Ny forskning visar på sambandet mellan kreativitet och psykisk sjukdom.

[Demonproducenten]

Det är en lång rad väldigt olika sjukdomar som radas upp, vissa finns det specifika och väldigt effektiva behandlingar för, medan andra är mer svårbehandlade.

nja

det var väl mest den sista i ordningen som jag tänkte på...

mer en handling än en sjukdom och som sagt oerhört svårbehandlad

[Fabz]

nja

det var väl mest den sista i ordningen som jag tänkte på...

mer en handling än en sjukdom och som sagt oerhört svårbehandlad

Ah, då missförstod jag dig! Självmord betraktas (precis som du skriver) inom psykiatrin i regel inte som en egen psykisk sjukdom, utan i stället som ett resultat av någon psykiatrisk sjuklighet. Exempel kan vara depression, bipolär sjukdom eller schizofreni. Möjligheten att förebygga självmord blir därför beroende på den bakomliggande sjukdomen, där några av dem är ganska enkla att behandla, och endast några enstaka är svårare. Så det är inte alls så svårt att förebygga självmord egentligen, och det finns oerhört mycket man kan göra! Visste du tex att självmordsfrekvensen i världen gått ned med runt 30% sedan introduktionen av de moderna antidepressiva läkemedlen (SSRI-läkemedel)?

Redigerat 22 oktober 2012 av Fabz

[®offe]

Fördelen är att jag kan skriva varandras åsiktsinlägg i samma tråd. Först skriver jag några, sedan tar jag över. Och ingen vet att det var jag som skrev.

Dödsroligt!

Ha ha! Håller med!

Ha ha ha, ni verkar ju vara helfestliga, vi kanske ska försöka få ihop en par-middag?

En av oss kan köra om vi ska långt bort.

Inte jag.

Inte jag heller!

Kan någon av er köra isåfall?

R & R

[Demonproducenten]

Så det är inte alls så svårt att förebygga självmord egentligen, och det finns oerhört mycket man kan göra! Visste du tex att självmordsfrekvensen i världen gått ned med runt 30% sedan introduktionen av de moderna antidepressiva läkemedlen (SSRI-läkemedel)?

[BurninSven (oregistrerad)]

Läste idag i aftonbladet där nån insatt i ämnet säger att det förskrivs för mycket anti depressiva mediciner i dag. Han säger att det som dom flesta av oss åker på under livets gång i stor utsträckning är vanliga livskriser som inte kräver medicinering. Man kan således undra om det är medicinerna eller brist på vettig behandling som ligger bakom den statistiken.

[Fabz]

Läste idag i aftonbladet där nån insatt i ämnet säger att det förskrivs för mycket anti depressiva mediciner i dag. Han säger att det som dom flesta av oss åker på under livets gång i stor utsträckning är vanliga livskriser som inte kräver medicinering. Man kan således undra om det är medicinerna eller brist på vettig behandling som ligger bakom den statistiken.

Tror du missförstod mig nu. Psykiska sjukdomar är potentiellt dödliga sjukdomar. Det finns som sagt ett tidsmässigt samband där det är 30% färre självmord efter införande av de moderna antidepressiva medicinerna. I medicinska sammanhang anses detta som väldigt bra siffror. Det talar starkt för att vi gör nytta med medicineringen.

Man hör ibland folk uttala sig om att vi skriver ut för mycket antidepressiva läkemedel. Tittar man på siffrorna ser man att det inte är sant. Möjligen är det fel personer som får medicinerna, för det kan man inte se i statistiken - men totalt sett ligger förskrivningen precis som förväntat. Det är till och med så att vi förmodligen inte behandlar tillräckligt många - många depressioner missas av stressade läkare. Och det finns tyvärr många läkare som sätter in antidepressiva mediciner på indikationen depression utan att ens ha övervägt KBT-terapi som ju är förstahandsbehandling för lätta depressioner.

Att hänvisa till en artikel i Aftonbladet imponerar tyvärr inte på mig. Det är ett välkänt faktum att journalister inte kan tolka medicinska studier, och nästan alltid hamnar i trubbel när de ska skriva om medicinska frågor. Dessutom: Vem uttalade sig? Vad hade hen för titel? Länk till artikeln?

Nu känns det lite som att jag har blivit sjukvårdens försvarare här. Det är inte mitt syfte, men jag måste ju få reda ut en del myter och missförstånd som dykt upp här. Det är inte så att det inte finns missförhållanden i sjukvården, men just detta är helt enkelt en icke-fråga.

Redigerat 23 oktober 2012 av Fabz

[AnthonyS]

Tror du missförstod mig nu. Psykiska sjukdomar är potentiellt dödliga sjukdomar. Det finns som sagt ett tidsmässigt samband där det är 30% färre självmord efter införande av de moderna antidepressiva medicinerna. I medicinska sammanhang anses detta som väldigt bra siffror. Det talar starkt för att vi gör nytta med medicineringen.

Man hör ibland folk uttala sig om att vi skriver ut för mycket antidepressiva läkemedel. Tittar man på siffrorna ser man att det inte är sant. Möjligen är det fel personer som får medicinerna, för det kan man inte se i statistiken - men totalt sett ligger förskrivningen precis som förväntat. Det är till och med så att vi förmodligen inte behandlar tillräckligt många - många depressioner missas av stressade läkare. Och det finns tyvärr många läkare som sätter in antidepressiva mediciner på indikationen depression utan att ens ha övervägt KBT-terapi som ju är förstahandsbehandling för lätta depressioner.

Att hänvisa till en artikel i Aftonbladet imponerar tyvärr inte på mig. Det är ett välkänt faktum att journalister inte kan tolka medicinska studier, och nästan alltid hamnar i trubbel när de ska skriva om medicinska frågor. Dessutom: Vem uttalade sig? Vad hade hen för titel? Länk till artikeln?

Nu känns det lite som att jag har blivit sjukvårdens försvarare här. Det är inte mitt syfte, men jag måste ju få reda ut en del myter och missförstånd som dykt upp här. Det är inte så att det inte finns missförhållanden i sjukvården, men just detta är helt enkelt en icke-fråga.

Jag är ganska säker på att jag känner till artikeln, och att artikelförfattaren i fråga var präst och bland annat ifrågasatte personers/patienters egna förhållande till livskriser och huruvida man från vårdtagarens sida är för fixerad vid en "quick fix" i form av tabletter och huruvida vårdapparaten å sin sida är för benägen att tillhandahålla just den lösningen. Artikeln bygger på tanken kring att livskriser är en naturlig del av livet.

Intressant tråd för övrigt. Jag brukar gilla att lägga mig i trådar som den här och tycka en massa (eller egentligen agera motsträvig bromskloss när "fantastiska" rön läggs fram, eftersom jag själv forskar och är smärtsamt medveten om skillnaden mellan en publicerad artikel och en ny, vedertagen sanning), men har mest varit intresserad av att följa diskussionen denna gång.

[Fabz]

Jag är ganska säker på att jag känner till artikeln, och att artikelförfattaren i fråga var präst och bland annat ifrågasatte personers/patienters egna förhållande till livskriser och huruvida man från vårdtagarens sida är för fixerad vid en "quick fix" i form av tabletter och huruvida vårdapparaten å sin sida är för benägen att tillhandahålla just den lösningen. Artikeln bygger på tanken kring att livskriser är en naturlig del av livet.

Don't get me started on religionens inverkan på vårt psyke. ☺️ Även om många präster säkert är välmenande människor och samtalsmetodik säkert ingår i deras grundutbildning, kan jag som läkare aldrig egentligen rekommendera samtalskontakt med en präst. Själv anser jag att religion är skadlig för de flesta av oss (men detta är bara min högst privata uppfattning). Jag har till exempel träffat patienter som fått PTSD (posttraumatiskt stressyndrom) efter att ha försökt gå ur religiösa samfund. Och det finns studier som tex visar att religiösa patienter har svårare att acceptera att de är döende och mår sämre än icke-troende personer som ligger inför döden.

Att livskriser är en naturlig del av livet är i psykiatrisk mening helt korrekt! En kris som utlöses av att tex livspartnern dör skall normalt inte behandlas med antidepressiva läkemedel. Det riskerar att störa sorgeprocessen. Men de flesta inser nog att en person som däremot sörjer sin avlidne partner i över 10 år, inte är normalt. Det finns alltså gränser för hur länge man bör sörja innan det börjar bli sjukligt, och därmed kan behandlas med läkemedel.

Det finns säkert läkare skriver ut tablettbehandling för depressiva besvär tidigt i en sorgeprocess.

Men då har de sannolikt gjort fel.

Redigerat 29 oktober 2012 av Fabz

[AnthonyS]

Don't get me started on religionens inverkan på vårt psyke. ☺️Även om många präster säkert är välmenande människor och samtalsmetodik säkert ingår i deras grundutbildning, kan jag som läkare aldrig egentligen rekommendera samtalskontakt med en präst.

Jag är övertygad om att det finns minst lika stor andel välmenande präster inom sitt yrke som andelen välmenande läkare.

[Fabz]

Jag är övertygad om att det finns minst lika stor andel välmenande präster inom sitt yrke som andelen välmenande läkare.

Så är det säkert! Men nu var det ju inte de goda avsikterna jag ifrågasatte utan snarare resultatet... (det är ju trots allt fråga om icke legitimerade utövare).

Redigerat 29 oktober 2012 av Fabz

[Gäst]

---------------

Redigerat 4 december 2012 av ewroL

[Fabz]

Man kan ju undra om Fabz t.ex. är nån slags reklampelare för det här, i tråden...

Jag är ingen reklampelare för någon eller något (annat än möjligen mig själv då, förstås!). I psykiatrin försöker man hjälpa folk som ofta mår väldigt, väldigt dåligt - och vi har ganska bra belägg för att vi gör nytta. Tyvärr har folk jag möter ofta en negativ och påtagligt gammaldags inställning till psykiatri. Oftast på grund av okunskap, ganska sällan på grund av egna negativa erfarenheter.

Av någon märklig anledning verkar det dock vara upp till var och en att "tycka" lite vad de vill om psykiatri. Att det finns folk som forskat i 200-250 år inom ämnet spelar tydligen mindre roll. Jag hör aldrig lekmän uttala sig lika kritiskt om hur man egentligen borde utföra en hjärtoperation!

Därmed inte sagt att det finns jättestora problem inom psykiatrin idag. Saken är bara den att den offentliga diskussionen ofta fokuserar på fel problem. Diskussionen om piller kontra samtalsterapi (ofta upptagen i media) är ett exempel: Den diskussionen är vi "way passed by now" i psykiatrin, varenda läkare vet att det effektivaste är kombinationen mellan de båda, och att det skiljer från fall till fall.

Psykiatrin har av tradition varit en sluten värld för gemene man. Jag ser det som en viktig uppgift av oss läkare att förklara för allmänheten hur vi arbetar och varför vi gör vad vi gör. Slumpen gjorde att detta blev ett forum för det. För psykiatriska sjukdomar är helt vanliga sjukdomar, bara att de drabbar organet hjärnan istället för tex organet hjärta. Inget att skämmas för. Inget att vara rädd för.

Redigerat 30 oktober 2012 av Fabz

[Zakyath]

Av någon märklig anledning verkar det dock vara upp till var och en att "tycka" lite vad de vill om psykiatri. Att det finns folk som forskat i 200-250 år inom ämnet spelar tydligen mindre roll. Jag hör aldrig lekmän uttala sig lika kritiskt om hur man egentligen borde utföra en hjärtoperation!

det har väl med att göra att folk fortfarande tror på något magiskt själaaktigt sinne som är separerat från kroppen och inte går att mäta vetenskapligt. precis som kreationister tror att evolutionen är ett påhitt och att gud skapade jorden på en vecka.

[BurninSven (oregistrerad)]

Ursäkta att jag inte svarade men det har varit full fart här. Har dessvärre glömt vem som skrev den där artikeln men jag undrar just om det var en präst, tror inte det faktiskt men kan ha fel.

Såg också ett tv program för ett par år sedan där man tog en djuplodande titt på antidepressiva mediciner. Man fick jobba ganska hårt för att få ta del av läkemedelsföretagens forskningsresultat. Till sist fick man tillgång till ett mycket begränsat urval i några timmar via någon juridisk formulering som företagen inte kunde vägra.

Något som var lite otäckt det var att det fanns fall där personer utan någon som helst historik med våld och stark agressivitet utan någon förklaring begick ganska otäcka våldshandlingar. Något fall i nära anslutning till starten av medicineringen, i just det fallet tog personen kål på hela familjen.

Själv upplevde jag det so att inget var jobbigt eller något att hetsa upp sig över, jag smålog och pikade lite när folk retade upp sig över sånt som jag uppfattade som bagateller. Som en blixt från klar himmel kunde jag också bli oresonligt förbannad i fall där jag normalt inte skulle komma ens i närheten av en liknande känsloanstormning.

Man lägger på vikt också inte att förglömma, i mitt fall gott och väl över 10 kg.

Min läkare sa att jag förmodligen skulle behöva medicinera livet ut och jag var ganska snart uppe på maxdos.

Av olika anledningar blev det senare en annan läkare jag hade kontakt med och det framgick att det fanns inget sanning i det. Så jag trappade ner och slutade och det har inte varit några problem. Jag är ungefär lika galen som jag alltid varit och jag hade helt enkelt bara en vanlig livskris som man kan få ibland. Dom flesta av oss får det under en livscykel vilket den där artikeln gick ut på.

Redigerat 30 oktober 2012 av BurninSven

[Gäst]

----------

Redigerat 4 december 2012 av ewroL

[Zakyath]

Orkar inte ens engagera mig just nu vidare, särskilt när nivån är satt och har en diskurs till enbart din personliga kunskapstro. Det är ju bara så pantat.

vad tror du själv? att det är små älvor som skickar förbannelser på oss som orsakar psykiska sjukdomar?

[Gäst]

-------

Redigerat 4 december 2012 av ewroL

[Die Hard (oregistrerad)]

Jag har inte tid att engagera mig i den här tråden just nu.

Uppenbarligen har du det.

[Fabz]

Orkar inte ens engagera mig just nu vidare, särskilt när nivån är satt och har en diskurs till enbart din personliga kunskapstro. Det är ju bara så pantat.

Psykiatrin döver och söver bara.

Det är tråkigt att du uttalar dig så kategoriskt om saker och ting. Särskilt eftersom du inte ens bemödar dig motivera dig. Om du kanske själv har egna erfarenheter av psykiatrin, hade det varit intressant att få höra ditt perspektiv.

Att bara lyfta fram floskler om att "psykiatrin dövar och söver" hjälper ju ingen. Jag tycker faktiskt att alla som deltar i den offentliga debatten har ett ansvar att hålla sig till sakliga argument. Och genom att bara racka ned på folk som faktiskt viger stor del av sina liv åt att hjälpa sina medmänniskor, är du ju inte bara ojuste: Det riskerar också resultera i att personer som kunde få hjälp av psykiatrin kanske inte söker i tid eller inte alls. Vilket i sin förlängning riskerar leda till onödigt lidande för såväl patienter som anhöriga.

[®offe]

Ähh, folk här i Sverige har bara alldeles för mycket tid till att grubbla över sin egen existens, sitt självförverkligande och "hur mår jag", "vad vill jag med mitt liv" och "vem är jag...egentligen".

Vi är en av de första generationerna i världen som föds i toppen av Maslows behovspyramid, om du har det dåligt i Sverige och lever fullt ut på socialbidrag tillhör du ändå de 5% som har det bäst i världen. Klart som fan vi mår dåligt!

För bara någon generation sedan handlade livet om att överleva i dryga 50 år, lyckades du med det så var du en vinnare. Du var tvungen att kliva upp fem på morgonen och slita hårt under de ljusa timmarna om du skulle överleva de mörka månaderna. Alla gjorde inte det. Överlevde alltså.

De enda du kunde jämföra dig med var de andra sju hushållen i byn, de slet lika hårt, dog lika tidigt, så vem var du att klaga? Bit ihop och bärga höet!

Man slet i stenbrott, vilket ofta utgjorde daglöning för "arbetslösa" eller kämpade i skogen med yxa och handsåg. Klart att folk for illa!

Efter, i bästa fall, några få år i folkskola skulle du ut i jobb, vakta kolmilor, gå på fäbodvall, bli dräng eller piga. Ditt stora bekymmer var att hitta en partner från grannbyn, så att du kunde bilda familj innan du stod och dog.

Idag ängslas vi ihjäl över att bli kränkta av det ena eller andra, solen lyser på våra datorskärmar så att det är svårt att läsa fejsbook. Det är inget bra på tv, alla har en Iphone 5 utom jag dessutom regnar det ute varenda dag och jag blir så himla less på det.

Alla säger att de inte har tid, men sanningen är att alla har alldeles för mycket tid. För mycket tid att fundera över sina innehållslösa liv, för mycket tid att jämföra sig med någon som har det bättre, (en sådan finns alltid någonstans, hur bra man än har det) för mycket tid att bli arga över invandrare, rasister, politiker, bussar, bandbredd, grannar, banker, latency eller you name it.

Flertalet av människorna på denna jord är jätteupptagna med att överleva, Sveriges största fråga just nu är (enligt arbetsmiljödomstolen) storleken på toaletterna på äldreboendet, eller om vi ska ha betyg i skolan från fjärde klass, i en värld där 67 miljoner barn inte ens har en skola att gå till. (enligt scb)

Vi har gått från ett makroperspektiv; "att överleva", till ett mikroperspektiv; "hur mår jag?", och det är klart att en hel del människor svarar "dåligt!" på den frågan.

Om du frågar någon som befinner sig på en flotte mitt ute i Atlanten i full storm hur den mår, så skriker förmodligen personen "håll käften"! Samma fråga ställd i vardagsrummet där solen lyser in på skärmen på Ipaden blir svaret, "Äh, det är omöjligt att läsa vad som står på Ipaden när solen lyser in, skitjobbigt asså, segt internet också, det suger!"

Vi har det helt enkelt för bra, och de frågor vi ställer oss blir mindre och mindre, och därmed också våra svar på våra frågor.

Ok, man kan dra alla möjliga slutsatser av mitt inlägg, men om du engagerar dig för mycket i min frågeställning så bevisar du min tes; - du har för mycket tid!

Redigerat 30 oktober 2012 av ®offe

[SadamJR]

Vi har det helt enkelt för bra, och de frågor vi ställer oss blir mindre och mindre, och därmed också våra svar på våra frågor.

Menar du att vi skulle må bättre om vi hade det sämre?

[BurninSven (oregistrerad)]

Ähh, folk här i Sverige har bara alldeles för mycket tid till att grubbla över sin egen existens, sitt självförverkligande och "hur mår jag", "vad vill jag med mitt liv" och "vem är jag...egentligen".

Vi är en av de första generationerna i världen som föds i toppen av Maslows behovspyramid, om du har det dåligt i Sverige och lever fullt ut på socialbidrag tillhör du ändå de 5% som har det bäst i världen. Klart som fan vi mår dåligt!

För bara någon generation sedan handlade livet om att överleva i dryga 50 år, lyckades du med det så var du en vinnare. Du var tvungen att kliva upp fem på morgonen och slita hårt under de ljusa timmarna om du skulle överleva de mörka månaderna. Alla gjorde inte det. Överlevde alltså.

De enda du kunde jämföra dig med var de andra sju hushållen i byn, de slet lika hårt, dog lika tidigt, så vem var du att klaga? Bit ihop och bärga höet!

Man slet i stenbrott, vilket ofta utgjorde daglöning för "arbetslösa" eller kämpade i skogen med yxa och handsåg. Klart att folk for illa!

Efter, i bästa fall, några få år i folkskola skulle du ut i jobb, vakta kolmilor, gå på fäbodvall, bli dräng eller piga. Ditt stora bekymmer var att hitta en partner från grannbyn, så att du kunde bilda familj innan du stod och dog.

Idag ängslas vi ihjäl över att bli kränkta av det ena eller andra, solen lyser på våra datorskärmar så att det är svårt att läsa fejsbook. Det är inget bra på tv, alla har en Iphone 5 utom jag dessutom regnar det ute varenda dag och jag blir så himla less på det.

Alla säger att de inte har tid, men sanningen är att alla har alldeles för mycket tid. För mycket tid att fundera över sina innehållslösa liv, för mycket tid att jämföra sig med någon som har det bättre, (en sådan finns alltid någonstans, hur bra man än har det) för mycket tid att bli arga över invandrare, rasister, politiker, bussar, bandbredd, grannar, banker, latency eller you name it.

Flertalet av människorna på denna jord är jätteupptagna med att överleva, Sveriges största fråga just nu är (enligt arbetsmiljödomstolen) storleken på toaletterna på äldreboendet, eller om vi ska ha betyg i skolan från fjärde klass, i en värld där 67 miljoner barn inte ens har en skola att gå till. (enligt scb)

Vi har gått från ett makroperspektiv; "att överleva", till ett mikroperspektiv; "hur mår jag?", och det är klart att en hel del människor svarar "dåligt!" på den frågan.

Om du frågar någon som befinner sig på en flotte mitt ute i Atlanten i full storm hur den mår, så skriker förmodligen personen "håll käften"! Samma fråga ställd i vardagsrummet där solen lyser in på skärmen på Ipaden blir svaret, "Äh, det är omöjligt att läsa vad som står på Ipaden när solen lyser in, skitjobbigt asså, segt internet också, det suger!"

Vi har det helt enkelt för bra, och de frågor vi ställer oss blir mindre och mindre, och därmed också våra svar på våra frågor.

Ok, man kan dra alla möjliga slutsatser av mitt inlägg, men om du engagerar dig för mycket i min frågeställning så bevisar du min tes; - du har för mycket tid!

😄 :D

Två smilisar bidde det för jag håller med dubbelt haha.

[mixopenta]

^{Ähh, folk här i Sverige har bara alldeles för mycket tid till att grubbla över sin egen existens, sitt självförverkligande och "hur mår jag", "vad vill jag med mitt liv" och "vem är jag...egentligen".}

 

^{Vi är en av de första generationerna i världen som föds i toppen av Maslows behovspyramid, om du har det dåligt i Sverige och lever fullt ut på socialbidrag tillhör du ändå de 5% som har det bäst i världen. Klart som fan vi mår dåligt!}

 

^{För bara någon generation sedan handlade livet om att överleva i dryga 50 år, lyckades du med det så var du en vinnare. Du var tvungen att kliva upp fem på morgonen och slita hårt under de ljusa timmarna om du skulle överleva de mörka månaderna. Alla gjorde inte det. Överlevde alltså.}

 

^{De enda du kunde jämföra dig med var de andra sju hushållen i byn, de slet lika hårt, dog lika tidigt, så vem var du att klaga? Bit ihop och bärga höet!}

 

^{Man slet i stenbrott, vilket ofta utgjorde daglöning för "arbetslösa" eller kämpade i skogen med yxa och handsåg. Klart att folk for illa!}

 

^{Efter, i bästa fall, några få år i folkskola skulle du ut i jobb, vakta kolmilor, gå på fäbodvall, bli dräng eller piga. Ditt stora bekymmer var att hitta en partner från grannbyn, så att du kunde bilda familj innan du stod och dog.}

 

^{Idag ängslas vi ihjäl över att bli kränkta av det ena eller andra, solen lyser på våra datorskärmar så att det är svårt att läsa fejsbook. Det är inget bra på tv, alla har en Iphone 5 utom jag dessutom regnar det ute varenda dag och jag blir så himla less på det.}

 

^{Alla säger att de inte har tid, men sanningen är att alla har alldeles för mycket tid. För mycket tid att fundera över sina innehållslösa liv, för mycket tid att jämföra sig med någon som har det bättre, (en sådan finns alltid någonstans, hur bra man än har det) för mycket tid att bli arga över invandrare, rasister, politiker, bussar, bandbredd, grannar, banker, latency eller you name it.}

 

^{Flertalet av människorna på denna jord är jätteupptagna med att överleva, Sveriges största fråga just nu är (enligt arbetsmiljödomstolen) storleken på toaletterna på äldreboendet, eller om vi ska ha betyg i skolan från fjärde klass, i en värld där 67 miljoner barn inte ens har en skola att gå till. (enligt scb)}

 

^{Vi har gått från ett makroperspektiv; "att överleva", till ett mikroperspektiv; "hur mår jag?", och det är klart att en hel del människor svarar "dåligt!" på den frågan.}

 

^{Om du frågar någon som befinner sig på en flotte mitt ute i Atlanten i full storm hur den mår, så skriker förmodligen personen "håll käften"! Samma fråga ställd i vardagsrummet där solen lyser in på skärmen på Ipaden blir svaret, "Äh, det är omöjligt att läsa vad som står på Ipaden när solen lyser in, skitjobbigt asså, segt internet också, det suger!"}

 

^{Vi har det helt enkelt för bra, och de frågor vi ställer oss blir mindre och mindre, och därmed också våra svar på våra frågor.}

 

^{Ok, man kan dra alla möjliga slutsatser av mitt inlägg, men om du engagerar dig för mycket i min frågeställning så bevisar du min tes; - du har för mycket tid!}

^{Okej, men vad har det med psykisk sjukdom att göra?}

[Guitar Nilsson]

Uppenbarligen har du det.

Du är träffsäker ibland!

[Guitar Nilsson]

Menar du att vi skulle må bättre om vi hade det sämre?

Även du är träffsäker!

[Guitar Nilsson]

^{Okej, men vad har det med psykisk sjukdom att göra?}

Man kan undra om psykiska sjukdomar fanns lika mycket eller mindre för 100 år sen?

[oakleaf (oregistrerad)]

Vi har det helt enkelt för bra, och de frågor vi ställer oss blir mindre och mindre, och därmed också våra svar på våra frågor.

Jaedrans taenkvaert inlaegg. Men jag saeger som jag ofta goer, det ena utesluter inte det andra.

Bara foer att nagon mockade skit 12 timmar om dagen foer 100 ar sedan goer inte att den som mar daligt idag mar baettre.

[SadamJR]

Man kan undra om psykiska sjukdomar fanns lika mycket eller mindre för 100 år sen?

Säkert. Men på den tiden stängde man in folk på dårkistor, och inga orter var utan ett antal byfånar.

[mixopenta]

Och dom som betedde sig lite underligt kunde man ju alltid bränna på bål...

[Fabz]

Man kan undra om psykiska sjukdomar fanns lika mycket eller mindre för 100 år sen?

Psykiska sjukdomar är ju precis som alla andra sjukdomar inte isolerade företeelser, utan de finns alltid i ett samhälleigt sammanhang. Sammhällets syn på saker och ting blir dock extra påtaglig när det gäller psykiska sjukdomar eftersom psykisk sjukdom är relativ till funktionskriteriet (dvs att det inte räknas som en psykisk sjukdom om inte du eller andra i din närhet lider av ditt tillstånds konsikvenser, läs mer om i mitt tidigare inlägg). Och eftersom konsekvenserna beror på normer och acceptansnivå i samhället kommer detta i sin tur påverka vad som anses som sjukligt eller ej.

Eller, enkelt sagt: Om samhället inte accepterar att du är udda - riskerar du att må dåligt, vilket möjliggör diagnos.

Jag har inga belägg för det, men min spontana känsla är att vår acceptans för vissa typer av avvikande beteende är lägre idag än i, låt säga, fattigsverige. En person som upplevdes som lite udda förr, kan därför nu klassas som psykiskt sjuk.

Samtidigt innebär en diagnos inte nödvändigtvis negativa konsekvenser. Med en satt diagnos får man också ökade möjligheter att hjälpa patienten med insatser i form av vård och stöd, samtalsterapi, särskilda hjälpmedel och mediciner.

Den stora massan av "ökad psykisk sjuklighet" tror man främst beror på att man tidigare underdiagnosticerade depressioner. Dessutom blir vår befolkning allt äldre (delvis tack vare mina kollegor), vilket medför fler depressioner eftersom just depression är ett symptom på demens som ju i viss mån ingår i åldrandet som sådant.

Redigerat 31 oktober 2012 av Fabz