laxlaxlax

Onödigt.

Eller så kan det ju vara mycket att tänka på med en person.. situationen o känslorna verkar ju vara rätt nya för honom. Här puttrar det nässelsoppa till lunch. Förgasaren pajjade på traktorn.

Jamen skaffa lite polers då? Förutom oss i längsta då.

Vänta nu, jobbar inte du som förskolelärare?

http://katastrofalaomslag.blogspot.com/ ( Ursrpungligt tips från Sadamjr från tråden "Om du någonsin ger ut en skiva" Skitrolig läsning!

Go sida med skivomslag du länkade till, Sadam! Hittade in till Levi Klausens hemsida: http://www.freewebs.com/leviklausen/index.htm Tydligen på Sverigedemokraternas lista i Filipstad?

Googla på Leidenflaska så blir det kanske lite tydligare hur en kondensator funkar. Gött vallhagen, förresten!

Det skulle iochförsig vara roligt. Samtalsledare för dagen: SadamJr. Samtalsämne: Steely Dan & sjuttiotalsvänsterförakt. Hejåhå. Här ska det plöjas åker.

Att vara skandinavisk man. Men möjligtvis konfliktfyllt när det kommer till kärlek för där måste man antagligen visa sig svag och beroende. På så vis att man inte vill bli övergiven. Som antagligen är en mänsklig känsla man kan tillåta männen att känna. Samtidigt som något annat säger att man borde vara stark & oberoende, och i det ingår inte känslan av förlust & saknad till något man väldigt gärna vill ha. Som i någon annan som väljer bort en. För att lösa den konfliktfyllda känslan tror jag det handlar om att lära sig stå pall. Veta att man klarar att sörja och gå vidare. Att man kommer resa sig igen om någon krossar ens hjärta. Har man den inställningen till kärlek från början när man visar sig svag i betydelsen beroende ser jag mannen som strong & independent. Och dessutom ärlig och modig, för man vet ju aldrig var det hjärta man ger bort kommer hamna.

Jovars. Hur har det gått med keypad:en, Sadam?

Hejhej. Och ta hand om dig!

Hmm.. Sök hjälp? Fysisk ångest är ett tecken på att nåt man gör är snett. Och går oftast att rätta till. Finns utbildat folk som förstår sig på sånt.

Seriös angående ångesten? Du kanske borde hitta ett sätt att tänka på så du känner att du kan hantera den. Det där låter jobbigt.

Hehe DB vad du F5:ar.

Jo.. tycker rätt synd om den äldre generationen män i sverige.

Vad hindrar dig från att skaffa vänner då? Vet du inte hur man gör, stammar du, är du rädd för att bli lämnad, finns det inga du tycker om eller vad handlar det om?

Men herregud man. Du borde vara hemma och hela, inte dra till Berlin. Och du borde gå till doktorn - nu har du ju haft ont i snart fyra dagar.

Ah.. sån jäkla träningsvärk och ont i fingrarna att det gör ont att skriva. Burit sten i föräldrarnas trädgård hela dagen.

Ah! Sorry boys för att jag inte drog kopplingen, lite vinad..

Tycker inte det är så jäkla freakigt att inte ha vänner som du verkar tycka. Men hursomhelst.. Att säga att man inte har några vänner och att en sådan betyder mycket för en skulle inte skrämt mig om den andre sa det. Och jag tänker att om det är en bra person borde inte den personen heller se ner på ett sådant uttalande. Men hon kanske inte är mogen nog. Visst, ni kanske inte har den nivån av intimitet och du är rädd att förlora henne och skraj för obalans o yada yada. Men blir man lightning struck som vän till någon så tycker jag det är en fin sak att säga det.

Heh. Det var mycket hårdare och jobbigare än så ändå. Vänner. De spelade en viktig roll, helt klart. Men inte i hanteringen av relationen, snarare som distraktion och ett andningsrum ovanför vattenytan. Problemet hanterade jag nog bäst själv, stirrandes i taket eller i dagboken. Iallafall vad jag är medveten om. Det kanske skedde något mer på ett djupare plan.

Dropkick murphys? Dalslands kanotmaraton?

Ja fy bubblan. Det suger verkligen att inte ha polare. Tack och lov har jag skaffat mig några nära och lojala vänner efterhand.

Löste det.. ja du. Story of my life. Kan försöka dra det kort. *djupt andetag* Jag.. i början tänkte jag väldigt mycket. Det var mycket att förstå sig på samtidigt. Jag hade blivit rätt hårt manipulerad och levt i rädsla i ett år eller mer och hela tiden utan att försöka möta känslan. Mycket handlade om .. om att försöka pussla ihop saker hon sagt. För jag trodde hon var den finaste i världen. Och när jag konfronterade henne med problem som jag tyckte var fundamentala fick hon det att vara mitt fel och jag kände skam över att jag skapat så mycket problem och ville göra allt för att fixa relationen. Ju mer närhet jag visade, desto mer avstånd tog hon. Och tvärtom, när jag gick eller det rann över så kom hon närmre. Extremt destruktivt. Men hursomhelst. I början efteråt var jag bara arg och förvirrad. Sen försökte jag återupprepa samtal där jag bara hade blivit omkullpratad av henne och ivägsvept av hennes övertygelse. Kom fram till både det ena och andra om både mig och henne. Var nog bra, var inte en kille som var van vid att förstå mig på mina egna känslor vid den tiden. Och var inte alls särskilt bekväm med att prata med andra om det heller. Så man kan säga att mitt ursprungsläge var rätt skört. Bröt isen någon gång och snackade med en vän, tack och lov för det, och pratade därefter med i stort sett alla om det, fanns ett enormt behov av att försöka förstå mig på henne och relationer. Tror de två mest grundläggande tankarna jag försökte sträcka mig till var.. att om jag ska ha någon i mitt liv måste det vara någon som är kär i mig. Och att hon inte var kär i mig. Trots att jag fortfarande djupt inuti undrar om hon ändå inte är det, men bara inte förstår det själv. Det är lite sjukt. Hon är ju inte här, liksom. Men kortfattat. Det har hjälpt med vänner & mycket dagbok. Lägenhet och jobb löste sig på ren tur. Tack och lov för det. Sorry för tiraden. Men kunde inte svara kortare än så. EDIT: Just det. Det hjälpte mycket att radera allt som påminde om henne.. det var ju bara nån månad sen. Skrev om det i längsta. Tog bort alla låtar vi spelat in, alla filmer, alla mail, alla brev, foton.. det var gött som fan.

Det kommer alltid gå upp och ner. Tror det viktiga är att lära sig hur man reser sig igen. Hade inte någon erfarenhet av det då, tror därför det slog så hårt också.