Har jobbat med truminspelningar i helgen. Hann läsa trådstarten innan och har funderat lite på det där med pluggar som ersätter trummisar.
Som aRocker var inne på, får man inte glömma bort att ljudet är en del av upplevelsen. Många som använder pluggar spelar in på klaviatur eller klickar in slagen i pianorullen. Ska man få till ett övertygande resultat måste man veta hur en trummis skulle ha spelat det.
Trummisen jag jobbade med i helgen var teknisk och mycket duktig. Varje slag var medvetet och spelat med kontroll och precision. Kusligt hög separation mellan närmickarna och virveln lät precis så stark och klar ambiensmickarna som jag önskade.
Igår kväll gick jag på releasefest med ett annat band, även dom med en tekniskt duktig trummis men från en annan skola. Han kör det där stuket med åttondels hihattramp genom låtarna, accentuerade slag, ghoststrokes, rullande komp där han blandar upp spelet med rena kantslag etc. Jazztrummis tänker ni, men jag skulle snarare säga att han snarare spelar i en tradition av trummisar som Bonham och Moon. Ett spel som är betydligt svårare att fånga upp i närmickarna.
Och snackar vi jazz blir spelet ännu mer nyanserat. Hur många vispsvep behöver man sampla för att få till ett livfullt spel?
En annan grej jag kom att tänka på angående samplade trummor. Det är grymt smidigt! Bläddra genom presets med olika trummisar, en mängd olika trummor, olika studios och varierande micktekniker. Inom femton minuter har man ofta hittat något som funkar.
Sedan jämför jag det med truminspelningen jag gjort i helgen. Trummisen dyker upp fredag morgon och packar upp sina medhavda trummor. Ett gretschset från tidigt 70-tal och två ludwigvirvlar. En Black Beauty och en Acrolite. I kombination med studions set har vi tillgång till tre olika uppsättningar hihats, 4 crashar, 4 rides och några stycken andra udda cymbaler. Dessutom har han med sig både nya och gamla skinn.
Det är härligt att rigga upp ett välljudande trumset i ett rum och samtidigt lägga upp en plan för hur mickarna ska placeras och vilka man ska välja.
Den här gången blev det mest säkra kort, men ändå inspirerat av trummorna och spelstilen.
Dynamiska mickar på varje överskinn, en liten konding till sejaren och en till hihat. Stora kondingar till överhäng och ett av ambiensparen, bandmikrofon utanför bastrumman och som ett andra ambienspar. Preamps och en enda kompressor i signalvägen, drar upp reglarna, fasvänder några kanaler och voila, där satt det. Ett eget personligt trumsound. Färgat av trummisens spelstil och val av trummor, mina mickplaceringar och val av mikrofoner, och antagligen ytterligare påverkat av producent och mixare i ett senare skede. Men det är unikt.
Den känslan av att skapa något tillsammans här och nu är något jag tycker dämpas lite när man pluggar in digitaltrumsetet i ledig USB-port, laddar upp trumpluggen och bläddrar presets.
Den där känslan av att ett unikt inspelningstillfälle inspirerar och ger oss en bild av att allt är möjligt. Trots att man är begränsad till ett rum och en begränsad uppsättning av trummor och mikrofoner.