Bra kommunikation, hon förstod mig o jag förstod henne, men utgången var givetvis jobbig. Typ att ja, det här är tungt, att bo ihop och vara hjärtekrossad. Hon hade inte riktigt förstått, sa hon, att mina känslor var så starka. Det kändes som hon var genuin. Vi kom typ överens om att vi får göra vårt bästa för att samarbeta så kanske det löser sig till nåt bra. Bra i bemärkelsen att vi kanske kan fortsätta bo ihop och vara vänner. Som hon verkligen vill. Och att jag får tid och utrymme att komma över henne. Hon erbjöd sig att flytta ut, jag berättade att jag sneglat på ett annat kollektiv men att det kändes som en drastisk lösning så snart för oss båda. Så.. tiden får gå lite.
Just nu känns det som en tänkbar tanke att komma över henne, men den är långt borta och andningshålen är rätt få för min del, vi bor ju ihop. Och jag har alltid varit någon som behöver distans för att tänka. Det betyder att inte höra hennes skratt från rummet intill, liksom.. men jag klandrar henne inte för det. Samtidigt som det såklart är jobbigt.
ja vi får väl se.