Det är väl mer en magkänsla.. att jag förväntade mig spela in go och grym musik så fort jag skaffade mig den där trummaskinen eller den där whatever. Men så ligger den där och skräpar. Det skäms iallafall jag för lite - och ju mer studioutrustning, desto mera tryck på själen.
Sen tycker jag det är lite diffust töntigt att ha massa grejjer.. som att vara den som snackar men inget gör, liksom. Att göra musik måste handla om att göra musik, inte planera att göra musik. Kanske också ser framför mig gamla musiklärare som har massa dyra instrument som bara används till att spela sina skalor på. Borde väl egentligen inte vara något fel med det om de var nöjda med det, men på något sätt lyser någon slags besvikelse igenom. Som om instrumenten och utrustningen skulle kompenserat gnistan till musik som aldrig kom.
Fortfarande inga bells of recognition? Jaja, det kanske bara är jag.