Freemax

Det här om "neurofysiologiskt och -kemiskt" hör man ju med jämna mellanrum. Kan du förklara den processen?

Men är musiken endast en effekt av vårt intellekt eller kan den ha en större betydelse? Hur kommer det sig att vi kan uppleva så mycket genom musiken? Det här gäller ju alla andra konstformer också. Den kan framkalla glädje, sorg, rädsla, ilska utan att vi någonsin behöver hamna i verkliga situationer som utsätter oss för känslomässiga påfrestningar, eller dylikt. Jag kan vara ute på tunn is nu, men jag spånar på fritt här ☺️ Skulle man kunna tänka sig att musiken kan vara någon sorts känslosimulator utvecklad för att träna det mänskliga känslospektrat? Den fungerar ju även i många fall som en katalysator för känslor, och kan användas därefter för att påverka människor.

Jo, det är klart att tryggheten till exempel går före att sitta och lyssna på en skön låt 😛 Men jag menar, om vi går lite djupare och ser till vad musiken bottnar i. Jag menar på att den bottnar i kommunikation och människans behov av att uttrycka sig. Utan dessa två saker lär en människa inte komma särskilt långt på den här planeten.

Ni tror alltså inte att musiken på något vis är nödvändig för människan? Att uttrycka sig är väl en av de mest grundläggande egenskaperna hos människan. Vi uttrycker oss genom musik, liksom vi uttrycker oss genom all annan konst. Utan dessa forum hade människan inte varit det hon är idag.

Jag har följt lite trådar här på forumet, och även postat ett topic som hette "Vad är musik?". Diskussionen om vad som är bra/dålig (om det nu finns något sådant) musik blir alltid lång, och fullmatad med olika åsikter. Varför tror ni att vi människor berörs så mycket av musik? Och varför har musiken uppstått från första början? Behöver människan musiken? Är den nödvändig för vår existens och möjlighet att utvecklas?

Och du måste förstå vad jag skriver. Den här typen av diskussioner har jag varit invecklad i förr. Den är intressant men efter ett tag tröttar den ut mig. Jag vill kunna säga att jag tycker viss musik är dålig, och annan bra utan att behöva gå in på semantik. Angående hitlistor och att de speglar vad folk tycker...det där anser jag är detsamma som tex mode. En mindre grupp inflytelserika människor berättar för den stora massan vad som är bra/rätt och den kommer hänga med utan att ifrågasätta.

Efter att ha läst den här tråden en stund nu har jag insett att det här kommer aldrig leda till något. Spårlöst, hårklyverier, en del klyftiga meningar. Ett vanligt argument är att Basshunter är framgångsrik, han säljer bra, alltså ÄR han bra. Här handlar det inte längre om bra eller dålig musik. Det är filosofi på existensiell nivå. Vad kan man med all säkerhet egentligen säga? Vill man inte tala om bra eller dålig musik bör man inte använda de orden över huvud taget. Vi måste antingen acceptera det faktum att det faktiskt finns bra eller dålig musik, eller så får vi ägna oss åt att fundera över vilka gränser universum har, om det nu har några gränser. Jag har bestämt mig för att det finns bra och dålig musik, att vissa människor är kapabla till att göra bättre musik än andra. De som inte kan skilja på musik med kvalitet och musik utan kvalitet, de saknar ett bredare förstående. Vi lär oss i takt med att vi utvecklas. Vissa människor utvecklas inte så mycket, andra gör det. Framgång är inte, enligt mig, ett mått på om du är bra eller inte. Det säljs miljarder toarullar, men de kommer ändå aldrig att användas till något annat än att torka skit.

John Cage om ljud.

Det är med förståelse för musik är en viktig del. Jag kan nästan tänka mig ibland att det finns olika nivåer av förståelse, verkligt existerande förståelser vilka alla människor inte når beroende på olika omständigheter. Det finns och är lika verkliga som något annat. Detta öppnar väl ändå möjligheten för att det faktiskt kan finnas bra/dåliga saker? Man saknar en förmåga, en nyckel för att kunna låsa upp en dörr helt enkelt. Det blir på något sätt lite mer konkret då. Den här diskussionen angående bra eller dåligt får en verkligen att tänka till. Finns det egentligen något alls som är bra/dåligt, eller handlar det mer om vad vi uppskattar/inte uppskattar?

Här är en intressant aspekt! Det är skillnad på ljud och musik. Vore jätteintressant om du har något mer ingående exempel? Jag undrar ju fortsättningsvis, när övergår ljud i musik? Det handlar alltså om idén bakom allt. Om det nu är så, är det upphovsmannen som avgör vad som är musik då? Men man skulle ju kunna tänka sig att människor kan uppfatta någons ljudskapelse som musik, tvärtemot till vad den som skapat stycket anser...var hamnar vi då?

Nu kanske jag börjar med hårklyverier här. Men om detta gäller för musik, borde det inte kunna gälla för allt annat också då? Man skulle ju kunna tänka sig att för att något Ska kunna vara dåligt måste det vara någon sorts fysiskt ting istället, säg en tv. Det är dålig bild och dåligt ljud. Den kan sägas vara en dålig tv, men om det finns människor som tycker om den?

Kort och koncist 😄 Men ett bra inlägg. Hur motiverar man "dålig" musik? Anses det vara bra så får musiken acceptans, men om den anses vara dålig så tas den ju sällan på allvar. Men den dåliga musiken är ju många gånger skapad på ett liknande sätt som den bra, rent tekniskt då.

Först ett svar på ditt föregående inlägg! Det är nog dit jag vill komma. Att det är två skilda sätt att skapa musik. Jag upplever att människor värderar dessa olika, och jag är nyfiken på källan till detta. Räcker det att ha ett bra gehör och en god känsla för musik för att skapa, eller blir det för svårt att nå ända fram om man inte behärskar instrumentet ifråga? Jag kan nog själv få en bra upplevelse av ett "programmerat" piano om kompositionen är bra. Handlar det om komposition eller måste "hantverket" till för att det ska kunna lyfta? Det musikaliska uttrycket torde väl ändå framgå genom de toner han/hon väljer för sitt musikstycke? Och nu svar på det senaste. Du missförstår mig. Jag är bara ute efter att höra vad människor har för uppfattning om detta. Jag ursäktar mig om jag fått dig att tro något annat. Jag ska skriva ett arbete om musik där det här med sequencerprogrammen har en stor del i det hela. Allt är ren nyfikenhet från min sida. Det är inte min avsikt att det här ska handla om mina åsikter. Jag är intresserad av vad ni här på forumet tycker och tänker.

Är det inte skillnad på att spela på tex ett riktigt piano, eller rita in tonerna i pianorullen på ett sequencerprogram? Elektronisk musik behöver ju inte handla om att bara göra beats och klistra loopar. Jag vet människor som knappt kan ta ett ackord på en gitarr men som ändå, tack vare/pga sequencerprogrammen, kan skapa musik som är långt mycket mer än loopar och beats.

Kul med alla svar! 😆 Det är ju verkligen en mångbottnad fråga. Skrapar man lite på ytan så förstår man genast att det är en jättekomplex fråga. Om jag frågar såhär då, värderar ni musik olika? Jämför tex ett band, dvs "riktiga" musiker vilka behärskar sina instrument efter många års spelande, med en person som med hjälp av en dator och ett gäng instrumentpluggar suttit ensam hemma och spelat in en skiva. Med en dator till hjälp behöver du inte behärska några instrument för att kunna göra musik.