+10 på allt Dingbats sa några sidor tillbaka i diskussionen med Memphis om övervakning.
Kanske är läge att berätta om Panopticon, ett fängelse i sjuttonhundratalets england. Den innehöll celler formade som tårbitar. Alla tårbitarna tillsammans formade en rund ring mot en gård, och i mitten av gården fanns ett högt torn. I insidan av varje tårbit som vette mot tornet fanns ett fönster, och genom fönstret kunde de i tornet se hela cellen. Det stora tornets fönster var byggt på ett sådant sätt att ingen fånge nånsin kunde se om någon satt där och tittade på just dom, just nu. Lamporna i tornet var satta på ett sådant sätt att inga silhuetter av personer eller blänk från metall eller dylikt heller kunde avslöjas. Fångvaktarnas rörelse mellan fönstrena var helt osynliga för fångarna. Cellerna däremot, var fullt upplysta och där levde fångarna sina liv med sin säng, toaletthink och de småsysslor de fyllde sina vardagar med. Och de visste aldrig om någon just då tittade på dom.
Han som kom idén med panopticon menade att just den typen av övervakning utövade mer makt än en fångvaktare någonsin kunde göra. Osäkerheten att aldrig veta om någon tittade just då gjorde fångarna självmedvetna och att de på så vis övervakade sig själva. Rädslan för en osynlig makt man inte ser är större än en närvarande person som man kan beräkna och förhålla sig till. Även om fångarna kanske bara sysslade med småsaker som inte nödvändigtvis var olagliga i fängelset kan man tänka sig att de kände hur deras person blev bedömd, hur det kändes att tro att fångvaktarna såg deras vanor och drog slutsatser av dom.
Tycker definitivt Dingbats skepsis är befogad och att diskussionen går förbi lag och ordning. Det handlar om vilken kultur man vill skapa: Jag vill inte bli betraktad. Det kallas integritet.