kesey

Nu är ju förvisso all popmusik i princip uppbyggt enligt den mallen. intro-vers-prechorus-refr-vers2-prechorus-refr-mid8-refr-outro. Dock utan tonartshöjning innan sista ref, som är mer av ett MF signum. Om det hade varit bättre att använda någon annan låtstruktur så hade merparten av upphovsmännen gjort det. Men då det är SVT som väljer ut låtarna så är det uppenbarligen för närvarande en dålig idé. När man ska framföra en låt på max tre minuter och som de flesta bara hör en gång, så har jag svårt att se hur det skulle funka bättre på något annat sätt. De flesta, i alla fall den klassiska MF-lyssnaren är så van att höra låtar i det formatet så jag tror det är svårt att göra det på något annat sätt. Men vem kollar på MF för att få höra bra låtar och se högklassiska artister? MF är en kringresanden cirkus för att locka TV-tittare. Och jag är fullkomligt övertygad om att MF formatet kräver dåliga låtar, som svenska folkets soffasittande musikexperter kan dissa. Annars skulle programmet ha 2500 tittare per vecka. För när fick ett "seriöst" musikprogram fler tittare än så? Det enda problemet som jag ser det med MF är att det stjäl allt mediautrymme under tre månader per år. Vilket förskjuter releaser med andra artister som inte kan nå ut i allt brus.

Ok nu är det ju en definitionsfråga ang vad mastring är. Men du kan väl inte mena att du skickar iväg dina låtar utan att använda någon form av slutkompression? Om man ska gå till en mastringsfirma med materialet är dock en annan sak. Sen att det är viktigare att göra en bra mix är väl tämligen självklart. Ju bättre det låter ju större chans är det att skivbolaget gillar den. Om vi ser till Sverige så finns det vissa A&R som ser igenom en dålig produktion. Men jag skulle vilja säga att merparten inte gör det. (Om inte låten skulle vara så solklar att vem som helst kan höra att det blir en listetta dvs) I ditt fall så skickar du ut dina låtar via ditt förlag. Det är en helt annan sak. Din förläggare har i de flesta fall redan en personlig relation med den som får låten. Vilket innebär att han/hon har ett förtroende för din förläggare. I det fallet är det inte lika viktigt hur det låter. Ett namn och ett track-record slår betydligt högre. Sen bör man särskilja om man skickar in som artist eller låtskrivare. Dvs om du själv vill ha ett skivkontrakt eller vill att nån av skivbolagets artister ska framföra någon av dina låtar. När du skickar låtar som helt okänd till en A&R har du en stor fördel av att det låter så bra som möjligt. Så sammanfattningsvis så beror svaret på omständigheterna.

Om låten är skräp så spelar det ingen som helst roll om det är mastrat eller inte. Men om du är riktigt nöjd med låten och produktionen skulle jag definitivt mastra den. Volym är fortfarande väldigt viktigt tyvärr.

Jag måste nog förtydliga mig ang. en sak. Jag skriver låtar till andra artister inte till mig. Om jag varit artist själv så visst då kan jag hålla med dig till viss del. Dock förändrar det inte att antingen gillar jag det eller så gillar jag det inte. Oavsett om upphovsmannen är hjärndöd, hantverkare eller konstnär. Nu så ska jag omedelbart släppa sidospåret ang konst och musik. Den diskussionen får nån starta en annan tråd av i så fall.

När du säger "hantverk", menar du då hantverk som skilt från konst? För det tycker jag är ett tråkigt sätt att se på musik på. Jag tycker det är dötråkigt att se på låtskriveri (eller egentligen musikskapande i allmänhet) som nån motsvarighet till snickeri. Jag ser absolut inte mitt låtskriveri som någon konst utan mycket mer som ett hantverk. Jämförelsen med snickeri är rätt bra. Fast då mer som möbeldesign, finsnickeri. Konstbiten för mig är totalt ointressant. Så om det finns med i hantverket eller är separerat är helt upp till lyssnaren. Min omgivning ser mig dock nog mer som en konstnär. Som "hantverkare" är man på något sätt tvungen att leverera något med kvalitet, som konstnär kan man göra vad som helst och sen skydda sig bakom konstrollen, då konst är abstrakt. Musik är inte abstrakt för mig. Antingen gillar jag det eller så gillar jag det inte. För mig är låtskrivandet ett sätt att må bra. Det är hittills det enda yrke jag haft som inte inneburit måndagar med ångest. Det är som att sitta i terapi och lägga pussel. Jag väntar aldrig på inspiration utan skriver kontorstid fem dagar i veckan. Även om jag dock skriver dygnet runt i huvudet. I början av min karriär så var jag mycket mer insnöad på just att det skulle vara konst och försökte försätta mig själv i situationer för att inspirationen skulle infinna sig. Efter att ha kommit över det stadiet så har kvaliteten ökat markant. Men alla letar väl ett efter ett fungerande koncept och det här kanske bara funkar för mig. (Det här blev lite djupare än vad jag tänkt mig) 🙂

Jag har nu läst flera svar på din fråga. Jag skriver sällan låtar med fler en tre inblandade men jag gör mycket CO-writes. Brukar upphovsrättsligt alltid köra med "Nashville rules" dvs dela lika oavsett vem som är mest aktiv för stunden. För mig har samskrivandet blivit en drog. Åker iväg på veckoträffar där man skriver med en ny partner varje dag. Otroligt stimulerande. Processen har blivit viktigare en resultatet, med följd av att resultatet har blivit bättre. FInns några enkla regler: 1. dela lika på uphovsrätten = inget tjafs om vem som skrivit mest. Låten hade inte blivit till om inte båda hade varit med. 2. Finns inga "nej" Varje gång man säger nej det går inte så stänger man av kreativiteten. 3. Pröva att skriva med olika. 4. om någon har en idé utgå från den gör en skiss på struktur och innehåll. Snöa in på detaljer senare. 5. Bjuder du in ngn till att vara med så låt dem vara med hela vägen ut. lycka till /Bo Intressant tråd. Håller med dig i mångt och mycket. Har gjort som dig tidigare och åkt runt på låtskrivarträffar med blandat resultat. Problemet är att för många låtar blir skräp. Och då uppstår problemet att alla låtar ska demas. Annars är det i princip ingen låt. Vilket är ett tröstlöst arbete som bara tar onödig tid. Jag har börjat slänga allt som inte har hög potential. En halvbra låt är i princip helt oanvändbar. Att då dema den är bortkastad tid. Låtskrivarträffar är dock ett utmärkt sätt att skapa kontakter och att plocka russinen ur kakan. Att skriva med mer än tre personer är också tveksamt om inte alla har specifika roller. Jag anser att en låt i nio fall av tio blir bättre om man är mer än en person som skriver. Men det beror såklart vem man skriver med. Låtskriveri är ett hantverk och det enda sättet är att öva och öva. Efter ett tag lär man sig vad som funkar och vad som inte funkar. Skaffa ett bra kontaktnät med låtskrivarpartners alla är bra på olika saker. Nu jobbar jag mest i projekt eller på uppdrag och då är det väldigt bra att kunna få hjälp av någon med speciella kunskaper. Det är dock sjukt individuellt som många nämnt tidigare. Det tar några år av hårt skrivande innan man hittar sin formel och framför allt vad man är bra på att skriva, ingen skriver allt bra. Att alltid dela lika oavsett vem som gjort vad känns som kutym idag och ett utmärkt sätt att behålla sina kontakter. När det gäller att säga nej, så tycker jag helt klart att det är ok. Skulle vilja säga att det i det nämaste stärker kreativiteten. Kritik ska dock vara konstruktiv att bara säga nej för att man inte gillar det hjälper knappast. Men är något dåligt är det bättre att säga det.