Kanske har vi sjuttiotalets och åttiotalets blockflöjtande att tacka för det svenska musikundret? Eller är det Leif Pagrotskys förtjänst???
Minns mina musiklektioner på låg och mellanstadiet; oftast fick vi sjunga en enerverande sång vid namn Papa Tomas, kanske allra mest enerverande för mig eftersom jag ju heter Tomas.
Nåja. Ibland hade man tur och fick spela claves. Och hade man riktig, riktig tur kunde man få spela tambourine eller triangel...
Vid något tillfälle fick vi gå till filmrummet och titta på svartvit vcr-video. Vi hade en riktigt gammal musikfröken som av någon anledning lät oss få titta på Jimi Hendrix...
Ack, ack ljuva sjuttiotal.
Ber om ursäkt att jag svävat ut en aning...
Dock tycker jag att blockflöjt hämmar allt som har med musikglädje att göra.