Ny forskning visar på sambandet mellan kreativitet och psykisk sjukdom.

[Signia]

Sen är det ju vanligare idag, än förr, att diagnostik används för att beskriva och hjälpa även vid fungeranden som förr i tiden setts som tydliga karaktärsdrag. Dessutom är ju en sjukdom något med en början och (förhoppningsvis) ett slut, medan autism eller ADD är mer karaktäristika hos personer, inte sjukdomar. Men alla har ju sina svårigheter att anpassa sig efter tillvaron, på olika sätt och i olika grad. Det blir lite tydligare då att diagnostik är menad att hjälpa, än att stämpla. Men diagnostik är ju en himla gråzon utan tydliga gränser, så man ska nog inte hänga upp sig på benämningar, snarare att förstå hur andra känner, tänker, associerar och reagerar.

Jag upplever inte att melodier eller mer konkreta uttryck manifesterar sig på insidan för mig, förutom 4-5 ggr i livet kanske. Upplever istället starka känslor av sensmoral och .. ja, drama överlag. Ungefär som när man drömmer tydligt på natten. Så jag osar mera ut abstrakta strukturer, stämningar, intensitetsgrader, tempo, känslor, färger osv, snarare än rena melodier. Men på samma gång har jag alltid haft lätt för att beskriva, för andra, hur jag upplever det som sker på insidan, såväl i ord som i ljud, melodier, klangfärger osv. Har väldigt lätt för att göra en låt, melodi eller textur som förmedlar- eller försätter lyssnaren i ett specifikt sinnestillstånd.

Redigerat 17 oktober 2012 av Signia

[Valle]

Ett exempel: Jag har en förmåga att då och då få upp små melodisnuttar i huvudet. Jag har ingen aning om var de kommer ifrån, eller hur de hamnade där - de tycks liksom bara dyka upp från ingenstans.

Du menar som typ att du hör röster då och då, eller?

Jag är säkert inte ensam om det här - därför vore det väldigt intressant att höra hur vanligt det är bland musiker. Är det är fler på forumet som har denna egenskap?

* Poppar det upp hela melodislingor i era huvuden också?

* När, hur och var händer det? Händer det tex när du sovit bra/dåligt, eller när du har ångest/mår bra eller bara en helt vanlig dag?

Har ni fler intressanta observationer att dela med er av, så vill jag gärna höra!

Jag är värre än så, kan jag lova! Jag kan kalla på rösterna, så rasar de in, en efter en.

Samma med mig.

[ironman]

jag får också upp snuttar med musikslingor i hjärnan. Jag har märkt att när jag lyssnar mycket på musik händer det inte så ofta som det gör när jag struntar i allt lyssnande på ett tag.

Och sedan brukar jag nynna melodin eller sjunga refrängen och spela in det med min mobiltelefon.

Redigerat 17 oktober 2012 av ironman

[D Vibe]

Om jag inte lyssnar på något så går jag i princip alltid omkring och lallar, beatboxar och sjunger; även om det ibland inte är hörbart. Hemma blir det ofta hörbart dock och troligen tror mina barn att alla vuxna gör så 😉

Edith: Jag gör nog mer sånt när jag mår bra och är på gott humör.

Redigerat 17 oktober 2012 av D Vibe

[SadamJR]

Har ni fler intressanta observationer att dela med er av, så vill jag gärna höra!

Kan du inte helt enkelt ha en liten läkarspalt här där man kan "fråga doktorn" om sina krämpor? Är säker på att det skulle bli en succé. Joachime har en liknande om teknik, men det har inte varit så många frågor på slutet.

[Guitar Nilsson]

Ett exempel: Jag har en förmåga att då och då få upp små melodisnuttar i huvudet. Jag har ingen aning om var de kommer ifrån, eller hur de hamnade där - de tycks liksom bara dyka upp från ingenstans. Likaså händer det att jag drömmer hela musikstycken. Detta skulle i psykiatrisk kontext kunna tolkas som en hallucination, och i kombination med flera andra symptom skulle det mycket väl kunna vara sjukligt. Som ensamt symptom anses det dock vara helt inom ramen för vad som är friskt.

Jag är säkert inte ensam om det här - därför vore det väldigt intressant att höra hur vanligt det är bland musiker. Är det är fler på forumet som har denna egenskap?

* Poppar det upp hela melodislingor i era huvuden också?

* När, hur och var händer det? Händer det tex när du sovit bra/dåligt, eller när du har ångest/mår bra eller bara en helt vanlig dag?

Har ni fler intressanta observationer att dela med er av, så vill jag gärna höra!

Mina låtar har ofta kommit till mig mer eller mindre fix och färdiga. Både text och musik kom på ett par sekunder, ofta mitt på dan när jag inte haft nåt instrument till hands. Tyvärr har flödet minskat med stigande ålder. Kanske för att det är så roligt att lägga tid på studiotekniken... ?

[Frekvensspektrumanalysator]

Om läkemedelsindustrin fick välja skulle alla få en söt liten diagnos.

läs mer bl.a. här.

Redigerat 17 oktober 2012 av Frekvensspektrumanalysator

[Fabz]

Tack för alla fina (och ärliga) observationer!

jag får också upp snuttar med musikslingor i hjärnan. Jag har märkt att när jag lyssnar mycket på musik händer det inte så ofta som det gör när jag struntar i allt lyssnande på ett tag.

Och sedan brukar jag nynna melodin eller sjunga refrängen och spela in det med min mobiltelefon.

Intressant, det du nämner om att det händer när du inte ägnat hjärnan åt musik på ett tag. Detsamma tror jag gäller mig, då jag tex är på långresa och inte har tillgång till piano verkar hjärnan vara musiklaiskt understimulerad och skapar små melodier av sig självt...

Och mobiltelefonen har jag också full med mer eller mindre obegripliga visslingar, inmumlingar eller trallor.

Om jag inte lyssnar på något så går jag i princip alltid omkring och lallar, beatboxar och sjunger...

Edith: Jag gör nog mer sånt när jag mår bra och är på gott humör.

Ja, precis! För mig blir det lite som ett soundtrack till min egen vardag!

Kan du inte helt enkelt ha en liten läkarspalt här där man kan "fråga doktorn" om sina krämpor? Är säker på att det skulle bli en succé...

Haha, riktigt så gott om tid har jag inte, även om det är en kul idé! Dessutom riskerar det nog att bli lite kvacksalveri över det hela då man ju inte på ett seriöst sätt kan ställa diagnoser eller behandla folk utan att ens ha träffats.

Tyvärr har flödet minskat med stigande ålder.

Ja, det där låter helt klart lite illavarslande! Det är ju generellt känt att folk är som mest kreativa runt 20-30-årsåldern, och det finns ju gott om kända exempel på detta. Kanske beror det på att hjärnan blir sämre och sämre på att bilda nya kopplingar mellan hjärnceller med åren? Eller kanske beror det på att vi blir mer stabila i vår personlighet med åren, och oftast mår bättre vilket leder till mindre ångest och mindre kreativitet? Vem vet. Bäst att se till att jobba på de där hittarna nu, i vilket fall!

Om läkemedelsindustrin fick välja skulle alla få en söt liten diagnos.

läs mer bl.a. här.

Jag bör först parantetiskt nämna att Aftonbladet är en av de sämsta källorna man kan plocka när det gäller medicinsk journalistik. Samma blaska ger oss tex varje år ett antal rusningar till akutmottagningar och vårdcentraler då man på månadsbasis skriver artiklar av typen "XXX är dold sjukdom". Tråkigt, med tanke på att man sprider felaktig information, oroar patienter i onödan och skapar onödiga kostnader för samhället på detta sätt.

Att företag vill tjäna pengar är ju knappast en nyhet. Och att läkemedelsindustrin inte är ett undantag är en verklighet vi alla som jobbar med sjukvård har att förhålla oss till. Som läkare har man alltid ett skeptiskt förhållningssätt till nya mediciner. Ibland kan jag till och med tycka synd om läkemedelsrepresentanter som kommer för att föreläsa om en ny medicin på klinikerna, de blir ofta väldigt hård ansatta av kritiska frågor - och om de inte kan försvara sig med fakta är de rökta. Samtidigt hade vi aldrig fått den rad av fantastiska läkemedel vi idag har utan företagen, så förhållandet mellan läkemedelsindustrin och läkarkåren kan väl bäst beskrivas som hatkärlek.

Sen är det inte helt upp till enskilda läkare att bestämma vilka mediciner som ska ges - det bestäms av statliga organisationer som tex SBU (en statlig myndighet med uppgift att kritiskt granska hälso- och sjukvårdens metoder och utvärdera metodernas nytta, risker och kostnader).

Dessutom är ju en sjukdom något med en början och (förhoppningsvis) ett slut, medan autism eller ADD är mer karaktäristika hos personer, inte sjukdomar. Men alla har ju sina svårigheter att anpassa sig efter tillvaron, på olika sätt och i olika grad. Det blir lite tydligare då att diagnostik är menad att hjälpa, än att stämpla. Men diagnostik är ju en himla gråzon utan tydliga gränser, så man ska nog inte hänga upp sig på benämningar, snarare att förstå hur andra känner, tänker, associerar och reagerar.

Om jag förstår dig rätt tänker du att sjukdomar bara är sådant man har en begränsad tid? Det är inte så man i sjukvården definierar begreppet sjukdom. Tvärt om är några av våra vanligaste somatiska sjukdomar kroniska: Diabetes, hjärtsvikt, allergier, reumatism, mfl.

Att diagnoser alltid är en gråzon stämmer dock. Allt handlar om nyanser och sammanhang, och det är ju precis därför man behöver lång utbildning och erfarenhet för att ägna sig åt det.

Redigerat 17 oktober 2012 av Fabz

[mixopenta]

Att låtar har en tendens att poppa upp när man minst anar det, har jag fått höra beror på att vi då inte agerar i våra invanda "mönster". Vi har genom livet inrättat ett antal mönster för att göra vardagen så enkel som möjligt. När vi kliver ur duschen torkar vi oss på samma sätt varje gång. Vi har en viss hastighet när vi går, gör saker i en viss ordning utan att vi ägnar det en enda tanke. Detta är fullt naturligt och en del av den mänskliga naturen.

Det är när vi bryter dom här mönstren vi blir kreativa. Det kan ju vara en av förklaringarna till varför det ibland kan ta stopp när man ska sätta sig ner för att skriva en låt t.ex. Speciellt om vi gör det ofta och i ett visst mönster...

/Ulf

[SadamJR]

Haha, riktigt så gott om tid har jag inte, även om det är en kul idé! Dessutom riskerar det nog att bli lite kvacksalveri över det hela då man ju inte på ett seriöst sätt kan ställa diagnoser eller behandla folk utan att ens ha träffats.

Nä. det är klart. Vilken läkare gör det? Hint - försäkringskassan, förtroendeläkare.

[Claes Holmerup]

Nä. det är klart. Vilken läkare gör det? Hint - försäkringskassan, förtroendeläkare.

Precis som försäkringsbolagen när de ska "bedöma" personskador... Enligt min mening är det både oseriöst och innebär stora risker för patienten om läkare som aldrig har träffat dem personligen, får göra någon som helst bedömning av patienten.

[Die Hard (oregistrerad)]

Brukar drömma att jag hör låtar men oftast är de ganska ointressanta och inte min typ av musik. Ibland drömmer jag att jag hör covers av låtar jag inte vet om de finns ens, bl a en medelmåttig tjej som gjorde en Ozzy cover.

[Demonproducenten]

många fler psykiatriska diagnoser: schizoaffektiv sjukdom, depression, ångestsyndrom, alkoholmissbruk, drogmissbruk, autism, ADHD, anorexia nervosa och självmord.

erkänt svårt att behandla...

[Demonproducenten]

Fast schizofren är jag nog inte.

Och inte jag heller.

nej ni har dissociativ identitetsstörning

[Fabz]

nej ni har dissociativ identitetsstörning

Helt riktigt! Men multipla personligheter är mycket ovanligt, och ifrågasatt om det ens finns faktiskt.

många fler psykiatriska diagnoser: schizoaffektiv sjukdom, depression, ångestsyndrom, alkoholmissbruk, drogmissbruk, autism, ADHD, anorexia nervosa och självmord.

Det är en lång rad väldigt olika sjukdomar som radas upp, vissa finns det specifika och väldigt effektiva behandlingar för, medan andra är mer svårbehandlade. Men det är sällan hopplöst! Tex ångestsjukdomarna, där tex panikångest ingår (som är mycket vanligt) - här är KBT synnerligen effektivt, runt 80-90% blir helt bra efter 10 sessioner. Siffror som de som håller på med tex hjärtsjukdomar bör vara avundsjuka på.

Redigerat 18 oktober 2012 av Fabz

[ironman]

Jag har gått på både kbt och mindfulness/medveten närvaro . Och det funkade förvånansvärt bra.

[Signia]

Om jag förstår dig rätt tänker du att sjukdomar bara är sådant man har en begränsad tid? Det är inte så man i sjukvården definierar begreppet sjukdom. Tvärt om är några av våra vanligaste somatiska sjukdomar kroniska: Diabetes, hjärtsvikt, allergier, reumatism, mfl.

Att diagnoser alltid är en gråzon stämmer dock. Allt handlar om nyanser och sammanhang, och det är ju precis därför man behöver lång utbildning och erfarenhet för att ägna sig åt det.

Ah. Nä det var mer i en psykologisk/psykiatrisk mening som jag tänkte på "sjukdom"-sbegreppet. Men även där så är kanske inte begreppet sjukdom så glasklart avgränsat, för det är ju bara ett ord liksom. Schizofreni t.ex. kallas ju sjukdom, fast det oftast är livslångt med.

Menade mest att liksom sätta fokus på att en diagnos som t.ex. ADHD eller Asbergers syndrom, inte kallas- eller ses som en sjukdom. Det blir lite fel att kallas psykiskt sjuk för att man diagnosticerats som ADHD eller ASPS osv, utan det ses nog mer som en personligt karaktäristikum, som kan innebära svårigheter i vissa avseenden och styrkor i andra avseenden. 🙂

Redigerat 18 oktober 2012 av Signia

[Valle]

nej ni har dissociativ identitetsstörning

Njae... det där är väl lite mer ett "kontrasterande jag".

Jag håller ju oftast med varandra.

[Valle]

Menade mest att liksom sätta fokus på att en diagnos som t.ex. ADHD eller Asbergers syndrom, inte kallas- eller ses som en sjukdom. Det blir lite fel att kallas psykiskt sjuk för att man diagnosticerats som ADHD eller ASPS osv, utan det ses nog mer som en personligt karaktäristikum, som kan innebära svårigheter i vissa avseenden och styrkor i andra avseenden.

Rätt så intressant det där, faktiskt.

Fast det är med det som med allt annat; att det inte längre kallas "psykiskt sjuk" är dels för att det börjas kännas fult att säga så, dels för att vi börjar inse att säkert de flesta av oss faktiskt är, mer eller mindre, det som förr kallades "psykiskt sjuk". Idag är det snarare "normalt" att vara lite "psykiskt sjuk".

Vi får väl se. Om tio är alla de som vi idag kallar "psykiskt sjuka" mer "normala" än vi vågat befara.

[Claes Holmerup]

Musiker och andra konstnärliga personer är i alla fall överrepresenterade bland Aspergare, så vi är nog en hel del sådana personer här i forumet, antar jag. Jag har läst att Aspergers skulle tas bort som diagnos och istället kallas lätt Autism, eftersom det ju tillhör Autism-spektrat...

[SadamJR]

Njae... det där är väl lite mer ett "kontrasterande jag".

Jag håller ju oftast med varandra.

Det låter osannolikt.

[Zakyath]

Menade mest att liksom sätta fokus på att en diagnos som t.ex. ADHD eller Asbergers syndrom, inte kallas- eller ses som en sjukdom. Det blir lite fel att kallas psykiskt sjuk för att man diagnosticerats som ADHD eller ASPS osv, utan det ses nog mer som en personligt karaktäristikum, som kan innebära svårigheter i vissa avseenden och styrkor i andra avseenden. 🙂

både adhd och asbergs är ju utvecklingsstörningar i hjärnan, vilket innebär strukturella skillnader i relation till normalmänniskan. tycker ditt påstående är lite som att säga att kondylom inte är en sjukdom, i och med att det är ett bra, naturligt preventinmedel... humbug!

att dessa faktiska felutvecklade hjärnor ibland fungerar väl utifrån vissa aspekter innebär ju knappast att adhd och asperger inte är sjukdomar. kruxet ligger ju snarare i att det inte är som att gå till en "vanlig" läkare, som kanske tar ett blodprov och sen kan se vad som är fel. psykologi är en mycket ung vetenskap, och svårare att praktisera utifrån ett behandlingsperspektiv, men att förkasta aspekter av den som du gör är naivt.

Redigerat 18 oktober 2012 av Zakyath

[Valle]

Det låter osannolikt.

Nej, jag lovar. Jag kommer alltid överens med varandra. Endast en gång var jag dum. Men då hotade jag med att dra. Så jag fick snällt be om förlåtelse. Sedan den dagen har allt bara blivit bättre mellan mig.

[SadamJR]

Nej, jag lovar. Jag kommer alltid överens med varandra. Endast en gång var jag dum. Men då hotade jag med att dra. Så jag fick snällt be om förlåtelse. Sedan den dagen har allt bara blivit bättre mellan mig.

Det är ju skönt att du kommer överens med nån.

[Signia]

både adhd och asbergs är ju utvecklingsstörningar i hjärnan, vilket innebär strukturella skillnader i relation till normalmänniskan. tycker ditt påstående är lite som att säga att kondylom inte är en sjukdom, i och med att det är ett bra, naturligt preventinmedel... humbug!

 

att dessa faktiska felutvecklade hjärnor ibland fungerar väl utifrån vissa aspekter innebär ju knappast att adhd och asperger inte är sjukdomar. kruxet ligger ju snarare i att det inte är som att gå till en "vanlig" läkare, som kanske tar ett blodprov och sen kan se vad som är fel. psykologi är en mycket ung vetenskap, och svårare att praktisera utifrån ett behandlingsperspektiv, men att förkasta aspekter av den som du gör är naivt.

Förstår hur du menar. Det är en fråga om definitioner och perspektiv, som jag tror det inte finns så klara svar på. Jag ser det annorlunda än du beskriver ovan.

 

Det finns ju både människor som uppfyller villkoren för ADHD eller Aspergers som har svårt att fungera i vardagen och likaså de som uppfyller ADHD eller Aspergers som inte har svårt att fungera i vardagen. I det första fallet kan det verka som en utvecklingsstörning, men i det senare fallet inte.

 

Rent anatomiskt känner vi ju inte riktigt till som orsakar många konditioner som t.ex. Aspergers, ADHD osv, så att kalla det för utvecklingsstörning känns lite krystat, tycker jag. Bilden av klassisk psykopati är ett exempel på lite samma sak; vi vet inte vad som orsakar det heller. Vi vet dock att extremt få, av de som senare får diagnosen, föds med den personligheten. Personligheten utvecklas med tiden, gissningsvis av arv eller miljö eller båda i obeskrivligt komplex samverkan. Men personligheten utvecklas inte om konditionerna förändras, t.ex. genom stöd, vård eller anpassning.

 

Så en diagnos – åtminstone inom psykologin - är inte riktigt ett intyg för nåt anatomiskt faktum, som t.ex. diagnosen diabetes är. Det finns definitivt många personer vars personlighet uppfyller kriterierna för asperger syndrom, som har utvecklat den personligheten genom psykologiska (icke-biologiska) orsaker – taskig uppväxt, otillfredsställda känslomässiga behov, misshandel och annat.

 

Mentala diagnoser inte alltid biologiska underbyggda, inte alltid menade att peka på varför det är som det är, utan ibland mera hur det är just nu, och troligast för närmaste framtiden. De är i så fall hänvisningar till etablerad avgränsningar, som beskriver personen och dennes personlighet just nu, till skillnad från t.ex. andra avgränsningar. Vad det sen beror på, det kan vara mindre viktigt än hur det är, och att det är.

 

Och för personer som uppfyller diagnoser som ASPS, depression, asperger syndrom, ADHD m.m. så kan ju klassisk psykoterapi resultera i nästan mirakel-liknande förändringar, så att personen - efter någon tid – inte längre uppfyller villkoren för den föregående diagnosen. Vårt beteende, och uppfattning om verklighet, kommer ju i allra mesta grad från erfarenhetsgrundade tanke/känslomönster. Så jag ser inte sånt här som utvecklingsstörningar riktigt.

Redigerat 18 oktober 2012 av Signia

[Zakyath]

ok, utvecklingsstörning kanske inte var den tekniskt korrekta termen. däremot anser jag fortfarande att du missar en del viktiga saker.

som bekakant är inte sinnet och kroppen skilda. allt beteende är således biologiskt. däremot innebär inte det att det endast är styrt av gener, utan det styrs av din omgivning också. din erfarenheter formar alltså och förändrar din hjärna (aka, din personlighet). speciellt när du är ung är din hjärna särskilt formbar.

ADHD t ex är korrelerat med strukturella abnormaliteter i prefrontalkortex och cerebellum. Det vet vi. Däremot finns det också mycket som vi inte vet, vilket såklart är problematiskt och leder till feldiagnostiseringar titt som tätt.

Men att försöka säga att det inte finns någon biologisk grund för psykiska sjukdomar är inget annat än ett påhitt. det innebär ju dock inte heller, som du sa, att det alltid innebär problem. och då kan man ju slänga medicinen man får i papperskorgen och avboka sin terapi. men det förändrar ju inte det faktum att ens hjärna ser ut som den gör, och man per definition har en sjukdom.

[Fabz]

Det finns ju både människor som uppfyller villkoren för ADHD eller Aspergers som har svårt att fungera i vardagen och likaså de som uppfyller ADHD eller Aspergers som inte har svårt att fungera i vardagen.

Nej, det gör det inte. Det är nämligen så listigt att alla psykiska sjukdomar omfattas av det så kallade funktionskriteriet - som innebär att för att ha en psykisk sjukdom måste det drabba dig eller omgivande personer negativt. Eftersom detta gäller även ADHD, kan du inte sätta diagnos på någon som fungerar väl i vardagen. Annars har man fått en felaktig diagnos.

Tex uppfyller jag själv de flesta vilkoren för ADHD, men eftersom jag lyckats ta mig igenom både skola och läkarutbildning utan större problem kan man omöjligen sätta en ADHD-diagnos på mig. Jag har nämligen lärt mig kompensera för det jag saknar i arbetsminne och koncentrationsförmåga på olika sätt. Viktigt att komma ihåg är att förstahandsbehandlingen för ADHD/Damp inte är tablettbehandling utan psykologiska metoder för att lära sig hantera situationen, förmodligen samma typ av insatser som jag lyckats finurla fram själv.

Rent anatomiskt känner vi ju inte riktigt till som orsakar många konditioner som t.ex. Aspergers, ADHD osv, så att kalla det för utvecklingsstörning känns lite krystat, tycker jag. Bilden av klassisk psykopati är ett exempel på lite samma sak; vi vet inte vad som orsakar det heller. Vi vet dock att extremt få, av de som senare får diagnosen, föds med den personligheten. Personligheten utvecklas med tiden, gissningsvis av arv eller miljö eller båda i obeskrivligt komplex samverkan. Men personligheten utvecklas inte om konditionerna förändras, t.ex. genom stöd, vård eller anpassning.

Oj, oj. Du skulle bli förvånad om du visste hur mycket vi vet om psykiska sjukdomar! Precis som påpekas ovan har så klart alla processer i hjärnan biologiska förklaringar, det är ju bara det att vi inte har hittat dem ännu. Men med moderna avbildnignstekniker som som tex PET-CT har man kommit väldigt långt att beskriva olika psykiska sjukdomar. Ännu så länge har vi inte kommit så långt att vi kan diagnosticera en psykisk sjukdom med hjälp av tex ett blodprov, men det är på gång - åtminstånde som stöd i diagnossättningen.

För mig som läkare handlar alla diagnoser om glidande skalor och gråzoner. Precis som tex blodtryck och längd fördelar sig enligt normalfördelning, gör förmodligen många andra saker det också. Att en 45-årig patient tex har med sig sin mamma till ett vanligt rutinläkarbesök ligger ju utanför mallen - men det är inte tillräckligt för att ställa någon diagnos i sig, och det kan ju finnas massa omständigheter som förklarar saken. Men det utgör en ögonbrynshöjare, och tillsammans med flera andra omständigheter kan det leda en läkare på rätt väg - precis som med blodproverna eller blodtrycket.

Redigerat 19 oktober 2012 av Fabz

[Martin]

Som jag ser det är psykiska störningar när olika aspekter av hjärnan fått för stor energi. Det är obalanser i den biokemiska/elektriska fördelningen av information i hjärnan som inte fungerar. Man har hakat upp sig. Självklart kan det mätas. Hallå yxskaft.

[Valle]

Det är ju skönt att du kommer överens med nån.

Fördelen är att jag kan skriva varandras åsiktsinlägg i samma tråd. Först skriver jag några, sedan tar jag över. Och ingen vet att det var jag som skrev.

Dödsroligt!

Ha ha! Håller med!

Redigerat 19 oktober 2012 av Valle

[Lemanic (oregistrerad)]

Jag har Asperger, och jag tycker att vi skjuts åt sidan i showbiz hela tiden. Vi har know-how, men det ignoreras hela tiden i mainstream.