Nu var "The Shining" (Varsel) slut. Den var otäck, eftersom det var en man med yxa som sprang omkring och skulle hugga ihjäl på hotellet The Overlook. Han högg en svart man rakt i hjärtat. Vid tre tillfällen forsade det hundratals liter blod vid hissdörrarna som ett minne samlat från gångna tiders vansinnesdåd på det fördömda hotellet. Man kan inte säga att det var normal vardag, alltså var det otäckt.
Värst var scenen när han jagade sonen på 6 år i labyrinten av häckar i tio minuter med yxan i högsta hugg.
Jobbigast var det när frun småbölade sig igenom nästan hela filmen. Hon gjorde vad Dingbats alltid kallade whine-a. Undrar vad han hade tyckt om denna film. Nu pratar jag som om han var död... Hon var förskräcklig.
Töntigast var pojkens rörelser med fingret som "talade".
Det som gjorde filmen otäck förutom det faktum att Jack Nicholson blev en psykopatisk yxmördare efterhand var ju musiken som bestod av höga tinnitustoner och diverse stråkljud och rassel och röster i bakgrunden, föreställande alla på hotellet boende genom åren, som dött men som ändå hördes.
Det bästa med hela filmen var slutet. På en tavla som zoomades in såg man Jack Nicholson i ett fint sällskap från hotellet iklädd fluga till kavaj. Bilden var tagen 1923. Han var alltså dömd att komma tillbaka vilket han gjort nu i modern tid, precis de andra där som mördat och haft sig.
Regi: Stanley Kubrick
Huvudroll: Jack Nicholson
Jag vet att många har den klassad som världens bästa skräckfilm (var på ett seminarium om det ämnet i höst). Men jag sätter 3 av 5.