Lira med känsla = lira otillfredsställande för det egna egot

[Valle]

Först: ett tack till Le Demon för ämnesinspiration.

Jag har i många år funderat på en sak – sedan jag var en oerfaren snorunge, faktiskt, typ i tjugoårsåldern. Och det är det här med att vara en ”teknisk” instrumentalist versus en som spelar med ”med känsla”. Dessa ska alltså utgöra någon sorts kontrast till varandra.

Sent i livet skulle jag inse att de som påstod sig, eller av andra påstods, ”lira med känsla” helt enkelt lirade slarvigare, slafsigare än de som påstods lira ”tekniskt”. Ändå ansågs den senare vara mindre attraktiv, utförandemässigt sett, kallare, sterilare, än den förra. Märkligt.

Ta och lyssna på en låt med Jimi Hendrix, denna legendariska, ur-inspirationskälla till i stort sett varenda jävla rockgitarrist i hela världen. Lyssna sedan (bara för ironins skull) på en av hans lärjungar, Yngwie Malmsteen, som idag av många anses vara ”teknisk” framför allt. Jimmi lirar, och nu är jag snäll, skitslarvigt jämfört med Yngwie. Ändå anses Jimmi än idag som mer kompetent på något sätt.

OK, låt gå för att det handlar om två olika generationer. Preferenserna liksom kraven var annorlunda, mer toleranta förr. Men skiten förekommer även idag, inom samma generation. Jag hör ofta att (när en person känner att han måste försvara sitt spelande jämfört med någon annans) ”njae, han är lixom mer teknisk, jag lirar med feeeeeling” – eller annat krystat skit som ”nej, i mitt trakterande finns själ och värme [argh! Värme!], han är väldigt stel och kall, mycket teoreeetisk”. Här antyds tveklöst att ”han” på något sätt inte når upp till ”min” inbillade högstatus som instrumentalist. Tjurskit!

Som jag delvis var inne på något tillfälle, i en annan tråd: Det där med att lira med feeeeling är musikvärldens äldsta ursäkt som man drar till med när man inte presterar vad man själv inbillar sig rimligen förväntades av en. Man skyller gärna på att man anser ”tekniskt” spelande är kallt och själlöst, istället för att medge att man kanske helt enkelt brister i färdighet.

Länge ansåg jag att jag själv lirade med feeeling och att gitarrister som exempelvis Steve Vai var alldeles för ”tekniska”, för maskinella (trots att jag beundrade dem i smyg). Tills jag insåg att jag lirade lika dåligt och slarvigt som min förebild, Ace Frehley. Idag är jag dock ändå nöjd med vad jag presterar. Men jag inser också att mitt spelande inte på något sätt är mer feeeling, värme (ARGH! VÄRME!), själ eller annan påhittad rättfärdiga-mitt-sugiga-spel-bullshit-faktor, än vilken annan förträffligt duktig musiker som helst.

Vad tycker ni? Vad är att lira med feeeeling?

Disclaimer: Jag är inget Yngwie-fan. Jag tycker faktiskt att han lirar tråkigt. Men han lirar med precis lika mycket "känsla" som Ace Frehley.

Edit: lite stavfel, syftningsfel och annat jävla skit man presterar innan kaffe.

Redigerat 9 november 2012 av Valle

[oakleaf (oregistrerad)]

Intressant aemne.

Nu ska jag medge att jag inte laest hela inlaegget foer det var sa jaevla langt. 🙂 Men, sen finns det musiker som har en kombination av bade teknik och feeling. Mark Knopfler aer lite av en favorit foer mig daer, han har en grym feeling och en grym spelteknik. Enligt mig aer Mark ett typ exempel pa vad det aer att lira med feeling, samtidigt aer han ett typ exempel pa vad hard traening leder till rent tekniskt.

Sjaelv lirar jag precis som Mark med en kombination....skillnaden aer att jag har enorma jaekla brister i bade feelingen och tekniken. 🙂

Redigerat 9 november 2012 av oakleaf

[magnus83]

Sanning med modifikation måste jag säga.

Feeling för mig är att hänga på tonerna och få till något snyggt vibrato vid väl valda tillfällen.

Sedan att det är snabba passager mellan dom mer karakteristiska "feeling" partierna gör ingenting alls.

Om nu detta är feeling för andra skiter jag i. Det är det för mig, och jag gillar det 🙂

En totalt överskattad gitarrist i mitt tycke är Santana. Han har fan i mig ingen koll på gitarrljud, vibrato och hur i helvete man lirar gitarr överhuvud taget.

Endel tycker ju att han är kung när det kommer till att lira med feeling....bahh!

Men alla har vi olika smak, så är det och så kommer det alltid att vara. Och tur är ju det. (Men Santana jävulen borde börja arbeta på fabrik i stället 😉

Redigerat 9 november 2012 av magnus83

[therocker]

Kan det vara så här?

En tekniskt fulländad gitarrist kan få ut en platta med skitlåtar och ändå få lyssnare pga sitt tekniska spel eftersom det finns många som beundrar det. Alla andra måste kunna göra bra låtar. Därav att teknik = tristess?

[oioioi]

Äntligen fredag! 🙂

Mitt favoritexempel Ramones, vad hade de? Teknik, nja. Känsla? Kanske... Men ändå är det ett av rockhistoriens viktigaste band.

Men hur illa hade det inte gått om de hade haft Yngve på gitarr?!?

[ironman]

Det är svårt det här, men som någon skrev när man för in lite oväntade vibraton här och där så känns det som att gitarristen har känsla. Dom flesta gitarristerna är bra på sitt sätt. Jag har dock jävligt svårt att se steve vai live då han har massa konstiga miner och grimaser för sig som får en att tänka på filmer som fäbodjäntan.

Idag verkar allt handla om att spela så mycket som möjligt på snabbast tid, och det låter i många fall riktigt bra. Men i mina öron går det nästan för snabbt för att hinna uppfatta känsla, det blir liksom som en duracell kanin på steroider. Och inspelningskvaliten är så bra idag att varje ton skär in i örat. Men jag kanske börjar bli gammal.

Jag gillar yjm och speciellt låten black star live versionen från hans album guitar god 2. Den har allt. Snabbhet känsla och vibrato.

Redigerat 9 november 2012 av ironman

[Valle]

I all hjärtlig välmening, till dem/n som inte orkar läsa mina inlägg i dess helhet men som ändå menar att en kommentar passar sig fint, ett litet tips:

Jag är rätt så konsekvent i mitt skrivsätt, oavsett var/när jag skriver (även utanför forumet, alltså). Den första meningen i varje påbörjat stycke brukar alltsomoftast, i grova drag, sammanfatta vad resten av stycket kommer att handla om. Läs åtminstone dessa första meningar, så får ni garanterat ett hum om inlägget i dess helhet.

På så sätt behöver jag inte nödvändigtvis framstå som en författare/medlem vars inlägg inte behöver tas som särskilt seriöst i sitt innehåll.

Sådäriallhast.

[pressrec]

Jag håller nog med många här. Om jag ska generalisera rejält så tycker jag ofta att låtarna är så urkassa när man lyssnar på alla "virituoser". Tror att man någonstans i teknikträsket går bort sig och glömmer bort vad det är vi borde syssla med, musik. Bara för att man KAN spela tvåtusen toner per minut så innebär det verkligen inte att man bör göra det.

Sen vill jag också trycka på soundet många av dessa har. Det är verkligen kallt och sterilt som många säger. Varför det är så är något jag alltid varit nyfiken på. Förmodligen för att det ska vara så tydligt som möjligt att höra alla tusentals toner.

Nu är jag visserligen partisk då jag alltid avskytt solon mm. Tycker enbart det är befogat om det tillför låten något ur ett musikaliskt perspektiv. Är trummis i botten själv och fullkomligt avskyr trumsolon. Ytterst sällan jag kan tycka att det är något som är befogat.

För att summera det så min ytterst ovetenskapliga slutsats är att när man snöar in i teknikträsket så glömmer man lite grann bort musiken.

[joachime]

Bra fredagsämne!

Jag tycker inte känsla står i motsatsförhållande till teknisk skicklighet. När någon påstår att en musker spelar med känsla tänker jag på en musiker som uppslukas av musiken, som spelar responsivt.

Samtidigt är det ju högst individuellt vad man premierar. Vissa kanske dras åt att spela känslosamt med begränsad teknisk förmåga medan andra föredrar tekniskt utvecklat framför responsivt spel. Men det är ingen dikotomi. Musik med stort inslag av improvisation blir ofta mer intressant om musikerna båda är tekniskt duktiga och spelar med känsla.

Som akademiskt utbildad musiker får man träning i båda delar. Som autodidakt kan balansen variera stort.

Personligen har jag premierat känsla före teknik, vilket gör att det oftast är i tekniken jag upplever mina egna brister. Saker som går för snabbt för mig att spela. Skalor som inte sitter i muskelminnet. Grepp som gör att jag får ont i fingrarna etc etc. Med facit i hand borde jag ha lagt lite större fokus på teknik.

[oakleaf (oregistrerad)]

På så sätt behöver jag inte nödvändigtvis framstå som en författare/medlem vars inlägg inte behöver tas som särskilt seriöst i sitt innehåll.

Och naesta gang jag skriver att jag inte lasest hela ditt konsekvent skrivna, men langa,inlaegg sa behoever du inte ta det som att ditt inlaegg inte tas serioest. Det var som sagt ett intressant aemne. I detta fallet handlade det om att jag varit pa jobbet i 12 timmar och har tappat orken att laesa langa inlaegg, men det kan ju inte du veta.

[Halkbi]

Jag har svårt att se det på något annat sätt än att det handlar om smak. Jag lyssnar hellre på Träd, Gräs och Stenar och Dead Moon än på Vai och Yngwie. Inte för att jag på något sätt ser ner på deras musikalitet utan för att det jag hört av deras musik helt enkelt inte tilltalar mig. I de fallen så motsätter känsla och teknisk förmåga varandra, men vad gäller mer virtuousa musiker så gillar jag John McLaughlin och Joe Bonamassa. Dock tycker jag att även de är väldigt lätt att lyssna sig mätt på. Får man tycka att Neil Youngs gitarrspel tilltalar en mer än Kee Marcellos eller är min hjärna för slö för att hålla på med musik då? Gillar Ramonesexemplet.

Sedan vet jag inte om jag har mött någon som aktivt bortförklarar dåligt spel som "känsla." Något som däremot retar gallfeber på mig är när man för över sina svagheter på förebilder. Just Neil Young är en perfekt bortförklaring om man satt ett solo utan att ha kollat stämningen innan och kan man inte sjunga rent så är det "lite Nirvana." Däremot är jag helt klart av den uppfattningen att vissa skevheter definitivt kan bidra till att förhöja en musikupplevelse.

[Valle]

Jag har svårt att se det på något annat sätt än att det handlar om smak.

Visst. Om vi ska tala om musiker vars utförande inte tilltalar vår "smak". Men när det handlar om musiker som tveklöst lirar slarvigt och slafsigt, då kan vi ju knappast tala om smak längre. Här måste vi tala om förnuft (just det, Vallhagen, förnuft!)

Och det är faktiskt det jag vill understryka: de som hävdar att de inte lirar som de äckliga "virtuoserna", utan att de minsann lirar mer med feeeeling, de lirar oftast rätt så undermåligt själva.

En sann musiker står för den han/hon är. Man behöver inte vara som alla andra.

David Gilmour är ett bra exempel, tycker jag. Han kunde knappast bry sig mindre om vad andra (och han själv i viss utsträckning, faktiskt) tycker är bra/dåligt, han kör lugnt och obekymrat på med sina egna idéer. Och det bästa av allt; han tycker inte att han är särskilt märkvärdig på gitarr. Helt underbar människa.

[magnus83]

Tommy Emmanuel. Han har känsla som slår det mesta den pojken. Snabb - ja. Känsla - Ja

Plus att han verkar vara en otroligt sympatisk och trevlig person.

[Valle]

Och naesta gang jag skriver att jag inte lasest hela ditt konsekvent skrivna, men langa,inlaegg sa behoever du inte ta det som att ditt inlaegg inte tas serioest. Det var som sagt ett intressant aemne. I detta fallet handlade det om att jag varit pa jobbet i 12 timmar och har tappat orken att laesa langa inlaegg, men det kan ju inte du veta.

Hur mycket mer seriöst tog du mig nu när du var tvungen att dra till med "hela ditt konsekvent skrivna..."? 😉

Det var inget personligt. Eftersom du nämnde det offentligt kände jag mig tvungen att försvara det offentligt. Jag vill ju helst att man ska läsa det jag skriver, åtminstone ögna igenom hela texten. Annars kan ju signalen lätt bli att: äh, jag citerar något godtyckligt, och sedan sätter jag igång och tjafsa. För det är ju egentligen bara det han vill, Valle – tjafsa...

😉

[Neosus]

Men Valle! Du lirar ju hårdrock! Då behövs ingen känsla... bara lite jävlaranama! ☺️

[Valle]

Men Valle! Du lirar ju hårdrock! Då behövs ingen känsla... bara lite jävlaranama! ☺️

Om man räknade in dels vad jag har tjänat mest pengar på, dels sammanlagda tiden jag spenderat genom åren, så är jag nog dansbands-/folkmusiker, he he...

Känsla behövs nog. Men inte slarv. Slarv är slarv och kan aldrig vara något bra.

[Neosus]

Just ja dansband var det.. 😱

Det här med känsla för mig är att kunna spela en slowblues och får det att låta bra. Att det finns något i varje ton man spelar och kunna stå för det.. DET är för mig konst.

Om man gillar blues alltså.. 😳

[Neosus]

Nilsson har bra bluesfeeling. Det märks att det finns något där bakom varje ton.

[Halkbi]

Slarv är slarv och kan aldrig vara något bra.

Beror på vad man menar med slarv. Det är ett svårtolkat ord. Jag hade alltid beundrat rungången i slutsolot i We Are The Road Crew med Motörhead och tyckt att det var ett grymt inslag som helt klart gav låten ett större helhetstryck. I efterhand har jag fått veta vad som faktiskt hände; gitarristen ramlade. Sånt "slarv" som bidrar till rolig spontanitet gillar jag. Men är väl inte riktigt vad diskussionen handlar om.

[Claes Holmerup]

Jag tycker det är väldigt trist när folk sätter kompetens och känsla som någon sorts motpoler, ungefär som att man anser att det automatiskt blir mer känsla om det är falskt eller taskig timing, trots att det bara handlar om dålig intonation och dålig timing så att det låter slarvigt.

Hade man översatt det till byggbranschen så hade välbyggda hus varit tråkiga, medan sådana där det regnar in, inte finns en enda lodrät vägg i och dörrarna bara nästan går att stänga, skulle vara härliga att bo i... 😉

Det ena utesluter inte det andra, utan det går att spela/sjunga med helt perfekt timing och intonation - OCH med känsla. Det är ju egentligen det som ÄR perfektion. En synkop eller annan mellanton som läggs in på precis rätt ställe, handlar också om en känsla för när det passar in - och läggs det perfekt varje gång, så blir det helt underbart att lyssna på. "Perfekt" i detta sammanhang innebär definitivt inte att det är stelt som diverse taskigt gjorda midifiler man kan hitta i parti och minut, utan det är att det låter precis som upphovsmannen har tänkt sig.

Om någon bara spelar snabbt och inte kan sakta ner, så är det bara meningslös uppvisning. Om någon spelar slarvigt och sällan träffar rätt ton eller rätt timing - eller stelt och fyrkantigt, så är det precis lika meningslöst.

Redigerat 9 november 2012 av Claes

[JJRockford]

Det finns ett mycket enkelt svar på hela denna diskussionen.

Känslan i det som spelas finns endast hos varje enskild lyssnare.

Vilket är det fina med musik. Man kan t ex aldrig påstå att Pavarotti skulle ha bättre sångteknik är Håkan Hellström, eftersom Pavarottis sångteknik är helt värdelös för att försöka åstadkomma det Håkan Hellström levererar. Och tvärtom.

[JJRockford]

Jag vill ju helst att man ska läsa det jag skriver,

Men det är inte lika viktigt att läsa och förstå vad andra skriver? 😉

Redigerat 9 november 2012 av JJRockford

[joachime]

Men det är inte lika viktigt att läsa och förstå vad andra skriver? 😉

Ny fredag, nytt ämne.

[stol]

Om jag spelar kasst, det låter inte bra, och jag försöker slå i andra och mig själv att det jag egentligen gör är att spela med känsla. Då lurar jag mig själv och det förmodligen något som kommer att förhindra mig att verkligen göra något bra. Otekniskt spel kan också bli till ett stilgrepp som i fallet Ramones.

Det jag har funderat på är om det stilgreppet, operfekt spel, helt gått ur modet. Lyssnade på nirvanas nevermind häromdagen. Den var ju en jättehit när den kom. Jag tycker fortfarande att den skivan låter fantastiskt, inledning till lithium är en ljudmässig dröm. Men jag slås också av att det inte låter 100% perfekt. Jag funderar på om mina öron har vant sig vid att allt fixas till i efterhand, varje slag läggs på rätt plats, varje ton korrigeras tills den sitter exakt där den ska. Säger inte att detta är ett problem i sig, varje tid har sin musikstil på modet men det ställer kanske högre krav om man vill själv skapa musik, om den inte ska låta helt amatörmässig vid sidan av dessa perfekta inspelningar vi hör på radion. Något som jag har funderat på, har förväntningarna på perfekthet hos den genrella lyssnaren höjts (kanske i takt med den tekniska utvcklingen av daws)? Lite utanför ämnet kanske...

Edit: kan tillägga att jag inte har något problem med efterhandsredigering, allt jag kan göra föra fixa till mitt eget bristande spelande/sjungande välkomnar jag 🙂

Redigerat 9 november 2012 av stol

[Hellpig]

Jag antar att svaret är att svaret ligger i din personliga preferens. För min del är svaret "det är genom sprickorna som solen skiner in".

[aROCKER]

Njae...Ramones är en klassisk mentaltrigg hos ungdomar...fan, sådär kan ju vi också låta och därmed inte sagt att dom grejar det men det känns "åtkomligt".

Titta hur svenska folket reagerar när man ser en artist/dansare som inte är proffsig...ta Let´s Dance med Lasse Brandeby eller Peppe Eng...klara publikfavoriter för att folk "känner" igen sig i dom.

Punken hade den faktorn på mig...fan, grabbar vi kör Troops of tomorrow och låter lika kasst som Exploited, till och med kassare, vi har lyckats! 😄

[Valle]

Men det är inte lika viktigt att läsa och förstå vad andra skriver? 😉

Det är alltid viktigt att läsa igenom vad som skrivs, och lika viktigt att förstå vad som skrivs. Missförstånd sker även då man har läst igenom och måste då rimligen kunna anses vara av överseende art; medan missförstånd på grund av underlåtelse att läsa vad andra skriver aldrig kan bli det.

Jag har en klar uppfattning om dig i just det avseendet.

[stol]

Jag antar att svaret är att svaret ligger i din personliga preferens. För min del är svaret "det är genom sprickorna som solen skiner in".

Du beskriver med en bra bild tycker jag. Själv gillar jag både Ramones och superproducerat.

Njae...Ramones är en klassisk mentaltrigg hos ungdomar...fan, sådär kan ju vi också låta och därmed inte sagt att dom grejar det men det känns "åtkomligt".

Titta hur svenska folket reagerar när man ser en artist/dansare som inte är proffsig...ta Let´s Dance med Lasse Brandeby eller Peppe Eng...klara publikfavoriter för att folk "känner" igen sig i dom.

Punken hade den faktorn på mig...fan, grabbar vi kör Troops of tomorrow och låter lika kasst som Exploited, till och med kassare, vi har lyckats! 😄

Låter tryggt tycker jag!

[Valle]

Beror på vad man menar med slarv. Det är ett svårtolkat ord.

Åh, du är definiera-det-där-typen...

Fast, om vi ska hålla på med trams och definiera allt, så kan vi ju anse att falsksång inte alls är falsk eftersom man ju först måste samlas i grupp och definiera vad som är falskt.

Jag säger som jag brukar: är man förnuftig musiker nog, så hör man när falskt är falskt. Man behöver liksom inte krångla till det för sin omgivning med skitkrystade definitioner och inramningar.

Det samma goes för SLARV!

[aROCKER]

Nilsson har bra bluesfeeling. Det märks att det finns något där bakom varje ton.

Lyckas man prestera något bakom varje ton så måste man ju ligga på max då...eller vara väldigt , grå, grå, grå!? 😄