Ny forskning visar på sambandet mellan kreativitet och psykisk sjukdom.

[SadamJR]

Det finns dock sjukdomar som tyx komma och gå. Thourettes syndrom var en relativt vanlig diagnos under några årtionden i början på 1900-talet. Därefter glömdes åkomman i stort sett bort, för att göra comeback igen i slutet av 1900-talet. Säger förmodligen mest om läkarkåren.

[Valle]

Det finns dock sjukdomar som tyx komma och gå. Thourettes syndrom var en relativt vanlig diagnos under några årtionden i början på 1900-talet. Därefter glömdes åkomman i stort sett bort, för att göra comeback igen i slutet av 1900-talet.

Ungefär som utbrändhet och rökfobi, då.

[SadamJR]

Ungefär som utbrändhet och rökfobi, då.

Var det oxå populärt i början på 1900-talet?

[Valle]

Var det oxå populärt i början på 1900-talet?

Tänkte mer på det här att "komma och gå". Rökfobin peakar väl all time high just nu; men utbrändheten börjar tappa i populäritet.

[mixopenta]

Jag tror att allt fler blandar ihop psykisk ohälsa med psykisk sjukdom.

[Valle]

Jag tror att allt fler blandar ihop psykisk ohälsa med psykisk sjukdom.

Mmm, visst. Eller:

Rätt så intressant det där, faktiskt.

Fast det är med det som med allt annat; att det inte längre kallas "psykiskt sjuk" är dels för att det börjas kännas fult att säga så, dels för att vi börjar inse att säkert de flesta av oss faktiskt är, mer eller mindre, det som förr kallades "psykiskt sjuk". Idag är det snarare "normalt" att vara lite "psykiskt sjuk".

Vi får väl se. Om tio är alla de som vi idag kallar "psykiskt sjuka" mer "normala" än vi vågat befara.

[SadamJR]

Jag tror att allt fler blandar ihop psykisk ohälsa med psykisk sjukdom.

För att inte tala om psykisk ohälsa som gått över i psykisk sjukdom.

[D Vibe]

Jag är ingen reklampelare för någon eller något (annat än möjligen mig själv då, förstås!). I psykiatrin försöker man hjälpa folk som ofta mår väldigt, väldigt dåligt - och vi har ganska bra belägg för att vi gör nytta. Tyvärr har folk jag möter ofta en negativ och påtagligt gammaldags inställning till psykiatri. Oftast på grund av okunskap, ganska sällan på grund av egna negativa erfarenheter.

Av någon märklig anledning verkar det dock vara upp till var och en att "tycka" lite vad de vill om psykiatri. Att det finns folk som forskat i 200-250 år inom ämnet spelar tydligen mindre roll. Jag hör aldrig lekmän uttala sig lika kritiskt om hur man egentligen borde utföra en hjärtoperation!

Därmed inte sagt att det finns jättestora problem inom psykiatrin idag. Saken är bara den att den offentliga diskussionen ofta fokuserar på fel problem. Diskussionen om piller kontra samtalsterapi (ofta upptagen i media) är ett exempel: Den diskussionen är vi "way passed by now" i psykiatrin, varenda läkare vet att det effektivaste är kombinationen mellan de båda, och att det skiljer från fall till fall.

Psykiatrin har av tradition varit en sluten värld för gemene man. Jag ser det som en viktig uppgift av oss läkare att förklara för allmänheten hur vi arbetar och varför vi gör vad vi gör. Slumpen gjorde att detta blev ett forum för det. För psykiatriska sjukdomar är helt vanliga sjukdomar, bara att de drabbar organet hjärnan istället för tex organet hjärta. Inget att skämmas för. Inget att vara rädd för.

+10000!

[D Vibe]

Man kan undra om psykiska sjukdomar fanns lika mycket eller mindre för 100 år sen?

En amatörmässig gissning är att det fanns ungefär lika mycket då som nu, bara det att då så ansågs man nervsvag och konstig, blev inspärrad på hispan eller i värsta fall självmedicinerade sig med sprit för att slutligen ta livet av sig.

[Fabz]

En amatörmässig gissning är att det fanns ungefär lika mycket då som nu, bara det att då så ansågs man nervsvag och konstig, blev inspärrad på hispan eller i värsta fall självmedicinerade sig med sprit för att slutligen ta livet av sig.

Ungefär så tror jag också.

Ungefär som utbrändhet och rökfobi, då.

Det är ingen hemlighet inom läkarkåren att det går trender i diagnoser. Men det gäller alla diagnoser, inte bara psykiatriska. Trenderna är en följd av att det pågår en ständig diskussion inom läkarvetenskapen om vad som är vad och vilken behandling som egentligen är bäst. Det är så vetenskap fungerar och rör sig framåt - genom att ständigt ifrågasätta och pröva gamla sanningar.

Utbrändhet är ett bra exempel på en "trenddiagnos" (och som också togs upp under min läkarutbildning). Men vad menar ni med rökfobi? Det är i alla fall inte en diagnos jag någonsin hört talas om.

Redigerat 31 oktober 2012 av Fabz

[Valle]

@ #99: Bra fetstilt där! Bra poäng!

Ungefär som att det finns folk som helt plötsligt fått för sig att det inte finns/inte ska finnas någon karaktärsskillnad på pojke vs flicka. I typ 100 000 år har det varit så, och så föds där ett gäng människor på 80-talet som en dag plötsligt "fattar grejen" och tycker att det är dags att lära pojkar bära klänning...

Redigerat 31 oktober 2012 av Valle

[Valle]

Men vad menar ni med rökfobi? Det är i alla fall inte en diagnos jag någonsin hört talas om.

Det fanns en period under 80-/-90-talet när alla plötsligt blev allergiska mot cigarrettrök. Detta ledde till häxjakt på och förnedring av rökare, och till slut till att alla blev rädda för rök (rädda för att bli allergiska).

OK, fobier är kanske inte rätt ämne här.

😉 Fall i fall.

[SadamJR]

@ #99: Bra fetstilt där! Bra poäng!

Ungefär som att det finns folk som helt plötsligt fått för sig att det inte finns/inte ska finnas någon karaktärsskillnad på pojke vs flicka. I typ 100 000 år har det varit så, och så föds där ett gäng människor på 80-talet som en dag plötsligt "fattar grejen" och tycker att det är dags att lära pojkar bära klänning...

Och att pojkar skulle ha pudelfrisyr.

[Die Hard (oregistrerad)]

@ #99: Bra fetstilt där! Bra poäng!

Ungefär som att det finns folk som helt plötsligt fått för sig att det inte finns/inte ska finnas någon karaktärsskillnad på pojke vs flicka. I typ 100 000 år har det varit så, och så föds där ett gäng människor på 80-talet som en dag plötsligt "fattar grejen" och tycker att det är dags att lära pojkar bära klänning...

Innerstadsmedelklassfeminister som har för mycket tid över. Tycker man inte som dem är man en dinosaurie, patriarkalisk och bör omskolas(indoktrineras i deras sanningar) i humbug som kallas för genusvetenskap.

Och att pojkar skulle ha pudelfrisyr.

De var före sin tid.

[AnthonyS]

Av någon märklig anledning verkar det dock vara upp till var och en att "tycka" lite vad de vill om psykiatri. Att det finns folk som forskat i 200-250 år inom ämnet spelar tydligen mindre roll. Jag hör aldrig lekmän uttala sig lika kritiskt om hur man egentligen borde utföra en hjärtoperation!

Det är ju tyvärr så. Jag tror att det har flera anledningar. Dels är exemplet hjärtkirurgi lättare att förklara och att i slutändan resultatmässigt kvantifiera. Man sprängde upp kranskärlet, man lagade septumdefekten eller bytte den stela klaffen etc.. Resultatet är också ofta (inte alltid) ytterst påtagligt får patienten. Även omgivningen kan förstå ingreppet och uppleva skillnaden i symtom före och efter ingreppet.

Med psykiatri är det mycket svårare. Det är inte givet att slutresultatet är lika enkelt att kvantifiera. Det är inte säkert att anhöriga upplever samma förbättring aom läkare och patient kan konstatera har ägt rum. Det är inte säkert att patienten upplever en eventuel förbättring, även om anhöriga och läkare gör det. Det är inte ens alltid definitionen av "förbättring" inom psykiatri innebär samma sak för vårdtatgare/vårdgivare/anhöriga etc.. Det är heller inte fullt av solskenshistorier, som thoraxkirurgin är (även om det såklart inte alls alltid går som planerat), där folk kliver fram och delar med sig av sina erfarenheter som sjuk, även om det givetvis förekommer. Det är helt enkelt fortfarande väldigt stigmatiserat att vara och ha varit psykiskt sjuk, något som inte alls stämmer när vi kommer till exempelvis just hjärtsjukdomar.

Och det är i vanlig ordning väldigt enkelt att ha en åsikt om saken. Precis som jag hade nu 😑

[Die Hard (oregistrerad)]

Det är inte konstigt att det finns kritik mot psykiatrin. Det har funnits och finns befogad kritik. Och med tanke på vad man har gjort i det förgångna, tex lobotomering, sterilisering och all annan vanvård på mentalsjukhusen är det inte konstigt att folk är misstänksamma än i dag.

[D Vibe]

Det är inte konstigt att det finns kritik mot psykiatrin. Det har funnits och finns befogad kritik. Och med tanke på vad man har gjort i det förgångna, tex lobotomering, sterilisering och all annan vanvård på mentalsjukhusen är det inte konstigt att folk är misstänksamma än i dag.

Såklart. Men hela läkarvården har ju en ganska smutsig barndom, inte bara psykiatrin.

[D Vibe]

Anthony:

Sen är ju även psykiska sjukdomar ibland (ofta?) kroniska vilka man får lindra med behandlingar som psykofarmaka och samtalsterapi.

[Fabz]

Anthony:

Sen är ju även psykiska sjukdomar ibland (ofta?) kroniska vilka man får lindra med behandlingar som psykofarmaka och samtalsterapi.

Nja! Ungefär 50% av befolkningen får någon gång under livet en klinisk depression. Så de flesta är troligen vanligt folk som fått depression, vilket ju oftast inte är kroniskt. Däremot är det oftast inte dessa patienter som tar mest resurser i sjukvården, vilket gör att man som personal inom sjukvården oftare nog ser de kroniska patienterna.

Såklart. Men hela läkarvården har ju en ganska smutsig barndom, inte bara psykiatrin.

Sant, sant. Det finns mycket stolligheter man har hållit på med. Åderlåtning någon?

Detta väcker så klart frågan om vad det är för dumheter vi gör i vår tid? Jag har några högoddsare på lager, kan jag säga. Men trots allt vill jag ändå tro att vi med allt mer evidensbaserad (vetenskapligt grundad) medicin ändå har bättre chanser än våra föregångare. Men man bör ha ett stort mått ödmjukhet i den här branschen, om man säger så.

Det är ju tyvärr så. Jag tror att det har flera anledningar. Dels är exemplet hjärtkirurgi lättare att förklara och att i slutändan resultatmässigt kvantifiera. Man sprängde upp kranskärlet, man lagade septumdefekten eller bytte den stela klaffen etc.. Resultatet är också ofta (inte alltid) ytterst påtagligt får patienten. Även omgivningen kan förstå ingreppet och uppleva skillnaden i symtom före och efter ingreppet.

Med psykiatri är det mycket svårare. Det är inte givet att slutresultatet är lika enkelt att kvantifiera. Det är inte säkert att anhöriga upplever samma förbättring aom läkare och patient kan konstatera har ägt rum. Det är inte säkert att patienten upplever en eventuel förbättring, även om anhöriga och läkare gör det. Det är inte ens alltid definitionen av "förbättring" inom psykiatri innebär samma sak för vårdtatgare/vårdgivare/anhöriga etc.. Det är heller inte fullt av solskenshistorier, som thoraxkirurgin är (även om det såklart inte alls alltid går som planerat), där folk kliver fram och delar med sig av sina erfarenheter som sjuk, även om det givetvis förekommer. Det är helt enkelt fortfarande väldigt stigmatiserat att vara och ha varit psykiskt sjuk, något som inte alls stämmer när vi kommer till exempelvis just hjärtsjukdomar.

Och det är i vanlig ordning väldigt enkelt att ha en åsikt om saken. Precis som jag hade nu 😑

Instämmer till 100%. Resultaten inom psykiatrin är svårare att ta på för gemene man. Intressant nog får jag tom ibland höra från läkarkollegor att "de är ju hopplöst" och "de blir ju aldrig bättre ändå" när patienter aktuella inom psykiatrin kommer på tals. Något som ju är långt ifrån sanningen. Jämför man med somatiska sjukdomar har man ju faktiskt snarare ovanligt goda resultat.

För övrigt: Det är inte klokt hur många vettiga kommentarer som kommer fram här, måste jag säga. Verkligen över min förväntan! (men det kanske bara säger mer om mina fördomar i och för sig...)

Redigerat 31 oktober 2012 av Fabz

[SadamJR]

Sant, sant. Det finns mycket stolligheter man har hållit på med. Åderlåtning någon?

Och blodiglar. Nävisst ja, de är ju tillbaka.

[Guitar Nilsson]

Har man någon i bekantskapskretsen som blivit psykiskt sjuk förstår man kanske lite mer hur svårt det måsta vara att försöka behandla. En spelpolare blev mycket sakta "knepig", fick förföljelsemani och hörde röster som sa åt honom att han var en dålig person. Han kan nog aldrig bli frisk igen, varken av mediciner eller samtalsterapi. Tittar man honom i ögonen finns det nästan ingenting kvar av den han var förr. Och han har aldrig tagit droger eller så, hade vanligt jobb på veckorna o spelade på fritiden. Väldigt ledsamt att se. Nu sitter han hemma o äter medicin i nån månad åt gången, sen rätt vad det är super han till o blir helt vrickad, hamnar på låst avdelning på psyk. Han säger att han blir helt tom i huvet av medicinerna, när han ger fan i att äta dem hör han röster i stället. En gång klättrade han upp i en mobiltelefonmast på ca 20 meters höjd o satt där i över ett dygn på en 5 mm snedställd järnstång. Halva stan satt nedanför på filtar med kaffekorgar o kameror o hoppades kunna fota när han hoppade ner på klipporna under. Jag gick på gågatan i Söderhamn och hörde alla kommentarer om "att hoppas den idiotjäveln hoppar ner o slår ihjäl sig, fan vad det skulle vara kul." En av kompisarna lyckades klättra upp och prata ner honom.

Fy fan i att hamna i hans sits. Han tror ju dessutom att tom läkarna, hans egna syskon osv är ute efter att ha ihjäl honom.

Vet inte vad jag ville tillföra debatten med det här, ett ruskigt levnadsöde är det i alla fall. Han var som folk tills han var ca 40 år sen kom det smygande, nu är han helt körd. Får hoppas att många blir hjälpta av psykiatrin, jag vet ju såna exempel med. Här i Gävleborgs län är det extremt underbemannat, det finns nästan inget annat än lyckopiller o litium att vräka i sig, talterapi finns inga resurser till...

[D Vibe]

Har man någon i bekantskapskretsen som blivit psykiskt sjuk förstår man kanske lite mer hur svårt det måsta vara att försöka behandla. En spelpolare blev mycket sakta "knepig", fick förföljelsemani och hörde röster som sa åt honom att han var en dålig person. Han kan nog aldrig bli frisk igen, varken av mediciner eller samtalsterapi. Tittar man honom i ögonen finns det nästan ingenting kvar av den han var förr. Och han har aldrig tagit droger eller så, hade vanligt jobb på veckorna o spelade på fritiden. Väldigt ledsamt att se. Nu sitter han hemma o äter medicin i nån månad åt gången, sen rätt vad det är super han till o blir helt vrickad, hamnar på låst avdelning på psyk. Han säger att han blir helt tom i huvet av medicinerna, när han ger fan i att äta dem hör han röster i stället. En gång klättrade han upp i en mobiltelefonmast på ca 20 meters höjd o satt där i över ett dygn på en 5 mm snedställd järnstång. Halva stan satt nedanför på filtar med kaffekorgar o kameror o hoppades kunna fota när han hoppade ner på klipporna under. Jag gick på gågatan i Söderhamn och hörde alla kommentarer om "att hoppas den idiotjäveln hoppar ner o slår ihjäl sig, fan vad det skulle vara kul." En av kompisarna lyckades klättra upp och prata ner honom.

Fy fan i att hamna i hans sits. Han tror ju dessutom att tom läkarna, hans egna syskon osv är ute efter att ha ihjäl honom.

Vet inte vad jag ville tillföra debatten med det här, ett ruskigt levnadsöde är det i alla fall. Han var som folk tills han var ca 40 år sen kom det smygande, nu är han helt körd. Får hoppas att många blir hjälpta av psykiatrin, jag vet ju såna exempel med. Här i Gävleborgs län är det extremt underbemannat, det finns nästan inget annat än lyckopiller o litium att vräka i sig, talterapi finns inga resurser till...

Tragiskt! Förjävligt med skitsnacket! Förjävligt att han inte får ordentlig vård!

[mixopenta]

@Nilsson: Jag vet vem du syftar på. I sanning tragiskt, som han i övrigt är världens snällaste person.

Tyvärr är det så att ingen riktigt vet hur de här sjukdomarna uppstår, eller hur de fungerar, än mindre hur man botar dem. Man har observerat att vissa mediciner eller andra "åtgärder" fungerar, till viss del.

En del vägrar ta medicin (t ex svängningsdämpande) för att de tycker att de blir känslolösa kollin och tar effektivt död på kreativiteten (för att inte tala om den berusande känslan av att ha uppåtskov, när man känner att man är bäst i världen och kan göra vad som helst - "inte behöver väl jag nån medicin").

För att inte tala om ECT, där effekterna nog är det läskigaste jag på väldigt nära håll har varit med om att bevittna. Synnerligen effektivt, men med biverkningar som i hög grad är av det mer tveksamma slaget.

Nu pratar jag bara utifrån mina erfarenheter som anhörig, så det är inga "expert" uttalanden

[D Vibe]

ECT lär nog användas i extremt sällsynta fall dock, där det inte finns några andra utvägar kvar (som man känner till iallafall).. Men visst är det läskigt som fan med bara tanken på att sända ström in i hjärnan (eller hur man nu exakt går till väga..)

[mixopenta]

ECT lär nog användas i extremt sällsynta fall dock, där det inte finns några andra utvägar kvar (som man känner till iallafall).. Men visst är det läskigt som fan med bara tanken på att sända ström in i hjärnan (eller hur man nu exakt går till väga..)

Jo, visst är det ström man skickar in. Det går typ ut på att återställa den kemisk-elektriska balansen i hjärnan och påstås vara väldigt effektiv. För att det ska få en mer långvarig effekt rekommenderas runt ett dussin tillfällen. Effekten det har på minnet och personligheten talas det dock tystare om.

ECT är nog vanligare än man kanske kan tro. Det finns ju lite olika typer, och man har väl mer och mer övergivit bilateral ECT, och där är det kanske fråga om att det används i mer extrema fall (fast det vet jag absolut inget om).

[Fabz]

Har man någon i bekantskapskretsen som blivit psykiskt sjuk förstår man kanske lite mer hur svårt det måsta vara att försöka behandla. En spelpolare blev mycket sakta "knepig", fick förföljelsemani och hörde röster som sa åt honom att han var en dålig person. Han kan nog aldrig bli frisk igen, varken av mediciner eller samtalsterapi. Tittar man honom i ögonen finns det nästan ingenting kvar av den han var förr. Och han har aldrig tagit droger eller så, hade vanligt jobb på veckorna o spelade på fritiden. Väldigt ledsamt att se. Nu sitter han hemma o äter medicin i nån månad åt gången, sen rätt vad det är super han till o blir helt vrickad, hamnar på låst avdelning på psyk. Han säger att han blir helt tom i huvet av medicinerna, när han ger fan i att äta dem hör han röster i stället. En gång klättrade han upp i en mobiltelefonmast på ca 20 meters höjd o satt där i över ett dygn på en 5 mm snedställd järnstång. Halva stan satt nedanför på filtar med kaffekorgar o kameror o hoppades kunna fota när han hoppade ner på klipporna under. Jag gick på gågatan i Söderhamn och hörde alla kommentarer om "att hoppas den idiotjäveln hoppar ner o slår ihjäl sig, fan vad det skulle vara kul." En av kompisarna lyckades klättra upp och prata ner honom.

Fy fan i att hamna i hans sits. Han tror ju dessutom att tom läkarna, hans egna syskon osv är ute efter att ha ihjäl honom.

Vet inte vad jag ville tillföra debatten med det här, ett ruskigt levnadsöde är det i alla fall. Han var som folk tills han var ca 40 år sen kom det smygande, nu är han helt körd. Får hoppas att många blir hjälpta av psykiatrin, jag vet ju såna exempel med. Här i Gävleborgs län är det extremt underbemannat, det finns nästan inget annat än lyckopiller o litium att vräka i sig, talterapi finns inga resurser till...

Tack för att du delade med dig av din historia. Den berörde mig verkligen, och säkert andra med. Din historia visar också hur oerhört många som påverkas av psykisk sjukdom, inte bara den sjuke själv - utan i allra högsta grad dess vänner och anhöriga.

Att döma av din beskrivning lider din vän gissningsvis av någon form av Schizofren sjukdom, troligtvis Paranoid Schizofreni som debuterar senare i livet än de andra formerna. Schizofreni är en ganska vanlig sjukdom: ungefär 1% av befolkning drabbas. Det är en kronisk sjukdom där man sakta blir sämre och sämre, men man kan behandla och i viss mån bromsa sjukdomens gång med hjälp av mediciner. Sjukdomen innebär ett oerhört lidande för patienten, främst i form av stark ångest. Självmord blir ibland den yttersta konsikvensen.

Tyvärr är det så att ingen riktigt vet hur de här sjukdomarna uppstår, eller hur de fungerar, än mindre hur man botar dem. Man har observerat att vissa mediciner eller andra "åtgärder" fungerar, till viss del.

Så är det. Dagens modernare mediciner är ganska effektiva mot vissa symptom, och man tror också att de kan bromsa Schizofrenisjukdomen. De har väldigt mycket färre biverkningar än tidigare, men är fortfarande relativt "tunga" och påverkar så klart den sjuke. ECT har i regel ingen plats i behandlingen av Schizofreni.

Eftersom kardinalsymptom vad gäller de schizofrena sjukdomarna är störd verklighetsuppfattning, ofta med bristande sjukdomsinsikt, hamnar man ofta i svårigheter där patienten inte tar medicineringen - och med tiden utvecklas ofta, som i ditt fall med din vän, misstänksamhet mot vården och medicinerna. I mitt yrke i sjukvården måste man därför ha ett väldigt pragmatiskt och diplomatiskt förhållningssätt när det gäller dessa patienter. Det är hela tiden en balansgång där individen måste få bestämma själv över sitt liv och sin behandling, samtidigt som vi har ett ansvar att skydda individen från att begå självmord eller skada sig. Viktigt att påpeka är också att patienter med Schizofreni sällan är våldsamma mot andra (om nu någon skulle tro det).

En del vägrar ta medicin (t ex svängningsdämpande) för att de tycker att de blir känslolösa kollin och tar effektivt död på kreativiteten (för att inte tala om den berusande känslan av att ha uppåtskov, när man känner att man är bäst i världen och kan göra vad som helst - "inte behöver väl jag nån medicin").

Nu pratar du nog mer om bipolära sjukdomar (förr kallat "manodepressivitet"), som skiljer sig mycket från Schizofreni. Folk i denna sjukdomsgrupp är ofta väldigt välfungerande i övrigt, och har inte alls samma dystra prognos som Schizofreni. Rätt medicinerad kan man ofta leva som vanligt med bipolär sjukdom.

För att inte tala om ECT, där effekterna nog är det läskigaste jag på väldigt nära håll har varit med om att bevittna. Synnerligen effektivt, men med biverkningar som i hög grad är av det mer tveksamma slaget.

Nu pratar jag bara utifrån mina erfarenheter som anhörig, så det är inga "expert" uttalanden

Alla mediciner och behandlingar har biverkningar. Även samtalsterapi har biverkningar. Rena råd till patienter har biverkningar (folk kan missuppfatta råd osv). Utmaningen för läkaren är att tillsammans med patienten ta ställning till om boten är värre än soten.

Jämfört med alternativen har ECT slående få biverkningar. Minnesstörningar är faktiskt nästan det enda som egentligen är nämnvärt. Problemet är att depression som sådant också kan ge minnesstörningar, så det är svårt att särskilja vad som är vad i studier. Om man jobbar i psykiatrin kan man få intrycket av att ECT är ganska vanligt, för det sker ju på daglig basis, men jämför man med samhället i stort är det väldigt få som får behandlingen.

På något sätt är det just detta med att man skickar in ström i hjärnan som jag tror sätter myror i huvudet på folk. Den spontana reaktionen är ju "det kan ju inte vara bra med ström i hjärnan". Många tänker kanske på Gökboet. Jag har varit med och gett massor av ECT-behandlingar, och det finns ingen som helst dramatik i behandlingen. Patienten är sövd och det hela är klart på några minuter. Efter några behandlingar brukar även de mest djupa depressioner vända - oftast mycket snabbare och effektivare än med något annat antidepressivt läkemedel. Jag brukar förklara ECT för patienter som en "lokalbehandling för hjärnan", dvs man påverkar bara ett enda organ istället för att påverka hela kroppen som man ju gör med antidepressiva läkemedel.

Det man möjligen kan kritisera är att man prövat ECT på fel patientgrupper (som tex Schizofreni), och här finns det inte något bra vetenskapligt underlag. För närvarande råder lite oenighet om de exakta indikationerna för ECT, vi får hoppas att man kommer fram till tydligare riktlinjer inom kort.

Men faktum är att de flesta patienter är väldigt nöjda, och det händer då och då att patienter kommer in och önskar ECT-behanling, som de "ju fick sist". Och jag kan ärligt säga att om jag kom in och var djupt depremerad hade de fått ge mig ECT anytime.

För det man måste komma ihåg är att djupa depressioner är sjukdomar med hög dödlighet. Inte bara på grund av suicidrisken, utan en person som är mycket djupt deprimerad varken äter eller dricker och har ofta svåra sömnstörningar, vilket gör att man helt enkelt dör om man lämnar tillståndet obehandlat.

Redigerat 1 november 2012 av Fabz

[Die Hard (oregistrerad)]

Och det finns många som har drabbats negativt av ECT så problemfritt är det inte.

[Die Hard (oregistrerad)]

Har man någon i bekantskapskretsen som blivit psykiskt sjuk förstår man kanske lite mer hur svårt det måsta vara att försöka behandla. En spelpolare blev mycket sakta "knepig", fick förföljelsemani och hörde röster som sa åt honom att han var en dålig person. Han kan nog aldrig bli frisk igen, varken av mediciner eller samtalsterapi. Tittar man honom i ögonen finns det nästan ingenting kvar av den han var förr. Och han har aldrig tagit droger eller så, hade vanligt jobb på veckorna o spelade på fritiden. Väldigt ledsamt att se. Nu sitter han hemma o äter medicin i nån månad åt gången, sen rätt vad det är super han till o blir helt vrickad, hamnar på låst avdelning på psyk. Han säger att han blir helt tom i huvet av medicinerna, när han ger fan i att äta dem hör han röster i stället. En gång klättrade han upp i en mobiltelefonmast på ca 20 meters höjd o satt där i över ett dygn på en 5 mm snedställd järnstång. Halva stan satt nedanför på filtar med kaffekorgar o kameror o hoppades kunna fota när han hoppade ner på klipporna under. Jag gick på gågatan i Söderhamn och hörde alla kommentarer om "att hoppas den idiotjäveln hoppar ner o slår ihjäl sig, fan vad det skulle vara kul." En av kompisarna lyckades klättra upp och prata ner honom.

Fy fan i att hamna i hans sits. Han tror ju dessutom att tom läkarna, hans egna syskon osv är ute efter att ha ihjäl honom.

Vet inte vad jag ville tillföra debatten med det här, ett ruskigt levnadsöde är det i alla fall. Han var som folk tills han var ca 40 år sen kom det smygande, nu är han helt körd. Får hoppas att många blir hjälpta av psykiatrin, jag vet ju såna exempel med. Här i Gävleborgs län är det extremt underbemannat, det finns nästan inget annat än lyckopiller o litium att vräka i sig, talterapi finns inga resurser till...

Såna som sitter och hoppas att den ska hoppa, de är de sjukaste. Det är de som är idioter. Nä det är klart, det är billigare med piller så sparar man in pengar. Korrupta läkare som är köpta av industrin saknas inte heller.

[Fabz]

Och det finns många som har drabbats negativt av ECT så problemfritt är det inte.

Det hävdar jag inte heller. Men man måste sätta saker i sitt sammanhang. Jämfört med alternativen är det väldigt milda och få biverkningar. Och depression är som sagt en potentiellt dödlig sjukdom som i vissa fall måste behandlas akut.

Redigerat 1 november 2012 av Fabz

[Fabz]

Korrupta läkare som är köpta av industrin saknas inte heller.

Det där får du gärna utveckla. Så vitt jag vet är det ju väldigt olagligt i Sverige att ta emot mutor. Vilka läkemedel som ska förskrivas är ganska noga kontrollerat av en central läkemedelskommité som mest går efter prislistan.

Redigerat 1 november 2012 av Fabz