Lesky, åtminstone de en del av de läkare som menar att du ska utsätta dig för ljud i alla fall trots smärtan, har en tro i bakhuvudet på att åtminstone en viss del av din ljudsmärta beror på ljudfobi - även om de inte tydligt uttalar det för patienten. Det är min övertygelse, för annars skulle du aldrig ha fått sådana råd. En av de första läkarna jag träffade inledde med att medvetet kraftigt dunka sin häftapparats ena sida mot kanten på den vita bänken bakom sig för att se hur jag reagerade. Jag höll då för öronen - det var ju ungefär som att göra en rotfyllning utan bedövning. När jag tog ned händerna så började han igen. När jag då frågade vad han höll på med så blev han lite sur och sa bara att "om du nu har ont av ljud som du säger så förstår jag inte varför du kommer hit! 🤪 Jag skulle bara se om du led av ljudfobi." Det var skönt att trycka upp testerna i käften på honom sedan kan jag säga. Jag har gjort samtliga.
Jag vet att du inte har ljudfobi. Jag vill bara att du ska vara vaksam på att några i vården förmodligen tror att du har det till viss del. Främst beror det på att om man har genuint fysiska ljudsmärtor så är risken så mycket större att drabbas även av en rädsla för ljud (ljudfobi), som förstärker ens ursprungliga ljudsmärta. Hoppas du även får träffa läkare och andra som inser att smärta är en varningssignal i första hand. Iofs kan man göra som jag bestämde mig för att göra - utsätta mig för ljud iaf (men inte höga sådana över 90 dB), även om en del av dem var gränsfall till att jag tuppade av utav smärta. Till slut tog en del av smärtan en för mig gynnsam väg. Men jag kan ju aldrig rekommendera att just DU ska göra likadant. Man kan ju inte veta var just din smärta skulle ta vägen då. Det normala generellt för smärttillstånd i kroppen är dock att de - allt annat lika - inte signalerar i tid och evighet med samma intensitet.
PET-scanning innebär att man visar med den scannern hur hjärnans nervceller och blodflöden agerar hos tinnituspatienter jämfört med de utan tinnitus. Aktiviteten är högre hos de med tinnitus. Detta tror man beror på att hjärnans nervceller i vissa områden försöker kompensera för den öronskada i innerörat som oftast är fallet vid tinnitus. Tinnitusljudet i sig är nervcellernas kommunikation när de är arbetslösa. Arbetslösa är de för att de permitterats pga att de tidigare fungerande hörselcellerna har lagt ned. Då behöver de inte tolka ljud från dem längre, eftersom de inte kan förmedla några ljud när de är skadade eller döda, till dessa nervceller. Neuronerna blir då sysslolösa och sitter i ett långt kafferep istället. Den av mig förut länkade Neuromonics-metoden ska vara ett sätt att komma runt det problemet.
Jag tror inte det finns någon PET-scanner i Sverige ännu. Dock verkar många läkare vara själaglada över att det nu, enligt dem, finns en apparatur som på bild kan visa hur kraftig tinnitus varje patient har. Det finns dock uppenbara problem med användandet som jag ser det: Patientens tinnitus kan variera och det kan få stort genomslag på hur tinnitus visas just där och just då. Patienten kan ha en tinnitus som inte beror på en inneröreskada. Patienten kan vara motsträvig och inte acceptera att äta en tablett som ska minska hjärnans kapacitet bara för att även på så sätt minska tinnitusljudets omfattning. PET-scannern kan nog inte visa tinnitusens volym egentligen, men jag tror att man antar dess omfattning beroende på hur stort område som engagerats (syns) på PET-scannern.