Har hört om folk som haft liknande problem och sedan fått behandling och kunnat återhämta sig. Ge inte upp är vad jag tycker.
Arbetar med fibromyalgisjuka på rehab som är i ungefär samma situation: märkliga diagnoser, svag stöd och medvetande om sjukdomen i samhället och ingen traditionell läkarkonst som kan hjälpa. Och ofta kommer ångest, rädsla och liknande samtidigt.
Att ta kål på sig själv kanske du ångrar, om du nån gång i framtiden skulle få ett bra liv igen.
Jag är ingen läkare och kan inget om ditt tillstånd men kroppen och neurologin som skapar smärta är ett fysiskt tillstånd som kan rättas till. Kanske behövs det sjukvård men det är inte uteslutet att du kan göra en del själv, för att iallafall ta udden av berget.
Jag tycker Anna Kåvers "Att leva ett liv, inte vinna ett krig" är en bra bok att läsa för de med kronisk smärta. Eftersom du förutom det fysiska känner dig rädd, maktlös och ensam.
Själv var jag för tre år sen inne i läkarsvängen med någon märklig kombination av yrsel, synrubbningar och illamående i ett halvår-år. Det var riktigt jobbigt - jag flyttade hem till mina föräldrar och det enda jag kunde göra för att stå ut var att ligga ner i sängen. Läkarbesök gjorde symptomen värre och jag tappade förtroendet för dom när ingen kunde hjälpa. Och oro gjorde såklart allt värre. Hade nån sagt till mig då att det skulle bli bättre hade jag inte trott det. Nu jobbar fullt återställd ( nåja, nästan ) på rehab med att behandla andra.
För min del var det en blandning av många saker som hjälpte.. och jag tror inte att det är samma sak för alla. Men jag ville bara säga att det kan bli bättre, och leta efter din lösning.
Ibland kanske det inte blir bättre, men man lyckas ändå acceptera sitt tillstånd så mycket att man ändå kan hitta ljusglimtar ibland. Rent logiskt säger förresten din text mig att om det var bättre i mars kan det bli bättre en gång till.
Hang in there, kid.