®offe

Men oj, så många roliga minnen jag har härifrån. Om åtta dagar är det prick 20 år sedan jag gick med i forumet. Under en tid var detta forum hela mitt liv (och familjen förstås). Forumet var mitt Facebook, Youtube och hela min virtuella bekantskapskrets. Vi hade IRL-träffar, Hacke och några till gjorde en StudioForumlåt (Studiojul) som vi alla skickade in filer till. Jag loggade in på lunchen från jobbet, och loggade in igen när jag kom hem. Jag ville liksom inte missa ett inlägg. Visst fanns det några elaka troll som förgiftade trådarna, men det uppvägdes av majoriteten som var vänskapliga, kreativa, hjälpsamma och genuint omtänksamma. Jag vill minnas förresten att jag fotade en av våra ITL-träffar, vänta... (börjar leta i gamla hårddiskar efter korten från första träffen, men hittar istället en film från andra IRL-träffen) Okej, hittade alltså en femton år gammal film från vår andra träff som jag laddat upp på YT nu. Känner plötsligt att jag måste börja hänga mer på detta forum. Det känns som jag träffat ett gammalt ex som jag nästintill glömt bort, men när vi träffas inser jag att kärleken finns kvar. Allt gott till er alla!

VARNING, nu kommer lååång text. Men jag ska avslöja hur det kom sig att jag nästan startade Spotify och dessutom nästan hamnade på de tyska schlagerlistorna. Då krävs många bokstäver. (”Clickbait” kallas inledningen bara för att du ska läsa vidare och sedan bli besviken!) Året var 1996, vi hade sålt huset i Uppsala med en liten vinst som brände som eld i fickan. Jag hade beslutat (efter godkännande från min bättre hälft) att uppgradera min Amiga till en riktig PC för att min musikkarriär skulle få en skjuts. Priset på en 486:a hade då sjunkit till priset jämförtbart med en ny bil. Pricerunner fanns inte, så jag satt med telefonkatalogen i vår hyresrätt i Märsta och ringde runt till olika datafirmor och kollade priser. Jag hittade en firma i Bredäng som kunde leverera en 486:a med Turtle Beach ljudkort samt programmet Digital Orchestrator Plus för 26.000 kronor. Irrade dit med hjälp av telefonkatalogens röda sidor och lastade in dator och tjockskärm samt alla kartonger med programvaror. Kopplade upp härligheten, och brorsan fick hjälpa mig konfigurera allt, för det här var långt innan plug-and-play. Allt skulle fixas. Operativsystem (Windows 95) från cd, drivrutiner, protokoll, partitioner och fan och hans moster. Men vi fick igång allt. Lägenheten i Märsta hade dock kabel-tv, så ”Kvinnofängelset” tog en del energi från musikskapandet. Programmet började 00:00 och slutade 01:00. Tyvärr just den tid då jag är som mest kreativ! Dessutom... Jag hade via jobbet ett 28.8-modem för att koppla upp mig mot stordator och Memo (dåtidens mejl). Plötslig hade jag hade tillgång till det där ”Internet” som alla pratade om tack vare en gratisversion av Netscape Navigator via PC-tidningen. Ofta surfade jag in på Aftonbladet. Jag hann hämta en kopp kaffe medan sidan laddades. Men en ny värld öppnade sig! Läsa dagstidningar på datorn och via Altavista (dåtidens Google) kunde jag plötsligt nå hela världen. Musikkarriären kom av sig, även om jag gjorde lite låtar då och då. Började hänga på Aftonbladets chat, som var jättekul, där fick jag mina första virtuella vänner. 1997 flyttade vi till ett hus byggt 1967, och om musikkarriären var på sparlåga på grund av det spännande internet och ”Kvinnofängelset” , så kan vi säga att den dog helt med huset. Men 1999 hittade jag en spännande sak när jag surfade runt, en nystartad ideell förening som skulle sälja musik via nätet. Frikopplad från skivbolagen kunde medlemmarna lägga upp sina låtar och sälja via Swebmusics sajt. Klart jag betalade medlemsavgiften och gick med. Jag hade ju ett gäng låtar som kunde slå! Jag hade gjort en discolåt på tyska efter att ha varit utomlands och sett män som faktiskt var fetare än jag gå runt på stranden i stringbadbrallor. Tanken var att om de har så djävulskt dålig smak kommer de att älska min tyska discolåt. För den var verkligen som en string i arslet på en fet gubbe. Där skoltyskan inte räckte till så hittade jag på tyskliknande ord, tanken var att de tyska männen i string som dansade på strandpartyt i Aya Napa ändå inte skulle lägga märke till det. En snabb kalkyl gav vid handen att om en miljon tyska män laddade ner min låt skulle jag få nio miljoner kronor. Jag började genast kika runt på lämpliga sportbilar. Men hallå! Jag hade ju flera bra låtar. Jag brände en cd med mina bästa (och enda) åtta låtar, skrev omsorgsfullt mitt namn, adress och e-post adress på den för att skicka till Swebmusic. Innan jag skickade in cd:n så gick jag in på sajten för att lyssna runt lite på de stackars amatörerna, de som inte fattat storheten med tysk disco. Det borde jag inte ha gjort. Helt fantastiska låtar, och välljudande produktioner. Jag insåg att jag plötsligt var en korpspelare från Sundsvall, som ställdes ensam mot hela Manchester United! Min cd hamnade i bokhyllan där den hörde hemma! Nu hittar jag den 21 år senare, tillsammans med de låtar jag laddade ner från Swebmusic. Fortfarande håller Swebmusiclåtarna förvånansvärt hög kvalité och är njutbara att lyssna på! Min tyska discolåt har däremot inte åldrats likt ett ädelt vin. Den var död redan innan den gjordes. Men vaddå? Jag var med om något som nästan var som Spotify långt innan Spotify fanns, och jag skrev tysk disco långt innan det kunde ha blivit populärt... Fördelen med att bli äldre är att man kan bjuda på sina pinsamheter, så varsågoda, lite tysk läderdisco!

Har inga synpunkter, har suttit med en bira och njutit av låten. Skön melodi, bra sång, bra tryck i musiken. Så jag vill bara säga "tack"!

Jag skulle vilja ha lite stämmor på refrängen...

En bra och tänkvärd text av en kille som heter Fredrik Sandberg: Tänk om alla visste. Tänk om alla visste att du har otvättade underkläder på dig idag, direkt från tvättkorgen. Att du var tvungen att suga in magen så mycket det gick för att kunna knäppa byxorna i morse och att du åt överblivet godis (de äckliga bitarna) till frukost. Alla andra är perfekta. De har snälla och välartade barn, fina bostäder och spännande kompisar som de bjuder på överdådiga middagar hela tiden. De åker till rätt resmål tillsammans med de rätta människorna. De tränar och äter optimalt. Och där sitter du och det mest minnesvärda som hänt dig idag var när du diskret, med händerna i byxfickorna, försökte dra ut kalsongerna ur baken. Tänk om alla kände till just dina små stolligheter. Att du måste gå till jobbet en viss väg när du skall ha ett viktigt möte, att du måste låsa dörren hemma på ett speciellt sätt. Att du har kläder du inte kan ha i vissa sammanhang eftersom de ger otur. Tänk om de visste att du i själva verket är mer eller mindre galen. Tänk om alla faktiskt visste. Jag tror att det skulle vara väldigt nyttigt, men sannolikt också djupt deprimerande, om vi för en dag kunde höra vad alla människor runt om oss tänker. Jag tror att vi skulle mötas av en kakafoni av självtvivel och ängslighet, sannolikt också från de vi betraktat som de mest trygga. Jag har läst att ett av de största skälen till oro hos personer med toppjobb är att de skall bli ”avslöjade”. Att någon en vacker dag skall komma in på deras kontor, peka med hela handen och säga ”-Avslöjad!” ”Gå hem nu och sluta leka direktör. Du är ju en vanlig tönt, precis som alla vi andra.” Sannolikt skulle vi efter en dag då vi kunde höra allt vad folk i omgivningen tänker komma fram till några viktiga slutsatser: 1: Alla tänker i första hand på sig själva. Vad du gör/har på dig/ säger ger säkert en reaktion men mycket mindre och kortvarigare än vad du tror. 2: Alla har sitt kors att bära. Han där med modellutseendet är livrädd för sin chef och skäms för att han har noll bollsinne, hon där med den fokuserade blicken, karriärdräkten och det självsäkra steget har så ont i magen av oro för sin hälsa att hon inte kan tänka på något annat. Och så vidare, laget runt. (Va? Är jag ”han med andedräkten?”) Banal spaning? Ja, men ändå. Det är poängen. Vi är rätt banala, allihop. Vad kan man då ta med sig av detta? Jo: Du är viktigast för dig. Du är centrum i ditt universum. Du är den enda som du med någon säkerhet kan veta faktiskt existerar. Alla vi andra kanske bara är resultatet av en lång och komplicerad dröm du har. Ditt namn är det vackraste och viktigaste ordet i världen. Saken är den att alla andra också är medelpunkten i sina världar. Vilket med viss naturlighet gör dig mer perifer i deras. Vem bryr sig? Färre än du tror. Vi ponerar att du råkade snubbla på festen i helgen och spilla din Bloody Mary rakt över din bordsdams nya dyra klänning och att du, som en kompensation för det inträffade, erbjöd henne ett samlag. Vi ponerar vidare att hon accepterade din fredsgåva och att ni blev påkomna under överlämnandet av den, av hennes syster, som är din fru. Århundradets skandal! För de flesta utanför den innersta detonationszonen är detta dock bara värt ungefär fem minuters skvaller på nästa middag i bekantskapskretsen. Din skandal kommer att ges mer tid än vädret, men mindre tid än ”Bonde söker fru.”. Vad skall man då ta med sig av detta tankeexperiment, mer än att alla andra är okänsliga sällar som bara tänker på sig själva? Jo: Om man vill förbättra sin interaktion med omgivningen så är det nyttigt att ta med sig följande citat från Dale Carnegie, ur boken ”How to Win Friends and Influence People” “Talk to someone about themselves and they'll listen for hours.” Om jag talar med dig om det centrala i din värld, nämligen personen du ser i spegeln när du borstar tänderna, så kommer du att tycka att är jag en intressant samtalspartner. Testa, det funkar. Uppriktighet är nyckeln till framgång, kan du fejka det så kan du gå långt! /Fredrik Sandberg

Underbar film som ger svåra komplex. Här sitter jag med mina färdiga xylofonljud och kan ändå inte få till något... Vilken kvinna!

Det är de som var aktiva för 10 år sedan. Björn Olsberg, Fredrik Sonefors, Suprappa, Demoniqus m.fl...

Gick igenom lite gamla bilder och hittade en bunt från vår 2:a IRL som ägde rum på Carmen i februari 2008, det vill säga för exakt tio år sedan. Jäklars vad tiden går. Ha det gott musiclovers. ®offe

Alltid luva!

Låter spännande, kanske är den spark i arslet man behöver..

Kära vänner! Det är mig ett stort nöje att under så lång tid som 11 år få umgås digitalt och vid några tillfällen t.o.m. IRL med er. Detta forum är som ett mindre universum, med vänskap, kärlek, konflikter, uppbrott, krig och försoning samt människor som kommer och går. Mycket musik har avhandlats under åren, men även många andra spännande ämnen. Jag kommer ihåg ett tillfälle för många många år sedan då det kräktes ganska mycket på melodifestivalen, och jag skrev att "vi gör en egen Studiofestival", vilket det också blev, och det är jättekul att den lever kvar. Ett annat tillfälle var vår första IRL, vi skulle träffas vid ringen på Centralen. Jag hade ju aldrig träffat någon medlem tidigare och kan erkänna att jag var lite nervös. När jag kom dit fick jag syn på en gammal övervintrad hårdrockare som stod coolt lutad mot räcket, och förstod direkt det var "Rockfart", a.k.a TordA. Karl (pianostämmaren som såg ut som James Hetfield) och Hackeman var några som också var med på den träffen. Någonstans har jag ett hålkort kvar med bilderna från den träffen. Så himla kul. Sedan förlades träffarna till Carmen. Har många roliga minnesbilder därifrån också. Ett annat roligt evenemang var studionördprojektet, som jag tror drogs igång av Hackemang och några till, Hammagrella? En travesti på Band Aids "Do they know it's christmas?" Vilket jobb, massor med forumiter sjöng in sin version som sedan mixades ihop till den slutgiltiga låten, vilket jobb, men också, vilken glädje att lyssna till. Låtkritiktrådarna tyckte jag det var kul att gå in på, många gånger laddade jag ner låtarna till mobilen och lyssnade på dem när jag satt på pendeltåget. Det hände ibland att jag satt med hakan i knäna och tänkte "varför är inte den här människan en världsstjärna?" Nu hände det i och för sig att medlemmar blev världsstjärnor efter några goda råd från Studio Forum, Avicii t.ex. Soneforspojken har det också gått ganska bra för, med låtar på listorna och som till och med lyckats med konststycket att få med en låt på Allsången, vilket gläder mig mycket då det är en sympatisk Bollnäsgrabb. Även många andra naturligtvis, som har släppt plattor, inte minst Suprapappa som precis har släppt en grym platta. Ingen nämnd ingen glömd. Tyvärr är jag inte lika aktiv längre på forumet, eftersom jag inte är lika aktiv inom musiken. Men av och till är jag inne och läser lite och tycker det är kul att se vad ni pysslar med. Korrekturläser inlägget och ser att det nästan är lite pastoralt, men det kan man väl kosta på sig när man varit en del av något stort i 11 år 1 dag och 11 timmar? Kör på, tappa inte fokus, var snälla mot varandra och Gott Nytt År! /Eder ®offe

Tonhuvudena brukar må bra av en avmagnetisering också, vilket jag använder min Defluxer till. Lycka till!

Jag har aldrig riktigt lyssnat på ”Last Christmas” med Wham. Alltså L Y S S N A T ! Det är en så’n låt som går i bakgrunden på nåt sätt. Men häromdagen när jag satt i bilen och väntade så kom den och jag lyssnade. Jag måste säga att den verkligen grep tag. Melodin är ganska fin, texten helt ok, och Georgs röst låter jättebra. Så otroligt stort och empatiskt då att ta med en svårt handikappad trummis i produktionen, som förstör hela låten. Det måste ha varit en fruktansvärd olycka som fått den stackars människan att bli av med hela vänstersidan av kroppen. Det måste också krävas ett stort personligt mod för att med endast en högerarm och ett högerben bestämma sig för: ”jag ska jäklar i min lilla låda bli trummis! Världens första enarmade och enbenta trummis! Det är ingen stor investering eftersom jag endast behöver virvel och kagge!” Jag får nästan tårar i ögonen när jag tänker på hur de kör in den lilla halva människan i studion på en liten pirra, sätter honom på en pall framför det lilla setet och hans lilla arm och lilla ben börjar veva. Därför korar jag härmed ”Last Christmas” till årets jullåt 2014. Denna julmelodi symboliserar det kristna budskapet om att de halta och lytta ska vara med och att alla är värda lika mycket. God Jul!

Ha ha, du skrev ju namnet själv, Staffan Svahn: https://www.youtube.com/watch?v=nVSNcgmDZiQ

Men vem är det som likt en skugga om natten smugit sig in på trådkyrkogården och grävt upp detta gamla lik? Borstat av liket dessutom, satt på det en slips och med hjälp av starkström fått det att sprattla med armar och ben.. Ja ja,lite roligt med nostalgi. Ja nominerar "Hammar'n unner bönninga" då...