressorn delar som du vet upp frekvensområdet i flera band och behandlar dessa band individuellt. Detta bryter sönder den homogena ljudbilden och gör den mindre kohesiv, till skillnad från en kompressor som inte diskriminerar utan drar hela innehållet under samma kam. Dessutom introducerar inte sällan frekvensbandsuppdelningen problematik vid delningsfrekvenserna, som exempelvis fasfel och distorsion. Lägen där MB-kompressorn kan behövas vid mastering är exempelvis ifall mixen är så pass ut balans att ett specifikt frekvensregister har en helt annan dynamik än övriga frekvenser eller att det finns andra problem i ett specifikt frekvensregister som man vill trycka tillbaka och göra mindre framträdande. Givetvis bör dessa problem i första hand åtgärdas i mixen, men det är inte alltid möjligt av olika skäl. Så prova dig fram med EQ och kompressor i första hand. Använd dem måttligt. Gain reduction hos kompressor på högst 3 dB som riktmärke (men ofta 0-2 dB) och EQ med låga Q-värden (till exempel 0,5-2) och arbeta i breda men lätta drag. Behövs stora åtgärder - gå tillbaka till mixen och fixa det där istället. Undvid snäva Q-värden/gain-värden på EQ:n då de skapar stora fasskiftningar runt centerfrekvensen vilket, åter igen, gör ljudbilden mindre kohesiv. Har du ingen perfekt balanserad referenslyssning, använd dig av referensmaterial från besläktade genrer och jämför noga, samt lyssna på din mastrade mix i många olika anläggningar tillsammans med annan musik för att höra kontrasterna.

Du behöver en EQ, en kompressor och en limiter. Finns gratis. Bara att sätta igång. 😉 Sensmoral: Det krävs inte några speciella pluggar för mastering. Däremot bra lyssning, bra öron och erfarenhet. Vill inte låta negativ. För att ge något konstruktivt är ett tips att du skickar låten till någon annan i din bekantskapskrets som är någorlunda duktig. Bara att masteringen sker i ett annat rum än där det mixades gör att svagheter i din mix blottas, som du ej hört förut. Annars gör det själv och ta hjälp av ett par bra hörlurar vid sidan om monitorerna. EDIT: Sen undrar jag. Låter din mix "professionellt" nu? Om inte, jobba vidare tills den gör det. 95% sitter i mixen och masteringen är bara en slipning av den diamant du med stor möda skapat. Går ej att polera en bajskorv. Eller går går ju, men det förblir en bajskorv. Detta utslitna talesätt passar aldrig bättre än i detta sammanhang. 🙂

Vad hindrar då att skicka en låt till flera, betala och sedan välja var hela albumet ska mastras?

Hur som helst går det inte att framhäva svansen utan att komprimera transienten - d.v.s. snabb attack för att få en mindre relativ volymskillnad mellan transient och svans, så att man sedan kan framhäva svansen med hjälp av make up gain, samtidigt som man då återställer transienten till sin tidigare volymnivå. Tada. Långsam attack och lång release leder som demonproducenten skrev endast till att du får en förtydligad transient och en tillbakatryckt efterklang. Detta är vid högre ratios och beror på hur mycket GR du kör med och såklart vad för material man komprimerar. Men jag utgår från att det är isolerade virvelslag vi talar om här. I en mixbus-situation får det ett helt annat resultat. Lång attack och lång release kan med fördel användas på mixbusen, ihop med en låg ratio (exempelvis 1,2:1-1,6:1) och inställt så att gainreduction guppar på i takt till musiken med siffror kring 1-3 dB. Du får en homogenisering och utjämning av volymskillnader inom partier i arrangemanget samt om man har tur ett gott gung. Här ställer man attacken så pass långsamt att alla viktiga transienter förblir relativt opåverkade (ofta 30-60 ms) och releasen efter tempo och arrangemang, så att man går en fin balansgång mellan pumpande karaktär (för kort release) och "kvävd" karaktär (för lång release).